Mussolinis nyantika bostad i ny prakt

Det ståtliga palatset Villa Torlonia mitt i en stor parkanläggning byggdes i början av 1800-talet för den mäktiga adelsfamiljen med samma nam .
Arkitekten Giuseppe Valadier ritade huset för bankiren Giovanni Torlonia som skötte penningaffärer  för Vatikanen. Hans son Alessandro  fortsatte med att dekorera interiören.


Runt palatset anlades en engelsk park med falska ruiner, Saturnus tempel och obelisker. Flera hus byggdes i olika hörn av den stora parken.
 Fem år efter att sista huset kom till 1920 fick ägarfamiljen maka på sig. Familjen sista överhuvud, prins Giovanni Torlonia, flyttade till det jugendinspirerade ugglehuset Casina delle Civette längre ner i parken. Han var känd för sin vana att festa på natten och sova på dagen. Fram till sin död 1938 fick han leva som granne till den högsta makthavaren i Italien.

Det stora palatset hyrdes ut till Benito Mussolini  för en symboliskt årshyra på en lire. Här bodde Il Duce med sin familj i nästan 20 år, ordnade stora mottagningar i palatset och parader i parken. Den största tillställningen var dottern Eddas bröllop 1930, året efter kom Mahatma Gandhi på besök. Prinsens sovrum togs över av Mussolini, de stora fönstren mot parken ersattes med badrum en del av möblemanget i huset byttes ut. Sovrumstaket är dekorerat med faux draperi.
Efter att Mussolini arresterades 1943 ockuperade amerikanska soldater huset till 1947, sedan fick egendomen förfalla. Arvingarna stred inbördes,  ingenting hände. Staden tog över egendomen 1977 och året efter öppnades parken för allmänheten. Det dröjde innan tiden blev mogen för ett politiskt beslut om restaurering som kom i gång på 1990-talet.
När museet öppnades för allmänheten har alla skeenden i husets historia tagits fram och presenterats, till och med märken av pilar som soldaterna kastade på väggen efter kriget.  Fasaden mot parken med de stora fönstren ritade av Valadier har återställts. Nu skiner allt i en nyrenoverad prakt. Huvudbyggnaden Casino Nobile har en imponerande inredning av skulptören Antonio Canova med golv av Carraramarmor, pelarsalar och fresker i olika motiv från egyptisk till gotisk stil av Constantino Brumidi. 
Familjen samlade konst, bl.a. antika skulpturer,  till stor del tillverkade av Bartolomeo Cavaceppis studio under 1800-talet.
Ugglehuset som är en del av museet har en stor samling glasmålningar. I parken finns också en teater och restaurang.
Det är märkligt att se alla dessa rum, olika historiska lager på varandra, 1700-talets uppfattning av antikens Rom med senare växlingar i smak och stil. Mussolinis tid framstår som en historisk parentes, några rum i denna stora palats.
http://en.museivillatorlonia.it/

Vulkaniska Garachico

Teneriffas mest populära utflykstmål. Så har den lilla byn Garachico på öns nordvästra kust utnämts till av en av de största researrangörerna. 

Det finns många anledningar att ta sig dit, den lugna stämningen längs de smala gågatorna kantade av gamla vackra hus och den spännande lavastranden med en inbyggd simbassäng.
Den vackra Santa Ana-kyrkan från 1700-talet var dessvärre stängd under vårt besök liksom flera andra byggnader.



Garachico grundades redan i slutet av 1400-talet och var länge en av de viktigaste hamnarna på hela ön. Därifrån exporterades den berömda vinsorten malvasia som produceras i den närliggande staden Icod de los Vinos, som  utöver sina vinodlingar är berömd för öns äldsta, tusenåriga dragblodsträd.
Garachico kom dock aldrig att växa till sig på grund av flera stora katastrofer, en stormflod 1645 dränkte 40 båtar och 80 människor, år 1697  brändes mer än hundra hus av en häftig eldsvåda, men det värsta var Montana Negras vulkanutbrott i maj 1706.
Hamnen täcktes av lavamassorna, den här minnesplatsen ligger en bra bit ovanför stranden.

Sedan dess har den lilla byn levt i något slags Törnrosasömn, som har gett den en unik charm bland de större turistorterna på ön. Det finns några hotell, men de de flesta besökarna stannar nog där bara en kort tid. Vi bodde en natt på hotel La Quinta Roja,  en restaurerad herrgård för en markis med samma namn från 1500-talet.
Det var ett minnesvärt boende med gammaldags atmosfär.  Speciellt njutbart för oss var den anspråkslösa spa-anläggningen med bastu bredvid en bubbelpool på taket.



