Resfoten

Romersk barockkyrka i Småland

2012-02-17T16:39:00.000+01:00

Kalmar domkyrka byggdes under loppet av 40 år i slutet av 1600-talet. Den ritades av Nicodemus Tessin d ä.
1658 ordnades rikskollekt för bygget men arbetet bekostades till stor del av den lilla stadens invånare. Byggprocessen fick avbrytas flera gånger.
Sveriges finaste barockkyrka står på Kvarnholmen mitt emot rådhuset vid torget som är planerad efter renässansideal.

Ny lyser både fasaden och interiören stolt nyrenoverade. Arbetet med traditionell byggnadsteknik har tagit 10 år och har kostat över hundra miljoner kronor. Ännu är det inte avslutat.
Karl XI befallde amiralgeneralen Hans Wachtmeister att övervaka kyrkans färdigställande. Intäkter till bygget och underhållet bestog av bropenningar, böter, domkyrkotunnan, fortifikationsjordarnas inkomster, församlingarna, kollekt, kronotionden. Det måste ha funnits rikedomar i staden även utanför det kungliga hovet som tidvis vistades i Kalmar slott. Det hänger många vapensköldar på väggarna.
Kyrkan hade förinvigts år 1683 och de första gravhällarna lagts på plats men innan seklet var till ända upptäcktes att golvet enligt ritningarna skulle höjas med en meter. 530 kärror jord grävdes och kördes dit av stadens bönder.

Dödgrävaren Måns Spink fick sköta flyttningen av åtta gravhällar. Nu är det flera som har flyttats igen när golvet har lagts om för att ge slätare gångvägar.
Restaureringen har krävt omfattande planering där Riksantikvarieämbetet har varit involverat. Många problem har fått lösas allt eftersom. För att kunna kalka väggarna måste man först blästra bort limfärgen och innan de blev vita krävdes 190 ton ställningar att stå på och sju lager kalk. Vid ingången mot rådhuset kan man studera i ett bildspel hur renoveringen har gått till.
På fotot till höger en minnestavla över en älskad avliden dotter i en tysktalande familj som bara blev 16 år gammal.
Alla kulturhistoriskt värdefulla inventarier han konserverats. Det har gått åt åtskilligt med bladguld.

Kyrkan har byggts om flera gånger, fönster har murats igen och tagits upp på nytt för att släppa in ljuset.

Fyra rader kyrkbänkar har tagits bort för att ge större golvyta, den förgyllda altarplatsen har fått en ny karaktär.
På podiet står höj- och sänkbara gradänger för kören.

Det är en unik byggnad i Norden, en stilren romersk barockkyrka mitt i en liten stad.

Trenitalia merda - jävla SJ

2012-01-02T23:38:00.008+01:00

Det kan vara lite väl spännande att åka tåg i Italien om man har en tid att passa. Kaotiskt eller trist väntan utan någon vettig information om vad som skall hända.
Från Milano Termini tror jag att de flesta tågen avgår i tid. Med ankommande tåg kunde det däremot vara lite hur som helst. Nu trafikeras Milano av nya snabba tåg, man byter från de sydkommande t.ex. i Rom eller Neapel . I Syditalien kan det bli flera timmars försening på vägen. Det är inte heller säkert att de ens avgått enligt tidtabellen.
Efter att ha suttit som på nålar från Toscana till Bologna för att byta tåg där till just Milano för att passa flyget hem har vi beslutat oss för att hädanefter alltid övernatta i den stad som flyget hem avgår ifrån.
Att köpa biljetter är inte heller det lättaste. Automaterna kan vara trasiga, köer till kassorna hur långa som helst. Sen måste man hitta en fungerande valideringsapparat för biljetterna.

På mindre stationer finns det ofta varken automat eller biljettkassa, kanske kan man handla hos tobakisten eller i kaffebaren. Finns det inget alternativ, får man köpa biljett på tåget om konduktören ids att skriva ut den. På dessa rälsbussar i Kalabrien verkade skrivandet oftast inte värt mödan för den uniformerade personalen som passerade genom vagnarna mellan varje stopp. Tack vare den nya tekniken kan man se på stationens elektroniska display när tåget väntas komma,ända tills det visar sig att det inte kommer alls. Kanske sitter det fast vid en annan station längre bort.
Ibland kan man bli stående vid någon mindre station utan att förstå varför. Inte är det för att vänta in mötande tåg som ju ändå skall gå på den andra rälsen. I Nicoteria kan det vara passande med en nikotinpaus för alla som röker. Pausen blir dock längre än cigarrettröken varar.
Passagerarna verkar vara luttrade, sitter lugnt kvar, pratar högt med varandra eller i sina mobiler, läser tidningen eller fingrar på sin dataskärm. Någon sover, de indiska försäljarna håller hårt i sina smyckeskrin.

.Värst är det för pendlarna som skall ta sig till och från sina arbeten varje dag. Man kan aldrig veta när man kommer fram. I Palermo var skyltningen mer gammaldags, vid varje perrong fanns det uppgift om när och vart nästa tåg skulle gå.Folk satt och stod som packade sillar på tåget i väntan på avgång när det kungjordes att man skulle byta till det tåg som anlände vid perrongen intill. Alla rusade av och an för att efter en halvtimme få vända tillbaks till de första tåget. Kvinnorna närmast oss berättade att samma sak kunde hända flera gånger i veckan.
Ni har väl bättre tåg i Svezia, frågade de, men blev inte ett dugg gladare när de fick höra att våra tåg fastnar i kylan eller lövfällningen i timmar.
När det kommer till farten på rälsen kan skillnaden mellan Italien och Sverige vara hårfin.
http://www.trenitalia.com/cms/v/index.jsp?vgnextoid=f4e43bf7c819a110VgnVCM1000003f16f90aRCRD

I Odysseus farvatten i Kalabrien

2011-11-29T23:48:00.021+01:00

Där Messinasundet är som smalast mellan Kalabrien och Sicilien ligger den lilla fiskestaden Scilla som drar till sig besökare för sitt vackra läge, fina sandstrand och den antika legenden om den farliga passagen.

I den grekiska mytologin var Skylla en vacker nymf som avböjde alla sina friare, även havsguden Glaucus, som misslyckades att få häxan Circe att blanda en kärleksdryck åt Skylla.

Circe blev i stället kär i Glaucus och i sin svartsjuka förvandlade hon Skylla till ett monster med sex fula huvuden som satt på sex halsar. Albert Henry Payne har graverat bilden till vänster 1840.

Efter att ha blivit förhäxad drog Skylla till Messinasundet, intill en gigantisk vattenvirvel som hette Karybdis.

Alla skepp som kom i närheten förstördes antingen av vattenvirveln eller Skylla. De enda som kunde ta sig genom sundet var argonauterna, tack vare havsgudinnan Thetis.
Skylla har förevigats i många bilder, så här ser hon ut i stadens fontän.

Utöver dessa faror lurade sirener - kvinnogestalter på ön Anthemoessa- med vackra sånger som lockade sjömännen i fördärvet. De blev så förhäxade att de glömde bort att styra sina skepp. Odysseus lyckades dock ta sitt skepp förbi dem. Han stoppade vax i sjömännens öron och kunde själv höra den förtjusande sången fastbunden vid masten.

På vårt hotell lockade sirenerna besökaren i den nymålade marmortrappan. Legenden berättar, att Scilla grundades av Odysseus, då han blev tvungen att gå iland på väg tillbaka från de trojanska krigen.Under romartiden kom Spartacus här att försvara sig emot Marcus Crassus, som belägrade staden och gjorde en djup vallgrav runtom stadsmuren.

På andra sidan av Scillas höga borg ligger de gamla fiskarhusen alldeles vid strandlinjen. Byn sägs vara en av de mest pittoreska i trakten. Tyvärr orkade vi inte klättra ner dit utan gick tillbaka till vårt hotell.

Idag är Scilla en trevlig liten fiskestad med fem tusen fasta invånare.

Hotellet ligger intill järnvägstationen. Det är bara två gator mellan den och havet.

Den fina sandstranden lockar många turister att ligga där och njuta av utsikten mot Sicilien och vid klart väder ser man ända bort till de Aeoliska öarna med sina aktiva vulkaner.

Den första kända svensken som har skrivit om Scilla var Carl August Ehrensvärd i ett av sina brev från den Italienska resan 1780: Det var genom det sundet Ulysses seglade förbi Scylla och Carybdis … i gamla tider lär all ting varit farligt, det är ingenting annat än en ström av Ebb och flod som iblan kastar fartygen på strand. De gamla trodde Sirenerna simma och förstöra Styrmännens andakt och stora virflar föra en till sjöbåtten… Lotsarne känner sina farvatten och poeterna sina osanningar.

Hotellet med sirenerna

Septemberlugnet i Visby

2011-10-31T22:17:00.001+01:00

Här kommer några septemberfoton från Gotland,
då träden ännu hade gröna löv och bar rikligt med frukt mitt i stan.
En härlig, lugn höstdag, klar himmel och sol.
Få människor går på gatorna, flera affärer och restauranger är stängda för säsongen. Vintern kommer att lägga ett sömningt täcke över ön.
Nu är det snart november, löven har gulnat och frukten fallit av, men plastpalmerna vid Strandgatan vissnar aldrig.
Det är märkligt att gå runt i en liten stad där man har varit så många gånger, veta hur det ser ut runt hörnet, känna igen sig trots att allt inte har förblivit vid det gamla.

Almedalen är öde, men biblioteket med café är en riktig oas där man kan njuta av utsikten.

Tiden räckte inte till att gå runt i staden, men utsikten över taken när man kommer upp till krönet vid Adelsgatan får man inte missa.

Nu när jag ser på dessa bilder, längtar jag redan tillbaka till ön, till att gå runt nästa hörn av den välkända gatan, till en annan årstid, till det lugna livet.

Riga - Sveriges största stad för 400 år sedan

2011-10-17T12:34:00.004+02:00

Svenskporten i gamla stan är det synligaste minnet av Rigas svenska historia.
Det finns även andra minnesmärken av svensktiden på museer och i runt om i staden.
Riga blev Sveriges största stad år 1621 efter att Gustav II Adolf med en styrka om
20 000 man vid det tredje svenska anfallet lyckades besegra försvarets 2000 soldater .

Karl IX hade lidit svidande nederlag under den första drabbingen år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. 5000 soldater stupade och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst.

Svenskarna evakuerades till Kirkholm där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 15000 soldater stupade 9000.
Till slut lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse och blev större än Riga under 1660-talet.
Drottning Kristina skänkte bronskanoner till staden och generalguvernörerna härskade i Rigaborgen. De hörde till de kända högadliga släktena: Oxenstierna, De la Gardie, von Fersen, Wrangel och Skytte. Manskapet till stadens försvar hämtades oftast från Finland, och uppgick i regel till 4000 soldater..

Pulvertornet byggdes av Erik Dahlberg som även anlagt utmärkta fästningar, ofta med torn i många svenska, baltiska och tyska städer. Hans mest kända gärning är annars de tecknade förlagorna till kopparsticken i planchverket Suecia Antiqua et hodierna. Dahlberg var Livlands generalguvernör från 1696 nästan ända till sin död 1703.
Det här ryska kopparsticket här visar befästningarna som de såg ut under den svenska tiden, namngivna av Dahlberg.

I början av det stora nordiska kriget år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill staden. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar.

Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till. Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.
I Pulvertornet kan man numera bekanta sig med Lettlands historia, museets samligar börjar med urtiden och högst upp kan man se foton av alla som har bekämpat varandra under 1900-talets förödande krig.
Där finns även ritningarna till Dahlbergs fästningsverk. Lämningar av hans vallgrav med bastioner har under 1800-talet förvandlats till parkanläggningar. Rigaborna kan njuta av idylliska vattenvägar som utgör en grön lunga mitt i staden

Under den svenska tiden stärktes det lettiska språket och den lettiska kulturen. Bibeln översattes till lettiska av Janis Gliks och utgavs med svensk stöd. Letterna själva hade inte så mycket inflytande eftersom Livland styrdes som en erövrad provins.

Lettiska bönder befriades genom reduktionen från att vara tyska adelns livegna. I Riga bevarades dock det infödda tyska borgenskapets hegemoni.
Under svensktiden ombyggdes den katolska St Peterskyrkan i barockstil. Des torn var under flera århundraden det högsta träbyggnaden i Europa. Tornet har renoverats många gånger och syns ännu högt över hustaken i gamla stan.

Utflykt under huset där jag bor

2011-09-13T01:48:00.001+02:00

En tisdagkväll i september fick vi som kommer att bo rakt ovanför Citybanans nya tågtunnel stiga ned i underjorden för att se vad som händer där tunneln har naggat ett hörn av vår källare.

Hittills har vi bara suttit i ett antal informationsmöten med Trafikverket och hört ett sjuhelvetes buller av maskiner som borrar stålrör ända in i berggrunden, åtskilliga meter ner. Arbetet har varit i gång över ett år, borrningarna startade i våras och håller på åtminstone några veckor till, ibland rakt under vårt sovrum eller utanför, ibland runt hörnet.

Huset mitt emot - det K-märkta Kung Oscars minne - har genomgått ännu större omvandling än vårt, det har varit utrymt ganska länge och fungerar nu som arbetslokal för polska och tyska byggarbetare som arbetar för Citybanan.

Den stora gruppen nyfikna grannar utrustades med hjälmar och skyddsvästar. Sedan fick vi dela på oss, barnfamiljerna fick gå först in i källaren medan vi andra steg ner under Minnet. De som bor mitt emot kan följa arbetet från sina fönster, från gatan ser man bara avspärrnignar och blåa plastskynken. Men det kostar på att ha den utsikten, väggarna spricker, dörrar går inte att stänga, fönsterrutor krossas av trycket.

Det var märkligt att kunna gå rakt under det stora huset som numera står fritt i luften på pelare i väntan på att täckas över med ett nytt golv, eller skall man säga tak över den blivande tunneln som skall dras från Södra Station under vattnet i Riddarfjärden, Centralens nuvarande station och ända upp till Odenplan.
Det stora infrastukturprojektet har delats mellan olika entrepenörer, vår del byggs av tyska Bilfinger Berger.

Det är dessa balkar som skall garantera att huset kommer att stå kvar ovanför tunneln. En av grannarna frågade oroligt om hur mycket erfarenhet det finns av liknande byggen, och svaret blev att det här inte är riktigt järmförbart med något annat.

- Hur kan man då vara säker på att det kommer att hålla, frågade hon ännu oroligare. Det är noga beräknat med avancerad teknik, blev svaret.

Även sättningarna i vårt hus är noga beräknade med prismor på fasaden och lantmätare på plats varje morgon.
Ändå har det blivit mycket allvarligare sprickor än man fån början hade väntat sig. Husen har glidit ifrån varandra. Nu täcker man över grunden mellan borrningarna för att det skall vara stadigare.
Man tror sig ha läget under kontroll nu när 60 % av borrhålen är klara och de kraftiga stålbalkarna har monterats för att hålla vår husgrund på plats. Den här långa röda balken går rakt under oss, hur den kom dit har vi tyvärr kunnat höra från morgon till kväll, mellan 07.00 och 19.00.
Det är väldigt trångt i vår källare, svårt att ta sig fram med de stora maskinerna som måste flyttas mellan varje borrhål för att minimera risker för sprickor. Det är noga planerat i vilken ordning balkarna skall komma på plats.

Den här borr-
maskinen är den enda som får plats i källaren, varje rör som skall ner till berget under den sandiga gamla sjöbotten är under två meter lång, så det blir många rör som måste sättas i hop för varje borrhål.
Dessvärre har den blivit en dödsmaskin, en polsk arbetare hamnade under den vid ett flytt och avled omedelbart.
En veckas tystnad tog vid efter olyckan, undersökningar av polisen och säkerhetsansvariga.
Ändå har borrningen flyttats fram och tillbaka i de smala källargångarna så att de flesta rören nu är täckta med stålbalkar som även sticker fram utanför husfasaden.
När det hela blir färdigt någon gång skall lokalerna återställas till fotografen som är känd för sina matbilder. Men det kommer att ta flera år.
Först när vårt hus står stadigt kan själva tunnelbygget starta, då kommer hela gatan utanför vårt hus att grävas ner till 12 meter. Så småningom skall allting täckas över och vi skall kunna promenera i parken ovanför spåret, någon gång om så där fem år.

http://www.trafikverket.se/citybanan
Sisuradion om Citybanan

Glada Hudik med charm och vackra vyer

2011-09-01T21:42:00.001+02:00

Norrlands äldsta stad grundades av Johan III då byarna Hudik och Vallen slogs ihop år 1582. Hamnstaden flyttades snart till en annan plats enligt ett kungligt beslut från 1622. Staden har brunnit flera gånger, värst efter ryssarnas angrepp 1721. Stadsplanen med rutnätsmönster kom efter nästa storbrand 1792.
Hamnen med de pittoreska sjöbodarna är stadens signum.

På Östra Storgatan står ännu de präktiga husen från Glada Hudiks tid då träpatronerna hade sina fester. De flesta tvåvåningshusen byggdes i början av 1800-talet av handelsmän och borgare. Man kan än idag gissa sig till vilka yrken husägarna hade av symbolerna i den rika panelarkitekturen. Man kan läsa husens historia på skyltar som berättar om vilka som har bott där även längs andra gator i den backiga staden.

På den här väggen står det: Brunska gården ägdes av apotekaren Julius Brun åren 1842-1901.

Storgatan har bevarats som en enhetlig miljö, Folkets hus ser vid första anblicken ut som andra gamla hus. Den andra halvan är i själva verket en nybyggd kopia med tråkig modern interiör. Dansrestaurangen August gick i konkurs och blev diskotek men biblioteket och kulturverksamheten finns kvar.

På en kulle strax öster om staden ligger Sångartemplet som kröner Köpmanberget. Stadens hantverkare och köpmän byggde folkparken med flera vackra byggnader i början av 1900-talet. Utsikten är hänförande. Nu händer det sällan något där utöver nationaldagsfirandet. Restaurangen är oftast stängd men man kanske kan trösta sig på minigolfbanans cafeteria som dock inte dög åt mig.

Världens nordligaste järnväg från Hudiksvall till Forsa invigdes 1860. Staten köpte och breddade de smala spåren 1887. Norra Stambanan har utvecklats under tiden, så sent som på 1990-talet gjordes de riktigt stora satsningarna för X 2000. Trots det finns det bara ett spår genom centrum, vilket betyder att bommar stoppar trafiken med jämna mellanrum då vagnarna drar rakt genom det ärevördiga statshotellets mindre ståtliga tillbyggnad.
De glada Hudikborna är numera 37 000 till antalet efter en sammanslagning med Bjuråker, Delsbo, Forsa och Iggesund. 17 000 bor i tätorten Hudiksvall.

