Berliner Schloss - Tysklands dyraste byggprojekt

För fyra år sedan skrev jag Berlinpalatsets korta saga:

Det var en gång en guldglänsande betongkoloss som kallades Palats, stort och mäktigt både till det yttre och inre vid flodstranden mitt i staden. Världens viktiga människor träffades där inne, möten hölls, stora folkmassor samlades.

På samma plats hade ett riktigt slott stått flera hundra år, men riktiga kungar hade inte bott där på länge. Till slut blev slottet ett museum, innan bomber och bränder förstörde en stor del av byggnaden alldeles innan det stora kriget var över. Fem år senare bestämde de nya styrande att hela slottet skulle rivas, det stod som symbol för fel ideal.

Folkets parlament behövde ett nytt hus. Men inte bara de som bestämde skulle få vara där, människorna med nya värden och tankar skulle samlas innanför de guldglänsande väggarna. De rymliga salarna fylldes med konst och konstnärer som skulle visa vägen - som den nästan 15 meter långa reliefen Kommunismens lov. Men något blev fel. 25 år hade det tagit innan palatset blev färdigt. Under 14 år var det landets viktigaste samlingsplats, men sen blev det stopp. Palatsets parlament upplöstes.

Dessutom var det farligt att vara i huset för det var byggt med asbest. Men många som ändå hade tyckt om huset krävde att det skulle renoveras. För att försvara palatset agerade de på många olika sätt. Detta pågick till och med under längre tid än byggnaden hade varit i bruk.
Andra människor ville bygga ett nytt slott i stället. De bildade egna föreningar och samlade in pengar. De hade mera makt än de som ville ha kvar palatset vilket dessutom började se alltmer förfallet ut. Men det var inte så lätt att riva. De intilliggande husen började svikta. Enorma lass med sand behövdes för att förstärka flodstranden.

Slottsbygget med förhinder är nu i gång 

Jag har varit i Berlin många gånger efter att ha skrivit Berlinpalatsets korta saga. Vid varje besök har jag åkt till den långa paradgatan Unter den Linden för att se om det har hänt något med bygget. Det enda som har stått där hela tiden är Humboldt-Forums utsiktsplats, som byggts ut till en box där man kunde bekanta sig med det kommande slottet. Nu är det dock osäkert vad som kommer att finnas inne i kolossen.

När grunden äntligen var säkrad hade pengarna tagit slut. Stadens borgmästare meddelade att det planerade biblioteket på 4000 kvadratmeter inte blir av. I Spendenkatalog på nätet kan man läsa att en sten i fasaden kostar 250 euro, ett lejonhuvud på Östfasaden 2.925€, ett helt kapitel på framsidan 189.700 €. 

Det finns väldigt gott om lediga projekt att placera pengar i.
 Nu är Tysklands dyraste bygge efter murens fall i full gång trots att insamlingen inte har lyckats något vidare. 28 miljoner euro har samlats in, men det fattas mer än 50 miljoner för att fasaden skall kunna färdigställas. Nu i januari skall Berlin- filharmonin ordna ett välgörenhets- konsert och den 12 maj utlovas taklagsfest.
Betongkolossen som nu reser sig på stranden av Spree i mitten av huvudstaden kommer att täckas med ornament och skulpturer av fantastiska mått om allt går i lås.
Då kanske kapitlet om det återförenade tyska riket närmar sig ett slut och det uppstår en annan form av styre. Det har hänt många gånger i historienDet finns väldigt gott om lediga projekt att placera pengar i.
Nu är Tysklands dyraste bygge efter murens fall i full gång trots att insamlingen inte har lyckats något vidare. 28 miljoner euro har samlats in, men det fattas mer än 50 miljoner för att fasaden skall kunna färdigställas. Nu i januari skall Berlinfilharmonin ordna ett välgörenhets- konsert och den 12 maj utlovas taklagsfest.
Betongkolossen som nu reser sig på stranden av Spree i mitten av huvudstaden kommer att täckas med ornament och skulpturer av fantastiska mått om allt går i lås.
Då kanske kapitlet om det återförenade tyska riket närmar sig ett slut och det uppstår en annan form av styre. Det har hänt många gånger i historien. 

Spendenkatalog          
http://cam01.berlinerschloss-webcam.de
Berliner Morgenpost 5.1.2015

Tysklands julstad växer fram

De här glada tomtarna har just tagit plats ovanför sitt stånd på den stora julmarknaden Altmarkt i Dresdens gamla centrum.
Nya julmarknader med olika inriktning växer upp vart man än går i staden, det spikas och borras, stånden fylls med varor och stängs igen i väntan på den stora invigningsdagen.
Fram till jul väntas hundratusentals besökare.

