Mussolinis nyantika bostad i ny prakt

Det ståtliga palatset Villa Torlonia mitt i en stor parkanläggning byggdes i början av 1800-talet för den mäktiga adelsfamiljen med samma nam .
Arkitekten Giuseppe Valadier ritade huset för bankiren Giovanni Torlonia som skötte penningaffärer  för Vatikanen. Hans son Alessandro  fortsatte med att dekorera interiören.


Runt palatset anlades en engelsk park med falska ruiner, Saturnus tempel och obelisker. Flera hus byggdes i olika hörn av den stora parken.
 Fem år efter att sista huset kom till 1920 fick ägarfamiljen maka på sig. Familjen sista överhuvud, prins Giovanni Torlonia, flyttade till det jugendinspirerade ugglehuset Casina delle Civette längre ner i parken. Han var känd för sin vana att festa på natten och sova på dagen. Fram till sin död 1938 fick han leva som granne till den högsta makthavaren i Italien.

Det stora palatset hyrdes ut till Benito Mussolini  för en symboliskt årshyra på en lire. Här bodde Il Duce med sin familj i nästan 20 år, ordnade stora mottagningar i palatset och parader i parken. Den största tillställningen var dottern Eddas bröllop 1930, året efter kom Mahatma Gandhi på besök. Prinsens sovrum togs över av Mussolini, de stora fönstren mot parken ersattes med badrum en del av möblemanget i huset byttes ut. Sovrumstaket är dekorerat med faux draperi.
Efter att Mussolini arresterades 1943 ockuperade amerikanska soldater huset till 1947, sedan fick egendomen förfalla. Arvingarna stred inbördes,  ingenting hände. Staden tog över egendomen 1977 och året efter öppnades parken för allmänheten. Det dröjde innan tiden blev mogen för ett politiskt beslut om restaurering som kom i gång på 1990-talet.
När museet öppnades för allmänheten har alla skeenden i husets historia tagits fram och presenterats, till och med märken av pilar som soldaterna kastade på väggen efter kriget.  Fasaden mot parken med de stora fönstren ritade av Valadier har återställts. Nu skiner allt i en nyrenoverad prakt. Huvudbyggnaden Casino Nobile har en imponerande inredning av skulptören Antonio Canova med golv av Carraramarmor, pelarsalar och fresker i olika motiv från egyptisk till gotisk stil av Constantino Brumidi. 
Familjen samlade konst, bl.a. antika skulpturer,  till stor del tillverkade av Bartolomeo Cavaceppis studio under 1800-talet.
Ugglehuset som är en del av museet har en stor samling glasmålningar. I parken finns också en teater och restaurang.
Det är märkligt att se alla dessa rum, olika historiska lager på varandra, 1700-talets uppfattning av antikens Rom med senare växlingar i smak och stil. Mussolinis tid framstår som en historisk parentes, några rum i denna stora palats.
http://en.museivillatorlonia.it/

Cortonas minsta kyrka

Franciskus av Assisi har lämnat ett betydande arv i den lilla medeltida bergsstaden Cortona där han hade sin första cell. På platsen grundades det första konventet av Elias av Cortona 1230. Stadens skyddshelgon Margareta som tog hand om de fattiga och sjuka dog där 1297.  Den stora basilikan högt upp på berget har en kista med hennes kvarlevor. En bit nedanför finns en liten kyrka.

Chiesa di San Niccoló ligger skyddad omgiven av cypressträd vid en brant gata med trappsteg som bär samma namn. Kyrkan skall vara öppen för betalande besökare vissa timmar om dagen, men dörren kan trots det vara låst. Det första man ser från ingången är det vackert dekorerade taket. Mer om kyrkan
Två berömda målare har bott och verkat i Cortona under 1400-talet. Den mest kända är Fra Angelico. Hans berömda målning Maria bebådelse finns i Diocesan museum. 
Luca Signorelli föddes i Cortona  på 1440-talet. Hans mest kända målningar finns i Sixtinska kapellet och domkyrkan i Orvieto.

Vid altaret har man konstruerat en speciell anordning för de två målningar av Signorelli på en och samma pannå som tillkom 1510: Kristi födelse samt Nedtagning från korset. Den unge mannen som vaktar kyrkan trycker på en knapp och vänder på tavlan.
 