I hela kommunen finns 61 olika matställen som huvudsakligen sköts av människor som har kommit från andra delar av världen; Kina, Indien, Thailand och Medelhavsländerna. Kebab och pizza är vanligast. Vi avnjöt röding med pilgrimsmusslor på en finare krog vid Lillfjärden som av någon anledning heter restaurang49. I paviljongen på bilden hade man kunnat prova det mesta från Asien.

Utan invandrarna skulle glada Hudik inte ha många ställen att gå till.

Mera historia

Alla 61 restauranger ( utom 49)

Min barndomskyrka i Tammerfors

2011-08-16T22:47:00.001+02:00

Tammerforsborna räknar sin domkyrka som en av världens viktigaste sevärdheter. Det framkom vid en omröstning i den lokala tidningen Aamulehti för några år sedan.

Johannes kyrka är ritad av Lars Sonck, byggd av massiva granitblock under de första åren av 1900-talet då Finland ännu var ett ryskt storfurstendöme.
Det är en märklig byggnad som gav näring åt fantasin när jag som liten satt där och såg på nakna pojkar, änglavingar, rosor och taggar längs tak och väggar.
Hugo Simbergs fresker med sin symbolism är mycket ovanliga för lutheranska kyrkor och väckte mycket ont blod i början. I en omröstning bland dem som hade beställt kyrkan räddades de från övermålning med en rösts övervikt. Den rösten är något att vara tacksam över.

Hugo Simberg började sitt två år långa arbete i kyrkan 1904 med ormen mitt i taket. Han har liknat ormen vid människohjärtat - enligt bibeln ont från första början. Här är ormen med äpplet i munnen fängslad inom de små vingarnas täta cirkel som symboliserar det unga barnasinnets täta fjun. Det är Guds ord som verkar mot människans självupptagenhet.

Dödens trädgård är ett av Hugo Simbergs favoritmotiv. Det finns även som akvarell, tempera och etsning. Simberg sysselsatte sig med detta motiv under 10 års tid från 1896.
Det är märkliga växter som dessa benrangel ömt vårdar i det karga landskapet. Kontrasten mellan de döda gestalterna och deras aktiva sysslor är förbryllande. Varför hänger den vita duken på en kvist i förgunden?

Sårad ängel är en av de mest kända finska målningarna. Simbergs målning tillkom 1903 under hans sjukdomskris, den ursprungliga målningen hänger nu på Ateneum. I fresken på kyrkans läktare har han lagt till fabrikskorstenar för att visa anknytningen till industristaden.
Jag kunde inte bestämma om jag skulle tycka mer synd om de stackars pojkarna med grova drag eller den vita ängeln med ögonbindeln. Vart är de på väg?
Ibland ville jag sitta på läktaren bara för att få betrakta dem.

Rosengirlangen som bärs av tolv nakna pojkar är 52 meter lång och täcker hundra kvadratmeter.
En tredjedel av fresken fick göras om eftersom Simberg inte behärskade tekniken från början. Modellerna är tammerforspojkar, några har man identifierat senare.
De håller i de taggiga rosorna på olika sätt, så som man kan förhålla sig till själva livet. Den brinnande busken som de rör sig mot hade jag många funderingar kring.

Det som jag mest undrade över var dock altartavlan av Magnus Enckell, en annan av symbolisterna under förra århundradets början. Han har numera blivit mycket uppmärksammad med stora utställningar.
Under Enckells runda glasfönster med korset hänger Uppståndelsen.
Särskilt fästes min blick på de tre männen som nyss har stigit upp ur sin grav och ser på de vitklädda människorna som går i procession mot det eviga livet. Skulle alla gravar öppnas så här undrade jag. Vart skulle alla människorna ta vägen?
Det finns många fler fantastiska detaljer i kyrkan, som jag ännu efter mer än femtio år kan se för mitt inre öga. När jag besöker min födelsestad, försöker jag alltid hinna med att se mina minnesbilder i verkligheten.

Mer om Hugo Simberg

Järnets dystra tempel i Iggesund

2011-08-01T23:05:00.011+02:00

Här har malm förädlats till järn under två och ett halvt sekel.
Det är mörkt och dammigt i denna byggnad, branta trappor och trånga passager.
Iggesund är ett av många bruk i Sverige som anlades under 1600-1700 talet.

Bruket grundades av Isak Breant 1685.

Från början fanns en masugn, smedja med hammare samt två härdar för vallonsmide.

Efter att ryssarna bränt bruket 1721 tog stockholmska handelshuset Grill över.
Det medförde en blomstring i järnhanteringen fram till 1800.
Sedan växlade ägarna.

Familjen Tamm som redan ägde flera bruk i trakten tog över 1869 och byggde ett stort vattensåg intill och moderniserade tillverkningen.

Iggesunds masugnar byggdes 1875 och 1895.

Masugn har används i hyttor sedan 1100-talet. Ugnen bestod av ett 20-30 meter högt tegelinfodrat, vattenkylt schakt som fylldes på vid toppen med malm, koks och slaggbildare. I masugnens nedre del inblåses förvärmt blästerluft i ugnsschaktet. Metoden har utvecklats och används fortvarande.

Ett stort framsteg var bessemerverket, en engelsk uppfinning där luft blåstes in i smält tackjärn.
Sir Henry Bessemer, som har uppfunnit metoden, lyckades dock inte få upp värmen i de stora konverterna. Det var svensken Göran Fredrik Göransson som lyckades få det att fungera.

Den färdiga smältan fördes direkt in under en stor hammare, oftast vatten- eller ångdriven, och hopsmiddes till smältstycken i lämplig storlek och form. Under denna sista del i själva processen rensades slaggresterna från järnet.

Lancashiremetoden förenklade hanteringen. Då användes hög värme till härden som består av en upptill öppen låda av tackjärnshällar, i ett ugnsrum som med en öppning framme är åtkomligt för smedens verktyg.
Förbränningsgaserna försvinner över härdens bakvägg, där ett förvärmningsrum för tackjärnet finns, för att därefter passera en slags rörapparat som svarar för blästerns uppvärmning.

Det stål som smiddes i extrem hetta kunde valsas till plattare stycken som var lättare att hantera. Arbetet var hårt och slitsamt, farligt för hälsan, men olyckor påstås inte varit vanliga.

Nu har järnverket i Iggesund stått helt stilla nästan 60 år. Det ersattes av kartongtillverkning.
Ibland fylls dock de mörka och dammiga salarna i det gamla bruket av publik vid olika evenemang. Jag kom dit första gången i slutet av 1980-talet då bruket hade förvandlats till en enorm teater, Folkteatern i Gävle spelade mastodontföreställningen Den stora Vreden.

Iggesund har 890 anställda och ingår i Holmenkoncernen. Iggesunds Bruk är ett integrerat bruk som tillverkar homogen blekt kartong av kemisk massa som används för grafiska produkter och förpackningar av högsta kvalitet.

Bruksmuseet är öppet varje dag under sommaren fram till den 7 augusti. I bottenplanet finns utställning om järnhantering. Skogsbrukets och sågverkets historia skildras i en egen utställning. Det är väl värt att se men har ganska få besökare trots att det är gratis inträde.

http://www.bruksminnen.com/bruket.htm

Vattenäventyr i strålkastarljus med statyer

2011-07-17T21:25:00.298+02:00

En märklig blandning av alla möjliga stilar möter en i Tallink Spa hotell nära färje- hamnen. Sköna bad gjorde vistelsen
i Tallinn angenäm, trots vissa estetiska övedrifter.

Vad skall man kalla denna stilblandning med "antika" statyer och starka färger både i belysnig textilier? Det hela skapar en overklig stämning. Men det är också mycket rymligt och luftigt, rent och nytt.

Det mäktigaste intrycket får man av dessa balkar utanför huset i det skiftande strålkastarljuset på kvällen.

Spa-avdelningen bjuder på fem olika bastun, marmorbädd i hamam-stil och flera bassänger, jacuzzis, sprutande fontäner, barnpool, saltvattenpool och utomhuspool året runt. Den största poolen har en drinkbar med alkoholhaltiga drycker att läska sig med vid behov.

Det tråkiga är dock att man bottnar i vattnet överallt, det är svårt att simma. Man får sitta i det porlande varma vattnet bland andra gäster och suga i sig drinken, eller ställa sig i vattenstrålen under de knäppa fontänerna och beundra de antikinspirerande nakna kropparna som reser sig i olika hörn.

På morgontimmarna behöver man inte betala inträde om man går upp tidigt för att hinna med frukosten som är rätt så bra även om det kan vara lite trångt i den grälla matsalen.
Annars kan man köpa olika resepaket som inkluderar en dag i spa-avdelningen.
I skönhetsalongen kan man boka både kroppsmassage och olika ansikts- behandlingar, billigare än hemma.

Något av det bästa med det hela är dock läget, ett lugnt hörn av staden med gångavstånd både till båten och gamla stan.
Denna silvriga dam möter en direkt vid ingången då man återvänder från staden. Tallinn har gott om olika äldre sevärdheter och estetiskt mer tilltalande upplevelser.

När man väl är inne igen, är det bara att ge sig ut i den långa korridoren med blinkande lampor som byter färg i olika neonlampors sken och gå på heltäckningsmattor med mönster som liknar simmande spermier.
Hela resan gav mersmak, valuta för pengarna och sköna bad. Det var en rolig upplevelse, så jag åker gärna till ett estniskt spa igen, men nästa gång blir det kanske ett annat ställe.

http://www.tourism.tallinn.ee/swe.se/

Tallinks egen sida om hotellet

Högt och lågt boende i Helsingfors

2011-06-21T23:55:00.003+02:00

Helsingfors är staden för mitt inofficiella rekord i hotellboende. Under flera decenniers besök i Finlands huvudstad har det blivit både lyxigt och povert. Kämp är det mest renomerade och därtill dyrast av alla.Det visade sig vara så internationellt att hotellpersonalen talade

endast engelska. Sobert klädda mörkhyade personer kom för att bädda sängen för natten. Frukostupplevelsenen kröntes av gäster som bara åt kaviar.

Senast bodde vi på Hilton, stort internationellt hotell med snabba hissar i USA-inspirerat atrium. Det visade sig vara riktigt trivsamt, vänlig personal som talade båda inhemska språken. Gratis bastu både på kvällen och morgonen. Annars brukar de finska hotellen bara bjuda på bad únder morgontimmarna.

För länge sedan var jag stamgäst på Klaus Kurki som nu är designat och omdöpt till Klaus K. Där råder en eklektisk blandning av stilar. Vita massiva plastlampor och guldglänsande tyger kanske känns daterade efter några år. Frukostbuffén bjöd på utsökta finska specialiteter.
Seurahuone, det ärevördiga gamla Socis med touch av Art Deco har fått en ansiktslytfning, rummen har traditionell prägel. Restaurangen som ofta är ganska tom var förut ett populärt kafé .
Helka med sin björkdekor och Aaltomöbler verkar mera äkta finskt. Numera finns takmålningar i alla rum.

Hotel Linna gör skäl för sitt namn - ett genuint finskt jugendslott med en smal gång till de relativt modernt inredda rummen på baksidan.
Radisson Plaza vid Nationalteatern har den spännande restaurangen Pääkonttori med glasmålningar i den gamla kontorslokalen. Standardrummet var ganska ordinärt, men överraskane tyst för att vara mitt i stan.

På en sidogata i närheten ligger Omapohja, modest och billigt men lite väl basic med två smala sängar. Med frukost på rummet var det inte längre så billigt.
Samma gäller Hotelli Finn som dock bjuder en något avnött diskret 60-talscharm, gult badkar i dubbelrummet.

Den märkligaste utsikten fanns i Vaakuna - från rummet kunde man se rakt in i Sokos varuhus. Restaurangen på taket har fin utsikt över stan. Ännu längre ser man från övre våningar på Scandic Simonkenttä mitt över gatan. Vill man har en vidsträckt utsikt över stan, tar man hissen upp till Ateljébaren på Torni.

Det här är bara ett axplock av alla hotell i Helsingfors där jag har bott, och fler kommer det att bli förhoppningsvis.

Königsberger Klopse - en politiserad maträtt

2011-06-02T23:56:00.003+02:00

Första gången jag fick smaka på kokta preussiska

köttbullar var långt från Könings- berg och Ost- preussen
Då fick jag en mun full av nyttig lärdom om att mat kan vara politik.

Vid en gammal flygplats utanför München hölls ett möte för de från Ostpreussen förvisade tyskarna i mitten på 1990-talet med Franz Josef Strauss dotter som huvudtalare. Jag hade alltid varit medveten om ätandets rituella värden, men du fick det nya politiska dimensioner.
Jag var där med en delegation av finska Karelska Förbundet som för första gången bekantade sig med tyskar som delade ödet att ha varit tvungna att flytta från sina hem under och efter andra världskriget. I Finland var de nästan en halv miljon och kallades för evakuerade, i Tyskland fanns mer än 11 miljoner Vertriebene från olika hörn av Tyskland som införlivades i andra stater. Ostpreussen blev till största delen polsk, städerna bytte namn, Königsberg döptes om till Kaliningrad och hörde till Sovjetunionen.

Königsberger Klopse mit Saltzkartoffeln var stora saftiga köttbullar i vitvinsås och kapris med kokt potatis. Jag började få en aning om att den rätten kanske hade samma betydelse som karelska piroger för finnarna, även om den inte är lika vanligt förekommande, tillagningen är lite mer komplicerad.
Nu har jag lärt mig att dessa köttbullar blev något av DDR:s nationalrätt, gedigen husmanskost som dock inte fick förknippas med den politiska historien och döptes om till Kochklopse, kokta bullar.
Långt senare har jag blivit bjuden på Königsberger Klopse hemma i köket av min egen mästerkock. Han har även utvecklat egna varianter av kokt färs t.ex. fisk i vit sås med kapris. Det är riktigt gott.

I Berlin var det inte så lätt att hitta denna husmanskost i restaurangerna. I hjärtat av gamla Berlin på Weissenstrasse vid Nikolaikyrkan, inte långt från den brutala Alexanderplats finns en uråldrig restaurang som hade våra efterlängtade kött- bullar på söndagens lunchmeny.
Tur var det för att de andra rätterna på matsedeln i krogen Zur letzter Instanz verkade ordentligt mättande, Eisbein med surkål eller korv och skinka i massor. Restaurangen har funnits där sedan 1500-talet och har stått bi alla politiska skiften. Där kan man sitta på nötta täbänkar och smaka påhistoria, nuförtiden lagom avpolitiserad igen.

recept

http://www.zurletzteninstanz.de/
Karelska förbundet
Organisation för de förvisade i Tyskland

Europas största matmarknad mitt i Riga

2011-05-24T23:11:00.007+02:00

Europas största marknad

Rīgas Centrāl- tirgus

inryms i fem stora luftskepps- hangarer

med var sitt special sortiment: kött, fisk, bröd, mejeri- produkter, grönsaker, mm.

Mellan gamla stan i Riga och järnvägs- stationen går en av de mest trafikerade gatorna med bilar, bussar och spårvagnar. I gång- tunnlarna under gatan rör sig en ständig ström av människor med kassar. Vid trapporna sitter några stackare och ber om allmosor.

Innan vi kommer till marknaden, måste vi passsera en köttlast från Hamburg. Kötthallen är den första vi kommer in i, mängder med olika kroppsdelar av djur - grisar och hönor, korvar och skinkor. Det luktar animaliskt.

Bröd och kakor i alla de slag fyller diskarna högre upp eftersom de inte behöver kylas. Det finns mängder med söta kakor, torra kex, nötter och frön, honung, te och kaffe. Mitt i hallen kan man åka en rulltrappa upp för att köpa möbler, kläder och vitvaror.

I mittgången är det nästan trångt, man får hålla samma långsamma takt som alla andra.
Äldre kvinnor verkar vara i majoritet, men det är inte ont om karlar som man skulle kunna tro i dessa matens tempel med sinsemellan olika karaktär.

Hallen för frukt och grönsaker är luftigare än de andra, den har genomgått en ordentlig modernisering, men ett helt hörn står oanvänt.
Den livliga handeln utomhus, där utbudet är minst lika stort, drar förstås fler kunder, åtminstone vid vackert väder. Priserna där ute kanske är lägre också.

Fiskhallen är den allra livligaste. Det finns stora och små fiskar som ligger där prydligt utställda, hela, flådda eller skurna i bitar, allt efter art och smak. Här luktar det friskt hav eller sotig rök. Karparna simmar levande i sin bassäng och fångas upp av starka kvinnohänder.

Skyltarna är det för mesta skrivna på lettiska, fiskkonserver och kaviar på ryska. Språket man hör är oftast ryska, vilket är vanligt i hela Riga.

Köttet och fisken hallarna verkar ha mycket hög kvalitet. Bakverken ser ut att vara enklare än de fina kakorna och bakelserna man ser i stadens många kaféer. Där konkurrerar man säkert med kvantitet och priser.

Man blir mäkta imponerad av hela utbudet, mängden och omfattningen.

Alldeles intill har Stockmanns varuhus öppnat sin stora livsmedelshall, där man själv kan plocka matvaror ur diskarna. Hoppas det inte utrotar den mest originella livsmedelshandel som jag har haft nöjet att ta del av.

Sten Broman på tallriken i Lund

2011-04-28T22:35:00.010+02:00

Den evigt pojkaktige
lundaspex- aren,
tonsättaren, musikern, dirigenten, musik- reccenten, program-ledaren,
gourman- den osv.
lever vidare på sin stam- krog, Grand Hotell i Lumd.

. Efter att ha legat i sin grav snart trettio år är den berömde lundensaren bara halvdöd, om man skall tro på sällskapet som bildades för ett år sedan i Bromansalen på Grand Hotel.

När vi någon månad senare satte oss i matsalen på hotellet och beställde hans whisky- köttbullar hade vi inte en aning om detta. Han blev tillräckligt halvt levande där han tittade fram på tallriken.
Sen åkte vi den gamla hissen (det mesta verkar anrikt på Grand) upp till det trivsamma hotellrummet.

Bromans recept fanns i hotellets jubileumsbok; både whisky och mineralvatten i bullsmeten. Där stod även en hel del om märkliga kärl att bjuda mat ur under Bromans tid. Traditioner har behållits och utvecklats vidare i denna studentikosa anda.

Köttbullarna hade smakat, men tyvärr visade det sig senare under natten att de var något svårsmälta, magknipen gav dock med sig relativt lätt.
Frukosten smakade desto bättre och hörde utan tvekan till den yppersta klassen., utbudet var rikligt, kvaliteten och serveringen utmärkt.
Nöjd och belåten lämnade jag hotellet för att turista i domkyrkan och på Kulturen.
Jag tror att jag inte hade kunnat välja ett bättre sätt att påbörja min första vistelse i Lund.