Det bästa med den var utsikten över det lilla torget och kyrkan.
Träväggarna i duschrummet tålde inte fukten, men K-märkningen av byggnaden tillåter inte andra material. Det har förmodligen blivit ännu en renovering efter vårt besök.

Det finns en utomhusbassäng för badsugna eftersom lavastränderna inte är lämpade för att bada i.
De är desto mera imponerande i sin massivitet som är en mäktig påminnelse av ett av de största vulkanutbrotten på ön.
Det här är en av de platser man gärna återvänder till.

Aalto på allvar i Viborg

Alvar Aaltos bibliotek i Viborg har en särställning bland hans byggnader av flera skäl. Aalto vann stadens arkitekttävling 1927 men fick göra en ny ritning till ett hus i Torkelsparken innan huset färdigställdes 1935.
Det modernistiska huset med nya tekniska lösningar gav honom ett internationellt erkännande.


Minst lika känd  blev den omfattande restaureringen långt senare. Arkitekter från hela världen samlade in pengar och höll seminarier. Trots mindre skador under Vinterkriget 1939 fylldes hyllorna åter med böcker under den sista finska tiden 1942-44. Under Sovjettiden stod huset länge tomt och förföll. Vid den första renoveringen 1955-61 hade man inte tillgång till originalritningar,  mycket av den ursprungliga inredningen blev förstörd.

Restaureringsarbetet inleddes 1994 av den finska föreningen Viborgs biblioteks vänner, kostade 8 miljoner euro och pågick i 20 år.
I början gick det långsamt, arbetet var mycket komplicerat och kostsamt, donationer samlades in från många länder. Aaltos tekniska lösningar, bl a belysningen genom taket var krävande.
Det var ofta svårt att komma överens med de ryska byggarna, många kontroverser med kvalitetskontroller. När jag besökte Viborg i början av 2000-talet, hade de t.ex. byggt en pampig toalett av svart marmor som inte kunde godkännas.

I Sverige  grundades Alvar Aalto-sällskapet av eldsjälen Jan-Krister Boman.  En miljon kronor samlades till föreläsningssalen med det böljande taket som invigdes 2010. Fram till dess hade byggarbetet gått långsamt i brist på pengar.


Möblerna till salen skänktes genom en insamling av Artek, inredningsfirman som startades av bl a makarna Aalto 1935 för att sälja patenterade möbler som hade tagits fram för biblioteket.
Till invigningen av föreläsningssalen kom till slut även finansieringsbeskedet från den ryska regeringen. President Tarja Halonen hade tagit upp frågan med premiärminister Vladimir Putin i Sankt Petersburg när de besökte det nyrestaurerade Konstantinpalatset. Ryska federationen betalade 6,5 miljoner euro för byggarbetena.
Många kända finska arkitekter deltog i projektet. Eric Adlercreutz   och Kristian Gullichsen hade varit Aaltos elever. Den huvudansvarige restauratören Tapani Mustonen fick finska statens arkitektpris 2014.

  Modern teknik har  tillämpats i huset  men det syns mest i källarplanet. Tack vare den långsamma byggtiden kunde man för det mesta hålla verksamheten öppen för allmänheten. Biblioteket har alltid varit en viktig samlingsplats för Viborg. Läsesalen och barnavdelningen har en egen ingång och används flitigt av studenterna. Huset har till och med kallats för stadens själ.
De öppna hyllorna i lånesalen är en sällsynthet i Ryssland, där får man i regel rekvirera böckerna från låsta förråd.

Alvar Aalto vistades en tid i Sverige innan han omarbetade ritningarna till biblioteket.
Han påverkades starkt av Sven Markelius och Gunnar Asplund som hade gått över från klassisism till funktionalism.
Intrycken från Stockholms stadsbibliotek som då var under byggnad är uppenbara.
Den högtidliga nyinvigningen hölls den 15 november 2013. Projektet har fått flera internationella priser, t.ex. Casa Nostra, tilldelad som en förebild för internationellt samarbete 2015.
Alvar Aaltobiblioteket har en samling av mer än 400 000 böcker, i salarna flera fina utställningar,  en kvarts miljon besökare om året, 800 personer dagligen, många kommer långväga ifrån.
Man kan bara hoppas att förfallet av flera andra hus i Viborg kunde stoppas, även om de inte är lika berömda som Aaltos mästerverk.

