Prags lilla barockpärla

Borggreve Jan Josef Vrtba som var slottsfogde i Pragborgen lät bygga sitt barockpalats med trädgård i italiensk stil på Petřínkullens branta sluttning framför det stora slottet 1715-1720. En skylt på Karmelitská-gatan talar om att det finns en Unesco-trädgård innanför den oansenliga porten.
Trots att trädgården är den allra minsta i sitt slag (3000 kvm), har den utnämnts till den finaste barock- trädgården norr om Alperna. I närheten finns också: Finaste barockkyrkan norr om Alperna.
Arkitekt František Maxmilian Kaňka ritade husen som innesluter trädgårdens tre terassplaner med stora höjdskillnader. Byggnaderna har under åren omvandlats så att även trädgården har förfallit.
 I den runda fontänen står en putto som rider på ett sjöodjur. Trädgårdssalen Sala Terrena dekorerades med målningar av Václav Vavřinec Reiner, föreställande Venus, Adonis och allegori över konsterna samt statyer av Bacchus och Ceres av skulptören Matyáš Bernard Braun.

Mitt emot ligger det större huset, skymt bakom en voljär, ett fågelhus med kvittrande invånare som numera kommer från stadens zoo.

Till mellersta planen leder en svängd dubbeltrappa med åtta statyer av antikens gudar.
Mellersta terassens välskötta labyrinter av buxbom består av mer än 12 000 plantor av Buxus sufruticosa.  Bakom den högsta häcken har man en skön viloplats.

Högst upp till blir trappan smal och brant framför den tredelade bågen, täckt med pärlmusselskal som avbildar vattengudar i mitten och sjöjungfrur pa sidorna. På sidan går en smal trappa upptill utsiktsplatsen.
Den furstliga familjen Vrtba bodde här fram till 1799. Palatset byggdes om i klassiskt stil 1845. Hela anläggningen har under åren blivit så illa förfallen att den stängdes för allmänheten 1985. Staden som äger parken satte igång renoveringen 1990. Den tog åtta år och kostade 45 miljoner CZK. Inträdet kostar inte mycket, men om man vill hyra hela anläggningen får man nog betala en hel del.
Det kan man göra här: http://www.vrtbovska.cz/en/
Här bodde vi i Prag: http://pragmedmera.se/

Montepulciano - kulinarisk höjdpunkt

Högt upp på berget i Toscana, mer än 600 meter över havet i ligger den lilla staden som är berömd för sin mat och sitt vin. Redan vid stadsporten börjar butikerna där man kan bekanta sig med de lokala läckerheterna.
Fortsätter man upp på den branta gatan mot det berömda torget Piazza Grande med rådhuset och domen, hittar man flera ställen med magnifik utsikt ned mot dalen eller kan gå ner i någon vinkällare för att provsmaka olika druvsammansättningar.

Namnet på den lilla staden är kanske mest känt i samband med något som kommer från en annan del av Italien: Montepulciano d´ Abruzzo- vinet odlas vid Adriatiska havet öster om Rom. Den viktigaste druvan i Toscana är Sangiovese, som är basen i de lokala vinerna. De har mycket hög kvalitet, Vino Nobile di Montepulciano hör till de förnämsta i Italien, känt redan från 1300-talet. Det innehåller ofta även den lokala druvan Mammolo som också finns i den yngre sorten Rosso di Montepulciano, utvecklad 1989.
Jag har avnjutit dem båda, men har kvar två olika årgångar av den "lilla mörka" Sangiovese, Brunello de Montalcino, döpt  efter  bergsbyn dit vinkännarna vallfärdar. Det var en soldat från Garibaldis armé som kom på att separera Sangiovese från andra druvor och bara ha en jäsning av druvan. Dessvärre hann vi aldrig ta oss till den medeltida byn som har fått en plats på Unescos världsarvslista.