Till slut ett citat av den numera halvdöde till en kypare som räckt fram en pappersservet:

"Unge man! Papper använder jag bara på ett ställe på kroppen, och jag kan garantera att det är ICKE i ansiktet."

http://www.stenbromansallskapet.se/index.html
http://grandilund.se/om-grand-hotel/

Berlins enorma tulpanfält i Britzer Garten

2011-04-22T00:45:00.125+02:00

Hundra- tusentals tulpaner blommar varje år i en enorm trädgårds- anläggning i Berlin. Britz har en flera kilometer lång promenad längs stora fält med vårens ögonfröjd.

Britzer Garten är en 90 hektar stor park som ligger sydväst om den invandrartäta stadsdelen Neukölln i en utkant av den en gång isolerade västsidan. Det var lantligt, där låg en gammal kvarn och koloniträdgårdar.

Nu finns där en sjö med rännilar och broar, kullar och ängar, rosen- och rhororendronträdgård, caféer, restauranger och en palviljong, tillägnad DDR:s kända trädgårds -mästare Karl Foerster.
Anläggningen kom till som Bundesgartenschau Berlin 1985. Tyskland har en lång historia med trädgårdsutställningar ända från 1860-talet. Organisationen har ändrats flera gånger under olika tyska skeden. Riktigt stort blev trädgårdsintresset efter första världskriget. 1936 ordnades i Dresden 1. Reichsausstellung des deutschen Gartenbaues.
Från 1951 ordnades Bundesgartenschau vartannat år i olika delstater i Väst-Tyskland. I Berlin har det bara blivit Britz 1985. Nu står alla tyska delstater i kö för att få äran att arrangera trädgårdsshowen BUGA. Den senaste har nyligen invigts i Koblenz.
Britzer Garten har under åren ständigt förnyats och byggts vidare.

År 2002 blev Britz vald till Tysklands vackraste trädgård. För sjunde året i rad ordnas den stora vårutställningen Tulipan från mitten av april till långt in i maj. Nu kan man se små skyltar framför olika sängar av tulpaner eller hyacinter med namn på sponsorer. Nya finansiärer söks aktivt på hemsidan.

En kalenderpark med planeters position och Europas största solur finns också att begrunda. Om inte naturupplevelsen skulle räcka ordnas folkfester och konserter i paviljong- området. Hela parken är så stor att man inte hinner se allt på en dag. Kön till ingången kan vara lång. Besöket är väl värt några euro.

Det var roligt att studera alla människor från världens olika hörn som hade gjort parken till sitt utflykstmål efter egna seder och bruk under den vackra vårsöndagen i april.

http://www.gruen-berlin.de/parks-gaerten/britzer-garten/tulipan/
http://de.wikipedia.org/wiki/Bundesgartenschau

Dresdens världsarv försvann med en bro

2011-03-29T23:23:00.020+02:00

Elbes dalgång vid staden Dresden hade världsarv- status från 2004 till 2009. Brobygget över floden stöttes och blöttes under flera år efter beslutet 2005.

Samtidigt som den 20 km långa dalgången vid Dresden kom upp i Unescos världsarvlista, återfördes den av serberna sönderbombade bron i Mostar i Bosnien Hercegovina till samma lista efter att den hade byggts upp igen.

Dresdens trafikproblem vägde dock tyngre än Unescos kulturstöd.
Den fyrfiliga Waldschlösschen-bron har nu dragits fram över Elbe vid sidan av den gamla stadskärnan. Snart skall motorvägen vara klar, men världsarvet ströks av Unesco som först hade gett ett års betänketid, men det räckte inte till att stoppa bygget.
Processen var lång, ända upp till Sachsens högsta förvaltingsdomstol. Vägbyggets kostnader beräknas till 157 miljoner euro. Förra våren fanns inte själva bron på plats ännu.

Stadens puls var långsammare än i västligare storstäder, inga köer i trafiken till stadens centrum, åtminstone under helgen. Spårvagnarna körde i sakta mak över bron, turisterna trängdes till de många muséerna. Dresdenborna själva satt vid strandkanten och njöt av vårsolen.

Europas balkong har den långa terassen på palatset Zwinger kallats. Där gick grupper från många olika länder i klungor efter sina guider på väg till stadens många sevärdheter som naturligtvis inte blir mindre intressanta efter motorvägen.

Men något av stadens charm kommer att bli överröstad av trafikbuller. Jag är glad att ha hunnit se skönheten innan bron, men kan mycket väl tänka mig att åka dit igen även senare. Det finns mycket kvar att se och uppleva i Dresden.

http://www.wsb-info.de/aktuell.html Titta vidare på arkivbilder!

http://whc.unesco.org/en/list/1156

Nöjsam postsovjetisk spasemester i Pirita

2011-03-19T18:25:00.005+01:00

Pirita Hotel byggdes
för den olympiska regattan i Tallinn 1980. Det katamaran- liknande skrytbygget i betong har trots renovering bevarat mycket av sovjet- känslan.

Under olympiaden hette hotellet SPORT. Den K-märkta byggnaden i råbetong tilldelades en specialutmärkelse på Internationella arkitektförbundets (UIA) biennal 1993. Då hade det redan renoverats för första gången och döpts om till Pirita.

Pirita Top Spa Hotell ingår numera i Tallink-gruppen. Man kan boka förmånliga paketresor inklusive mat, logi och behandlingar. Det finns både hälsospa och skönhetssalong samt simbassäng med bastu.

Hotellet har 267 rum i två flyglar med utsikt mot havet eller parken och ligger ca 6 km från centrum vid småbåtshamnen, intill en badstrand.

Restaurangen Regatta, högst upp mellan de långa katamaran-
korridorerna har fantastisk utsikt mot havet. Trots att den är ny, står en hink på det mörkt glänsande stengolvet i buffématsalen under det läckande taket. Efter två dagar med tre måltider börjar man bli less på maten trots att det har funnits både anka och musslor i buffén.

En del av takplattorna på första våningen är vattenskadade och byts ut, neonrören blinkar medan vi traskar fram och tillbaka i badrockar till badet i andra änden av huset. De som bor i våningen ovanför måste först gå den här gången
och sedan trappan upp för att komma till sina rum.

25-meters bassängen används flitigt av tallin- borna, barnfamiljer och äldre som talar estniska eller ryska. Omklädnings-
rummet har ingen könsfördelning, man byter om i små låsbara bås bakom skåpen. Damerna har en egen bastu i sitt duschrum, annars badar man gemensamt med baddräkten på. Ångbastun är behagligt varm och har roliga små sittbås med mellanväggar.

Det märkligaste var dock saltkammaren, där saltet blåser in genom ventilerna medan man sitter och mediterar till fågelsång och stillsam musik. Det skall vara nyttigt för andnings-
vägarna. Jag märkte ingen skillnad men trivdes ändå. Pedikyren med paraffin var desto nyttigare för mina spruckna hälar.

Trots alla anmärkningar var jag mycket nöjd med min sparesa, lugnet och massagen gjorde gott. Tre nätters hälsopaket gav full valuta för pengarna.

http://www.tallinksilja.com/sv/hotelTrips/tallinn/TallinnHotel/pirita.htm

Vårkänslor ovan molnen i Toscana

2011-03-08T20:23:00.003+01:00

Våren kan ibland gå i baklås på Toscanas höjder. Marsmorgonen efter vår ankomst till Cortona var alla taken täckta med snö. På nyheterna såg vi att det var ännu värre på andra ställen, trafiken stod still och barnen kunde inte komma till skolan.

Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.
Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.

Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag. Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.

Ovanför de gamla murarna stack dock blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.

Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran.

Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.

Berlins museala ö mitt i historiens ström

2011-02-26T19:10:00.259+01:00

Det viktigaste prestige- projektet för konst och
vetens- kap i
tyska Preussen ligger på den lilla ön vid floden Spree

mitt i Berlin.

Museumsinsel speglar Tysklands historia i olika politiska skeenden under snart 200 år.

Det mesta blev svårt skadat under andra världskriget och samlingarna skingrades, en del hamnade i Västberlin, men själva husen stod kvar i DDR:s hjärta. Återuppbyggnaden har tagit mycket lång tid och en del av planerna har väckt upprörda diskussioner.
Det första museet i Berlin byggdes mitt emot slottet för att hysa kungens antiksamling. Nya ståtliga byggnader uppfördes under olika decennier – Neues Museum för egyptiska samlingar, Alte Nationalgallerie för tysk 1800-tals- måleri och skulptur, Bodemuseum för bysantinsk konst. Kronan på verket, Pergamonmuseum invigdes 1930. Där visas rekonstruerade monumentala byggnader i full skala.

En del av kung Fredrik Wilhelm III:s antiksamling finns på Altes Museum än i dag. Arkitekten Karl Friedrich Schinkel inspirerades av Pantheon i Rom. Hans klassiska mästerverk invigdes 1830.
Följande två hus i ordningen av August Stüler blev bombade. Den första utställningen efter kriget som finns dokumenterad i ett litet rum på Gamla Nationalgalleriet är mera intressant än de flesta målningarna där.

Neues Museum var så illa skadat att återuppbyggnaden blev den största utmaningen och till slut även den största succén.
David Chipperfield har fått pris för att han på ett mycket spännande sätt har bevarat resterna av de glansfulla interiörerna och lyckats skapa ett funktionellt modernt museum.

De fantastiska egyptiska samlingarna med Nefertiti drar mycket publik. För att slippa köer kan man boka biljetter för varje halvtimme mellan 10.00 till 16.30 flera månader i förväg. Har man tur går det att köpa en kombibiljett till alla museer på ön för att sedan boka en tid samma dag. Alla är värda att se.

http://www.neues-museum.de/?lang=de

http://www.museumsinsel-berlin.de/

Högbergsgatan upp och ner i två huvudstäder

2011-02-08T12:09:00.004+01:00

Högbergs- gatan, Korkea- vuorenkatu är en av Helsingfors viktigaste stråk där man kan hitta olika affärer, caféer och krogar, allt från antikviteter till världens största kanelbullar.

Motsvarande gata i Stockholm är mycket äldre, ursprungligen döpt till Höghe bärgz gathan år 1647. Den är lugnare och tråkigare - flera kvarter med gamla hus saknar affärer. Några bra restauranger finns dock: italienskt och sydamerikanskt.
Mitt i backen vid Andreaskyrkan kan man komma in i ett enormt skyddsrum, insprängt i berget. Några kvarter åt väster gräver man nu järnvägstunnel för Citybanan.
I Stockholm fanns det en gång planer för att gatan skulle heta Finska kyrkogatan, men den kyrkan blev aldrig byggd. Däremot inhystes Finska Filadelfia några år tvärs över Katarina kyrka i en gammal biograf som nu har blivit vandrarhem.

Båda gatorna har var sin backe och kyrka: Katarina från 1695 av Jean de la Vallée har brunnit två gånger, 1723 och 1990 efter restaureningen. Johannes kyrka med sina två torn är ritad av svenske arkitekten Adolf Emil Melander. Gatorna har också var sin Andreaskyrka.
Den finska gatans sluttning börjar från Esplanaden som är den finaste tvärgatan, den svenska Götgatan har sin korsnig mitt i backen.

Stockholm har ingen kollektivtrafik men ett litet hotell och det gamla Nürnbergsbryggeriet - Helsingfors har spårvagn, busstrafik och en brandstation med ett 41 meter högt torn

Det allra pampigaste huset är det finska Designmuséet, ritat av Gustav Nyström som Läroverk för gossar och flickor 1898.
Som synes, känner jag mig hemma på båda gatorna, fast här i Stockholm saknar jag flärden från Högbergsgatan i Helsingfors.

http://www.korkeavuorenkatu.fi/swe/

http://www.angelfire.com/sd2/sodermalm/hogbergsgost/hogbergsgost.htm

LOGOMO - centrum för kreativ ekonomi

2011-01-26T23:15:00.035+01:00

Kulturhuvud- staden Åbo invigdes i mitten av januari
med en enorm fest.
Minst
60 000 människor var ute vid Aura å för att fira i 22 graders kyla.

Då hade jag redan åkt hem efter att ha sett hela fem olika utställningar som kommer att visas hela året i Logomo.

Först fotboll, sedan Åbo brand som förstörde nästan hela staden 1827, Alice i underlandet heter den stora fotoutställningen, ett videoverk av Eija-Liisa Ahtila samt Tom of Finland som faktiskt är född i grannkommunen St. Karins. Brandbilen till höger kommer från Pikis, (Piikkiö).

Den gamla maskin- verkstaden intill järnvägen har byggts om till ett centrum för kreativ ekonomi. Det är ett begrepp som alla talade om vid pressvisningen inför invigningen.
Det betyder att man vill vitalisera livet för hela staden och dess invånare. Runt Logomo planerar man en helt ny stadsdel så småningom.
50 miljoner euro har kulturhuvudstadsevenemangen kostat. Det är massor med olika projekt från utställningar, konst, teater, musik, idrott, minnesverkstäder och mycket annat i samarbete med bl.a.universitetet. .

I den gamla maskin- verkstadens gavel- hallar på nästan 9000 kvm finns nu två avdelningar, utställningshallen med café och vid andra sidan av huset en stor saldär man kan se teater och dans och höra musik under året.

En av de häftigaste interiörerna är det nya Artekcafét. Där kan man komma in gratis för att fika. Den internationella fotbollsutställningen Only a game? behöver man inte heller betala inträde för. För 20 euro kan man se alla utställningar. Då är det värt en hel dag, det är mycket att se och det finns olika ställen att sitta och vila på lite här och var i salarna.

Det roligaste är dock Elden är lös som är byggt i samarbete med teknikcentret Heureka. Där kan man se gamla och nya sätt att släcka eld och en rolig multimediashow om staden som eldhärjades.

http://www.turku2011.fi/sv/logomo_sv

Den gyllene musiksalen med den gyllene akustiken

2011-01-02T01:34:00.025+01:00

När Wiener Musikvereins konsertsal invigdes på trettondagen år 1870 var publiken alldeles överväldigad. Den gyllene salen i nyrenässansstil var så välkomponerad att den var som musik i sig själv. Det bästa var dock akustiken som än i dag får experter att resa dit. Den avlånga lokalen med kassettak, balkonger, karyatider och ett hålrum under trägolvet ger en så ypperlig ljudbild att man inte skulle ha behövt uppfinna mikrofonen.

Konserthuset ritades av den danske arkitekten Theophil Hansen som kom till Wien från Aten där han hade studerat de antika förebilderna för att dekorera sin byggnad. Till formen liknar rummet en slottssal, man kan jämföra t.ex. med Rikssalen i Stockholms slott som är fem meter kortare på längden och bredden än konsertsalen i Wien. De 1744 sittplatserna där är något färre än i Stockholms konserthus.

Musikverein har även en mindre sal, som senare döptes till Brahms-Saal. Johannes Brahms spelade ofta här, liksom Clara Schumann. Brahmssalen var länge i bedrövligt skick men restaurerades i början på 1990-talet. Då hittade man också originalritningar i Wiens Kopparstickkabinett, så nu har även den salen återfått sitt ursprungliga utseende.

På nyårsdagen 2011 kunde man se unga dansare sväva från den ena salen till den andra i ett direktsänt TV-program som visades i 40 länder. Årets nyårsdagskonsert
dirigerades av Franz Welser- Möst.
Den flitigaste nyårsdirigenten var Willi Boskovsky med hela 24 år i rad 1955-1979.

Wiener Musikverein - Sällskapet för musikvänner i Wien bildades 1812. Från början kallades den för en dilettantförening, medlemmarna kunde vara amatörer i ordets bästa betydelse, de som älskade musik. Men många var redan då professionella. Och sedan 1851 är det uteslutande professionella musiker som får vara med i sällskapet. Statsoperans orkester Wiener filharmoniker hade bildats 1842, och i praktiken kom medlemmarna från operaorkestern.

Nu står det i stadgarna att det krävs minst tre år i orkestern innan man bli invald. Sedan 1997 kan även kvinnor bli medlemmar.

Men det är flera olika orkestrar med även kvinnliga medlemmar som spelar i huset. Nu finns även nya moderna salar - 500 konserter om året.

Johannes Brahms ledde sällskapet för musikvänner 1872-75, men nu har man sedan länge ingen chefsdirigent, siste direktören var Herbert von Karajan, innan dess bl.a. Wilhelm Furtwängler och Anton Rubinstein. Många andra kända dirigenter har valts till hedersmedlemmar: Claudio Abbado, Leonard Bernstein, Nikolaus Harnoncourt, Riccardo Muti , Arturo Toscanini och Bruno Walter som lär ha sagt att innan han dirigerade sällskapet på Musikverein, hade han inte vetat att musik kunde vara så vackert.

http://www.musikverein.at/

Firande med anor i Finlands julstad

2010-12-26T22:08:00.018+01:00

Sedan elva år har Åbo tagit åt sig äran av att vara den officiella julstaden i Finland.

Det görs mycket för att leva upp till den statusen, julmarknader, jippon, konserter och utställningar. Men den viktigaste händelsen på julaftonen har under de senaste 20 åren direktsänts i TV även i Sverige: utlysandet av julfriden. Det sker från balkongen vid Gamla Stortorget i Åbo. .

Traditionen med julfriden har man upprätthållit ända sedan 1300-talet då det första rådhuset byggdes.
Man har flyttat platsen några gånger men sedan 1886 läses texten från Brinkkalahusets balkong.

I den östra rikshalvan av Sverige har julfriden utlysts i stort sett utan uppehåll, i början endast på svenska, sedan 1711 även på finska. Efter Åbo brand år 1827 har lydelsen blivit så som magistratets sekreterare mindes den.

Brinkkalahuset och Gamla Rådhuset har utnyttjats till olika ändamål, bl.a. som polisens gymnastiksal. Nu finns där gallerior, affärer och utrymmen som hyrs ut till olika kulturevenemang.

Varje år ordnas medeltidsmarknad på sommaren och julmarknad på vintern. Det är mycket mer än handel som sker på julmarknaden under adventshelgerna. Alla veckoslut har olika teman och program, men stånden med olika hantverk och mat fördelas mellan försäljarna långt i förväg.

Salutorget mitt i stan har torg- handel sex dagar i veckan hela året. Till julen finns en liten julmarknad i ett hörn av det stora torget.
Saluhallen öppnas redan klockan 7:00, något för morgontidiga båtresenärer från Stockholm.

Wien - julmarknadernas förlovade stad

2010-12-19T20:44:00.036+01:00

Ingen annan- stans har jag sett så många olika julmark- nader som i Wien. Överallt i staden pågår julhandel
både inomhus och utomhus. En av de sörsta marknaderna finns vid och i Nya Rådhuset.