Den predikande franciskanermunken Bernardinus av Siena fick kyrkan uppkallad efter sig vid tiden för sin död 1444. Redan fem år därefter blev han helgonförklarad.
Det är mycket stämningsfullt i den lilla kyrkan, det känns mera som en gammal patinerad samlingslokal än en kyrka.
Det är synd att denna lilla pärla är relativt okänd, och att det är så svårt att komma in där.

Skattkammaren bakom kyrkorummet

Borgen vid Trasimenosjön

Den medeltida fästningen Castello de Leone, Lejonets borg, grundlades år 1247 av den tysk-romerska kejsaren Fredrik II. Den pentagonala fästningen med fyra höga torn restes på en ö. Den har rivits ner och byggts upp för att senare blir sammanbyggt med fastlandet.

Den trekantiga udden, omgärdad av murar ligger på sydvästra sidan av Trasimenosjön. Byn Castigliano del Lago kallas i turistbroschyren en av Italiens vackraste. Utsikten från det högsta tornet över sjön är bedårande.
Innanför murarna fanns det en gång en kyrka som inte har bevarats.
Fästningen har nu restaurerats och på innergården kan man se film och teater på sommaren.

Man kan gå i trånga gångar runt murarna och branta trappor inne i tornen.
Det finns en liten servering där man kan köpa biljett både till fästningen och museet i Palazzo Ducale, dit man kommer genom den långa täckta gången.
Utanför fästningsmurarna finns en   olivlund med stora gamla träd och en trivsam, lugn atmosfär.

Den långa gången från fortet leder till Palazzo del Commune, ett renässansslott byggt för kondottiären Ascanio dell Corgna. Han var en yrkessoldat och kämpade bl.a. mot lutheraner i Tyskland och turkar på Malta,  av påven Pius IV utnämnd till markis.
Palatsbygget pågick från 1550 till 1563. Fasaden blev aldrig färdig men interiören har enorma fresker som skildrar olika historiska skeenden. Flera mästare, kända och okända, har målat imponerande tablåer som kantas av sirlig ornamentik. Även taken är rikt dekorerade.  Bland många motiv finns det berömda slaget vid Trasimenosjön år 217 f. Kr. då Hannibal besegrade romarna, eller Julius Caesars liv och död.  På museet finns också arkeologiska fynd.
Sjön Trasimeno, den fjärde största i Italien, är en sevärdhet i sig. Man kan bada vid stranden, även om de flesta turisterna bara ligger och solar på gräsmattan, eller åka båt till ön Isola Maggiore.  Den stora båthamnen är full med fartyg.


Nere i stan finns det här minnesmärket över det gamla flygfältet Euleri som förstördes under andra världskriget. Varje år ordnas en populär flygfestival för mindre plan och ballonger La festa dei Piloti i slutet av april, ett par veckor dessförinnan  högtidlighålls tulpansäsongen sedan 50 år tillbaka under Festa del Tulpano.
De 15000 invånarna i Castigliano del Lago har funnit många sätt att ära sin bygd och locka till sig turister.

Läs om staden som syns i horisonten!

Montepulciano - kulinarisk höjdpunkt

Högt upp på berget i Toscana, mer än 600 meter över havet i ligger den lilla staden som är berömd för sin mat och sitt vin. Redan vid stadsporten börjar butikerna där man kan bekanta sig med de lokala läckerheterna.
Fortsätter man upp på den branta gatan mot det berömda torget Piazza Grande med rådhuset och domen, hittar man flera ställen med magnifik utsikt ned mot dalen eller kan gå ner i någon vinkällare för att provsmaka olika druvsammansättningar.

Namnet på den lilla staden är kanske mest känt i samband med något som kommer från en annan del av Italien: Montepulciano d´ Abruzzo- vinet odlas vid Adriatiska havet öster om Rom. Den viktigaste druvan i Toscana är Sangiovese, som är basen i de lokala vinerna. De har mycket hög kvalitet, Vino Nobile di Montepulciano hör till de förnämsta i Italien, känt redan från 1300-talet. Det innehåller ofta även den lokala druvan Mammolo som också finns i den yngre sorten Rosso di Montepulciano, utvecklad 1989.
Jag har avnjutit dem båda, men har kvar två olika årgångar av den "lilla mörka" Sangiovese, Brunello de Montalcino, döpt  efter  bergsbyn dit vinkännarna vallfärdar. Det var en soldat från Garibaldis armé som kom på att separera Sangiovese från andra druvor och bara ha en jäsning av druvan. Dessvärre hann vi aldrig ta oss till den medeltida byn som har fått en plats på Unescos världsarvslista.