I Montepulciano gick vi på Via dell´Opio Nel Corso och letade efter en restaurang.  Uteplatsen på Trattoria di Cagnano såg inbjudande ut.
Det visade sig att det var värt att vänta en halvtimme extra.  Skivat päron med parmesan och valnötter var mycket godare än vad man kan föreställa sig, tanken på vildsvinsragun eller ankan med vin santo och ingefära kan än i dag få det att vattnas i munnen. Maten var en sofistikerad förening med tradition och förnyelse.


De gamla italienska småstäderna med sina medeltida stadskärnor har sin speciella charm, rådhusen med högt torn vid torgen liknar varandra, de trånga gatorna slingrar sig mellan höjderna och det finns många intressanta detaljer att studera på fasaderna. Högst uppe finns ofta en borg där man kan se på konst eller bekanta sig med den lokala historien.

I Toscana finns det åtskilliga platser som stannar kvar i minnet och som visar sig ha mycket mer att ta del av än vad man hinner på ett dygn.
Jag längtar tillbaks redan innan jag har lämnat dem. Utsikten från rummets terass på Albergo il Marzocco nära stadsporten i Montepulciano hör till de mest minnesvärda.
Staden som man kan ana i fjärran horisonten är värd en egen historia.
http://resfoten.blogspot.se/2016/01/borgen-vid-trasimenosjon.html

Gruvarbetarnas katedral i Kutna Hora

St Barbaras katedral i Kutná Hora har tillägnats gruvarbetarnas skyddshelgon. Arbetet i den trånga silvergruvan inne i berget var enormt farligt, det fanns egentligen  inga andra sätt att skydda sig än att  be till heliga Barbara. Det finns tusentals berättelser om hur hon fick den hårda stenen att mjukna, lyste upp mörkret eller visade vägen ut efter ras.

Silvret skapade stora rikedomar som skulle återspeglas i kyrkan, vilken skulle ha blivit dubbelt så stor, men  blev aldrig färdig.
Bygget påbörjades 1388, den första arkitekten var Johan Parler. På fem år skapades 15 små altare runt huvudaltaret, var och en med sin präst. Man kan tänka att det var olika yrkeskategorier i den kungliga staden som behövde var sin kontakt med himlen. Något riktigt tak i den gotiska kyrkan fanns dock inte under  nästan 200 år.

Hussiterkrigen satte stopp för byggandet i 60 år, sedan började pengarna sina.  Arbetet fortsatte dock under de kända arkitekterna Matyas Rejsek och kung Wladislav II:s hovarkitekt  Benedict Ried som utvidgade kyrkorummet genom att  bygga en basilika ovanpå den gamla kyrkan. 

Tre spetsiga torn ger sin speciella prägel till exteriören. Uppe  i det  gotiska  valvet  med den sirliga ribbkonstruktionen kan man ana  de  himmelska höjderna.
Liknande valv kan man se i andra tjeckiska kyrkor, men här har det uppnått sin yttersta förfining.

 Senare övertog jesuiterna kyrkan och tillförde  detaljer i barockstil. På berget intill restes ett stort kollegium som nu är museum för modern konst.
Katedralen tog 500 år att bygga. Vid den sista nygotiska byggperioden i slutet av 1800-talet fick exteriören tillbaka mycket av sitt ursprungliga utseende. Många epoker och konstideal finns i den här kyrkan liksom i många andra.
Det som skiljer ut St Barbara är den starka förankringen i traktens kulturhistoria,  medeltida väggmålningar som skildrar arbetet i gruvorna. Man kan se olika arbeten, den välklädda hantverkaren eller  silverhuggarna i sina vita huvor som har St Barbara i sina böner när de kryper ned i schakten.


På hedersplats som staty står den som en gång byggde upp Kutná Horas välstånd, gruvarbetaren i sin vita rock med lampan i handen.

Läs också Resfoten: Silvergruvan i Kutná Hora
Benkyrkan i grannbyn Sedlec
Här bor vi i Prag: http://pragmedmera.se

Benhus och katedral i en liten tjeckisk by

Skelettkyrkans historia började på Cistercienklostrets kyrkogård i byn Sedlec. Abboten Henrik sändes  till Jerusalem  år 1287 av Kung Otakar II. Vid återkomsten hade han med sig jord från Golgata för att helga  marken i klostrets kyrkogård. Många människor valde att bli begravda där.
Digerdöden skördade tiotusentals liv från 1318 och hundra år senare stupade minst lika många i Hussiterkrigen.

