Aalto på allvar i Viborg

Alvar Aaltos bibliotek i Viborg har en särställning bland hans byggnader av flera skäl. Aalto vann stadens arkitekttävling 1927 men fick göra en ny ritning till ett hus i Torkelsparken innan huset färdigställdes 1935.
Det modernistiska huset med nya tekniska lösningar gav honom ett internationellt erkännande.


Minst lika känd  blev den omfattande restaureringen långt senare. Arkitekter från hela världen samlade in pengar och höll seminarier. Trots mindre skador under Vinterkriget 1939 fylldes hyllorna åter med böcker under den sista finska tiden 1942-44. Under Sovjettiden stod huset länge tomt och förföll. Vid den första renoveringen 1955-61 hade man inte tillgång till originalritningar,  mycket av den ursprungliga inredningen blev förstörd.

Restaureringsarbetet inleddes 1994 av den finska föreningen Viborgs biblioteks vänner, kostade 8 miljoner euro och pågick i 20 år.
I början gick det långsamt, arbetet var mycket komplicerat och kostsamt, donationer samlades in från många länder. Aaltos tekniska lösningar, bl a belysningen genom taket var krävande.
Det var ofta svårt att komma överens med de ryska byggarna, många kontroverser med kvalitetskontroller. När jag besökte Viborg i början av 2000-talet, hade de t.ex. byggt en pampig toalett av svart marmor som inte kunde godkännas.

I Sverige  grundades Alvar Aalto-sällskapet av eldsjälen Jan-Krister Boman.  En miljon kronor samlades till föreläsningssalen med det böljande taket som invigdes 2010. Fram till dess hade byggarbetet gått långsamt i brist på pengar.


Möblerna till salen skänktes genom en insamling av Artek, inredningsfirman som startades av bl a makarna Aalto 1935 för att sälja patenterade möbler som hade tagits fram för biblioteket.
Till invigningen av föreläsningssalen kom till slut även finansieringsbeskedet från den ryska regeringen. President Tarja Halonen hade tagit upp frågan med premiärminister Vladimir Putin i Sankt Petersburg när de besökte det nyrestaurerade Konstantinpalatset. Ryska federationen betalade 6,5 miljoner euro för byggarbetena.
Många kända finska arkitekter deltog i projektet. Eric Adlercreutz   och Kristian Gullichsen hade varit Aaltos elever. Den huvudansvarige restauratören Tapani Mustonen fick finska statens arkitektpris 2014.

  Modern teknik har  tillämpats i huset  men det syns mest i källarplanet. Tack vare den långsamma byggtiden kunde man för det mesta hålla verksamheten öppen för allmänheten. Biblioteket har alltid varit en viktig samlingsplats för Viborg. Läsesalen och barnavdelningen har en egen ingång och används flitigt av studenterna. Huset har till och med kallats för stadens själ.
De öppna hyllorna i lånesalen är en sällsynthet i Ryssland, där får man i regel rekvirera böckerna från låsta förråd.

Alvar Aalto vistades en tid i Sverige innan han omarbetade ritningarna till biblioteket.
Han påverkades starkt av Sven Markelius och Gunnar Asplund som hade gått över från klassisism till funktionalism.
Intrycken från Stockholms stadsbibliotek som då var under byggnad är uppenbara.
Den högtidliga nyinvigningen hölls den 15 november 2013. Projektet har fått flera internationella priser, t.ex. Casa Nostra, tilldelad som en förebild för internationellt samarbete 2015.
Alvar Aaltobiblioteket har en samling av mer än 400 000 böcker, i salarna flera fina utställningar,  en kvarts miljon besökare om året, 800 personer dagligen, många kommer långväga ifrån.
Man kan bara hoppas att förfallet av flera andra hus i Viborg kunde stoppas, även om de inte är lika berömda som Aaltos mästerverk.

LÄS ÄVEN: Ryska sidan på engelska
Alvar Aalto foundation
Artikel med gamla och nya foton, flytta på balken 

Den hetaste källan för hälsoturister

I Karlsbad, Karlovy Vary på tjeckiska, har man druckit brunn under mer än sexhundra år. Det hälsobringande mineralvattnet i de varma källorna har lockat folk till den lilla staden i den kejserliga habsburgska monarkins nordvästra hörn. De äldsta husen är från 1700-talet, då Josef I gav orten fria stadsrättigheter.