Man kan köpa alla sorters julpynt, bakverk, godsaker och mat. Lukten av frityr och fläskfett sprider sig över hela det stora torget. Inne i Rådhuset sitter föräldrar på bänkar utanför olika bås där deras barn är sysselsatta med olika aktiviteter, allt möjliga pyssel i trä, papper och annat samt bakning. Det verkar vara ett stort söndagsnöje för barnfamiljer som man länge har förberett sig för.

I en annan del av staden utanför Karlskirche, nära Operan och Musikverein, bjuds barnen på olika utomhusaktiviteter Man kan rida på ponny och lama, titta på djur och leka olika lekar.
I salustånden bjuds hantverk av mera egensinnig art, det hela har en prägel av alternativrörelse.

Vid ingången ligger vedtravar intill en murad ugn där det bakas doftande tunnbröd. Även granförsäljningen är arrangerad på ett konstnärligt sätt.

Mitt emellan dessa ytterligheter i stadens mitt finns mera traditionella julmarknadsstånd.

På Freiung och flera angränsande torg kan man också köpa allt möjligt, särskilt olika matvaror, salt och sött. Många människor handlar där på söndagarna då vanliga affärer är stängda.

Drycker skall man inte heller glömma. Överallt i staden kan man dricka glühwein, oftast med alkohol. Det verkar vara ett sätt att idka välgörenhet, det är bara att välja för vilket behjärtansvärt ändamål man vill svänga sin varma mugg eller bägare. Det var så svårt att bestämma vad vi skulle ha att dricka att vi plötsligt märkte att vi inte längre hade något val alls. All försäljning slutade exakt på slaget på kvällen. När vi äntligen hade valt ett ställe hade serveringen upphört. Det hjälpte inte att andra ännu kunde njuta av sina varma drycker. - För glühwein eller punsch måste vi resa dit på nytt.

En gigantisk julmarknad på medeltida torg

2010-12-09T23:25:00.000+01:00

Den här granen är mycket högre än man först tror - jämför med den normala granen till vänster på bilden. Den står i hörnet av den allra största julmarknaden som jag har besökt.
Medeltidstorget Rynek Glowny ligger mitt i Krakows hjärta.

Ändå är det bara knappt ena halvan av detta Europas största torg som upptas av julhandeln. Marknaden fortsätter inne i den gamla tyghallen Sukiennice som står mitt på torget.

Det märks att julen är viktig i Polen. Det polska hantverket har sin speciella prägel och det gör att många av prydnaderna skiljer sig från det vanliga internationella utbudet av juldekorationer som fyller marknaderna i andra städer. Restaurangerna runt torget har också julpyntats på många originella sätt.

På marknadstorget doftar det mat. Det grillas korvar och spett med kött. Vi fastnar för stekta ostkakor med transbärssylt. Det smakar eget, lite rökt av schmaltz som de är stekta i.
Intill julgranen står en scen där det spelas upp olika program med julanknytning.

Plötsligt ser jag något som verkar bekant, en grupp som bär olika symboler – en levande julkrubba. Det påminner starkt om den finska traditionen Tiernapojat där man spelar upp historien om Herodes och de tre konungarna som besöker Jesusbarnet. Här är det dock många fler på scenen.

Julkrubbor är något som har blivit en viktig tradition just i Krakow. Sedan 1937 ordnas en stor tävling. Julkrubbor sätts upp mitt på torget runt statyn av Adam Mickiewizck. Sedan förs de utvalda i procession till Historiska museet. Tyvärr kom vi en vecka för sent för detta spektakel.

Utbudet på marknaden var så stort att det var svårt att välja bland alla tänkbara material: halm, hår, tvätt- svampar eller spetsar. Till slut fastnade jag för dessa glänsande grodor, hjärtan och något flygfarkost.

Julmarknad med kungliga anor på Stortorget

2010-12-01T23:38:00.028+01:00

Redan på medeltiden fanns det julmarknad på Stortorget, som då var medelpunkt för handeln. Gustav Vasa kungjorde år 1523 att där endast fick saluföras svenska varor.

Detta för att få kontroll över handeln och gagna inhemska hantverkare.

På 1700-talet flyttade Gustav III verksamheten till slottets inre borggård då Börshuset byggdes, men i början av följande sekel kom Stortorget till heders igen.

Julmarknaden fick nu sin riktiga blomstringstid och började breda ut sig ända till Skeppsbron där det fanns flera stånd än på Stortorget. Långt upp på Slottsbacken fanns bodar i flera rader framför Obelisken. Bleckslagare, bok- och borstbindare, handsk-, hatt-, instrument-, kam- och korgmakare bjöd ut sina varor tillsammans med kopparslagare, svarvare, tenngjutare och andra nu mer eller mindre försvunna yrkesgrupper. Bodarna liknade dagens julmarknadsstånd. De som sålde mindre värdefulla saker så som gipskyrkor och julprydnader ställde sina varor på ett bord på torget.

Efter några decennier var stånden på Skeppsbron borta igen. Det blev mer utländska varor och krimskrams eftersom många hantverksyrken hade dött ut. De nyöppnade varuhusen drog kunderna till sig från torget.

Under Oskar II:s tid hade julmarknaden urartat, kvaliteten på utbudet hade försämrats och det förekom bråk och slagsmål. Det hjälpte inte att kungen då och då visade upp sig och skänkte silverslantar till de fattiga barnen. Överståthållarämbetet fick till slut stänga hela marknaden år 1907.

Redan
åtta år senare lyckades man åter- uppliva handeln.

Stockholms-Gillets förste ålderman Richard Gustavsson hittade intresserade handlare som ville sälja svenska varor och sedan dess har flera anslutit sig. Numera är torget fullt med bodar från veckan före första advent fram till dagen före julafton. Det är flera års väntetid för de hantverkare som vill få ett stånd på marknaden.

En del av bodarna har haft samma varor i många år. Korvar och fisk, glögg och godis har sålts på samma ställen så länge jag kan minnas, andra har tillkommit. Jag provsmakade öländska ostar och marmelader som såldes där för andra året. I ståndet bredvid satt en äldre kvinna och sålde lotter, något som hon gjort sedan 35 år. Hon tycker att det har blivit tråkigare med åren, och mindre folk på vardagarna.
Till saken hör att man måste förbinda sig att ha sitt stånd öppet varje dag från klockan 11.00 till 18.00, oavsett väder. En del hant- verkare har stamkunder som återkommer varje år. De handstöpta grenljusen säljs till folk som har inköpslistor med sig. Speciellt norrmännen skall ha sina grenljus tända hela trettondagen enligt en gammal tradition. Från Finlandsbåtarna kommer grupper med guide på morgonen för att sedan återvända själva på eftermiddagen för att göra inköp.

En vara som dock lyckligtvis har försvunnit från Stortorget är de färgglada papperstrumpeterna som såldes av en jultomte mitt på torget. Oväsendet från de glada barnen som blåste i dem kunde höras långt i Gamla Stan så att man nästan fick hålla för öronen. Nu slipper grannarna det obehaget.

Även den kungliga handeln är borta från torget och finns numera året om i slottsboden runt hörnet.
I vimlet på Stortorget kan man också hitta folk som man känner.

En oväntad uppståndelse - från Toscana till Sicilien

2010-11-21T17:03:00.019+01:00

Piero della Francescas frescomålning Uppståndelsen har jag skrivit om tidigare. Den har haft otrolig stor betydelse i konstnärens hemstad Sansepolcro i Toscana, där den är huvud- attraktion på Museo Civico. Man kan beundra mästerverket genom en stor glasruta utan att ens behöva gå in i museet.

Piero della Franscesca har inspirerats av en målning med samma motiv som finns i domen snett emot muséet.

Det centrala motivet i domens altar- tavla visar Jesus som stödd på sitt vänstra knä står ovanför de fyra sovande vakterna. Altartavlan är målad av Niccolo di Bonaventura. Piero måste ha sett den redan som barn och påverkats både av den och flera andra konstverk. Han har förfinat motivet, skärpt till detaljerna hos personerna och lagt till landskapet och det dubbla perspektivet.

Nu har även jag sett en tredje version av samma bild i en helt annan del av Italien. Intill torget i den lilla sicilianska staden Castelbuono finns en kyrka från 1300-talet, La Matrice Vecchia. Kryptan under altaret är täckt med fresker framställande Jesu liv, passionshistorien och uppståndelsen. De härstammar från flera sekler och är stilistiskt mycket olika. Några närmare uppgifter om freskerna har jag inte lyckats komma över.

Den som har målat uppståndelsen längst in i kryptan måste ha känt till Piero della Francescas fresk i någon form, det finns så många likheter, även om fresken i kryptan har färre detaljer och saknar det dubbla perspektivet. Kristus står med flaggan i handen, vänd åt sidan i stället för rakt fram, ovanför de fyra sovande vakterna. En ängel till vänster kommer någon annanstans ifrån.

Uppståndelsen är ett vanligt motiv som har gestaltats på många olika sätt i den sakrala konsten. Man kan fråga sig hur långt Piero della Francescas vision har vandrat i medvetandet hos de konstnärer som har skapat sina religiösa bilder i olika kyrkor runt hela Italien.

Madonna på rundtur i Palermo

2010-11-07T17:41:00.002+01:00

Kyrkan San Domenico ligger mitt i Palermo, nära den korsning
där gamla stads huvudgator i möts.
Via Roma lyses upp av lampor på lördags- kvällen när vi kommer till staden.

Även kyrkans fasad täcks upp till hälften av lampor i olika färger och mönster. Högst upp på dekorationen står
W M SSDEL ROSARIO. Det är uppenbart att något speciellt är på gång.
På söndag förmiddag är kyrkan fullsatt vid mässan, vi tittar bara in som hastigast. Hemma i Sverige är bara julottan som drar så mycket människor.

Nästa gång vi passerar Piazza San Domenico, är där mycket folk. En blåsorkester spelar mitt på torget och Via Roma börjar också bli full av söndagsklädda människor. Vi ställer oss på trapporna framför kolonnen, men blir fösta längre bort mot sidan.

Snart öppnas kyrkporten och män i olika slags dräkter kommer ut, flaggor bärs i procession till militärmusiken. Det går ganska långsamt och är lite kaotiskt. Till slut börjar något stort och glänsande närma sig. Det är Madonnan som bärs ut ur kyrkan. Männen med den guldskiftande klädnaden ställer sig på båda sidor av den blomsterprydda lysande statyn som sakta och värdigt börjar röra sig mot den smyckade gatan.

Plötsligt bryter öronbedövande oljud ut alldeles intill oss.

Där vi nyss stod, smattrar det av fyrverkeripjäser som spottar ut små papperslappar i olika färger. Processionen har kommit fram till gatan och fortsätter lika värdigt till ackompanjemang av den glada blåsorkestern.

Rosario, Rosenkrans på svenska, kallas det radband som Madonnan håller i sin hand. Överallt i staden ser vi affischer där det står att firandet startade för 420 år sedan. Men på bilden visas en annan Madonna. Henne hittar vi i en kyrka på Via Vittorio Emanuele. Hon är klädd i lysande lila dräkt och står på hjul. Smärre lampdekorationer finns också i olika gatukorsningar vid andra kyrkor. Det tyder på att det är flera Madonnor som är ute och rör på sig under dessa dagar.

På kvällen äter vi middag på restaurangen vid torget eftersom stället som vi först tänkte gå på är stängt på söndagar. Vid efterrätten hör vi blåsorkestern stämma upp igen. Det har vi redan hört så mycket av att vi nu tar det lugnt. När jag kommer ut på torget är Madonnan precis på väg in i kyrkan igen, baklänges, med ansiktet vänt mot oss på samma sätt som hon tidigare bars ut.

När hon nästan har försvunnit längst in i kyrkan, kommer nästa överraskning, ett hejdundrande fyrverkeri mitt på torget. Det är mäktigt och varar länge, de firande har inte sparat på pjäserna som skjuts upp rakt framför oss. Det är en märklig blandning av allvar och leklust som människorna uppfylls av. Många är inblandade, alla vet vad de skall göra även om det tar sin tid, ingen behöver dirigera andra. Glada och upplyfta går vi från torget. Vi har varit med om en av de många katolska festivalerna på Sicilien, en som inte ens nämns i raden av de viktigaste som firas under året.

På måndagen är allt över, inga lampor hänger kvar på Via Roma och vid torget står flyttkarlar i full färd med att koppla ur elsladdar från alla lamprader som skall tas ned. Skylten W M SSDEL ROSARIO står ytterst på lastbilden, färdig att transporteras till förvaring för att komma upp igen nästa år, i början av oktober i Palermo.

Återbesök på sicilianska restaurangen Nangalarunni

2010-10-26T11:01:00.066+02:00

En vacker dag 1998 i oktober åkte jag buss till en liten stad uppe i Madonia- bergen på Sicilien. Innan sista bussen var det dags att välja restaurang för att äta lunch.

Den med svampar på skylten, det konstiga namnet och rustik inredning med stenväggar verkade mest lovande.

Pasta med Karl Johansvamp och späck är inte något som jag brukar välja, men det var så gott att jag minns det än i dag.

Nu när jag skulle återvända till trakten, beslutade jag att stanna i Castelbuono över natten för att hinna se mer av den lilla staden på berget med en borg från 1100-talet. Nangalarunni hittade jag på nätet, men det såg inte ut som jag mindes. Det verkade ambitiöst och annorlunda, med lokala specialiteter, ganska lovande i vilket fall.

När vi till slut kom till Castelbuono och hittade den lilla gränden vid huvudgatan fanns svampskylten kvar på väggen, så jag visste att det var rätt.

- ”Det såg inte ut så här för tolv år sedan, köket och matsalen har bytt plats”, berättade den gladlynte ägaren som ensam tog hand om gästerna den här tisdagskvällen.

Svamp och Narodnigrisar fanns det gott om på matsedeln. Det skulle vara något mitt emellan vild- och tamgris.

Nästa dag fick jag reda på att Narodni är bergskedjan som gränsar till Madonieparken. Trakten är känd bl.a. för sina grisar.

Vi började med svamp gratinerad med spenat, ricotta och rökt scamorza, fortsatte med gris som smakade mer tam än vild med annan sorts svamp och drack fruktigt Nero d´avola.

Trots att vi redan var ordentligt mätta, kunde vi inte motstå Testa del turcho, alltså turkhuvud, en kanelpudrad pudding med den lokala delikatessen manna, en söt vätska som rinner gummilikt ur snittade träd och sägs smaka himmelskt. Gott var det, men kanske inte himmelskt.

Det var inte så många gäster så vi hann språka en hel del med ägaren och se oss omkring på alla tavlor med svampar och olika diplom samt studera den brunaktiga bilden på bakre väggen.

Men det är ju den kända målningen av Thorvaldsen med sina konstnärskolleger i Rom, konstaterade min trogne följeslagare förvånat. Eftersom han är kunnig både i konst och italienska, tyckte jag att han borde fråga restauratören, om vad det var för en bild som han hade på sin vägg.

- ”Bilden är kopierad från ett foto som jag tyckte passade in.” svarade restauratören på frågan vad det var han dekorerat sin vägg med. Han blev något häpen och en gnutta misstänksam när han fick veta att bilden föreställde skandinaviska konstnärer. i Rom. Thorvaldsen är inte känd på Sicilien trots att han är den enda protestanten som skulpterat ett epitafium över en av påvarna i Peterskyrkan. Den upplysningen fick honom att skina upp, misstänksamheten var som bortblåst.

När notan som visade på ett rimligt belopp var avklarad, lovade jag att kanske komma tillbaka om tolv år.

- ”Då är inte jag kvar”, sa han rappt men leende. ”Min son kanske har tagit över.”

Efter en extra matsmältningspromenad på de kvällstomma stenlagda gatorna konstaterade vi att besöket var värt resan. Han kommer nog att minnas oss, trodde min konstkunnige följeslagare.

Får se om det blir ett tredje besök någon gång. I så fall skall jag äta svamp med något annat än gris.

http://www.hostarianangalarruni.it/index.php?id=11

Barockstad av lavasten på Sicilien

2010-10-24T13:23:00.032+02:00

Siciliens andra stad är katastrrof- drabbad. Catania är byggt på lager, skapade av människor och natur under 2000 år.

Katane var stadens första grekiska namn. Det betyder rivjärn, valt efter formen på Etnas sluttningar.

Vulkanen begravde den första grekiska staden redan 36 år efter att den hade grundlagts 720 före vår tidräkning. Nästa stora utbrott kom 300 år senare och så har det fortsatt.

En grekisk amfiteater har grävts fram mitt i staden.

År 1669 inträffade det värsta vulkanutbrottet i modern tid på nordöstra Sicilien. Jorden skalv i tre dygn, sen bröts Etna i en 14 kilometer lång spricka där det under flera månader sprutade ut lava och stenar som förstörde städer och gjorde 27 000 människor hemlösa. Men det var inte allt, jordbävningen år 1693 var än värre. Man kan än i dag förnimma stadsbornas skräck i de katastrofmålningar som finns att beskåda i Catanias museer.

Den gråa stenen som slungades ut efter Etnas största utbrott har använts till ståtliga palats och kyrkor.
Stadens berömda barockarkitekt Giovanni Battista Vaccarini föddes 1702. Han levde till 1768 och skapade många fina palats runt Piazza del Duomo i stadens hjärta. De gråa husen är renoverade och i gott skick, fast färgen får allt att se gammalt ut.
Mest besökare drar skyddshelgonet Sankt Agata som firas varje februari av troende från hela ön, och som Domkyrkan är helgad för.

Den svarta elefanten av lava som står på torget framför domkyrkan restes år 1735 och har blivit stadens symbol.
Den bär en obelisk med egyptiska hieroglyfer på ryggen och härstammar från bysantinsk tid.

Stadens mest berömda man, kompositören Vincenzo Bellini (1801-1835) har fått sin sista vila i domkyrkan, och ett ståtligt operahus nämnt efter sig. Hans mest kända opera Norma har dessutom gett namn till en populär pastarätt med äggplanta och tomater.

Det roligaste i stan är den stora livliga marknaden med kött, fisk, grönsaker och allt annat som sträcker sig över flera kvarter i centrum. Där kan man se hela djurkroppar hängande på krokar i stånden, och skickliga karlar styckande stora fiskar ute i de fria. Man kan undra hur det ser ut mitt i sommaren när det kan bli hett, upp till 40 grader .

Siciliens stora städer har trots omfattande renoveringar en prägel av förfall. I många kvarter är husen i mycket dålig skick, och sopor ligger spridda lite varstans. Catania har nog mest kvar att göra av alla de städer i närheten som samtidigt utnämndes till världsarv i juni 2002.