LÄS ÄVEN: Ryska sidan på engelska
Alvar Aalto foundation
Artikel med gamla och nya foton, flytta på balken 

Ostindienfarare, minkfarmare, husmödrar, ryssugnar och kanoner

På Lidö i Stockholms norra skärgård finns mycket att uppleva: orörd natur, minnen från öns historia, samt ett värdshus med anor från 1764.
I hällmarksskogen växer 200 år gamla tallar ur den magra jorden. Torrfurorna med stora rotvältor som kanske har legat kvar ännu längre ger grogrund för en rik fauna.

 Säteriet på Lidö har ägts av olika ätter sedan 1300-talet. Två beresta män har haft sina bostäder där, Bengt Oxenstierna lät bygga ett barockslott 1630. Senare fick han öknamnet Resare-Bengt efter sina långresor. Han dog i Riga 1643.
Slottet brändes ner av ryssarna 1719. Första anfallet av ryska flottan längs Östersjökusten skedde i mitten av juli 1719 då Amiral Fjodor Apraxin ledde en expedition som plundrade och brände de flesta öar på sin väg, endast några få kunde stå emot. Även flera städer ända ner till Norrköping förstördes. Året efter återkom ryska flottan men mötte motstånd redan vid Åland. 1721 härjades Norrlandskusten, freden i Nystad slöts den 30 augusti med England som garant.
Rysshärjningarnas lämningar är av betydligt enklare slag än allt som förstördes. Mitt i skogen kan man finna stenugnar som de har rest för att kunna baka sitt mörka bröd.

Nästa långväga resenär Matts Persson, född 1712 på Arholma, började som fiskardräng på Lidö. Han gav sig till sjöss 1737 och gjorde en snabb karriär som kapten efter att ha lyckats rädda ett skepp i Biskayabukten. Under 30 års äventyrliga resor för Ostindiska kompaniet samlade
han en stor förmögenhet och bytte namn till Holmers.

Läs om Ostindienfararen Holmers minnen.

Matts Persson Holmers förvärvade säteriet, herrgården byggdes 1769 och en del av hans souvenirer har sparats i värdshuset, där man bl.a.  kan se kinesiska tapeter på väggen bakom glaset.
Nästa berömdhet, Clarence Hammar, olympisk silvermedaljör i segling, anlade en minkfarm på ön 1920. Skinnen exporterades till Europa för att säljas på auktioner och sys till dyrbara pälsar. Kriget satt stopp för efterfrågan och minkfarmen lades ned 1945.
När Stockholms stad tog över ön, gjordes herrgården om till semesterhem för utarbetade husmödrar. Resebidrag och fri vistelse kanske var mera värdefullt för dessa fattiga kvinnor än minkpälsar för de rika.

Sedan 1998 ägs och förvaltas Lidös Naturreservat av Skärgårdstiftelsen. 265 hektar mark består av artrika lundar,  skog, ängar och jordbruks-mark, som har fått ny arrendator 2002.
I början av juli kantas vägarna av hundratals Jungfru Marie nycklar.
Två gästhamnar och en brygga för Waxholms- bolagets reguljärtrafik från Räfsnäs gör öns fina gångvägar och naturstigar tillgängliga för besökare.
Skärgårdstiftelsens små anslagstavlor ger lagom mycket information både om öns fauna, flora och historia. Där kan man också läsa om kanonerna som riktades mot Östersjön för att försvara Sverige. En av dem bevarades som minne när Kustartilleriet lades ned med försvarsbeslutet 2000.

Lidö Värdshus och Krog drivs sedan 2011 av Olle Tejle och Hugo Olofsson. De har nyss fått en White guide-utmärkelse: lidovardshus.se
Vi njöt av naturen, lugnet, dyrt bastubad och maten, även om vi inte hade kommit dit för att lyssna på en trubadur eller äta tre kostsamma middagar på två dagar. Men det var det värt.
Vi kommer igen, det finns fler stigar att vandra och vikar att bada i.

Poetens grav på Lilla Sickla med engelska parken

Det här åttkantiga lusthuset hör till engelska parken på Lilla Sickla. Här har folk bott sedan medeltiden, på 1500-talet ägdes marken av Danviks hospital. Holländaren Antonius Monier fick Klein-Sickla som förläning av Gustav II Adolf 1629. 