Sitt namn fick Karlsbad efter Karl IV som grundade staden år 1370. I år firas hans 700 årsjubileum i Tjeckien. Enligt legenden ramlade kejsarens hund i den heta källan, men i stället för att bli skadad blev den botad. Kejsaren själv fick också känna vattnets helande kraft. Hans staty står på hedersplats, skulpterad av den olyckliga Otakar Švec som jag har skrivit om: Stalinstatyn som sprängdes.

I området finns 79 sprutande källor, 13 av dem har drickbart vatten från 15,5 grader C till den hetaste källan Vřídlo, 72 C som sprutar upp till 14 meters höjd med 2000 liter vatten i minuten.

För att kunna dricka termalvattnet måste man ha en speciell tillbringare med lång pip. Jag köpte en vid mitt första besök 1990, det första föremålet i Karlsbader Porcelan i min ägo och även ämnet till min populäraste blogg: Zwiebelmuster. 
När jag återvänder efter ett kvartsekel har den gråa lantliga staden ännu en gång genomgått en stor förändring i sin långa historia.

Termalkällorna hade från början kunnat sina och rinna upp igen. För att göra dem åtkomliga ville man bygga kolonnader där man i skyddat läge kunde njuta av vattnet och sällskapslivet. Till och med det gamla stadshuset revs 1875 för att man skulle binda samman de viktigaste källorna. 
Den här träkonstruktionen i schweitzerstil över marknadsplatsen Tržiště, med en av källorna som nu bär Karl IV:s namn, skulle från början bli provisorisk. Arkitekterna Ferdinand Fellner och Herman Helmer från Wien fick uppdraget. Första delen blev klar 1883. Därefter har duon även förändrat Grandhotel Pupp till en pärla i nybarock. Den smäckra kolonnaden som blev stadens symbol rekonstruerades 1991-93.

En hälsokur i Karlsbad var nästan ett måste för den europeiska societeten under flera hundra år. Man skulle dricka 3-6 kannor mineralvatten varje morgon och ta olika sorters bad i mineralvatten och lera. 
Termalsalt är också en viktig del i kuren, och så ska man dricka den lokala, gula örtbitterlikören Becherovka, tillverkad av apotekarfamiljen Becher, upphöjd till kejserligt-kungliga hovleverantörer. För att bli botad från allehanda krämpor skulle man stanna i tre eller fyra veckor enligt läkarnas rekommendationer.

"Ich bin dieser Quelle eine ganz andere Existenz schuldig" står det på skylten i Tre Morers hus där Johan Wolfgang von Goethe har bott 1812. Han återkom flera gånger och har promenerat på gatorna tillsammans med Ludwig van Beethoven. Listan av berömda tonsättare är lång: Bach, Brahms, Chopin, Dvořák, Grieg, Liszt, Mozarts son Franz Xaver, Schuman och Wagner. 

Av statschefer som har vistats här kan man utöver kejsarna nämna Tsar Peter den store, Kemal Atatürk och Vaclav Havel. 

Dessutom kan nämnas Madeleine Albright, Michael Douglas, Sigmund Freud, Fjodor Dostojevskij, Karl Marx, Niccolò Paganini, Friedrich Schiller, Mark Twain och Ivan Turgenev. Den svenske jazzbasisten och kompositören Georg Riedel är född i Karlovy Vary 1934.

Stadens längsta kolonnad, nyklassiska Mlýnská kolonáda,  hela 132 meter i sten, ritades av Josef Zitek och byggdes i slutet av 1800-talet.
Den nyaste kolonnaden är en betongkoloss där man kan dricka varmt och kallt vatten inomhus sittande på långa bänkrader. Den kom till 1984 och döptes efter Juri Gagarin.

