Montepulciano - kulinarisk höjdpunkt

Högt upp på berget i Toscana, mer än 600 meter över havet i ligger den lilla staden som är berömd för sin mat och sitt vin. Redan vid stadsporten börjar butikerna där man kan bekanta sig med de lokala läckerheterna.
Fortsätter man upp på den branta gatan mot det berömda torget Piazza Grande med rådhuset och domen, hittar man flera ställen med magnifik utsikt ned mot dalen eller kan gå ner i någon vinkällare för att provsmaka olika druvsammansättningar.

Namnet på den lilla staden är kanske mest känt i samband med något som kommer från en annan del av Italien: Montepulciano d´ Abruzzo- vinet odlas vid Adriatiska havet öster om Rom. Den viktigaste druvan i Toscana är Sangiovese, som är basen i de lokala vinerna. De har mycket hög kvalitet, Vino Nobile di Montepulciano hör till de förnämsta i Italien, känt redan från 1300-talet. Det innehåller ofta även den lokala druvan Mammolo som också finns i den yngre sorten Rosso di Montepulciano, utvecklad 1989.
Jag har avnjutit dem båda, men har kvar två olika årgångar av den "lilla mörka" Sangiovese, Brunello de Montalcino, döpt  efter  bergsbyn dit vinkännarna vallfärdar. Det var en soldat från Garibaldis armé som kom på att separera Sangiovese från andra druvor och bara ha en jäsning av druvan. Dessvärre hann vi aldrig ta oss till den medeltida byn som har fått en plats på Unescos världsarvslista.

I Montepulciano gick vi på Via dell´Opio Nel Corso och letade efter en restaurang.  Uteplatsen på Trattoria di Cagnano såg inbjudande ut.
Det visade sig att det var värt att vänta en halvtimme extra.  Skivat päron med parmesan och valnötter var mycket godare än vad man kan föreställa sig, tanken på vildsvinsragun eller ankan med vin santo och ingefära kan än i dag få det att vattnas i munnen. Maten var en sofistikerad förening med tradition och förnyelse.


De gamla italienska småstäderna med sina medeltida stadskärnor har sin speciella charm, rådhusen med högt torn vid torgen liknar varandra, de trånga gatorna slingrar sig mellan höjderna och det finns många intressanta detaljer att studera på fasaderna. Högst uppe finns ofta en borg där man kan se på konst eller bekanta sig med den lokala historien.

I Toscana finns det åtskilliga platser som stannar kvar i minnet och som visar sig ha mycket mer att ta del av än vad man hinner på ett dygn.
Jag längtar tillbaks redan innan jag har lämnat dem. Utsikten från rummets terass på Albergo il Marzocco nära stadsporten i Montepulciano hör till de mest minnesvärda.
Staden som man kan ana i fjärran horisonten är värd en egen historia.
http://resfoten.blogspot.se/2016/01/borgen-vid-trasimenosjon.html

Ekologiska inneställen kring Mariatorget

Skandinaviens största ekologiska butik Paradiset öppnades i maj på Brännkyrkagatan, nära Mariatorget i Stockholm. I den stora matvaruhallen saluförs 4500 olika produkter, 80 procent ekologiska, resten närproducerade. Kassorna i affären har ingen kontanthantering.
Det är fräscht och luftigt med myckenhet av allting, bakom frukt och grönsaker finns hyllmeter med nötter, oljor, mm.
 Den långa charkuteridisken där utvalda producenter presenterar sina varor är imponerande. Längst bak i den 8000 kvm stora lokalen finns rulltrappa, dekorerad med grönsaksmotiv av Arcimboldo, upp till övervåningen som har restauranger, kosmetik och hygienprodukter samt Saltå Kvarns bageri.

En stenkast därifrån på Krukmakargatan ligger det yogainspirerade Sattva sedan 1992, en av de äldsta ekologiska bagerierna med gluten- och sockerfria bröd och kakor.  Sattvas rågbröd hör till mina favoriter, speciellt det danska.  I Gamla Stan passar jag på att handla i deras brödbutik där det även finns ett bord man kan sitta vid och fika. Ibland måste man göra sina inköp på engelska.   Nu har man även öppnat ett kafé på Kungsholmen och köpt ett bageri i Åkersberga. Det går uppenbarligen bra för Sattva.