Till slut hade kyrkogården intill det gotiska kapellet vuxit till 16 hektar, och minst 40 000 människor hade fått sin sista vila där. Skeletten grävdes upp och dödskallarna samlades i 6 pyramider av en blind munk.
Kyrkan med ossiariet rustades upp i barockstil efter ritningar av Jan Santini.  De första dekorationerna med ben  sattes upp som symboler för uppståndelse och odödlighet.
Kapellet började förfalla och den Schwartzenbergska ätten köpte det upplösta klostret 1784. Nästan hundra år senare anställdes träsnidaren Frantisek Rint för att ordna benbitarna. Alla ben som användes till att smycka kapellet doppades i klorkalk och sattes ihop till fantastiska formationer, lampor och även till Schwartzenbergs familjevapen.

Trots det stora antalet ben och dödskallar som fyller kapellet finns det ännu fler begravda under kyrkan.
  Foton från benhuset
Under mitt besök täcktes kapellet  av byggställningar. Den katolska församlingen har åtagit sig stora restaureringsarbeten som kommer att ta flera år. Kyrkan står på lerjord, väggarna spricker igen efter att ha putsats. För att kunna komma till fast mark måste man gräva ned sig till tolv meter under marken. Bendekorationerna måste tas ner, rengöras och monteras upp igen när väggarna har stabiliserats och putsats. Under tiden kommer ossiariet  vara öppen för publiken, intresset är stort och inträden behövs för att täcka
renoveringskostnaderna.
 Film på youtube

Under mitt besök täcktes kapellet  av byggställningar.  Besökare kan under restaureringen inte se allt, men dekorationerna av ben verkade  redan vara uppsatta igen.

Restaurerare  har även haft hjälp av gamla foton, de allra första fotografierna i Tjeckien har tagits i ossiariet i mitten på 1800-talet.

Kyrkogården har än i dag väldigt många gravar, långt mer än det finns folk i närheten.  Hela staden Kutná Hora har drygt 20 000 invånare, och Sedlec är bara en liten förort till silverstaden.
Resfoten om silvergruvan i Kutnà Hora
St Barbaras kyrka i Kutna Hora


I den lilla byn finns dock ytterligare en sevärdhet, en av de största gotiska katedralerna i Mellaneuropa. Marias himmelsfärdskyrka byggdes av Kung Wenzel II som härskade mellan 1280-1320.
Hemsida: Madonna ascencion

Tillsammans med St Barbarakatedralen i Kutná Hora är  den gotiska domen  ett världsarv, ett museum med skattkammare och  möjlighet att se takkonstruktionen.  Den väldiga byggnaden står mitt i ingenmansland.  Det år fotograferingsförbud i den enormt höga kyrkan, så tyvärr blev det inga bilder.
 Det har andra svenska bloggare lyckats med: http://www.ladiesabroad.se/2012/10/staden-kutna-hora-och-hur-man-tar-sig.html

Silverberget i Kutná Hora

Böhmens första huvudstad  Kutná Hora, eller Kuttenberg på tyska, på högplatån 70 kilometer öster om Prag, grundades på 1100-talet.
Stadens välstånd byggde på silverbrytning och mynttillverkning.
Under 330 år, från slutet av 1200-talet bröts 2500 ton silver ur berget med hackor. Folk drogs till silvret trots att arbetet var mycket farligt, många omkom i den trånga gruvan.

Det var mindre farligt att slå mynt av silvret, även om tillverkningen övervakades noga, tjuveri kunde straffas med döden.
Kutná Hora fick rätten att prägla Prager Groschen år 1300 av kung Wentzel II. Silvret räckte till att slå upp till 1 700 000 mynt årligen.  Det räckte till de monetära behoven i Böhmen, Polen och största delen av Tyskland. Staden blomstrade och växte till den andra största i Böhmen. Flera kungligheter sökte sig dit och gav orten speciella rättigheter.