Då var även stadens stolthet, Grandhotel Pupp omdöpt till Grandhotel Moskva. Hotellets historia börjar 1701 då det hette Säcshische Saal. Ägarfamiljen Pupp lyfte upp anläggningen till kategorin världens mest berömda hotel i början av 1900-talet. Nu har det återtagit den ärofulla platsen. 
Karlovy Varys årliga filmfestival hålls på Pupp som  även har varit spelplats i en James Bond-film.  Karlsbad har efter andra världskriget fått nya invånare, sudettyskarnas språk har bytts till tjeckiska eller ryska som talas både av många som bosatt sig i Karlovy Vary och turister som kommer av hälsoskäl, vill besöka kulturevenemang, sporta eller handla märkesvaror i fina butiker.
Marienbad är också värt att åka till!
Bra kontakt i Prag: http://pragmedmera.se/

Montepulciano - kulinarisk höjdpunkt

Högt upp på berget i Toscana, mer än 600 meter över havet i ligger den lilla staden som är berömd för sin mat och sitt vin. Redan vid stadsporten börjar butikerna där man kan bekanta sig med de lokala läckerheterna.
Fortsätter man upp på den branta gatan mot det berömda torget Piazza Grande med rådhuset och domen, hittar man flera ställen med magnifik utsikt ned mot dalen eller kan gå ner i någon vinkällare för att provsmaka olika druvsammansättningar.

Namnet på den lilla staden är kanske mest känt i samband med något som kommer från en annan del av Italien: Montepulciano d´ Abruzzo- vinet odlas vid Adriatiska havet öster om Rom. Den viktigaste druvan i Toscana är Sangiovese, som är basen i de lokala vinerna. De har mycket hög kvalitet, Vino Nobile di Montepulciano hör till de förnämsta i Italien, känt redan från 1300-talet. Det innehåller ofta även den lokala druvan Mammolo som också finns i den yngre sorten Rosso di Montepulciano, utvecklad 1989.
Jag har avnjutit dem båda, men har kvar två olika årgångar av den "lilla mörka" Sangiovese, Brunello de Montalcino, döpt  efter  bergsbyn dit vinkännarna vallfärdar. Det var en soldat från Garibaldis armé som kom på att separera Sangiovese från andra druvor och bara ha en jäsning av druvan. Dessvärre hann vi aldrig ta oss till den medeltida byn som har fått en plats på Unescos världsarvslista.

I Montepulciano gick vi på Via dell´Opio Nel Corso och letade efter en restaurang.  Uteplatsen på Trattoria di Cagnano såg inbjudande ut.
Det visade sig att det var värt att vänta en halvtimme extra.  Skivat päron med parmesan och valnötter var mycket godare än vad man kan föreställa sig, tanken på vildsvinsragun eller ankan med vin santo och ingefära kan än i dag få det att vattnas i munnen. Maten var en sofistikerad förening med tradition och förnyelse.


De gamla italienska småstäderna med sina medeltida stadskärnor har sin speciella charm, rådhusen med högt torn vid torgen liknar varandra, de trånga gatorna slingrar sig mellan höjderna och det finns många intressanta detaljer att studera på fasaderna. Högst uppe finns ofta en borg där man kan se på konst eller bekanta sig med den lokala historien.

I Toscana finns det åtskilliga platser som stannar kvar i minnet och som visar sig ha mycket mer att ta del av än vad man hinner på ett dygn.
Jag längtar tillbaks redan innan jag har lämnat dem. Utsikten från rummets terass på Albergo il Marzocco nära stadsporten i Montepulciano hör till de mest minnesvärda.
Staden som man kan ana i fjärran horisonten är värd en egen historia.
http://resfoten.blogspot.se/2016/01/borgen-vid-trasimenosjon.html

Världens äldsta julgran?

Julmarknadstraditionen på Rådhustorget i Tallin, Raekoja plats   startade i sin nuvarande form 1991 då Estland återfick sin självständighet.  Marknaden öppnar redan kring den 20 november och pågår fram till den julianska julhelgen i januari, då den ryska julen firas.