Det ekologiska snabbmatstället  vid Mariatorget drivs sedan ett par år av den kände danske kocken Rune och hans son Fabian Kalf Hansen.
Man kan välja från kött- eller fiskbullar till vegansk mat, varma eller kalla rätter som har fått namn efter nordiska huvudstäder.
Det är gott men trångt vid det långa bordet intill fönstret som har löstagbara mellanskivor så att man kan ta sig in och ut till fönsterbänken.
Trappan med små bord högre upp längs väggen i det höga rummet är svårtillgänglig. Det är ofta fullt, även på sommaren när man kan sitta ute.

Gott om sittplatser finns hos Orgánico på Timmermansgatan som nyligen har bytt namn. De satsar mest på sina berömda glutenfria bovetewraps. Inredningen är enkel, från hyllorna på väggen kan man köpa olika stapelvaror. Bakom en plastvägg längst in finns grönsaker och frukt.

8t8 på Swedenborgs- gatan är en liten ambitiös affär med handplockade leverantörer. Den ser ut ha hittat sin kundkrets, åtminstone så här vid jul. Den egenimporterade isländska rödingen blev helgens fisk efter att vi fick ett smakprov utanför affären.
Nudelbaren har öppet mellan 11-14.
Alla dessa matställen riktar sig till medvetna konsumenter, folk som har råd, tid och miljösamvete.
Ekologiska stormarknader har funnits länge på kontinenten, nu verkar trenden ha slagit rot hos folk på Söder i Stockholm.

Världens äldsta julgran?

Julmarknadstraditionen på Rådhustorget i Tallin, Raekoja plats   startade i sin nuvarande form 1991 då Estland återfick sin självständighet.  Marknaden öppnar redan kring den 20 november och pågår fram till den julianska julhelgen i januari, då den ryska julen firas.

Marknaden har listats som en av de tio bästa i Europa. Enligt legenden restes en julgran framför Rådhuset av svartbröderna redan år 1441. Det skulle i så fall vara världens äldsta.
Rådhustorget är den centrala platsen i Tallins gamla stad som besöks av stora turistgrupper på sommarhalvåret. Nu har restaurangernas uteserveringar fått ge plats åt marknadsstånden. Hantverk, kläder och framför allt mat och dryck finns att köpa varje dag från tio på förmiddagen till sju på kvällen. Glögg finns med alla möjliga ingredienser, likör, punsch, olika bär och kryddning och serveras även efter stängningsdags. Jag provade pepprad glögg av havtorn som var riktigt god.

Man kan äta vid borden mellan stånden, smaka på estniska julspecialiteter som blodkorv med surkål men det finns även olika soppor, estniska piroger  och ryska pelmeni. Bäver, vildsvin och  älg samt olika korvar kan man köpa med sig.
Bakverk av alla de slag och fint dekorerade pepparkakor är svåra att motstå.


Stickade tröjor, mössor och vantar finns i alla kulörer, trähantverk, smycken och krimskrams kan man köpa överallt i olika affärer i gamla stan.
Har man tur, kan man också råka se jultomten komma ridande med renar, för att ta emot barnens önskningar. Riktiga djur att klappa och karuseller att åka på finns också för barnen.

På veckosluten och fredagskvällar bjuds kulturprogram från olika landskap i Estland på den stora scenen. Pojkarna i den här stora gruppen folkdansare hade mycket hög knäföring.
Om jag bodde i Tallin, skulle jag nog besöka julmarknaden flera gånger, äta och dricka och glädjas med barnen som pratar med tomten.

Toscansca läckerheter med handkyss

Italien har varit mitt favoritmål under senaste åren, och  Cortona uppe i Toscanas berg är platsen där jag bott allra längst. Den lilla staden med sina branta backar har förändrats en del under drygt  tio år. Men mycket  är sig likt.  
Det är roligt att känna igen restaurangerna där man har ätit, till och med komma ihåg vissa måltider.

Maten i Toscana är ett kapitel för sig, vid kusten  fisk och skaldjur, i inlandet kött, vilt och svamp. Funghi porcini (Karl Johan) och tryffel står ofta  på matsedeln i Cortona. 
Chianadalen mellan bergen är känd för sina vita kor ända sedan från etruskernas tid, chianninakött eller  vildsvin får inte heller saknas från en representativ meny.