I Montepulciano gick vi på Via dell´Opio Nel Corso och letade efter en restaurang.  Uteplatsen på Trattoria di Cagnano såg inbjudande ut.
Det visade sig att det var värt att vänta en halvtimme extra.  Skivat päron med parmesan och valnötter var mycket godare än vad man kan föreställa sig, tanken på vildsvinsragun eller ankan med vin santo och ingefära kan än i dag få det att vattnas i munnen. Maten var en sofistikerad förening med tradition och förnyelse.


De gamla italienska småstäderna med sina medeltida stadskärnor har sin speciella charm, rådhusen med högt torn vid torgen liknar varandra, de trånga gatorna slingrar sig mellan höjderna och det finns många intressanta detaljer att studera på fasaderna. Högst uppe finns ofta en borg där man kan se på konst eller bekanta sig med den lokala historien.

I Toscana finns det åtskilliga platser som stannar kvar i minnet och som visar sig ha mycket mer att ta del av än vad man hinner på ett dygn.
Jag längtar tillbaks redan innan jag har lämnat dem. Utsikten från rummets terass på Albergo il Marzocco nära stadsporten i Montepulciano hör till de mest minnesvärda.
Staden som man kan ana i fjärran horisonten är värd en egen historia.
http://resfoten.blogspot.se/2016/01/borgen-vid-trasimenosjon.html

Sibelius italienska inspiration

Rapallo är den största staden vid Riviera di Levante, soluppgångens kust, mellan Genova och Toscana.
Redan etruskerna har slagit ner sina bopålar här, det finns fynd från 700 f.Kr. Borgen på stranden är från 1549. Trakten är känd för sina milda vintrar som inspirerat många kända konstnärer.
Friedrich Nietzsche fick sina första idéer till Zarathustra och Ezra Pound skrev de flesta av sina dikter i Rapallo.

Jean Sibelius uppmanades av sin nyfunne vän och musikaliska rådgivare Axel Carpelan att resa till Italien. Han skulle behöva Medelhavets klassiska lätthet för att komma över sorgen efter dottern Kirstis död. Sibelius hade då haft sina första framgångar men hans alkoholmissbruk tilltog. Carpelan ordnade ett resestipendium på 5000 mark, som dock till stor del slösades bort på dyra hotellräkningar i Berlin till Ainos förfäran.
I februari 1901 kom Sibelius till detta hus vid strandpromenaden Lungomare Vittorio Veneto.

Här började arbetet med den andra symfonin, den långsamma satsen tog form. Men nya mörka moln fick Sibelius att brådstörtat lämna familjen och resa till Rom. Han var rädd att mista även sin andra dotter Ruth i hög feber, bukhinneinflammationen gick dock över.
Den känslige tonsättaren kunde återvända, och tog med sig familjen till Firenze.

Rapallo har inte glömt den store finske tonsättaren, till hundraårsminnet av hans födelse sattes denna skylt på väggen med texten: Flyende från den nordiska vintern mellan februari och maj 1901 bodde Jean Sibelius här. Det tyrenska ljuset lyfte hans poetiska fantasi i komponerandet av hans andra symfoni opus 43.
Nu femtio år senare hålls en Sibeliusfestival i oktober med bl.a Folke Gräsbäck och Satu Jalas, seminarier och konserter. Länk: Festivalsibelius

Den lilla staden med drygt 30 000 invånare vid Tigullio-bukten ordnar ofta internationella kulturevenemang.
När man kommer genom den enda kvarvarande porten Porta delle Saline från gamla stan till palmerna vid strandpromenaden, kan man föreställa sig hur konstnärerna i gamla tider har gått här och hämtat inspiration.
Tänk om man själv kunde ta del av det tyrenska ljusets kraft.