Höstmarknad på världens äldsta friluftsmuseum

2010-09-28T00:03:00.004+02:00

Snart fyller Skansen 120 år. Oktorps- gården i Halland blev den första gård som köptes
1895 av Skansens grundare Artur
Hazelius med inventarier och allt.

Artur Hazelius som var född i Stockholm 1833 hade redan som barn bott fem år i Småland hos en präst i Tjust eftersom hans far idealiserade lantlivet. Som 14-åring fick han komma hem för att gå i läroverk. Vid 19-års ålder började han fotvandra runt om i Sverige för att lära känna landet, först till Jämtland, några år senare till Dalarna. Då hade han hunnit gifta sig och reste på ett bekvämare sätt.

Artur Hazelius köpte upp en samling allmogeföremål som första gången visades på hans etnografiska museum innan han fyllt 40 år. Han var skicklig i att samla in pengar via insamlingar, basarer och välgörenhetstillställningar. I samma anda ordnas marknader och tillställningar än i dag på Skansen. Höstmarknaden sista helgen i september ordnas i folklig tradition från 1900-talets början.

Bondesamhällets snabba förändring gjorde det lätt att förvärva många gamla föremål, samlingen växte snabbt och så småningom köpte Hazelius hela hus och gårdar. Vid sin fjärde resa till Dalarna med hustrun 1872 föddes idén till Skansen. Han hade redan ordnat utställningar i Paris och Wien i en sann nationalromantisk anda. 1880 bildade han stiftelsen Nordiska museet och två år senare hade han lyckats få kungen att upplåta mark på Lejonslätten till det blivande museet. Skansenbygget startade 1891, samma år som Georg Karlin i Lund presenterade sina planer för Kulturen efter norska idéer.

Det första huset hade Hazelius köpt i Ötsmor i Mora 1885. Efter att ha förvärvart arealen om nästan 30 000 m² på Skansenberget på Djurgården blev Hazelius en ivrig spekulant till gamla hus i konkurens med Karlin från Lund. Båda köpte många allmogehemman. Morastugan återuppfördes på Skansen sex år senare.

Redan året efter att Skansen invigdes, utökades området och blev sex gånger så stort. Under de första femtio åren i Skansens historia var det friluftsmuseet som finansierade bygget och driften av Nordiska museet.

Hazelius arv och ande lever på många sätt ännu på Skansen, inte minst i klädsamlingen som startades redan 1893 och utgör i dag en av de största i landet med 20 000 dräkter i original och kopior.

Men färdigt blir det aldrig, nya hus byggs upp i gammal stil, ett av de senaste är Järn- handlarens hus från Hudiksvall från 1880-talet. Med sin 1930-talsinredning ger det

plötsligt upphov till deja-vu för min följeslagare som känner igen sin morfars säng i huset som är byggt vid samma tid i samma stad som morfar föddes.

Vid mina Skansenbesök brukar jag ta till vänster innan man kommer till parken för nordiska djur. Där ligger Finngården med rökstugan, rian, ladan och andra små gråa byggnader utan skorstenar som hör till de oansenligaste i hela området. Så bodde svedjebrukande finnar i Värmland under 1600-talet. Det är dock något viktigt som saknas!

Det som är unikt för Skansen är helheten. Det är ett friluftsmuseum med gator och gårdar som utgör ett Sverige i miniatyr, djurpark, nöjespark, akvarium, allsångsscen, dansbana, restauranger, kyrka, postkontor, nästan allt - men ingen bastu.
http://www.skansen.se/

Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd

2010-09-21T20:42:00.010+02:00

Öst- tysklands hemliga säkerhets- tjänst, Stasi, övervakade och kontroller- ade folket

med en brutal effektivitet som gränsade till det löjliga.

Under nästan fyrtio år växte Ministeriet för statssäkerhet i DDR i makt, styrka och storlek så att det kom att genomsyra hela samhället. En del av medborgarna tvingades att spionera på sina medmänniskor, ofta även nära och kära, på ett sätt som kunde leda till ödesdigra konsekvenser för dem som stämplades som fiender till staten.

Vid DDR:s samman- brott hade Stasi 91 000 anställda och över
170 000 informatörer. Stasis enorma högkvarter i Berlin hade 7000 anställda och omfattade ett helt kvarter, Magdalenenstrasse, Normannenstrasse och Ruschestrasse i Lichten- berg. Där fanns bl.a. en affär, samlingssalar och en resebyrå.

De flesta husen har stått tomma sedan ursinniga offer för denna kränkande övervakning hade trängt sig in i spioncentralen för att hindra att det komprometterande arkivmaterialet blev förstört. Mycket hade då redan strimlats i småbitar och har under många år omsorgsfullt rekonstruerats för att de som har blivit offer för Stasis kontroll skall kunna läsa sina akter.

I mitten av kvarteret låg ministerbyrån i hus 1,
där cheferna hade sin specialinredda våning. Det har blivit ett museum där allmänheten har kunnat tränga in till det allra heligaste i Stasi- hierarkins boningar.
Där kunde man se många exempel på grymheten i jakten efter de oliktänkande, och alla sinnrika konstruktioner som gjorde det möjligt att tränga in i vanliga människors vardag utan att de kunde veta att man har fotograferat och avlyssnat deras privatliv.

Medan akterna räddades, började byggnaderna förfalla, taken läcka och källarna fyllas med vatten. Man visste inte vad man skulle göra av detta hatade kvarter. Skulle staten ta ansvaret, eller låta medborgarrättsorganisationen som hade tagit över byggnaden få fortsatt kontroll. Pengar till sanering, 11 miljoner euro, fanns i en konjunkturfond. Nu har man börjat sanera en del av byggnaderna, allra först det K-märkta hus 1. Museet har fått flytta över till den s.k. fältherrekullen i huset mitt emot, som en gång var ledarnas huvudkantin.

Under fyra dagar i början av augusti evakuerades museets viktigaste utställningar som kommer nu att stå i den tillfälliga lokalen under ett och ett halvt år.

Varför är det som är så viktigt att man vill kunna hålla museet öppet nästan utan avbrott?

Under den tilltagande DDR-nostalgivågen känns det nödvändigt att påminna om allt detta, om den omänskliga hanteringen av medborgarna som inte följde den kommunistiska idealismens väg, hur människor fängslades, torterades, till och med miste livet för sin religion, övertygelse eller en öppen trots mot stupida regler.

Många har fått en sen- kommen äreräddning i museet. Med tanke på dem fastnar skrattet i halsen när man betraktar den av Stasiofficerade hemsnickrade utställningen där de stolt redovisar sina framgångar i spionerandets konst med fiffigt ombyggda vardagsföremål.
Allt i ädel tävlan i kommunismens tjänst.

Jag undrar vad som kommer att hända med den murrigt möblerade chefsvåningen under saneringen. Den delen av huset verkar ha byggts med större omsorg, till och med badrummen var relativt välbevarade. Möblemanget blir säkert kvar, men känslan av att Erich Mielke alldeles nyligen satt här och härskade över människornas sinnen är svår att bevara.

Den siste Stasi- generalens present- samlig talar för sig. Som ord- förande för idrotts- föreningen Dynamo blev den hatade spion- chefen en aktad person.

Men det var inte riskfritt att basa för DDR:s hemliga säkerthet. Alla de tre underrättelsecheferna störtades från sina höga stolar. Den förste, Wilhelm Zaisse blev av Walter Ulbricht utkastad från Politbyrån för partifientligt verksamhet efter arbetarnas strejk sommaren 1953.
Nästa chef, Ernst Wollweber, hjälteförklarad för medlemskap i en antifascistisk sabotageorganisation under andra världskriget blev 1957 utmanövrerad av Ulbricht.

Han följdes av Erich Mielke som efter Ulbrichts död 1971 byggde Stasi till den stat i staten som det blev. Han var så mäktig att ingen kunde utmana honom innan riket hamnade på ruinens brant.

Mielke gav order om flera regelrätta mord, men häktades till slut 1989 anklagad för "skada mot folkets näringsliv". Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som hade begåtts redan under Weimarrepubliken men slapp fängelse och dog år 2000 på ett ålderdomshem.

Jag besökte Stasis högkvarter några månader innan saneringen. Det var verkligen slitet men det störde inte besökarna. Förfallet stärkte på något sätt känslan av overklighet, förpassade Stasi till historien.

http://www.stasimuseum.de/

http://www.bstu.bund.de/cln_012/DE/Home/homepage__node.html__nnn=true

http://stasiopfer.de/content/category/5/25/170/

http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-70701695.html

Den ökanda Ørstedsparken i Köpenhamn

2010-09-13T23:51:00.011+02:00

Oe är ett mått på
magnetisk fältstyrka. Enheten är uppkallad efter 1700-talsfysikern Hans Cristian Ørsted, som även har fått en park i centrala Köpen- hamn döpt efter sig.

Parken är anlagt på en av Köpenhamns vallar, på Hahns bastion där ett monument med en staty av H C Ørsted restes år 1876, 25 år efter hans död. Så småningom uppkallades hela parken efter honom.

Den anlades under de tre följande åren av landskapsarkitekten H.A.Flindt. Parken omfattar en areal av 6,5 hektar, vallar av tre bastioner runt en sjö, och har till stor del bevarats oförändrad. Utöver vatten, vackra träd och fina gräsmattor finns gott om statyer innanför de sju portarna till parken.

Hans Christian Ørsted var framstående både i filosofi, estetik, fysik och kemi, skrev en avhandling om Kants filosofi 1799 och blev professor i Köpenhamn sju år senare. Som kemist var han den förste att framtsälla aluminium. Upptäckten av sambandet mellan elektricitet och magnetism, som kunde mätas med oe skedde vid ett demonstrationsförsök i april 1821. Ørsted la märke till att kompassnålen rörde sig när han slöt en strömkrets.
Han visade att effekten inte kunde avskärmas av trä eller glas. Resultatet av hans systematiska experiment publicerades tre månader senare. Den första elektro- magneten konstruerades efter tre år av William Sturgeon. Ørsted valdes in som utländsk ledamot av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin år 1822.

Statyerna i parken föreställer betydande danskar som verkade under mitten av 1800-talet, Ørsteds bror, statsminister A.S. Ørsted och många andra. Dessutom finns ett stort antal statyer av ett annat slag som bryggaren Carl Jakobsen har skänkt till allmänheten: Sliparen, Apollon, Hermes, Satyrer spelande flöjt och drickande vin samt Jeanne D’Arc som syns här bredvid.

Denna roflyllda park är numera ökand av två skäl, rån och misshandel av homosexuella som har parken som mötesplats på kvällar och nätter. Dessutom på grund av att en misstänkt terrorist som greps där när han försökte fly efter en explosion i källaren till det närliggande Hotel Jörgensen. Han hade sprängämnen fastspända runt midjan. Polisens bombgrupp använde robot för att ta bort bomben och oskadliggöra den.

Men trots det något skamfiladea ryktet är parken en riktig oas där många danskar njuter av att sitta på gräset och titta på hur de ståtliga träden speglas i sjön. Det finns även ett välbesökt kafe som serverar lättare rätter, öl och vin.

http://www.aok.dk/byen-rundt/oerstedsparken

Taormina - en sliten siciliansk pärla

2010-09-08T00:16:00.007+02:00

En vidunderligt vacker vy på Siciliens östra kust, ett
gynnsamt klimat och många minnes- märken har gjort den lilla staden till en av hela öns mest besökta platser.

Goethe prisade Taormina i sin bok Italiensk resa 1787 som lästes av många. Några år före honom hade Carl August Ehrensvärd hittat dit och skrev: "Sicilien har der en annan trakt, trångare dälder mot bergtopparne, bergen gröna. deras spetsar av bar sten, vid solens upp - och nedgång syntes målningen rik på färg."

I Ehrensvärds teckning av staden finns det inte många hus på berget dit den smala serpentin-vägen leder.

Vid den tiden började kultiverade européer göra sina bildningsresor till Italien. Det tog ändå hundra år innan staden blev ett riktigt populärt turistmål. En av de flitigaste resenärerna under början av 1900-talet, D.H. Lawrence blev så tagen av staden och dess atmosfär att han fick inspiration till sin mest kända erotiska roman "Lady Chatterley's älskare". Egentligen bodde han då i Firenze, där den skandalomsusade boken utgavs 1928.

Nu är det fullt av turister på huvudgatan Corso Umberto, så till den grad att stadens invånare verkar ha fått nog av flocken. De orkar inte bry sig om att visa vänlighet mot all folk som transporteras dit med bussar och linbana. Som tur är måste bilarna lämnas utanför själva centrum. De många trapporna är inte heller körbara.

Det är långa köer till den antika amfiteatern som är Taorminas huvudattraktion med sin fantastiska utsikt över bergen och Isola Bella-bukten. Här har Woody Allen spelat in sin egen parodi på det grekiska dramat i filmen Mighty Aphrodite.

Staden hette ursprungligen Taoromenion, dit grekerna kom från Naxos som ligger nedanför berget. Den styrdes av tyranner. Under kejsare Augustus tid blev Tauromenium romersk koloni. Kristendomen gjorde sin inbrytning under Bysans i slutet av 400-talet. Sedan har Taormina styrts av saracener, tyska Henrik VI, franska Karl av Anjou tillsattes av påven 1266. Sedan blev det aragonier och spanjorer, österrikare och till slut spanskt/napolitanskt styre fram till 1860 då staden intogs av italienare. Allierade trupper förstörde en del av de antika lämningarna under bombningarna vid andra världskrigets slut.

Taorminaborna älskar att smycka sin stad med keramikskulpturer i alla former, exotiska figurer som kanske kan vara porträtt av forna styrande eller långväga besökare i staden. Det finns många roliga detaljer att se på så fort man kommer en bit ifrån huvudgatan.

Andra kända Taorminabesökare är Alexander Dumas, Johannes Brahms, Gustav Klimt, Richard Wagner, Oscar Wilde, Truman Capote, John Steinbeck, Urho Kekkonen, Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola, Leonard Bergman, Marlene Dietrich, Greta Garbo, Federico Fellini, Cary Grant, Gregory Peck och Elizabeth Taylor.

Staden är vacker än i dag, med hänförade vyer, särskilt när man ser utöver havet eller upp till bergstopparna vid solnedgången. Men när man trängs med alla turister på de smala gatorna, hoppas man att hade kunnat komma dit hundra år tidigare. Etnas topp är dock fortvarande en syn som man inte kan få nog av.

Amos Anderssons kapell

2010-08-30T21:56:00.022+02:00

Svensk- finlands största kultur-mecenat Amos Andersson har finansierat det mesta inom det finland-svenska kulturlivet, både vetenskap och konst.

Han ägde ett helt kvarter mitt i Helsingfors, tidningen Hufvudstadsbladet och villa Ekudden som han donerade som bostad åt republiken Finlands president. Hans hem är nu det största privata konstmuséet i Finland.
Vad tänkte han när han satt i sitt kapell högst upp i det stora huset, var det andliga funderingar, eller tänkte han på det som han skulle lämna efter sig i jordelivet?

Amos Andersson var född i den lilla byn Brokärr på Kimitoön i Åbolands skärgård 1878. Han kom från ett religiöst hem, präglat av den evangeliska rörelsen. Amos började sin utbildning i den lokala folkskolan, fick 20 år gammal sin examen i den svenskspråkiga handelsskolan i Åbo, läste nationalekonomi i Göttingen och London. Under de första åren av det nya seklet byggde han upp en blomstrande affärsverksamhet. Han började med försäkringar, gav ut branschtidningar, startade reklambyrå och år 1909 ett eget civiltryckeri på gården vid Georgsgatan 27. Hans arkitektvänner W.G. Palmqvist och Einar Sjöström ritade det affärs- och bostadshus som har stått där sedan 1913 och som efter hans död 1961 byggdes om till museum.

År 1916 hade han förvärvat aktiemajoriteten i det största litografiska tryckeriet Tilgmanns, sedan köpte han landets viktigaste svenskspråkiga tidning, Hufvudstadsbladet och verkade som tidningens chefredaktör under åren 1928-1936.

Under 1920-talet satt Amos Andersson även i riksdagen för svenska folkpartiet och valdes tre gånger till elektor i presidentvalet. Han var god vän med P.E. Svinhufvud och Kyösti Kallio. Han umgicks med den finaste societet, porträtten av statsmän och artister står kvar på flygeln i rummet där hans privata konstsamlig visas.

Villa Ekudden skänkte han som residens för de sittande presidenterna efter vinterkriget 1940. Samma år bildades Föreningen Konstsamfundet som enligt hans detaljerade testamente förvaltar all hans kvarlåtenskap. Konstsamfundet äger fastigheter, flera finlandsvenska tidningar och investeringsbolag. Föreningen delar ut pengar till kulturverksamhet och stipendier inom konst, musik, teater, journalistik mm. Ansökningstiden för årets stipendier börjar den 1 september.

Amos Anderssons museum drivs alltså efter hans egna principer. Där blandas gammalt och nytt, permanenta samlingar och tillfälliga utställningar av modern konst i olika våningar. Många andra konstsamlare har donerat verk till muséet, den största är arkitekt Sigurd Frosterus samling av centrala verk bl.a. av Magnus Enckell och A.W. Finch samt utländska mästare.

Högst upp i huset lät Amos Anderssons i mitten på 1920-talet inreda ett kapell med specialbyggd orgel och sakrala målningar, bl.a. medeltida madonnabilder från olika länder i Europa. Han hyste ett särskilt intresse för medeltidskonsten, musiken och det ceremoniella.
Vid samma tid utgav han ett bildverk om Finlands medeltida kyrkoarkitektur och donerade pengar till restaureringen av bl.a. Åbo domkyrka och kyrkan i Kimito. Han var även medlem i styrelsen för Svenska Oratorieföreningen och Åbo Akademis stiftelse från 1923 fram till sin död.

I kapellet kan man se att byggherrens testamente efterlevs bokstavligt, de gamla samlingarna kompletteras med nya verk. Mitt bland de gamla madonnabilderna står Smärtomannen - lidande tvåkönad Kristus som broderad textilskulptur av Pauliina Turakka-Pirhonen.

Konstmuseet har numera utökats med en vindsvåning övanför kapellet. Just nu visas teckningar av Amos Anderssons vän, bildhuggaren Felix Nylund som även har gjort en porträttrelief i brons på hans gravsten invid Kimito medeltida gråstenskyrka.

Anade Amos Andersson att flera generationer finlandsvenska konstnärer och intellektuella skulle få sin försörjning tryggad tack vare hans generösa donation, pengar som har gett avkastning över förväntan?

http://www.amosanderson.fi/
http://www.konstsamfundet.fi/

Vulkaniskt vatten mot ischias

2010-08-24T12:03:00.005+02:00

Ischia är vulkaners
och kratrars ö
utanför Neapel, granne
med Capri.
Den högsta toppen Eponomeo är 788 meter hög.