Marknaden har listats som en av de tio bästa i Europa. Enligt legenden restes en julgran framför Rådhuset av svartbröderna redan år 1441. Det skulle i så fall vara världens äldsta.
Rådhustorget är den centrala platsen i Tallins gamla stad som besöks av stora turistgrupper på sommarhalvåret. Nu har restaurangernas uteserveringar fått ge plats åt marknadsstånden. Hantverk, kläder och framför allt mat och dryck finns att köpa varje dag från tio på förmiddagen till sju på kvällen. Glögg finns med alla möjliga ingredienser, likör, punsch, olika bär och kryddning och serveras även efter stängningsdags. Jag provade pepprad glögg av havtorn som var riktigt god.

Man kan äta vid borden mellan stånden, smaka på estniska julspecialiteter som blodkorv med surkål men det finns även olika soppor, estniska piroger  och ryska pelmeni. Bäver, vildsvin och  älg samt olika korvar kan man köpa med sig.
Bakverk av alla de slag och fint dekorerade pepparkakor är svåra att motstå.


Stickade tröjor, mössor och vantar finns i alla kulörer, trähantverk, smycken och krimskrams kan man köpa överallt i olika affärer i gamla stan.
Har man tur, kan man också råka se jultomten komma ridande med renar, för att ta emot barnens önskningar. Riktiga djur att klappa och karuseller att åka på finns också för barnen.

På veckosluten och fredagskvällar bjuds kulturprogram från olika landskap i Estland på den stora scenen. Pojkarna i den här stora gruppen folkdansare hade mycket hög knäföring.
Om jag bodde i Tallin, skulle jag nog besöka julmarknaden flera gånger, äta och dricka och glädjas med barnen som pratar med tomten.

Underjordiska etrusker i Chiusi

Chiusi är en av de allra äldsta etruskiska städerna i Toscana.  Camars på etruskiska, Clusium på latin, betyder stängt. Floden Clanis var förbindelselänken till Perugia. Stadens läge vid Trasimenosjön fungerade som ett lås.
Numera stiger många resande av tåget på stationen men de flesta åker vidare mot Siena.
Grannorten Chianciano Terme lockar badgäster till sina termalbad, den lilla orten har hundrafemtio hotell.
Till Chiusi gamla stadskärna på berget 400 meter över havsytan hittar inte lika många. Den som kommer hit blir mycket vänligt mottagen. Chiusiborna verkar vara måna om sina besökare och stolta över sin stad som har en hel del sevärdheter att visa upp.

Långt före vår tideräknings början, 600 år f.kr. var staden den yttersta av tolv viktiga centralorter för den etruskiska bosättningen i Chianadalen. I hela området har man under hundratals år grävt upp lämningar från tiden före romarna. Etruskiska museer finns även i många mindre orter, och alla har haft sina mer eller mindre vetenskapligt inriktade etruskiska akademier.

Museo Archelogico Natinonale Etrusco har fått sina första föremål av lokala familjer år 1871, huset är från 1901. Samlingen bevisar traktens centrala betydelse för Etruskien. Många gravar har hittats här, och det finns en legend om ett enormt mausoleum över kung Lars Porsena med gyllene vagn dragen av tolv hästar.
Senaste gravfyndet gjordes 1977. Museet är helt upprustat sedan 2003 och utställningen av  föremål från olika tidsepoker har fått en modern utformning. Övergången från bronsålder till järnålder kan följas genom arkeologiska fynd: från bronsstatyer till många vackra föremål av den speciella bronsliknande svarta buccherokeramiken.

Många av Chiusifynden har hamnat i andra museer i Europa.
De märkligaste föremålen på plats är denna Kanop-urna i brons med  stiliserad terrakottaporträtt av Dolciano samt några av Italiens bäst bevarade gravurnor.  Under den vilande figuren på själva urnorna avbildas på de flesta den dödliga kampen mellan Polyneikes och Eteokles ur den grekiska sagan om Oidipus söner.
En grav med väggmålningar kan man se som reproduktion på museet eller man kan boka visning till riktiga etruskiska gravar några kilometer längre bort.