Toscansca läckerheter med handkyss

Italien har varit mitt favoritmål under senaste åren, och  Cortona uppe i Toscanas berg är platsen där jag bott allra längst. Den lilla staden med sina branta backar har förändrats en del under drygt  tio år. Men mycket  är sig likt.  
Det är roligt att känna igen restaurangerna där man har ätit, till och med komma ihåg vissa måltider.

Maten i Toscana är ett kapitel för sig, vid kusten  fisk och skaldjur, i inlandet kött, vilt och svamp. Funghi porcini (Karl Johan) och tryffel står ofta  på matsedeln i Cortona. 
Chianadalen mellan bergen är känd för sina vita kor ända sedan från etruskernas tid, chianninakött eller  vildsvin får inte heller saknas från en representativ meny.

Många kommer till Cortona just för att äta, restauranger finns lite varstans längs de trånga branta gränderna, under senare år har de blivit ännu fler.  Utan turister skulle de inte klara sig. Många har bara sommaröppet.

Av alla de matställen som jag lagt på minnet väljer jag den exklusiva La Bucaccia med dörren täckt av Michelin-märken och den enkla familjekrogen med få enkla rätter för dagen.
Männen som driver dem är varandras motsatser. Romano på via Ghibellina är världsvan och innovativ, en större än livet –person, den andre som jag kallar för gubben, får en egen historia här:  Lunch på Via Dardano

Romano Magi driver sin  stjärnrestaurang tillsammans med sin fru Angolina som står för matlagningen. Dottern Francesca började i yrket så fort hon lärt sig skriva: Den yngsta servitrisen 
Angolina ordnar exklusiva kurser i matlagning och Romano i osttillverkning. Han är även vinkännare och har ett eget lager fina viner. Den rekommenderade Sangiovese  Cortona DOC 2007 var väl värd sina 20 euro.
Numera upptar menyn även en lista på 10 olika allergener,  markerade med olika bokstäver efter varje rätt på matsedeln.
Husets antipasto med charkuterier är något av det godaste jag ätit, kastanjepastan med svamp och nötter smälter i munnen, papardelle med vildsvin har lyft den traditionella smaken till en högre nivå och efterrätterna är himmelska. Lägg märke till dekorationerna på tallriken och de specialtillverkade glasen.
Där satt vi ute i den varma septemberkvällen i solnedgången och njöt av livets goda.
Underhållningen stod Romano för, han bemötte alla sina kunder på olika sätt, med något för varm uppmärksamhet, kärleksförklaringar på olika språk till en gammal dam vid nästa bord och handkyss till mig. Något omtumlade men mycket belåtna började vi trampa uppför den branta gatan.

Lunch hos gubben i Cortona

Bara fem bord finns i den lilla restaurangen på Via Dardano där tiden har stått stilla. Den såg bedagad ut redan för mer än tio år sedan då vi första gången åt pasta på Trattoria Tacconi Angiolo. 
Nu har Tv-apparaten i hörnet bytts ut, liksom en del av fotona på väggen som visar den åldrande, matlagande familjen. Konceptet är det mest anspråkslösa som jag har råkat, skylten i hörnet  är reklam för ett kaffemärke, namnet på trattorian har för längesedan målats på väggen ovanför dörren och går knappt att tyda. 
Köket  är  öppet mellan 12.30 till 14.15 står det på en lapp på väggen. På en annan lapp bredvid står det att köket är stängt på kvällen.

Vi brukar  äta hos gubben minst en gång när vi bor i Cortona. Han är en mager man med stora tänder,  ständigt på språng. Frun står i köket, systern och svågern hjälper till och umgås med gästerna, stående bredvid bordet i ett intensivt samtal med barnfamiljen.  Man känner sig som en gäst i huset. Släktförhållandena har vi räknat ut genom att betrakta det som sker i den lilla matsalen.

Matsedel finns inte, en skylt på väggen visar de modesta priserna på förrätt och huvudrätt.  Man sätter sig vid ett bord med  vit duk och tygservetter, blir hälsad av gubben som berättar att det finns tre pastasorter med fyra olika såser att välja på,  vin och vatten eller läsk. Flaskorna hämtar han från ett förråd på andra sidan gatan. Det blir mycket spring. 

 Vi beställer lokal pasta pici med ragu, (köttfärs och tomat) samt oljig pesto, men hoppar över huvudrätten som presenteras när vi är klara med pastan. Det skulle varit biff med spenat som dagens grönsak. 
Det visar sig att systern har koll på tillgång och kvalitet när nästa matgäst, karabinjären, tas emot med förplägnad och lång utläggning om matvaror.