Engelska parkidealet med lummig grönska och mjuka former infördes i Sverige av Fredrik Magnus Piper på 1780-talet. Lilla Sickla byggdes 1789 till krigsrådet Johan Wilhelm Lannerstierna. Två hus står kvar än i dag, kvarnen och huvudbyggnaden. En flygel brann ner 1990.

Stockholms stadsmuseum har gett gården en blåmärkning 2006, det starkaste skyddet. Samma år bildades föreningen Lilla Sicklas vänner för att sköta området. http://www.hembygd.se/
lilla-sicklas-vanner

.

Sicklasjön 1771

Från gården leder en gammal allé ner till Sicklasjön. Innan Hammarbysjön sänktes 1918 kunde man segla från Barnängsbryggan på Södermalm. En sjöbod finns ännu kvar.

Stockolms stad köpte gården 1917,  nio år senare restaurerades den till  sitt nuvarande utseende.


Enligt engelska parkens ideal skulle öppna landskap se naturliga ut. Ängsmarkena fanns där redan 1771 som grund till parkanläggningen. Det byggdes broar,  anlades bäckar och planterades ekar som nu har blivit gamla och behöver frihuggas.
Till engelska parker hörde också uppbyggda ruiner och fantasigravar. Lilla Sicklas gravhäll från 1824, kallad Filosofens grav kom att tas i bruk efter att protokollmästaren Lars Constans Pontin köpte gården 1852. Han var ogift och barnlös och bestämde sig att där begrava sin mor, Catharina Charlotta 1868 och även sin syster, Carolina Henrika Matilda 1877. Själva gravhällen bär denna inskription: Hvilans Boning Den Dödliges Hopp Och Mödors Belöning.
Det är ett unikt stycke natur i utkanten av Nackareservatet med hela 16 rödlistade arter som har överlevt i det gamla kulturlandskapet tack vare 50 medlemmar i vänföreningen.

Prags lilla barockpärla

Borggreve Jan Josef Vrtba som var slottsfogde i Pragborgen lät bygga sitt barockpalats med trädgård i italiensk stil på Petřínkullens branta sluttning framför det stora slottet 1715-1720. En skylt på Karmelitská-gatan talar om att det finns en Unesco-trädgård innanför den oansenliga porten.
Trots att trädgården är den allra minsta i sitt slag (3000 kvm), har den utnämnts till den finaste barock- trädgården norr om Alperna. I närheten finns också: Finaste barockkyrkan norr om Alperna.
Arkitekt František Maxmilian Kaňka ritade husen som innesluter trädgårdens tre terassplaner med stora höjdskillnader. Byggnaderna har under åren omvandlats så att även trädgården har förfallit.
 I den runda fontänen står en putto som rider på ett sjöodjur. Trädgårdssalen Sala Terrena dekorerades med målningar av Václav Vavřinec Reiner, föreställande Venus, Adonis och allegori över konsterna samt statyer av Bacchus och Ceres av skulptören Matyáš Bernard Braun.

Mitt emot ligger det större huset, skymt bakom en voljär, ett fågelhus med kvittrande invånare som numera kommer från stadens zoo.

Till mellersta planen leder en svängd dubbeltrappa med åtta statyer av antikens gudar.
Mellersta terassens välskötta labyrinter av buxbom består av mer än 12 000 plantor av Buxus sufruticosa.  Bakom den högsta häcken har man en skön viloplats.

Högst upp till blir trappan smal och brant framför den tredelade bågen, täckt med pärlmusselskal som avbildar vattengudar i mitten och sjöjungfrur pa sidorna. På sidan går en smal trappa upptill utsiktsplatsen.
Den furstliga familjen Vrtba bodde här fram till 1799. Palatset byggdes om i klassiskt stil 1845. Hela anläggningen har under åren blivit så illa förfallen att den stängdes för allmänheten 1985. Staden som äger parken satte igång renoveringen 1990. Den tog åtta år och kostade 45 miljoner CZK. Inträdet kostar inte mycket, men om man vill hyra hela anläggningen får man nog betala en hel del.
Det kan man göra här: http://www.vrtbovska.cz/en/
Här bodde vi i Prag: http://pragmedmera.se/

Den hetaste källan för hälsoturister

I Karlsbad, Karlovy Vary på tjeckiska, har man druckit brunn under mer än sexhundra år. Det hälsobringande mineralvattnet i de varma källorna har lockat folk till den lilla staden i den kejserliga habsburgska monarkins nordvästra hörn. De äldsta husen är från 1700-talet, då Josef I gav orten fria stadsrättigheter.