Kaféet med den fina grönskan mitt emellan kyrkan och museet blev vår favoritplats. Tyvärr hann vi inte se någon av de berömda gravarna eller katedralmuseet bakom denna fasad.
Katedralen som har påbörjats på 600-talet är en av de äldsta kyrkorna i området, men där inne finns knappt någonting kvar från de tidigaste århundraden, målningar som ser ut som gamla mosaiker är från 1800-talet.


Däremot hann vi få en guidad tur i Porsennalabyrinten, de gamla etruskiska vattenledningstunnlarna. 130 meter gångar har grävts fram under den romerska anläggningen som i slutänden leder upp  till katedralens klocktorn med vidunderlig utsikt över dalen och sjöarna, den lilla i närheten och Trasimeno i fjärran.
Staden Chiusi var en spännande upptäckt på väg till Montepulciano dit vi kom med buss på eftermiddagen.
Nu när jag vet vad vi missat kan jag mycket väl tänka mig att återvända. Det är väl värt att hoppa av tåget halvvägs mellan Roma och Firenze.

Om Chiusi på engelska
Arkeologiska museet

Finlands nationalförfattares boningar

Alexis Stenvall kom till världen den 10 oktober 1834 som fjärde barn till byskräddaren Erik i Nurmijärvi (norr om Helsingfors). Ingen kunde ana att det röda huset ännu 180 år senare skulle stå där som ett viktigt minne över landets första finskspråkiga författare.
Jag har besökt både huset där han föddes och torpet på Tusby Strandväg där han dog.
Alexis började i svenska skolan i Helsingfors vid 13 års ålder.  Endast sju pojkar från Nurmijärvi tog  studenten under 1800-talets första hälft.  Han var den ende ur allmogen.  

Efter att som 23-åring ha avlagt sin student- examen privat bestämde sig Alexis  för att skriva på sitt finska modersmål och bytte namn till Aleksis Kivi. Han skrev både dramatik, lyrik och den allra första romanen på finska.
Skådespelet Kullervo 1860 var det första som utgavs under det finska författarnamnet som betyder sten.

Kivi skrev på finska i en finlandssvensk omgivning i Sjundeå där han bodde några år bl.a. i Fanjunkars torp som inneboende hos Charlotta Lönnqvist. Efter andra världskriget arrenderades  området av Sovjetunionen. Torpet revs trots att man hade upplyst om dess betydelse. Huset har byggts upp på nytt 2006 genom en insamling.

Den känslige och sjuklige unge författaren hade många vänner och gynnare. För sin andra pjäs Nummisuutarit (Sockenskomakarna) fick han finska statens första litteraturpris 1865. Men han hade också mäktiga fiender.

 Det finns inga fotografier av Aleksis Kivi, endast ett tecknat porträtt av Albert Edelfeldt, men desto flera minnesmärken och statyer, det mest kända  framför Nationalteatern i Helsingfors.

Kivi skrev på sin stora roman Seitsemän veljestä (Sju bröder) under hela sin kreativa verksamhetsperiod. Han hade stora förväntningar på utgivningen som gjordes i form av fyra häften, men de folkliga karaktärerna i utvecklingsromanen motsvarade inte tidens idealistiska strävanden. Professor August Ahlqvist har gått till historien som Kivis förgörare efter att ha skrivit en fördömande recension som släckte geniets livslust.

Kivi led av penningbrist, sömnlöshet och  alkoholtörst. Rusets kraft har han beskrivit flera gånger, Simeonis färd i smorläderstornet i Sju bröder är oförglömlig.

Kivi togs in på Lapinlahti mentalsjukhus 1871. Han blev utskriven som "obotlig" på vårvintern 1872 och inhyst hos sin bror i det lilla torpet i Tusby.
Han dog dagen före nyårsafton på den här soffan,  38 år gammal. Det sägs att Alexis Stenvalls sista ord var: "Minä elän - Jag lever."
Det gör han genom sina verk, Seitsemän veljestä har tryckts i mer än en miljon exemplar och översatts till 27 språk.
Böcker, filmer och skådespel med nya infallsvinklar kommer hela tiden.
Enligt Kivi-experten Esko Rahkonen  föll han utanför den sociala ramen: "Kraftkällan till Kivis författarskap var dock hans enastående fantasi, människokännedom och litterära begåvning. Han visade också i sina verk om och om igen att han älskade och hade medkänsla med sina medmänniskor samtidigt som han kunde ge prov på humor, komik och känsla för tragik."