Paret som satte sig vid det enda lediga bordet efter oss beställer sina köttbitar välstekta, och jag råkar titta in i köket på väg till toaletten just när de tillagas på öppen låga. Oset lägger sig tjockt i hela lokalen.
Lunchen hos gubbens familj är något av ett äventyr. Det händer något hela tiden, varje dag blir det nya möten, och när vi tar avsked efter kaffet och kakorna, kallas även frun från köket att skaka hand med oss som kommit så långväga ifrån. Här handlar det om god och vällagad husmanskost, inga Michelinstjärnor men desto hjärtligare atmosfär. 
Restaurang med Michelinstjärna

Underjordiska etrusker i Chiusi

Chiusi är en av de allra äldsta etruskiska städerna i Toscana.  Camars på etruskiska, Clusium på latin, betyder stängt. Floden Clanis var förbindelselänken till Perugia. Stadens läge vid Trasimenosjön fungerade som ett lås.
Numera stiger många resande av tåget på stationen men de flesta åker vidare mot Siena.
Grannorten Chianciano Terme lockar badgäster till sina termalbad, den lilla orten har hundrafemtio hotell.
Till Chiusi gamla stadskärna på berget 400 meter över havsytan hittar inte lika många. Den som kommer hit blir mycket vänligt mottagen. Chiusiborna verkar vara måna om sina besökare och stolta över sin stad som har en hel del sevärdheter att visa upp.

Långt före vår tideräknings början, 600 år f.kr. var staden den yttersta av tolv viktiga centralorter för den etruskiska bosättningen i Chianadalen. I hela området har man under hundratals år grävt upp lämningar från tiden före romarna. Etruskiska museer finns även i många mindre orter, och alla har haft sina mer eller mindre vetenskapligt inriktade etruskiska akademier.

Museo Archelogico Natinonale Etrusco har fått sina första föremål av lokala familjer år 1871, huset är från 1901. Samlingen bevisar traktens centrala betydelse för Etruskien. Många gravar har hittats här, och det finns en legend om ett enormt mausoleum över kung Lars Porsena med gyllene vagn dragen av tolv hästar.
Senaste gravfyndet gjordes 1977. Museet är helt upprustat sedan 2003 och utställningen av  föremål från olika tidsepoker har fått en modern utformning. Övergången från bronsålder till järnålder kan följas genom arkeologiska fynd: från bronsstatyer till många vackra föremål av den speciella bronsliknande svarta buccherokeramiken.

Många av Chiusifynden har hamnat i andra museer i Europa.
De märkligaste föremålen på plats är denna Kanop-urna i brons med  stiliserad terrakottaporträtt av Dolciano samt några av Italiens bäst bevarade gravurnor.  Under den vilande figuren på själva urnorna avbildas på de flesta den dödliga kampen mellan Polyneikes och Eteokles ur den grekiska sagan om Oidipus söner.
En grav med väggmålningar kan man se som reproduktion på museet eller man kan boka visning till riktiga etruskiska gravar några kilometer längre bort.



Kaféet med den fina grönskan mitt emellan kyrkan och museet blev vår favoritplats. Tyvärr hann vi inte se någon av de berömda gravarna eller katedralmuseet bakom denna fasad.
Katedralen som har påbörjats på 600-talet är en av de äldsta kyrkorna i området, men där inne finns knappt någonting kvar från de tidigaste århundraden, målningar som ser ut som gamla mosaiker är från 1800-talet.


Däremot hann vi få en guidad tur i Porsennalabyrinten, de gamla etruskiska vattenledningstunnlarna. 130 meter gångar har grävts fram under den romerska anläggningen som i slutänden leder upp  till katedralens klocktorn med vidunderlig utsikt över dalen och sjöarna, den lilla i närheten och Trasimeno i fjärran.
Staden Chiusi var en spännande upptäckt på väg till Montepulciano dit vi kom med buss på eftermiddagen.
Nu när jag vet vad vi missat kan jag mycket väl tänka mig att återvända. Det är väl värt att hoppa av tåget halvvägs mellan Roma och Firenze.

Om Chiusi på engelska
Arkeologiska museet