Vulkanerna har vilat så länge att det statistiskt sätt finns risk för utbrott inom en snar framtid. Jordbävningarna har inte heller varit så få. Samtidigt har de vulkaniska aktiviteterna frambringat ett bördigt landskap och varma källor till gagn för både jordbruket och turistindustrin.

Redan etruskerna kände till de goda vinerna från Ischia. Grekerna hade flera namn för öborna, "Pithecusa" sägs betyda apornas ö för att man tyckte att människorna liknade apor, eller att namnet förmodligen härrör från "ischra" som betyder "den svarta ön" i semitiska språk.

Klimatet är milt och torrt, fridlyst natur som är frodig och vacker, det finns fina badstränder runt ön, samt många stora badanläggningar, termalparker som kan vara rena äventyrsbad eller medicinskt inriktade, varma källor med olika slags mineraler i vattnet. Maten är syditalienskt utsökt, de aromatiska citronerna stora som grapefrukt, skaldjuren och fiskarna riktiga delikatessser.

Ön har ca 60 000 invånare, men när turisterna kommer blir antalet 6 000 0000 under sommarmånaderna fram till oktober. Utöver italienare har det mest varit tyskar, men nu märks ryssarna som fått restauranger och hotell med kyrilliskt informationstext.

Den viktigaste staden heter Ischia Porto, en hamn med livlig trafik av olika linjebåtar, utflyktscharter till närmaste öar samt lyxiga privatyachter.
Vid andra änden leder bron Ischia Ponte till medeltidsborgen Castello Aragonese som uppfördes av Alfonso av Aragonien.

Det är lätt att ta sig runt ön, vägen är välhållen och bussarna moderna. Vid hållplatserna finns till och med elektrisk information om nästa avgång. Man kan åka runt hela ön, och stanna vid olika ställen, t. ex Forio som ligger på solnedgångssidan och har varit ett centrum för det internationella jetsetet, men nu hdser turister av alla kategorier. Längs vägen dit ligger trädgården ”la Mortella” anlagt av den engelska tonsättaren William Walton.

Listan på berömda personer som har verkat på eller besökt Ischia är lång. Här är några av de mest kända: H.C. Andersen, W H Auden, Josef Brodski, Truman Capote, Giuseppe Garibaldi, Guy de Maupassant, Alfred de Musset, Markis de Sade, Allen Ginsberg, Henrik Ibsen, Felix Mendelssohn, Pablo Neruda, Friedrich Nietzsche, Pier Paolo Pasolini, John Steinbeck, Arturo Toscanini, Mark Twain. Luchino Visconti.

Nu kommer kändisar till den årliga filmfestivalen som hålls juni, precis innan turistsströmmen är som intensivast. Cineaster kan njuta av filmer som är inspelade där, den mest kända är kanske Cleopatra med Elisabeth Taylor och Richard Burton.

Annars kommer nog många för att bada, både i havet och i de varma källorna. De flesta hotellen har egna bassänger med varmt mineralvatten från bergen, det finns anslag om vilka nyttiga ämnen som finns i vattnet. De kan vara lämpliga för behandling av muskelbesvär, ryggvärk, reumatiska problem och astma, psoriasis och gynekologiska sjukdomar.

Jag besökte Parco Termale Castiglione uppe på berget utanför Porto Ischia. Nedanför berg och dalbanan fanns 10 bassänger med olika vattentemperatur, masserande vattenstrålar och en mörk grotta inne i berget som kallades för Sauna. Utanför fanns en skylt på olika språk som varnade känsliga personer för hälsorisker. Man kunde även välja olika behandlingar från en lång lista. Den obligatoriska badmössan fick man gratis från garderoben där man lämnade kläderna. Det var fullt med alla möjliga människor, familjer och äldre personer som njöt av lugnet i solen. Längst ner kunde man ta sig till havet, men det lockade nästan inga.

Ischias led jag som tur var inte av, men en s.k. frusen skuldra som jag skötte om varje morgon och kväll under vattenstrålarna i hotellets lilla varma mineralvattenbassäng där de ryska gästerna badade hela dagarna. Det räckte för att värken nästan skulle försvinna efter en vecka trots att sängen inte var vidare bekväm.

Jag skulle dock gärna vilja återvända till den vackra vulkanön även när jag inte behövde behandling för några krämpor.

http://www.onischia.com/
http://www.italyguides.it/us/campania/isle_of_ischia/ischia_italy.htm

http://www.termecastiglione.it/eng/index.htm

Från svavelvatten till exlusiva spa - Jurmala

2010-08-09T11:03:00.167+02:00

32 km sandstrand ren luft, tallskogar, gamla fina trähus mellan havet och floden Lielupe har gjort Jurmala utanför Riga vida känd.

Det är en av de äldsta badorterna i Europa. Man kan åka tåg till de många byarna, var och en har sin karaktär och sin historia. De första badgästerna var Kurlands adelsfamiljer redan på 1700-talet. De slog sig ned i fiskebyn Kauguri.
I Dubulti blev sårade ryska soldater inhysta för att vila upp sig efter kriget med Frankrike 1812. Där byggdes även det allra första hotellet. Badhuset "Marienbad" öppnades 1870.

Majori har blivit ett av det största och flottaste områden i Jurmala med sin gågata, omigiven av restauranger, stora Spa och hotell i olika stilar bland de gamla trähusen. Den stora badinrättningen från 1910-talet, där man kunde bada i hett havsvatten är fint renoverad, en bit längre bort vid stranden står stora betongkolosser från Sovjettiden.

Längts ut i Jurmala ligger Kemeri, känd för sina svavelkällor och sin nationalpark. Dit kom den första järnvägen som byggdes 1877. Kemeri hade även regelbundna tåg- förbindelser från Moskva.

Nu är det inte många tåg som kommer ända dit, men sanatoriet i nyklassisistiskt stil från 1930-talet restaurerades för fullt när jag besökte den sömniga byn i utkanten av Jurmalaområdet. Nu kan man bo på hotellet.

Kemeris ortodoxa träkyrka med pepparkaksliknande sniderier på fasaden är enligt legenden byggd utan en enda spik. Det finns två ortodoxa kyrkor i Jurmala, två katolska och tre lutheranska. Utöver kyrkorna har 400 värdefulla byggnader hamnat på en lista över arkitektoniska monument.

Men egentligen finns det 4000 hus som har stor betydelse för stadens historia. Det är bara en bråkdel som har underhållits, många ser fallfärdiga ut. Fastställandet av ägarförhållanden har tagit lång tid. De finaste husen hade tagits i beslag av de nya makthavarna.
Under Sovjettiden var Jurmala en betydande tillflyktsort för många lettiska konstnärer och intellektuella, som kunde verka där mera undanskymt än i staden. De drog sig undan till sina sommarhus, levde fattigt och utan bekvämligheter.

Längs hela vägen finns det skyltar till olika medicinska anläggningar vid stranden, de flesta är nog byggda under Sovjettiden, då det fanns 105 vilohem, pensionat, artisthem och andra inrättningar där 300 000 sovjetmedborgare årligen vistades utan att avloppen från anläggningarna renades.

Den äldsta byn Sloka har inte mycket kvar av sin historia, där står det gråa illa byggda flervåningshusen tätt. Människorna ser trötta och håglösa ut i bussen på väg hem. Ryska är det dominerande språket här i det fattigaste Jurmala där de unga utslagna sitter på bänken utanför stationshuset och ser tågen komma och gå.

Kontrasten mellan turistområden, de nya arkitektritade moderna bostadshus som höll på att byggas och de fattigaste som inte själv har valt sina bostäder år slående.
http://www.jurmala.lv/page/25
Kemeri

Jättekorset på Frihetstorget i Tallinn

2010-08-07T17:20:00.031+02:00

Estland fick vänta 90 år innan man kunde resa minnes- märket för soldaterna som kämpade för landets självständighet efter första världskriget. Planer för ett monument hade funnits länge, men de följande krigen lade hinder på vägen.

I stället restes ett annat omtvistat monument nära torget under den sovjetiska ockupationen, soldaten ”Aljosha”.

Nu efter självständigheten ville de nya styrande visa att tiderna hade förändrats. Men detta skedde på ett sätt som gav eko i hela världen.

Det var faktiskt estniska försvarsdepartementet som beställde omgestaltningen av torget och minnesmärket av ett svenskt företag.

Flytten av statyn föreställande den okände sovjetiska soldaten, döpt till ”Aljosha” som hade ”befriat” landet gav eko i världspressen på grund av oroligheterna mellan ryssar och ester 2008.

Striderna blottade en motsättning mellan befolkningsgrupperna.
Esterna vill nämligen inte ge landets rysktalande samma medborgerliga rättigheter som majoritetsbefolkningen har.

Vabaduse väljak i utkanten av Gamla stan var platsen som symboliserade esternas civilkurage och motståndsvilja allt sedan tsartidens sista dagar.

Som parkeringsplats med en sliten gångtunnel, kantad av små affärer var området inte mycket att vara stolt över för dem som bestämde i staden.

Det svenska företaget SWECO med sitt estniska dotterbolag fick uppdraget att utforma och detaljprojektera det hela. Fem miljoner svenska kronor skulle det kosta. Själva monumentet, frihetskorset av glas, tillverkades av det tjeckiska bolaget Sans Souci International. Slutnotan för bygget landade på 280 miljoner estniska kronor, närmare 200 miljoner i svenska..

Jag råkade komma till Frihetstorget dagen efter den högtidiga invigningen hösten 2009. Då deltog president Toomas Hendrik Ilves, premiärminister Andrus Ansip och Tallinns borgmästare Edgar Savisaar kunde jag läsa i tidningen.

Från torget leder en trappa med breda stenar till underjorden. Där ligger ungdomscentret och det moderna vetenskapscentret Ahhaa bredvid de urgamla resterna av en vallgrav, stenåldersfynd och delar av försvarsanläggningar från 1600-talet.. Det har blivit en spännande blanding av gammat och nytt.

Frihetskorset däremot är svårare att uppskatta. Anakronistiskt och aggressivt har det kallats av en tysk som bor i Tallinn. Bättre hade jag inte kunnat uttrycka det själv.

Inte har det blivit problemfritt i övrigt heller.

Så här skriver Baltic Guide i juli 2010:

”Frihetsmonumentet vid Frihetstorget i Tallinn som invigdes för ett år sedan har varit olycksdrabbat sedan dess. Senast lossnade och föll en glaslist ner från monumentet som har formen av ett jättekors, som symboliserar Frihetskorset från Frihetskriget 1918–1920. Man har tidigare haft problem med belysningen och glaset. Området kring monumentet har stängts av och beräknas vara så till och med hösten när förhoppningsvis alla problem lösts."

Det praktiska kommer nog att ordnas snart, men för många kommer det att bli svårare känslomässigt.

http://www.ahhaa.ee/en/

http://www.vabadusemonument.ee/index.php?id=10390

Barockkyrka återuppstånden ur ruinerna

2010-08-01T23:50:00.019+02:00

Dresden var den tyska stad som länge hade klarat sig undan bomberna, men den 13 februari 1945 förstördes staden av det mest massiva allierade luftangreppet under hela andra världskriget.

Eldhavet slukade de mesta av husen i staden
och dödade minst
100 000 människor.

Två dagar stod den utbrända Frauenkirche kvar mitt i ruinerna innan kyrkan plötsligt rasade samman
med ett väldigt dån,
då den 12 000 ton tunga kupolen brast.

De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna runt Neumarkt i Dresdens centrum började så småningom återuppbyggas av DDR men kyrkoruinerna fick stå kvar som ett krigsminne.

Femtio år senare var hela DDR ett minne blott. Ruinerna hade inte samma symboliska värde i det förenade Tyskland. Det blev viktigare att med gemensamma krafter bygga upp kyrkan igen. "Ropet från Dresden" blev väl besvarat. Pengar samlades in från allmänheten, genom större och mindre donationer från hela världen kunde kyrkobygget starta fyra år efter enandet och genomfördes utan avbrott under loppet av elva år. 115 miljoner euro allt som allt samlades in och resterande 65 miljoner euro stod staden Dresden, delstaten Sachsen och Tyska Förbundsrepubliken för.

Frauenkirche byggdes ursprungligen mellan 1726 och 1743 efter ritningar av George Bähr. Då var det fördrivna protestanter från Salzburg som svarade för ekonomiska medel. Kyrkan blev krigsskadad och renoverad flera gånger.

Den runda kupolen av sandsten, med inspiration från Santa Maria della Salute i Venedig, blev stadens riktmärke. Det speciella med kyrkans interiör var den konkava formen hos kupolens underdel som påminde om en klocka.

Kyrkan blev nästan hundra meter hög, kupolen började vid 40 meters höjd och lamporna hängde 62 meter ovanför marken. De höga smala fönstren påminner om en gotisk katedral.

Det är en kyrka som liknar en teatersalong eller en konsertsal med sina bänkrader och loger som alla är riktade mot altaret.
Det robusta altaret av bildhuggaren Johann Cristian Feige kontrasterar mot den yppiga barocken i byggnaden.

Under de drygt 40 år som kyrkruinerna stod kvar som krigsmonument, förstördes en del av den enorma stenhög som låg mitt i Dresdens centrum.

Knappt hälften av byggstenarna kunde katalogiseras och en del återanvändas vid rekonstruktionen som dokumenterades med tysk grundlighet.
På fasaden kan man tydligt se de mörka originalstenarna. Det som krävde en minutiös precision var placeringen av de enorma blocken till kupolen på sin plats. Vill man se ritningar, beräkningar, filmer och mycket annat kan man besöka stadsmuseet i Dresden.

Att komma in i den nya glänsande barockkyrkan är en märklig upplevelse. Det är imponerande men samtidigt förvirrande. Det är på alla sätt så berömvärt att ett viktigt arkitektoniskt minnesmärke och symbolladdad byggnad har återuppstått att man borde sänka sitt huvud i pur vördnad.
Man får en känsla av ljus och rymd, allt är vackert och välformat, men när man ser sig omkring och lyfter upp blicken i kupolens höjd infinner sig en känsla att man befinner sig i en kuliss. Guldglansen är så perfekt, de sirliga dekorationerna så detaljerat utmejslade, bänkarna av så nytt trä att man lika gärna kunde sitta i en välbyggd filmstudio av kolossala mått.

Det gäller även hela Neumarktsområdet som nu byggs upp igen i gammal stil till

dresdenbornas stolthet. Där är man inte lika puristisk i detaljerna, det syns tydligt att materialet är nytt och dekorationerna är bara ytligt markerade.
På gårdsidsan kan man kosta på sig att utforma moderna balkonger. Med en ny motorväg över floden Elbe blir det nya kommersiella centrumet i den ärevördiga staden en del av det nya Dresden som inte längre kan skryta med Unescomärkningen av sina kulturskatter.

http://www.frauenkirche-dresden.de/startseite+M5d637b1e38d.html

Högmod går före fall - Vaux le Vicomte

2010-07-25T11:33:00.020+02:00

”Den 17 augusti klockan sex på kvällen var Fouqet Frankrikes kung. Klockan
två på morgonen var han ingen alls."

Så skrev Voltaire långt senare om den överdådiga och ödesdigra festen år 1661
i slottet Vaux le Vicomte. Detta var början till den kungliga enväldet.

Finansminister Nicolas Fouquet dömdes till livstids fängelse av en undersökningskommission efter att han bjudit in kung Ludvig XIV till en påkostad fest i det nya slottet. Vaux le Vicomte var med sin imponerande park något av det magnifikaste som fanns i dåtidens Frankrike. Fouquet umgicks med de främsta konstnärerna i Paris, på festen framfördes en komisk balett Les Fâcheux av Molière, Beauchamps och Lully till kungens ära, men vad hjälpte det att hedra kungen när värden hade byggt något som var mycket dyrare, finare och lyxigare än kungen själv hade.

Under sina nio år som finansminister för Ludvig XIV hade Fouquet sammanfört tre skickliga yrkesmän som hade skapat en miljö som blev urbilden för barocken.
Slottet ritades av Louis de Vau och dekoren av Charles Le Brun. Slottsparken av André le Nôtre var den första i sitt slag och blev ett mönster för många kungliga och adliga parkanläggningar. Många av Le Nôtres ritningar kom genom Tessin d.y. att hamna i Sverige och finns på Nationalmuseet.

Det var Jean Babtiste Colbert som övertygade kungen att Fouguet hade använt statens pengar till sitt slott. Det var musketörer med namnet d´Artagnan som arresterade honom. Colbert fick så småningom överta finansministerposten och drog in så mycket skatter till statens kassa att kungen kunde anlita de tre skickliga konstnärer som hade ritat Vaux le Vicomte för att börja bygga sitt Versailles. Gobelänger, statyer och apelsinträd konfiskerades eller köptes till kungens slott.

Madame Fouqet fick tillbaka slottet tio år senare och levde där med sin äldste son. Maken dog i fängelset 1680 och efter sonens död 1705 sålde änkan alltihop till någon som aldrig hade sett platsen. Sextio år senare köptes egendomen av hertigen av Praslin. Mera än hundra år därefter övergavs slottet och stod tomt i trettio år.
Alfred Sommier ropade in det tomma slottet med en igenvuxen trädgård på offentlig aktion 1875. Familjen Sommier har restaurerat egendomen som nu har blivit ett viktigt historiskt monument. Ägarnas släktporträtt finns att beskåda i ett av rummen.

Slottet är öppet för besökare från slutet av mars till början av november och varje lördag kväll kan man beundra Vaux le Vicomte upplyst med 2000 levande ljus. Varannan lördag tänds fyrverkerier på samma sätt som vid de storslagna festerna under den första ägarens tid.

Slottet har även hyst filmteam för ett tjugotal olika filmer, bl. annat Marie Antoinette av Sofia Coppola och Valmont av Milos Forman.

Man kan också hyra slottet för fester, med eller utan fyrverkerier. 400 personer får plats för sittande middag eller 800 för cocktails.
Vaux le Vicomt ligger i Maincy i departementet Seine-et-Marne några mil från Paris. Närmaste staden heter Melun.

http://www.vaux-le-vicomte.com/

http://jean-claude.brenac.pagesperso-orange.fr/LULLY_FACHEUX.htm

Det blåvita lökmönstret Zwiebelmuster

2010-07-17T15:44:00.047+02:00

Mitt intresse för det blåvita porslinet började 1990 i Karlovy Vary. Jag köpte en special- tillbringare med en lång pip som används när man dricker brunn.

Den gamla tyska kurorten Karlsbad har hyst många berömda tyskar (bl.a. Johann Wolfgang von Goethe) men även en porslinsfabrik som tillverkar Original Karlsbader Zwiebelmuster.