Torpet där han dog besökte jag  första gången som barn. En gammal gumma berättade om den store författaren och hans död som fattig och utstött. Hans sista ord levde länge i min fantasi.  Muséet har ägts av Helsingfors universitets studentkår sedan 1910 och visas för allmänheten från maj till oktober. 

  Nationalförfattaren
Kivi i Sjundeå
Nurmijärvi
Simeonin saapasnahkatorni

Imperias andra halva Oneglia

Imperia Oneglia i Ligurien är den moderna, industriella delen av den stad  som Benito Mussolini skapade 1923 genom att slå samman den antika Porto Maurizio, Oneglia och omgivande byar. Nu är Imperia regionens huvudstad.
Mellan de två olika samhällena finns en stor småbåtshamn och ett ingenmansland.

Avståndet från den äldre stadskärnan till de imposanta arkaderna i Oneglia var egentligen alltför långt för fotgängare. Två vitklädda män vid det yttersta fönstret i en enormt stor anläggning längs vägen fångade mitt intresse. Det visade sig att byggnaden hörde till en av Italiens största pastatillverkare. Familjeföretaget Agnesi skötte produktionen framgångsrikt från 1824 till 1987 då Danone köpte företaget. På stadens väggar kunde vi läsa anslag om en konflikt som riskerade att äventyra hela tillverkningen i Imperia.



Fabrikens öde har förhandlats mellan olika intressenter och nedläggningen har skjutits fram flera gånger. Nu vet vi att Agnesis pastaproduktion får någon slags nådatid fram till sommaren 2016. Man skall satsa på annan livsmedelsproduktion, konservering av lokala produkter och slowfood. Frågan är om även fabriksskylten kommer att hamna på det lokala pastamuseet.

Den långa arkaden ledde till Piazza Dante Alighieri som hade imponerat mig starkt i min ungdom. Nu blev det anrika kaféet Caffè pasticceria Piccardo vår räddning efter att vi bara hittat lördagsstängda restauranger när vi kom gående från fel håll. Det var ett perfekt ställe att för att studera eftermiddagslugnet i småstaden.
Den lilla pojken i vagnen drog till sig hela restaurangpersonalens intresse.

 Det visade sig att den lilla bilen med vita band som jag hade fotograferat (första bilden) tillhörde ett brudpar, och efter att ha snurrat några varv runt piazzan följde de finklädda bröllopsgästernas intåg i baren som en gång hade varit frisörsalong.

En av Italiens viktigaste historiska personer, sjöhjälten Andrea Doria som bekämpade det franska väldet föddes här 1466.
Många ställen bär hans namn, gator, torg, olika institut och den lokala marknaden.Huset på platsen där han föddes är märkt med en ståtligt skylt.
Men en berömd inflyttad artist har lämnat ett helt museum efter sig. Schweizaren Charles Andrien Wettach, Clownen Grock, som uppträdde under 60 år i Europa, USA och Nordafrika dog här i sin villa 1959. Nu har huset och trädgården restaurerats och öppnats för publik. Där har många barn fått bli clowner för en dag.
Tonsättaren Luciano Berio var granne till clownernas konung som barn och har komponerat Sequenza V för solotrombon till hans ära.
Intill hamnen med alla lastkranarna upptäckte vi en hel arkad med restauranger som väntade på matgäster, men vi var ändå nöjda med vår lunch.


När det nu var dags att dra vidare var alla affärer stängda. Tidningskioskerna sålde inte bussbiljetter så det var bara att dricka en kaffe till intill tobaksaffären och vänta först på biljetten och sedan på bussen som stannade på Piazza Dante. Där hade jag en gång för länge sedan blivit imponerad av den lilla staden med det ståtliga namnet. Nu vet jag vad Imperia går för.

                                             Läs om en annan del av Imperia

                                                        Museo del clown

                                               Grock & Luciano Berio

                                          Agnesifabrikens historia på hemsidan