Så småningom blev det det allt svårare att komma åt den ädla metallen i berget, silverhalten i groschen minskade och tyska städer började kontramärka mynten.
Då var stadens storhetstid sedan länge över, de flesta tyskarna hade lämnat området efter Hussiterkrigen på 1420-talet då en stor del av befolkningen dödades.

Det tog femtio år innan staden åter började byggas upp då Vladislav II Jagiello kröntes där till Böhmens och Ungerns kung. De äldsta husen i världsarvstaden är från den tiden. De sista groschen präglades i Kutná Hora 1547.
Jesuiterna återvände till Böhmen och staden blev åter katolsk 1626. Silvergruvans historia kan man bekanta sig med i detta hus därifrån även guidade turer i själva gruvan utgår. Först får man se vitklädda dockor med enkla redskap som visar hur gruvdriften gick till.

Sedan fortsätter den engelskspråkiga exkursionen där de flesta deltagarna är tjecker vidare till malmuppfodringsverket. Det stora drivhjulet som drogs av hästar användes för att hissa malmen och gruvarbetarna upp från underjorden. Där blir man utrustad med vita rockar och hjälmar med lampa för att fortsätta turen till den 250 meter långa gruvgången.
Vid en hydro-geologisk undersökning upptäcktes 1967 en 22 meter lång tunnel som visade sig vara den berömda och väldokumenterade  gruvgången  Osel  (Åsnan)  som hörde till de rikaste och djupaste fyndigheterna i berget.Den har bundits samman med en komplex av korridorer där orädda turister får ta sig fram i samlad trupp.

1995 byggdes en 33 meter lång trappa till den
trånga gången som är utrustad med stabila golv och olika stationer där man kan stanna  för att beundra klimpar av kvarts och gneiss som lyser i mörkret eller träkonstruktioner som håller upp grottan.
Det är så trångt att man slår hjälmen i taket och så fuktigt att den vita rocken blir våt men väl värt besväret.
Det är lätt att föreställa sig hur farligt det var att utvinna silvret ur berget med enkla redskap i ljuset av små lampor som ibland slocknade med ödesdigra konsekvenser.
 Gruvarbetarna i sina vita huvor och med sina enkla hackor hade endast sitt skyddshelgon i den stora St Barbara  katedralen uppe på berget att lita till. De riskerade sina liv för de högre klassernas välstånd. De välsituerades liv och historia kan man studera under en timmes guidning i gruvmuseet.

Det är nog lättare att få biljetter till de turerna än till gruvan som bara har en eller två turer per dag, högst 25 personer åt gången.
Man dock att boka på museets hemsida i förväg om man inte har klaustrofobi eller andningsbesvär. Det blir ett äventyr att minnas för livet.

Länk för att reservera visning på museets hemsida 

Medeltida Le Mans

Le Mans är mycket mera än den berömda 24-timmars motorsport tävligen i mitten på juni.
Huvudstaden i  Maine, numera provins Pays de la Loire var känd redan under romartiden som cenomanernas stad, Civitas cenomanorum. 
Stadsmurarna hör till de mest intakta gallo-romerska som finns bevarade.




På murarna visas på sommarkvällarna en light-show om stadens historia, men inte behöver man se den för att bli imponerad av den gamla staden.
Stadskärnan innanför murarna är förvånansvärt intakt, bara bilarna vittnar om 2000-talet.
Staden intogs av Wilhelm Erövraren 1063 och sedan des har det stridits om nordvästra Frankrike.
Cité Plantagenet har trånga gator och många vackra hus med fina  detaljer på fasaderna, de flesta byggda senast på 1500-talet.
Det finns flera museer,  både historiska och konstmuseer men om man inte har tid att stanna i staden, räcker det att bara ströva omkring på gatorna.
De äldsta romanska kyrkorna som ligger utanför murarna är mycket stämningsfulla, men den största är överväldigande.