Från den resan släpade jag även hem tekoppar som är tillverkade i Tjeckoslovakien, av Český porcelán. Senare har jag köpt tallrikar som är stämplade med Bohemia, made in Czech R. och koppar med stämpel Blue Danube, Japan eller Bohemia, Germany, eller Hutschenreuter.

Egentligen härstammar den europeiska tillverkningen från Meissen i Sachsen, där man fann rätt sorts kaolinlera för att göra porslin av. Det blåvita mönstret utvecklades 1730.

Det blev så småningom omodernt, men sedan 1860-talet hörde det till god ton i den tyska borgarklassen att ha en Zwiebelmusterservis.

Varumärket Meissen hade en sådan status att hantverket överlevde DDR-tiden. Meissenporslinets
300 årsjubileum firas stort i Tyskland i år.
Det berömda varuhuset KaDeWe hade en stor specialutställning i våras. http://www.meissen.com/de/tisch-tafel/klassische-dekore/zwiebelmuster

Den traditionella tillverkningen i Meissen är hantverksmässig, dekoren målas för hand och priserna är mer än tio gånger vad de tjeckiska pjäserna kostar.

Český porcelán bolagiserades 1991, Zwiebelmuster blev skyddsmärkt sex år senare och företaget kom att heta Royal Dux Bohemia, a.s. Här på deras sida kan du se hur mönstret har satts ihop av olika delar: http://www.zwiebelmuster.eu/

Lorenz Hutschen- reuther köpte rättigheter att tillverka det blåvita mönstret 1926.Firman har nu blivit en del av Rosenthalgruppen. Deras porslin kan köpas i tyska varuhus till kvalitet och priser som ligger någonstans emellan Meissen och Royal Dux Bohemia. http://www.rosenthal.de/72/Hutschenreuther.htm

Koppar märkta Bohemia, Germany fanns till låga priser på loppmarknaden i Berlin, tyvärr köpte jag bara två stycken. En har redan gått sönder.

Det finns många museer som har gammalt, koboltblått dekorerat porslin som har stått som modell för det som kom att bli Zwiebel- muster. Senast såg jag exempel från olika länder i Lund, på Kulturens fajans- och porslinssamling.

Trots namnet finns faktiskt inga lökar i mönstret, utan stiliserade kinesiska blommor: bambu, krysantemum, lotus och pioner samt frukter: citron, granatäpple och persika - ornament som symboliserar fruktbarhet, rikedom, långt liv och friska barn.

Jag tänker fortsätta att använda och mitt blåvita porslin och fortsätta samlandet även om jag inte har fallenhet för dyrt porslin.

Förorts-Metropolis Ørestad växer mellan Köpenhamn och Malmö

2010-07-12T01:28:00.030+02:00

Längs den nya metrolinjen från Köpen-hamns centrum mot Öresunds- bron växer en ny hyper- modern statsdel med stora hus och långa gator i raka linjer.

Ørestad är fem kilometer lång och 600 meter brett område på ön Amagers västra kant. De flesta av fastigherna är kontor eller verk, en femtedel är bostäder och en annan femtedel offentliga byggnader - kultur, service och handel. Mycket är eller skall bli det största som byggts i Danmark.

Tävlingen om stads- planen 1994 vanns av en finsk arkitektbyrå APRT (Artto Palo Rossi Tikka Arcitects) som fick uppdraget att genomföra planeringen tillsammans med danska KHRAS.
Ørestad kom att bestå av fyra olika stadsdelar, Norra, Amagerfält, City och Södra.
Det finns mycket vattenytor och gröna parkområden mellan bebyggelsen men allt är väldigt platt och rätlinjigt eller gemetriskt cirkelrunt.

Gatorna har blivit döpta efter berömda danskar: Karin Blixen, Ejler Bille, Arne Jakobsen mm. Boulevarden som är sex kilometer lång har fått sitt namn efter själva området – Ørestad.

Metrostationerna är sex, vid Islands Brygge ligger universitetet,

DR Byen med Danmarks Radios konserthus, ritat av Jean Nouvel och som blev mycket dyrare än beräknat vilket har lett till stora nedskärningar inom företaget.

Vid Sundby ligger mindre hus och Amager hospital.

Bella Center blev världsberömt under FN:s Klimatkonferens.

Från Ørestads metrostation kommer man direkt till Skandinaviens största köpcentrum Fields.

Slutstationen heter Vestamager, där ett av de mest spektakulära bostadshusen 8TALLET, ligger vid vattnet och liknar en ojämn åtta med sluttande huskroppar. 478 lägenheter har nyligen blivit klara för inflyttning. Arkitektekbyrån heter lämpligt nog BIG (Bjarke Ingels Group).

Det är förstås idel berömda arkitekter som varit inblandade, stadsplanen för den mest centrala delen är ritad av amerikanen Daniel Libeskind, som också har stått för budjethotellet Cabinn Metro Hotel.
Han slog igenom med Judiska museet i Berlin.

Vill man veta mer kan man beställa guidade turer med eller utan föredrag som kostar 1400 danska kronor + moms för 2 ½ timme.
Allt detta har jag lärt mig efter att ha studerat Ørestads officiella hemsida, som har gott om olika länkar. Själva besöket för min del varade bara en timme, jag fann inte ödsligheten så tilltalande. Det räckte med promenaden mellan metrostationerna Ørestad och Bella Center och utsikten från tåget.

Fields köpcentrum kändes stort men inte märkvärdigare än många andra i olika europeiska städer, samma butiker överallt, 18 matställen på rad, takterassen saknade utsikt. Men inte orkade jag gå runt hela denna enorma supermarket och upplevelsecentrum. Några andra affärer för spontana inköp syntes just inte längs min väg genom denna modernismens yttersta utpost i Skandinavien där 20 000 människor kommer att bo när allt är klart om ett par decennier.

http://www.orestad.dk/

Det misslyckade prestigeprojektet Sveaborg

2010-07-05T23:36:00.040+02:00

När man åker båt till Helsing- fors, saktar de stora fartygen in ordentligt innan de passerar Sveaborg.

På ba- bords sida kan man se hela fästnings- ön.

Jag försöker oftast hitta en fönsterplats för att kunna beundra den gamla garnisonsstaden även under utfärden från Finlands huvudstad. Det brukar alltid stå några människor på fästningsvallarna och vinka. Vid några tillfällen har även jag stått där.

Det finns många anledningar att ta båten från Helsingfors Salutorg till Sveaborg:

historia, natur, konst, restauranger, museer, badstrand och utsikt. I snart tjugo år har det stått på Unescos Världsarvslista.

Sveaborg, eller Viapori på finska började byggas av Augustin Ehrensvärd i mitten av 1700-talet. Det skulle bli ett ointagligt fort i försvaret av Sveriges östra del, men bara drygt femtio år senare hade det spelat ut sin roll – än i dag diskuterar man varför man kapitulerade för ryska stridskrafter efter tre månaders belägring 1808.

Den engelsk-franska flottans bombardemang under Krimkriget 1855 orsakade stora skador, och femtio år senare gjorde ryska revolutionära soldater uppror i fästningen.

Den allra grymmaste tiden var efter inbördeskriget 1918, då röda krigsfångar internerades under omänskliga villkor. Många dog i svält och sjukdomar.

Efter Finlands självständighet fick fästningen heta Suomenlinna, och användes av kustartilleriet och u-båtsflottan fram till 1970-talet.

Nu finns det flera museer, gallerier, konsthantverkare, kaféer, restauranger, en konstskola och en sommarteater på ön, där det nu finns ungefär 800 permanentboende. Under stränga vintrar plogar man en väg på isen.

Den trånga passagen som nutidens enorma båtar måste passera kallas Kungsporten. Den är byggd på platsen där kung Adolf Fredrik ankrade när han kom för att inspektera arbetet på fästningen som han låtit grundlägga.
Senare anlades trappan i sandsten som hämtades från Stockholmstrakten.
Krig, väder och vind har skadat Kungsporten som har genomgått flera restaureringar, första gången inför svenska kungaparets besök 1925.

http://www.suomenlinna.fi/sv/

Finlands enda drottninggrav i Åbo Domkyrka

2010-06-19T23:22:00.017+02:00

I den svenska historien finns det inte många ofrälse som har gift sig kungligt.

Den allra första i denna exklusiva skara var Karin Månsdotter.

Inte mer än ett år fick hon vara Sveriges drottning.

Hon kröntes officiellt dagen efter det storslagna
bröllopet den 5 juli 1568.

Största delen av sitt liv levde hon tillbakadraget, förvisad i den östra halvan av riket.

Karin Månsdotter är, vid sidan av den första Bernadottedrottnigen Desideria, (d.v. s. Napoleons före detta fästmö Desirée Clary) och Silvia Sommerlath, de enda drottningar Sverige haft som varken varit kungliga eller adliga. Karin var en flicka av folket, hennes morbröder var bönder och pappa en fångknekt. Hon kom från Uppland men fick leva största delen av sitt liv i inre exil i Finland. Karin kom tidigt till slottet som kammarjungfru år Elisabet Vasa och blev femton år gammal erkänd som frilla till Erik den XIV. Som kung fick han gifta sig med vem han ville, men det kom också att betyda slutet för hans regering.

Adeln godkände aldrig hans val av gemål. Dessutom var kungen psykiskt instabil. Han fick väl någons slags inre frid med sin drottning som födde honom två barn, men det räckte inte till att stabilisera hans makt. Han led av svårmod och paranoida föreställningar. Då för tiden var det många som fick sätta livet till när de föll i onåd.

Kungen störtades från tronen redan tre månader efter det ståtliga bröllopet som var tänkt att ge honom folkets stöd. Då hade paret redan varit gifta i hemlighet. Dottern Sigrid föddes innan första vigseln men behandlades från början som en prinsessa.

Karin följde Erik XIV till de olika slott där den avsatte kungen hölls fängslad under fem år.
De fick ytterligare två barn som dock inte levde länge. Karin sändes till Åbo slott för att inte föda flera barn. Sonen Gustav Eriksson Vasa som var den legitime tronarvingen skildes från sin mor och skickades till Polen.

Karin fick inte återvända till egentliga Sverige, utan förlänades en Kungsgård i Kangasala, nära nuvarande Tammerfors. Hon kom att leva i Liuksiala i 35 år. Hon var blid, vacker och älskad av folket. Hennes gård var en av de få som undgick plundring i Klubbekriget.

Kaarina Maununtytär som hon kallades i Finland fick träffa sin son bara en gång efter Erik XIV:s död. Det skedde i Reval 1596. Hon är den enda drottningen som är begravd i Finland, först fick hon ligga i Tottska Kapellet där även hennes dotter har fått sin sista vila. Till sarkofagen flyttades Karins kvarlevor först år 1867.

Vid Liuksiala låg även Kangasalas första kyrka som var byggd vid en hednisk plats, men ingenting av vare sig kyrkan eller den gamla gården finns kvar, utom en stenkällare under det trähus som släkten Meurman lät bygga långt senare.

En evig kamp mot sanden längs den gamla postvägen

2010-06-14T23:37:00.028+02:00

Kuriska näset,
Neringa,
är den östligaste av de smala, avlånga halvöarna
av sand
utanför Östersjöns sydkust.

Från luften ser de ut som enorma sandbankar som ligger som tarmar i vattnet. Det speciella med Kuriska näset är att det delas i mitten av en gräns, södra delen tillhör ryska Kalingrad och norra delen Litauen. Man kan komma till den litauiska sidan bara med båt från Klaipeda, gränsen till den ryska sidan är stängd för vanliga människor.
Där finns också några av Europas högsta sanddyner och något så sällsynt som riktig sandöken.

Näset formades för flera tusen år sedan när havet och vinden förde med sig sand som begravde en mängd små öar. De första människorna hade en egen religion och levde på fiske. Sedan kom tyskarna med Hansan och började tukta naturen. Den nästan hundra kilometer långa halvön var en viktig förbindelselänk mellan Königsberg och Memel, staden som nu heter Klaipeda.
Skogen skövlades för virket behövdes till båtbygge i Königsberg. Hela byar begravdes i sanden. Redan preussarna satte i gång en omfattande vegetationsprocess, nätmönster har lagts ut och strandrör planterats för att förhindra sandflykt och stora områden täcks med tallskog, raka, jämnhöga träd står med regelbundna avstånd från varandra.

Kuriska näset har varit hotat av förstörelse i olika skeden.Sedan år 2000 är det upptaget på UNESCOs världsarvslista över skyddsvärda natur- och kulturområden. Det bor ca 3000 människor på näset men på sommaren kommer turisterna, mest från Polen, Tyskland och Ryssland.
Turismen begränsas av att båten från Klaipeda är ganska liten och att de hotell och gästhus som finns blir snart fullbokade.
Det är förbjudet att tälta eller gå utanför de markerade stigarna på sanddynerna.

Sandstranden år lång och härlig men badvädret är inte garanterat. Det kan bli mycket blåsigt mot havssidan och stranden mot land är gyttjig och långgrund.

Det finns flera små samhällen i Neringa, huvudorten Nida har gott om restauranger i hamnen och ställen att övernatta. På en kulle ligger Thomas Manns sommarhus som han bara kunde bebo under tre år i början på trettiotalet. Hans minne hedras med ett museum.
Husen är av trä och har många karakteristiska kuriska detaljer.

En del lämningar av Sovjet- tiden finns men mycket har putsats och många nya hus har byggts
längs de smala vägarna

Det syns att neringaborna vill vårda sitt kultur- och naturarv.

Ett sagohus vid Stjärnstranden

2010-06-06T23:49:00.015+02:00

Det var en gång två systrar, Irma och Sylvi.
Deras pappa dog redan innan Irma föddes.
Mamman fick ensam ta hand om de små flickorna. De levde i en stad i Finland, men somrarna tillbringade systrarna i en liten stuga på landet.

Det kallades för Stjärnstrand trots att där inte fanns mycket till strand, det var mer som en smal å med strömmande kallt vatten. De hade byggt en liten röd bastu vid åkanten. Det lilla huset var mycket hemtrevligt och där samlade systrarna allt som var viktigt i deras liv: kläder, husgeråd, leksaker, böcker, foton, gamla skolhäften och mycket annat. Allt sparades och vårdades ömt.

Irma och Sylvi blev båda mycket gamla. De fortsatte att komma till Stjärnstranden på somrarna och minnas sin barndom så länge de orkade. Till slut kunde de inte längre bo i det allt mer förfallna huset.

Då hade redan en barnläkare med sin familj bosatt sig alldeles intill. De hade byggt ett nytt hus närmare den väg som fått sitt namn efter en avsatt svensk drottning. Läkarfamiljen tyckte mycket om systrarna och hörde gärna deras historier. De bestämde sig efterhand för att köpa stugan som länge hade varit obeboeligt. Men inte hade de hjärta att riva det gamla huset. När de såg alla sakerna som systrarna hade lämnat efter sig, bestämde de sig för att bevara allting och låta barnen leka med de gamla leksakerna. Inte bara familjens barn, utan även dagbarnen och sedan också andra barn som hade hört talas om det gamla huset.

Familjen tycker även mycket om djur.
Först skaffade man kaniner, sedan grisar och får som fick beta i gräset vid ån.
De besökande barnen började komma lika mycket för djurens skull.

Så småningom kom finska TV2-redaktörer från staden och började spela in barnprogram och då blev huset känt i hela landet. Barnen spelade även in andra historier om hur livet var i gamla tider.

Nu har Stjärnstranden blivit ett upplevelsemål för barn som kan komma dit och leka med gamla saker och titta på djuren. Irmas och Sylvis hus blir allt snedare och vindare men deras värld lever vidare och befolkas av nya generationer.

http://tähtiranta.fi/

En katt bland hermelinerna?

2010-06-01T19:38:00.018+02:00

Wawel- katedralens gravvalv i Kraków hyser nu en president bland Polens kungar, hjältar och helgon.

President Lech Kaczyński fick en tragisk död tillsammans med 96 andra högt uppsatta polacker i flygplanet som skulle landa i Smolensk den 10 april 2010. Hela Polen sörjde den stora förlusten.

De var dock många polacker som tyckte att Wawel inte var rätta gravplatsen för Kaczyński. Det var kardinalen i Krakow som fattade beslutet trots omfattande protester. Presidentparet fick slutligen sin sista vila i ett förmak till kryptan där Józef Pilsudski ligger, den legendariske fältmarskalken som grundade den moderna Polska republiken efter att ha besegrat ryska trupper 1920.

Man kan kanske förstå upprördheten bättre när man tänker på vilka kungar som ligger där sedan århundraden. Några av dem har också stark anknytning till Sverige, ända tillbaka till Gustav Wasa. Vi har till och med haft en gemensam konung, Sigismund, son till Johan III och den polska prinsessan Katarina Jagellonica, som föddes på Gripsholms slott 1566 under föräldrarnas fångenskap. Den strängt katolske Sigismund, även storfurste av Finland och Karelen, fick dock aldrig riktigt fotfäste i Sverige. Den ende som stödde honom var Finlands starke man Klas Fleming, han som vann klubbekriget.

Den siste manlige medlemmen i Wasaätten, Johan Kasimir blev abbot i Frankrike och dog 1672. Sigismunds yngre söner blev biskopar, Johan Albert i självaste Krakow.

August II ”den starke” ligger också i Wawel. Han var kurfurste av Sachsen och kröntes till Polens kung 1697, blev avsatt år 1706 av sin segerrike svenske kusin Karl XII som dock fick dra sig ända till Turkiet. Tre år senare, efter Poltava, återtog August den polska kronan. Han var en stor och stark man som samlade enorma rikedomar vilka än i dag kan beundras i hans palats i Dresden.

Det finns alltså många människor i Polen som anser att den lille tvillingen som var en kontroversiell president i det nya demokratiska Polen inte har så mycket gemensamt med dessa historiska giganter som vilar i sina sarkofager där i katedralkyrkan i Wawel.

Den yngsta servitrisen

2010-05-26T22:07:00.010+02:00

“You will remember me forever.” sa Romano Magi när han hällde upp ett glas extra fint Vin Santo
till efterrätten.

Visst kommer vi att minnas honom, hur han tog på sig västen och klappade sig på kinderna för att bli fin, eller när han plötsligt kom till bordet med nybakad cantucci, skar ut fyra bitar och låtsades skära min hand med kniven.

Vinet bjöd han på för att vi berättade om minnet av hans lilla dotter från vårt första restaurangbesök fyra år tidigare.

Den gången var restaurangen i denna 1200-tals källare tom på besökare. Snart närmade sig en märklig liten gestalt som kom till bordet böjd i en konstig vinkel. Hon var krokig av upphetsning, med anteckningsblocket i högsta hugg för att ta emot beställningen. Hon hade nyss lärt sig skriva.