Sitt namn fick Karlsbad efter Karl IV som grundade staden år 1370. I år firas hans 700 årsjubileum i Tjeckien. Enligt legenden ramlade kejsarens hund i den heta källan, men i stället för att bli skadad blev den botad. Kejsaren själv fick också känna vattnets helande kraft. Hans staty står på hedersplats, skulpterad av den olyckliga Otakar Švec som jag har skrivit om: Stalinstatyn som sprängdes.

I området finns 79 sprutande källor, 13 av dem har drickbart vatten från 15,5 grader C till den hetaste källan Vřídlo, 72 C som sprutar upp till 14 meters höjd med 2000 liter vatten i minuten.

För att kunna dricka termalvattnet måste man ha en speciell tillbringare med lång pip. Jag köpte en vid mitt första besök 1990, det första föremålet i Karlsbader Porcelan i min ägo och även ämnet till min populäraste blogg: Zwiebelmuster. 
När jag återvänder efter ett kvartsekel har den gråa lantliga staden ännu en gång genomgått en stor förändring i sin långa historia.

Termalkällorna hade från början kunnat sina och rinna upp igen. För att göra dem åtkomliga ville man bygga kolonnader där man i skyddat läge kunde njuta av vattnet och sällskapslivet. Till och med det gamla stadshuset revs 1875 för att man skulle binda samman de viktigaste källorna. 
Den här träkonstruktionen i schweitzerstil över marknadsplatsen Tržiště, med en av källorna som nu bär Karl IV:s namn, skulle från början bli provisorisk. Arkitekterna Ferdinand Fellner och Herman Helmer från Wien fick uppdraget. Första delen blev klar 1883. Därefter har duon även förändrat Grandhotel Pupp till en pärla i nybarock. Den smäckra kolonnaden som blev stadens symbol rekonstruerades 1991-93.

En hälsokur i Karlsbad var nästan ett måste för den europeiska societeten under flera hundra år. Man skulle dricka 3-6 kannor mineralvatten varje morgon och ta olika sorters bad i mineralvatten och lera. 
Termalsalt är också en viktig del i kuren, och så ska man dricka den lokala, gula örtbitterlikören Becherovka, tillverkad av apotekarfamiljen Becher, upphöjd till kejserligt-kungliga hovleverantörer. För att bli botad från allehanda krämpor skulle man stanna i tre eller fyra veckor enligt läkarnas rekommendationer.

"Ich bin dieser Quelle eine ganz andere Existenz schuldig" står det på skylten i Tre Morers hus där Johan Wolfgang von Goethe har bott 1812. Han återkom flera gånger och har promenerat på gatorna tillsammans med Ludwig van Beethoven. Listan av berömda tonsättare är lång: Bach, Brahms, Chopin, Dvořák, Grieg, Liszt, Mozarts son Franz Xaver, Schuman och Wagner. 

Av statschefer som har vistats här kan man utöver kejsarna nämna Tsar Peter den store, Kemal Atatürk och Vaclav Havel. 

Dessutom kan nämnas Madeleine Albright, Michael Douglas, Sigmund Freud, Fjodor Dostojevskij, Karl Marx, Niccolò Paganini, Friedrich Schiller, Mark Twain och Ivan Turgenev. Den svenske jazzbasisten och kompositören Georg Riedel är född i Karlovy Vary 1934.

Stadens längsta kolonnad, nyklassiska Mlýnská kolonáda,  hela 132 meter i sten, ritades av Josef Zitek och byggdes i slutet av 1800-talet.
Den nyaste kolonnaden är en betongkoloss där man kan dricka varmt och kallt vatten inomhus sittande på långa bänkrader. Den kom till 1984 och döptes efter Juri Gagarin.

Då var även stadens stolthet, Grandhotel Pupp omdöpt till Grandhotel Moskva. Hotellets historia börjar 1701 då det hette Säcshische Saal. Ägarfamiljen Pupp lyfte upp anläggningen till kategorin världens mest berömda hotel i början av 1900-talet. Nu har det återtagit den ärofulla platsen. 
Karlovy Varys årliga filmfestival hålls på Pupp som  även har varit spelplats i en James Bond-film.  Karlsbad har efter andra världskriget fått nya invånare, sudettyskarnas språk har bytts till tjeckiska eller ryska som talas både av många som bosatt sig i Karlovy Vary och turister som kommer av hälsoskäl, vill besöka kulturevenemang, sporta eller handla märkesvaror i fina butiker.
Marienbad är också värt att åka till!
Bra kontakt i Prag: http://pragmedmera.se/