Lunch hos gubben i Cortona

Bara fem bord finns i den lilla restaurangen på Via Dardano där tiden har stått stilla. Den såg bedagad ut redan för mer än tio år sedan då vi första gången åt pasta på Trattoria Tacconi Angiolo. 
Nu har Tv-apparaten i hörnet bytts ut, liksom en del av fotona på väggen som visar den åldrande, matlagande familjen. Konceptet är det mest anspråkslösa som jag har råkat, skylten i hörnet  är reklam för ett kaffemärke, namnet på trattorian har för längesedan målats på väggen ovanför dörren och går knappt att tyda. 
Köket  är  öppet mellan 12.30 till 14.15 står det på en lapp på väggen. På en annan lapp bredvid står det att köket är stängt på kvällen.

Vi brukar  äta hos gubben minst en gång när vi bor i Cortona. Han är en mager man med stora tänder,  ständigt på språng. Frun står i köket, systern och svågern hjälper till och umgås med gästerna, stående bredvid bordet i ett intensivt samtal med barnfamiljen.  Man känner sig som en gäst i huset. Släktförhållandena har vi räknat ut genom att betrakta det som sker i den lilla matsalen.

Matsedel finns inte, en skylt på väggen visar de modesta priserna på förrätt och huvudrätt.  Man sätter sig vid ett bord med  vit duk och tygservetter, blir hälsad av gubben som berättar att det finns tre pastasorter med fyra olika såser att välja på,  vin och vatten eller läsk. Flaskorna hämtar han från ett förråd på andra sidan gatan. Det blir mycket spring. 

 Vi beställer lokal pasta pici med ragu, (köttfärs och tomat) samt oljig pesto, men hoppar över huvudrätten som presenteras när vi är klara med pastan. Det skulle varit biff med spenat som dagens grönsak. 
Det visar sig att systern har koll på tillgång och kvalitet när nästa matgäst, karabinjären, tas emot med förplägnad och lång utläggning om matvaror.

Paret som satte sig vid det enda lediga bordet efter oss beställer sina köttbitar välstekta, och jag råkar titta in i köket på väg till toaletten just när de tillagas på öppen låga. Oset lägger sig tjockt i hela lokalen.
Lunchen hos gubbens familj är något av ett äventyr. Det händer något hela tiden, varje dag blir det nya möten, och när vi tar avsked efter kaffet och kakorna, kallas även frun från köket att skaka hand med oss som kommit så långväga ifrån. Här handlar det om god och vällagad husmanskost, inga Michelinstjärnor men desto hjärtligare atmosfär. 
Restaurang med Michelinstjärna