Sankt Julians katedral som är så stor att man inte lyckas ta en bild av hela byggnaden utan specialobjektiv från stadskvarteren.
Stadens skyddshelgon Julian införde kristendomen på 300 talet och blev den förste biskopen i området.
Hans reliker transporterades till platsen flera hundra år senare, och sedan tog det ännu fler sekler att bygga katedralen.



Det romanska långskeppet  är från 1000-1100 talet, det höga gotiska koret påbörjades under 1200-talet. Englands kung Henrik II döptes här 1133.

Katedralen skadades under religionsstriderna mellan katoliker och protestanter 1562, men det verkliga hotet kom under franska revolutionen 1798, då man ville riva byggnaden och upprätta domstolar och fängelser i stället.

Under det förödande fransk- tyska kriget 1870-71 lade sig soldaterna för att sova på det halmtäckta golvet.
Efter det har man förstått katedralens värde, åter helgat den åt godstjänster och satt i gång med restaureringar och renoveringar.

Le Grabatoire intill kyrkan var kanikernas sjukhus, byggdes på 1500-talet och liknar Hotel de Cluny, medeltidsmuseum  i Paris, där det står alldeles ensamt i sitt slag.
Det bästa med Le Mans är helhetsintrycket i den gamla stadskärnan som har bevarat sin ålderdomliga stil, nästan fri från krimskrams och kommers som har tagit över så många av våra gamla miljöer.

                                                     
                                                                 Nissanguide

Excesser i klosterlivet

När man ser den lilla trädgårdspaviljongen från takterassen vid det enormt stora klostret i Melk, kan man inte ana vilken sagovärld som öppnar sig där inne. Exotiska interiörer är inte precis vad man väntar sig att finna i religiösa byggnader. Egentligen är paviljongen inte så liten heller, bara i jämförelse med den 300 meter långa klosterfasaden.

Det var inte lätt att få reda på varför paviljongen speglar en helt annan värld än munkarna är vana vid. Förklaringen kom från klostrets egen Youtube- reklam,  på tyska här   berättar fader Martin hur munkarna kom dit efter fastan för att äta, dricka och bygga upp sig efter den långa tiden av försakelser

som dessutom avslutades med åderlåtning.

I den fantasifulla miljön skulle de få rekreation och förnya blodet. I taket kunde de se små änglar som bjuder på mat och dricka.
Paviljongen byggdes 1747 under abbot Thomas Pauer som var känd för sin medkänsla med de fattiga.
Varje abbot skulle tydligen sätta sin egen prägel på den oerhört pretentiösa anläggningen i Melk.
Urban II Hauer som var älskad av både hovet och klostret, tillträdde 1763 och kallade genast till sig muralmålaren Joan Bergl.

Året innan hade han målat väggarna i slottet Ober St Veit med liknande motiv. Bergl hade en otrolig skicklighet vad gäller rumsgestaltning. Bilderna breder ut sig naturligt mellan olika hörn, man befinner sig mitt i ett landskap, även om detta inte låter sig fotograferas.

Motiven är karakteristiska för tiden: fyra världsdelar, fyra årstider och allegoriska gestalter.

I de exotiska miljöerna placerades även porträtt av tidens potentater.
Där fick man inte göra fel, men det var inte lika noga med skildringen av fjärran länder. I väggmålningarna har elefanterna hamnat i Amerika och hästar i Afrika. Här har målaren placerat sin signatur bland frukter och indianer i Amerika.
Man kan tänka sig att de av svältkuren försvagade munkarna i fantasin placerade sig själva i dessa paradisiska miljöer, för att  få mersmak av den himmelska härligheten som de ansträngde sig för att uppnå efter jordelivet.
Men hela klostret med sina guldskatter och vackra interiörer måste ha varit en ovanligt trivsam plats för dem som hade vigt sitt liv åt att tjäna gud.

Det hade varit ännu roligare att njuta av kaffe och kakor där om man redan då hade känt bakgrunden.
Det mesta av dessa uppgifter kommer från ett diplomarbete på tyska av Elisabeth Scherzer som jag lyckades hitta på nätet.