Många kommer till Cortona just för att äta, restauranger finns lite varstans längs de trånga branta gränderna, under senare år har de blivit ännu fler.  Utan turister skulle de inte klara sig. Många har bara sommaröppet.

Av alla de matställen som jag lagt på minnet väljer jag den exklusiva La Bucaccia med dörren täckt av Michelin-märken och den enkla familjekrogen med få enkla rätter för dagen.
Männen som driver dem är varandras motsatser. Romano på via Ghibellina är världsvan och innovativ, en större än livet –person, den andre som jag kallar för gubben, får en egen historia här:  Lunch på Via Dardano

Romano Magi driver sin  stjärnrestaurang tillsammans med sin fru Angolina som står för matlagningen. Dottern Francesca började i yrket så fort hon lärt sig skriva: Den yngsta servitrisen 
Angolina ordnar exklusiva kurser i matlagning och Romano i osttillverkning. Han är även vinkännare och har ett eget lager fina viner. Den rekommenderade Sangiovese  Cortona DOC 2007 var väl värd sina 20 euro.
Numera upptar menyn även en lista på 10 olika allergener,  markerade med olika bokstäver efter varje rätt på matsedeln.
Husets antipasto med charkuterier är något av det godaste jag ätit, kastanjepastan med svamp och nötter smälter i munnen, papardelle med vildsvin har lyft den traditionella smaken till en högre nivå och efterrätterna är himmelska. Lägg märke till dekorationerna på tallriken och de specialtillverkade glasen.
Där satt vi ute i den varma septemberkvällen i solnedgången och njöt av livets goda.
Underhållningen stod Romano för, han bemötte alla sina kunder på olika sätt, med något för varm uppmärksamhet, kärleksförklaringar på olika språk till en gammal dam vid nästa bord och handkyss till mig. Något omtumlade men mycket belåtna började vi trampa uppför den branta gatan.

Lunch hos gubben i Cortona

Bara fem bord finns i den lilla restaurangen på Via Dardano där tiden har stått stilla. Den såg bedagad ut redan för mer än tio år sedan då vi första gången åt pasta på Trattoria Tacconi Angiolo. 
Nu har Tv-apparaten i hörnet bytts ut, liksom en del av fotona på väggen som visar den åldrande, matlagande familjen. Konceptet är det mest anspråkslösa som jag har råkat, skylten i hörnet  är reklam för ett kaffemärke, namnet på trattorian har för längesedan målats på väggen ovanför dörren och går knappt att tyda. 
Köket  är  öppet mellan 12.30 till 14.15 står det på en lapp på väggen. På en annan lapp bredvid står det att köket är stängt på kvällen.

Vi brukar  äta hos gubben minst en gång när vi bor i Cortona. Han är en mager man med stora tänder,  ständigt på språng. Frun står i köket, systern och svågern hjälper till och umgås med gästerna, stående bredvid bordet i ett intensivt samtal med barnfamiljen.  Man känner sig som en gäst i huset. Släktförhållandena har vi räknat ut genom att betrakta det som sker i den lilla matsalen.

Matsedel finns inte, en skylt på väggen visar de modesta priserna på förrätt och huvudrätt.  Man sätter sig vid ett bord med  vit duk och tygservetter, blir hälsad av gubben som berättar att det finns tre pastasorter med fyra olika såser att välja på,  vin och vatten eller läsk. Flaskorna hämtar han från ett förråd på andra sidan gatan. Det blir mycket spring. 

 Vi beställer lokal pasta pici med ragu, (köttfärs och tomat) samt oljig pesto, men hoppar över huvudrätten som presenteras när vi är klara med pastan. Det skulle varit biff med spenat som dagens grönsak. 
Det visar sig att systern har koll på tillgång och kvalitet när nästa matgäst, karabinjären, tas emot med förplägnad och lång utläggning om matvaror.