Maten och vinet serverades av pappa Romano på sedvanligt sätt, men sen dök hon upp igen, med små cantuccini och Vin Santo i en pytteliten flaska som bjöds extra efter middagen. Aldrig har jag sett någon hälla upp vin med sådan koncentration, med så stort allvar, tungan rätt i mun.

Ännu stoltare var hon vid överlämnandet av notan, som vi dock fick betala vid kassan. Men det var det allra sista momentet som gjorde slut på allt tvivel om det lämpliga i att låta barnet arbeta. Precis innan vi gick stack hon chokladpraliner i händerna på oss med sådan oförställd glädje att man inte kunde annat än ta henne till sitt hjärta.

Nu är hon tolv år och har andra saker för sig än att lära till servitris, men jobbar fortfarande med matlagningskurser och i restaurangen när hon har lust.

Det är just lusten som gör att man aldrig glömmer Francesca, den yngsta servitrisen..

http://www.labucaccia.it/cortona_restaurant/cortona_restaurant_bucaccia_storia.html

Vilken fantastisk tistel

2010-05-15T23:05:00.011+02:00

Det finns knappt någon annan grönsak som odlas och firas i alla sina olika varianter så som kronärt-
skockan.

Cynara cardunculus tillhör familjen korgblommiga växter. Man skördar den innan den vackra blåa tistelblomman slår ut.

Den är utomordentligt delikat och bjuder på kulinariska sensationer. Däremot gör de kraftiga gröna blomknoppar av fransk härkomst som vi äter här i Norden inte arten rättvisa.

Det är i Medelhavsländerna som kronärtskockan firar sina triumfer. Både i Italien och Spanien hålls det stora skördefester för de olika lokala varianterna. Växten har också många olika namn på italienska, i Abruzzo heter den scarcioffl', i Sicilien cacòcciulu, och i Veneto articioco e castraure.

Sicilien vill gärna ta åt sig äran av att vara kronärtskockans ursprungliga hemvist. Utanför Venedig finns det en ö, Sant´Erasmo där man odlar den violetta primören för hela områdets behov. I Rom äter man den ofta grillad på det judiska sättet som är känt seedan 1600-talet.

Man kan koka den, baka den i ugn eller lägga in den i marinad. Då äter man hela skockan, inte bara de innersta bladen och botten som vi gör med de stora franska varianterna som klarar transporten hit upp till Norden.

Om man får tag i en späd variant av den gröna skockan som faktiskt även odlas hos oss, kan man få en liten aning om hur de fina tunna blombladen smakar i Medelhavsländerna.

Den grekiska diktaren Hesiodoros har skrivit: ”När kronärtskockan blommar är getterna som fetast, vinerna sötast och kvinnorna lättsinnigast och vildast.”

http://www.comune.venezia.it/flex/cm/pages/ServeBLOB.php/L/IT/IDPagina/26416

Mammas kakor finns också i Venedig

2010-05-13T00:22:00.013+02:00

Min karelska mamma tyckte om att baka. Varje vecka fanns det kanelbullar och kvarg- piroger, mycket mer än vi orkade sätta i oss.

Jag fick bjuda hem mina kompisar för att de inte skulle förfaras.
Inför större bjudningar bakade hon också karelska piroger och småkakor som höll sig längre. Ässen med kanel och socker på hörde till de riktiga kaffekalasen.

I takt med mammas stigande ålder blev förberedelserna mer omfattande, eftersom hon hade gott om tid stod kaffebordet dukat redan dagen innan kalaset. Smyrnakopparna med guldkant, faten, sockerskålen, gräddkannan som skulle fyllas på senare och de tunna kaffeservietterna – allt stod prydligt på sina platser.

När jag såg ässen i det fina venetianska bageriet vid den smala gränden, väcktes minnena till liv. De italienska kakorna var en aning större än mammas och hade bara socker på. Men smaken var inte helt annorlunda, jag fick lägga till kanelen i fantasin.

När vi hade köpt kakorna lyckades jag övertala min mera språkkunniga följeslagare att berätta om finska mammas kakor som var så lika deras. Först tyckte han att det inte var värt att tala om, men jag insisterade. Det blev en liten pärla bland reseminnena; bagaren sken upp och även kunderna i den lilla butiken delade hans glädje och föll in i samtalet ivrigt gestikulerande.

Det som verkar ha varit så obetydligt där hemma, litet och halvt bortglömt, får helt nya dimensioner och väcker känslor när det dyker upp i en annan del av världen.

Att färdas utan bil

2010-05-08T18:09:00.019+02:00

Tåg och buss har sina fördelar: man kommer alltid fram till destinationsortens centrum, man slipper hålla utkik efter vägen, man kan känna någon slags kontakt med vanliga lokala människor och man slipper leta efter parkeringsplatser.

Det är relativt enkelt under förutsättning att allt går enligt tidtabell.
När man kommit fram är man helt fri från ansvar.

Har man lyckats leva så här länge utan körkort, har man också lärt sig vilka alternativ som finns. Taxi fungerar på lagom långa sträckor, om det går att få tag i någon. Fem kilometers promenad med bagage i uppförsbacke och regn vill man helst inte vara med om mer än en gång.

Allt detta förusätter en omfattande planering, helst i förväg.
Man får inte anlända för sent och missa sista bussen, man måste lära sig hitta rätta hållplatser, köpa biljetter i förväg om chauffören inte säljer några. Tidtabeller måste anskaffas och studeras noga om man vill ta sig längre än till den allra närmaste omgivningen.

På nätet är det lätt att hitta tidtabeller. För tågresor kan man oftast få exakta avgångstider just för den dag man skall åka, till och med på valfritt språk. Bussresor kan vara svårare. Även om man lyckas hitta tabellen måste man kunna tolka den: vardagar, helgdagar, skoldagar och annat kan vara svårt att hålla reda på.

I storstäderna brukar det vara ganska enkelt, turtätheten är oftast högre än här hemma. Det finns olika alternativ och det är relativt lätt att hitta en taxi. Då kan man även ge sig iväg spontant, gå av när man vill och fortsätta med nästa buss om man ser något spännande längs vägen.

Det allra tråkigaste för den billöse, utöver bristen på spontana utflyktsmöjligheter, är att man måste kånka på sitt bagage hela tiden. Hittar man en bagageförvaring, måste man se efter att den håller öppet när man vill hämta väskorna. Åker man runt får man först skaffa sig en basort där man kan lämna det som inte behövs.

Jag har redan för länge sedan lärt mig att resa med lätt bagage och att undvika inköp av skrymmande eller tunga saker.

http://www.parismetro.com/
http://www.bahn.de/international/view/tr/index.shtml

http://matkahuolto.fi/sv/

Berlinpalatsens korta saga

2010-05-02T16:15:00.008+02:00

Det var en gång en guldglänsande betongkoloss som kallades Palats, stort och mäktigt både till det yttre och inre vid flodstranden mitt i staden. Världens viktiga människor träffades där inne, många möten hölls, stora folkmassor samlades.
På samma plats hade det i många hundra år stått ett riktigt slott, men riktiga kungar hade inte bott där på länge. Till slut blev slottet ett museum, innan bomber och bränder förstörde en stor del av byggnaden alldeles innan det stora kriget var över.
Fem år senare bestämde de nya styrande att hela slottet skulle rivas,
det stod som symbol för fel ideal. Folkets parlament behövde ett nytt hus. Men inte bara de som bestämde skulle få vara där, människorna med nya värden och tankar skulle samlas innanför de guldglänsande väggarna.
De rymliga salarna fylldes med konst och konstnärer som skulle visa vägen - som den nästan 15 meter långa reliefen Kommunismens lov.
Men något blev fel. 25 år hade det tagit innan palatset blev färdigt. I 14 år var det landets viktigaste samlingsplats, men sen blev det stopp. Palatsets parlament upplöstes. Dessutom var det farligt att vara i huset för det var byggt med gift. Men många som ändå hade tyckt om huset krävde att det skulle renoveras. För att försvara palatset agerade de på många olika sätt. Detta pågick till och med under längre tid än de hade fått vara därinne.
Andra människor ville bygga ett nytt slott i stället. De bildade egna föreningar och samlade in pengar. De hade mera makt än de som ville ha kvar palatset vilket dessutom började se alltmer förfallet ut.
Men det var inte så lätt att riva. De intilliggande husen började svikta. Enorma lass med sand behövdes för att förstärka flodstranden. Det hela tog flera år.
Nu är det tomt på platsen. Det som ny byggs är en utställningslokal där man skall samla in pengar till slottet.

(2.4.1976 invigdes Palast der Republik som stängdes den 19.9.1990, aktionen mot rivning stoppades 14.1.2006. Francesco Stella från Vicenza har vunnit arkitekttävlingen för det nya slottet 28.11.2008. Byggandet har en gång beräknats kosta 32 miljoner euro.)
http://www.pdr.kultur-netz.de
/http:/ /www.stadtentwicklung.berlin.de/bauen/palast_rueckbau/index_en.shtml

Den uppståndne med sträng blick

2010-05-01T16:59:00.004+02:00

Piero della Francesca är kanske den märkvärdigaste av alla Italiens renässansmålare, centralperspektivets uppfinnare.
Hans verk finns på museer runtom i världen, i Paris, London och naturligtvis Italien, mest i hans hemtrakter Toscana och Umbrien.

Piero della Francesca föddes och bodde största delen av sitt liv i Sansepolcro, en liten stad vid Tiberns strand i Toscana. Hans födelseår är okänt, någon gång mellan 1415-20.
Uppståndelsen blev världsberömd när Aldous Huxley kallade den för världens bästa målning, och den berömmelsen sparade Sansepolcro från att bli sönderbombat under andra världskriget.
I Sansepolcros katedral finns en äldre framställning av uppståndelsen som har inspirerat Piero della Francesca att måla en modernare version år 1458. Mycket har skrivits om förskjutningar i perspektiven, om vakterna som sover i freskens nedre del.
Betraktarens blick dras till centralgestaltens ögon som möter alla oavsett var man än befinner sig i Museo Civicos sal. Kristus ser strängt och krävande på en, där han lutar sig på vänsterfoten, redo att flytta över hela sin tyngd på den.
Ljuset faller på såret i den gråvita kroppen, det ultimata tecknet på vad han har genomlidit. Han håller nästan trotsigt i den vita flaggan med rött kors, som om han ville säga: Se på mig, jag gjorde det, jag steg upp!

http://www.museocivicosansepolcro.it/

Tyskarnas favoritprimör

2010-04-26T21:22:00.010+02:00

Sparris har blivit en oerhört populär delikatess i Tyskland där man äter över 100 000 ton sparris om året, och för varje år växer för varje år.

Alla restauranger med självaktning har en speciell sparrismeny så snart säsongen startar. Mer än 21000 hektar tysk mark används för att täcka över de späda skotten som skjuter upp under jorden och skördas från april fram till midsommar. Dessutom importeras sparris från Grekland och andra länder. I Sverige äter man oftast grön sparris som växer ovan jord.
Asparagus officinalis är en flerårig örtväxt som har odlats i mer än
2000 år. Sparris härstammar från trakterna kring östra Medelhavet. Under 1500-talet spred sig odlingarna till slottsträdgårdar i Europa och den började serveras vid finare mottagningar. Ludvig XlV trodde på ”den kungliga grönsakens ” undergörande egenskaper.
Sparris är nyttigt, den innehåller mycket kalium och vitamin a samt kalcium, natrium, magnesium, fosfor, järn, flera b-vitaminer, c- och e-vitamin. En del försvinner dock under kokningen som tar högst en kvart. I kokvattnet har man salt, lite socker och smör eller citron. Tyskarna äter oftast sin vita sparris med hollandaisesås och kokt potatis, men tillbehören kan varieras: skinka, rökt lax, äggröra eller till och med bratwurst. Sparrissoppa kan vara riktigt delikat.

Varje år sent på hösten vissnar blasten ner och på våren skjuter plantan nya skott. Om de första sparrisarna skördas, bildas nya skott som kan skördas fram till midsommar. Plantan kan bli upp till femton år gammal. I Tyskland har man även år 2004 uppfunnit en ny skördemaskin, som rensar de vita skotten från sand. Det betyder säkert att man kommer att odla ännu mer sparris.

http://www.beelitz.de/texte/seite.php?id=40674

Jag har bott vid en järnväg mer än halva mitt liv

2010-04-22T22:46:00.015+02:00

Järnvägar flyttar inte, rälsen går där den går Jag har inte flyttat på många år. Men spåren utanför fönstren har ändrats om och om.

Men nu börjar det på allvar. Jag råkar bo i ett hus som står rakt ovanför ett av de största byggprojekten i Stockholm – Citybanan.

Det var länge sedan jag flyttade in. Dåförtiden såg jag tågen komma och gå. Huset stod granne med en stor öppen godsbangård där vagnarna ibland körde in i varandra med ett stort bang. Runt stationen längre in på gatan låg gamla risiga verkstäder och på andra sidan en öde bergsknalle. Man såg tågen köra in och ut under bron och kunde vinka till någon som åkte förbi om den resande var beredd på en snabb hälsning. Det blev många resor och många vinkningar, tågen var en del av livet. Någon gång kunde man se och höra ett ånglok tuffa förbi. Direkt efter den korta öppningen körde tåget in i en sänka som kantades med vackert huggna stenar, på våren sänkte sig guldregn från trottoaren ned mot spåren.

Under de åren hann jag resa med tåg genom tre kontinenter, från Lissabon till Stockholm, från San Francisco till New York och från Helsingfors till Peking. Att åka tåg kändes som det naturligaste sättet att resa. Nu har allt förändrats.

Bangården stängdes, det blev ett väldigt bankande med grundstenar till nya byggnader som reste sig allt närmare fönstren, till slut byggdes ett stort hus över spåren. Himlen syntes nu bara genom grannhuset stora glasade gångar. Inga tåg syntes men de hördes desto mera. När de gamla tunga pendeltågen rullade förbi började hela huset skaka, och de evighetslånga godstågen väckte en på nätterna. Men det blev en vacker park med blommande körsbärsträd på andra sidan bron.

Det var ändå ingenting mot det som komma skulle. Först hette det tredje spåret. Det blev många möten med planerarna, men till slut rann det hela ut i sanden. Nu händer det desto mera, först många och långa förhandlingar med Banverket som nu har hunnit flytta till det stora huset mitt emot och byta namn.
Den öppna delen av rälsen har täckts över med ett provisoriskt trä- och järnskydd på nätterna då trafiken stod still.

Det har blivit en enorm grop. Träden har huggits ned, gatan runt hörnet vid bron grävts upp, grannhusets grund har hackats bort med hantverks-metoder. Så småningom blir det dags att förstärka vårt källarplan, innan man kan börja gräva tunneln under själva huset. I nästa trafikskede skall hela vår gata att grävas upp, vi blir tvugna att använda porten mot gården för att ta oss ut och in i huset. Det kommer att ta flera år och redan nu har de ursprungliga tidsplanerna spruckit.

Nu åker jag tåg mera sällan, och inte så långa sträckor som förr. Någon gång om året till Göteborg eller Norrköping, eller ännu mer sällan till Tammerfors från Finlansbåten. Flygresor blir det var eller varannan månad. Men vem vet, järnvägens tid kanske kommer tillbaka, rälsen går runt nästan hela världen och tågen stoppas inte av aska eller något annat farligt i luften.

http://www.trafikverket.se/Privat/Projekt/Stockholm/Citybanan/Miljo/Bra-miljo-i-den-fardiga-Citybanan/Gronskande-park-pa-Soder-/

En falsk kapten med världsrykte

2010-04-20T22:56:00.022+02:00

Han var ingen kapten och inte var han från Köpenick heller.
Wilhelm Voigt står trots det som staty framför rådhuset i Köpenick sedan 1996, nittio år efter kuppen som gjorde honom världsberömd.
Han lyckades arrestera borgmästaren och beslagta hela stadskassan bara för att han bar en preussisk officersuniform. Han hade med sig några soldater av lägre rang som höll vakt medan han försvann med pengarna. Voigt blev arresterad tio dagar senare.

Ryktet om hans dåd spred sig snart över världen, Det blev mer än ett rån, det blev ett begrepp.

Köpenick är en liten, 800 år gammal stad i sydöstra hörnet av Berlin. DDR-stämpeln har inte helt försvunnit, trots att husen har rustats upp och renässansslottets restaurang serverar Italieninspirerad söndagsbuffé. Turistbyrån skyltar med att Kaptenens dubbelgångare dyker upp varje vardag i staden. Det är tyst och stilla, men rådhusporten bakom statyn är öppen.

Intill den imposanta trappan finns två rum som visar rådhusets och den berömda rånarens historia. Den stora nygotiska tegelbyggnaden färdigställdes i början på 1900-talet, och påminner på något sätt om Stockholms Stadshus. Byggtiden var lång och kostsam. Ett år efter den högtidliga invigningen kom den objudna gästen, som åkte lokaltåg med ett följe av soldater från en kasern, till det berömda rådhuset och tvingade borgmästaren Georg Langerhans och hans sekreterare att lämna över hela kassan, 4000 tyska mark. Kassavalvet står öppet i utställningens andra rum som är helt ägnat Wilhelm Voigt och köpenickiaden.

Vad är det som gör denne flera gånger dömde tukthusfånge till en världsberömd person? Hela historien har gett upphov till många skratt, man har gjort sig lustig över tyskarnas auktoritetstro. Kaptenen hade högre rang än borgmästaren som måste lyda även om han undrade över kaptenens höga ålder och att kokarden i mössan satt upp och ned. Som fullmakt hänvisade kaptenen till sina soldater med höjda bajonetter. Han lämnade även ett kvitto på pengarna, fast han skrev under med fängelsechefens namn. Sen åkte han lugnt tillbaka till staden. Tio dagar senare häktades han vid sitt frukostbord. Han blev dömt till fyra års fängelse men benådades av kejsar Wilhelm ll efter två år. Som förmildrande omständighet uppgavs att han saknade pass och blivit förvisad från flera orter efter att han hade fått arbete som skomakare.

Denne arbetslöse tukthusfånge visade sig ha en enastående förmåga att tjäna pengar på sin kupphistoria. Han spelade in grammofonskivor, skrev en bok och lyckades till och med att utan visum ta sig via Kanada till USA där han uppträdde på cirkus. Sina sista år levde han sjuk och fattig i Luxemburg.

Köpenickiaden har gett upphov till många böcker, pjäser och filmer. Den mest berömda är Carl Zuckmayers pjäs från 1931, som dock förbjöds och eldades upp av nazisterna. Zuckmayer själv flydde till USA och författade ett år efter kriget en kritisk Deutschlandbericht som gavs ut först 2004 i Tyskland. Men det är en helt annan historia.

http://www.berlin.de/ba-treptow-koepenick/derbezirk/rathausgeschichte.html

http://www.literaturkritik.de/public/rezension.php?rez_id=10017&ausgabe=200610