                                                       Läs mera om klostret
                                                        och om utsikten

Överdådig barock med teknologiskt klostermuseum

 En halv miljon människor om året besöker det nyrestaurerade barockklostret Stift Melk vid Donaus
strand i Österrike. En del kommer av religiösa skäl, andra för att se ett arkitektoniskt mästerverk, några för att gå på konsert och de speciellt inbjudna för att besöka biblioteket.

Den här förgyllda statyn mellan speglar står i landets modernaste klostermuseum i en av de tio praktsalar som vill visa vägen från det förflutna till nutid. Denna med speglar förstärkta prakt symboliserar katolicismens strävan att bygga himmelen på jorden, och syftar på första Korintierbrevet 13:12: Nu ser vi en gåtfull spegelbild men då skall vi se ansikte mot ansikte.
I museets salar som är belysta i grälla färger presenteras olika religiösa teman. Den högteknologiskt moderna glansen har skapats av arkitekten och teatermannen Hans Hoffer tillsammans med klostrets ledning. Den bländande framställningen väcker knappast känslor av andakt i folkmyllret, där grupperna med sina guider köar mellan rummen.
Benediktinermunkar har bott på berget ovanför staden Melk i snart 1000 år. Klostret kom att få stor betydelse både inom politiken, kulturen och katolicismen.
Den viktigaste personen i kloster Melks historia var abboten Berthold Dietmayr, politiker, universitetsrektor och byggherre. Han gav uppdraget att förädla det gamla klostret till senbarockens idealbyggnad åt Jakob Prandtauer. 

Arbetet pågick från 1702 till 1736. Två år senare förstörde en brand stora delar av klostret. Dietmayr satte i gång renoveringen genast men dog långt innan prakten var återställd.Det största klostret i hela Österrike hade flera församlingar under sig, ett eget gymnasium och en unik samling böcker.
Under Napoleons tid försvagades ekonomin och byggnaderna förföll, men den första restaureringen påbörjades redan på 1800-talet. Under Nazitiden blev många av ledarna hotade och undervisningen förbjöds.

Först under abbot Burkhard Ellegasts tid 1975-2001 fick man ekonomiska resurser till en påkostad restaurering som inte uppskattas av alla. Man har retat sig på artificiella anordningar runt museets värdefulla konstskatter.  Barock- arkitekturen går knappt att urskilja längre.

Att komma till det naturliga ljuset i den stora marmorsalen känns befriande. Den stora salen användes till mottagningar för det habsburgska hovet. Pallas Athena och Herkules i takets fresco av Paul Troger symboliserar kejsartidens herrskapsideal.
I bibliotekets tak har han målat en allegori om tron och andliga dygder.

Bibliotekets samlingar är världsberömda. De två salarna är fyllda ända upp till taket och rymmer sammanlagt 100 000 böcker samt 1800 handskrifter, de äldsta från 800-talet. De pampiga rummen har vackert snidade hyllor med intarsia och gulddekorationer.
I montrarna visas dyrgripar från samlingarna, bl.a. fragment ur de allra äldsta Niebelungenskrifterna. Det  gör starkt intryck, men där får man inte fotografera.
Biblioteket är den sista anhalten på den guidade turen. Sedan får man gå trappan ner till kyrkan på egen hand. Klockan tolv varje dag hålls en kvarts gudstjänst i den stora katedralen för alla besökare. Detta är en markering av att det är ett kloster där tron hålls levande mitt i all guldglans och marmor.
I detta Guds hus finns många altare med kända historiska personer, helgon och världsliga potentater som har påverkat katolicismen i Österrike. Högaltaret skildrar hur apostlarna Paulus och Petrus tar avsked från varandra.
I takfreskerna av Johann Michael Rottmayr visas Sankt Benediktus triumferande ankomst till himlen.
Klostret i Melk visar tydligt de starka banden mellan kejsarmakten och religionen, men för den icke invigde blir det inte lättare att förstå själva tron.

                                                           Mera om parken och utsikten

Melk museum på engelska

Salen med speglarna