Paret som satte sig vid det enda lediga bordet efter oss beställer sina köttbitar välstekta, och jag råkar titta in i köket på väg till toaletten just när de tillagas på öppen låga. Oset lägger sig tjockt i hela lokalen.
Lunchen hos gubbens familj är något av ett äventyr. Det händer något hela tiden, varje dag blir det nya möten, och när vi tar avsked efter kaffet och kakorna, kallas även frun från köket att skaka hand med oss som kommit så långväga ifrån. Här handlar det om god och vällagad husmanskost, inga Michelinstjärnor men desto hjärtligare atmosfär. 
Restaurang med Michelinstjärna

Imperias andra halva Oneglia

Imperia Oneglia i Ligurien är den moderna, industriella delen av den stad  som Benito Mussolini skapade 1923 genom att slå samman den antika Porto Maurizio, Oneglia och omgivande byar. Nu är Imperia regionens huvudstad.
Mellan de två olika samhällena finns en stor småbåtshamn och ett ingenmansland.

Avståndet från den äldre stadskärnan till de imposanta arkaderna i Oneglia var egentligen alltför långt för fotgängare. Två vitklädda män vid det yttersta fönstret i en enormt stor anläggning längs vägen fångade mitt intresse. Det visade sig att byggnaden hörde till en av Italiens största pastatillverkare. Familjeföretaget Agnesi skötte produktionen framgångsrikt från 1824 till 1987 då Danone köpte företaget. På stadens väggar kunde vi läsa anslag om en konflikt som riskerade att äventyra hela tillverkningen i Imperia.



Fabrikens öde har förhandlats mellan olika intressenter och nedläggningen har skjutits fram flera gånger. Nu vet vi att Agnesis pastaproduktion får någon slags nådatid fram till sommaren 2016. Man skall satsa på annan livsmedelsproduktion, konservering av lokala produkter och slowfood. Frågan är om även fabriksskylten kommer att hamna på det lokala pastamuseet.

Den långa arkaden ledde till Piazza Dante Alighieri som hade imponerat mig starkt i min ungdom. Nu blev det anrika kaféet Caffè pasticceria Piccardo vår räddning efter att vi bara hittat lördagsstängda restauranger när vi kom gående från fel håll. Det var ett perfekt ställe att för att studera eftermiddagslugnet i småstaden.
Den lilla pojken i vagnen drog till sig hela restaurangpersonalens intresse.

 Det visade sig att den lilla bilen med vita band som jag hade fotograferat (första bilden) tillhörde ett brudpar, och efter att ha snurrat några varv runt piazzan följde de finklädda bröllopsgästernas intåg i baren som en gång hade varit frisörsalong.

En av Italiens viktigaste historiska personer, sjöhjälten Andrea Doria som bekämpade det franska väldet föddes här 1466.
Många ställen bär hans namn, gator, torg, olika institut och den lokala marknaden.Huset på platsen där han föddes är märkt med en ståtligt skylt.
Men en berömd inflyttad artist har lämnat ett helt museum efter sig. Schweizaren Charles Andrien Wettach, Clownen Grock, som uppträdde under 60 år i Europa, USA och Nordafrika dog här i sin villa 1959. Nu har huset och trädgården restaurerats och öppnats för publik. Där har många barn fått bli clowner för en dag.
Tonsättaren Luciano Berio var granne till clownernas konung som barn och har komponerat Sequenza V för solotrombon till hans ära.
Intill hamnen med alla lastkranarna upptäckte vi en hel arkad med restauranger som väntade på matgäster, men vi var ändå nöjda med vår lunch.


När det nu var dags att dra vidare var alla affärer stängda. Tidningskioskerna sålde inte bussbiljetter så det var bara att dricka en kaffe till intill tobaksaffären och vänta först på biljetten och sedan på bussen som stannade på Piazza Dante. Där hade jag en gång för länge sedan blivit imponerad av den lilla staden med det ståtliga namnet. Nu vet jag vad Imperia går för.

                                             Läs om en annan del av Imperia

                                                        Museo del clown

                                               Grock & Luciano Berio

                                          Agnesifabrikens historia på hemsidan

Natur, bad och middagar på Grinda

Grinda hör av många skäl till de populäraste öarna i Stockholms skärgård: lagom nära - drygt en timmes båtresa från stan, goda förbindelser - många båtar lägger till här, vacker natur - välskött naturvårdsområde,  bra logistik - båthamn, camping,  hotell och vandrarhem, god mat - Wärdshuset har fått många utmärkelser.


Marken på Grinda har odlats sedan 1800-talet,
men en del av marken förvärvades 1905 av Henrik Santeson, Nobelstiftelsens första direktör. Hans gula sommarvilla som nu är Wärdshus, ritades av Ernst Stenhammar. Direktörens familj flyttade ut till sitt sommarnöje långt efter hans död.

Wärdshuset vill förvalta traditionen med goda middagar. Det är ljuvligt att sitta på terassen en ljum sommarkväll och njuta av god mat och fantastisk utsikt. Rödtungan med spenat och rädisor smakar väldigt gott och vinet är utmärkt, trots att vi inte valde det dyrare alternativet som rekommenderats. 




Wärdshuset har haft samma arrendator sedan 1988 då Skärgårdsstiftelsen tog över av Stockholms stad som hade köpt ön av familjen Santeson 1944 för att allmänheten skulle få tillgång till naturen. Under många år var här   sommarläger för flickor.
Nu kan de återvända med sina familjer.

Man kan åka båt till Södra eller Norra Grinda, på södra sidan ligger vandrarhemmets stugor, ängarna norröver kan man resa sina tält på, och mitt emellan finns båthamnen, lanthandeln och den gula villan. Badplatser finns nära båda bryggorna och på flera håll. Stranden kan vara rätt så stenig, men man slipper gå på långgrunt vatten. Vill man gå i naturen, finns det en 2,5 kilometer lång naturstig. Grinda gård   arrenderas av Kajsa Markne har djur som är värda att studera extra; Rödkullakor, Gutefår och Hedemorahöns hör till gamla kulturraser som är värda att bevara. Gården har även försäljning av ägg och annat i ladan två gånger i veckan.
Årets hetaste dagar visade sig att vara ganska stressade i Naturreservatet, överallt gick folk iklädda bara bikinis, barn som sprang omkring och hundar i koppel.  Trots långa väntetider på restaurangerna var det ingen hets, även om hovmästarna inte orkade le åt gästerna.
Hur som helst, blev detta besök varken mitt första eller sista på Grinda.

  Grinda gård    Grinda Wärdshus

Bottarve - den levande hembyggdsgården på Gotland

Bottarvegården söder om Burgsvik på Södra Gotland blev museal på ovanligt kort tid. Kalkstenshuset med flistak av sandsten ser ålderdomligt ut, men är faktiskt byggt i mitten på 1800-talet. Längst in i huset finns dock ekonomiutrymmen som är betydligt äldre.
Brygghuset kanske fanns där redan 1784 när Erasmus Persson gifte in sig i gården med den18 år äldre änkan Katarina Eriksson.

Tio år senare firar Katarinas dotter Gertrud bröllop med Zackris Zackrisson.  Efter dem kommer det endast två generationer som får bära  förnamnet vidare till äldsta sonen. 

Först Zackris Zackrisson och Cristina Larsdotter som förevigar sina namn på stenplattan ovanför porten i det nybyggda huset 1844. De tar sig efternamnet Boberg.
Två år senare föds tvillingarna Zackris och Lars som kommer att sköta gården tillsammans. De gifter sig aldrig och lever över femtio år på samma sätt som föräldrarna gjort.

1917 bestämmer bröderna Boberg att sälja marken och skogen men bor kvar i huset några år till. Under tiden hinner folk i trakten agera för att rädda det historiskt värdefulla huset. För att köpa huset bildades Hoburgs hembygdsförening som i snart hundra år har lagt ned mycket arbete för att hålla arvet levande. Sparlakansängar med tygförhängen finns i var sitt hörn av den rymliga vardagsstugan.

Därifrån kommer man direkt till bagarstugan där elden nyss har tagit fart vid vårt besök. Ugnen används för bakning vid olika tillfällen. Den här gången har nutida behov tagit över, det skall bli pizza. Alla slags sysslor och fester har under åren tagit plats på Bottarvegården, man har byggt upp den stora ladugården som brann ner 1985, lagt agtak och firat gammaldags bröllop.

Gården hyrs ut för privata fester och på somrarna spelas teater.
Även om man inte alltid är så pietetsfull med alla detaljer, han man ändå lyckats behålla den bondska atmosfären. Man kan vila ögonen på vackra ting, den gotlandsblåa färgen på möblerna - och i kammaren på övervåningen finns den bäst bevarade gamla tapetväggen på hela ön.
http://www.bottarve.se