Den 27 november skall luckorna i de fantasifullt dekorerade stånden på Dresdner Striezelmarkt öppnas med  pompa och ståt, folk ska trängas för att köpa julklappar och dekorationer, äta korvar och lokala julspecialiteter samt dricka Glühwein. Några stånd har tjuvstartat och säljer korv och den varma drycken som serveras i muggar med årets dekoration för 2 euro i pant.



Mitt på torget står en enorm julgran som enligt lokala tidningen kommer ända från Amerika.
Under de tre dagar som vi går förbi här arbetar man med att bygga, dekorera eller fylla på lagren. Vi kan läsa skyltar om alla möjliga sorters glühwein eller honung från finska Lappland. Granarna i området skulle räcka till en hel skog.




Några kvarter bort bygger man en medeltida marknad på Hovstallets gård. Där blir det inga grälla lampor utan rustika saker med försäljare i medeltidsdräkter och naturligtvis även gammaldags mat och dricka. Intill tältduken bygger man en smedja. Musik blir det också,  en blåskvintett kommer ända från St Petersburg.
Mitt i bygglarmet står nyfikna turister runt sina guider som berättar om forntidens tornérspel.
Runt hörnet blir det två andra marknader.

Framför stadens stolthet, den ur ruiner restaurerade  Frauenkirche är stånden klassiskt enkla med randiga luckor.  Där säljs traditionellt konsthantverk.
Men när man tittar åt andra hållet ser man hur en flygande krokan börjar ta form framför den redan julbelysta Müntzgasse som leder fram till floden Elbe.
Där får Glühweinsälskarna sitt lystmäte och vill man hellre ha öl så finns det även glühbier.

Allt det här och mycket mer kan man nu njuta och konsumera i Dresden ända fram till jul.

http://www.weihnachtsmarkt-dresden.net

Guds ord på finska och tyska i Stockholm

Redan på 1300-talet fanns det tyska gilleshuset på Svartmangatan i Gamla stan. På Hansans tid bildades gillen namngivna efter skyddshelgonet Gertrud av Nivelles  i de städer där tyskar bosatte sig. I Stockholm var tyska det dominerande språket under medeltiden.
1571 fick tyskarna tillstånd av kung Johan III att bilda egen församling. Gilleshuset byggdes om till kapell 1576.

Där hade även finnarna sina gudstjänster.
Finska församlingen hade bildats 1533 men blev utan samlingsplats då Svartbrödraklostret revs. Från 1607 kunde tyskarna ha kyrkan för sig själva då finnarna fick ha sina gudstjänster i Riddarholmskyrkan.
Den tyska arkitekten Jacob Kristler ritade en magnifik kyrka i tysk-nederländsk renässans som invigdes 1642.

Det 96 meter höga tornet med en förgylld tupp restes 1887 efter en brand.
Fasaden är i mörkrött tegel med hörnkedjor och sockel av grå sandsten. Fönstren har gjutjärnsbågar, kyrkorummet är tvåskeppigt.
I dopkapellet innanför den högra utgången står sedan kyrkans tillkomst ett förgyllt uppståndelseepitafium som fanns redan i gillestugans kapell.
Det finns många konstnärligt värdefulla detaljer i kyrkan, präglade av 1600-talets formspråk.

Alla tyskar i Stockholm har av hävd tillhört församlingen som för närvarande har ca 2000 medlemmar. Kungaläktare från 1672 är ritad av  Nikodemus Tessin d.ä. som var medlem i församlingen. Ett rikt snidat räcke leder till de kungliga platserna. Allt är förgyllt, den grönmålade läktaren med fristående skulpturer på taket, kungakronan och Carl XI:s monogram.

Tyska kyrkans gamla orgel såldes 1780 till Övertorneå träkyrka där den nu har pietetsfullt restaurerats och en kopia uppförts på dess ursprungliga plats. Kyrkan har blivit populär konsertlokal särskilt för äldre musik, Early music festival anordnas där varje år.

Finska församlingen hade planer på en barockkyrka på Helgeansholmen men fick vänta ända till 1725 innan man lyckades köpa en egen byggnad, Lilla Bollhuset mitt emot slottet där man hade spelat racketspelet jeu de paume. Huset hade länge stått tomt och ritades om till kyrka av arkitekt Göran Adelcrantz, som bevarade mycket av bollhusets karaktär med de högt placerade fönstren.

De flesta finnarna bodde på Södermalm men beordades att skriva in sig i Finska församlingen.
Kyrkans officiella namn blev Fredrikskyrkan efter Fredrik I.
Hans porträtt hänger på väggen, liksom Gustav III:s  tal tal till ständerna 1772 på finska och svenska som förklarar den nya regeringsformen.

Nu har man placerat där även nyare tavlor och föremål som inte riktigt är i klass med de historiskt och estetiskt värdefulla saker som har funnits i kyrkan.

Församlingen har ca 8000 medlemmar. Numera kan alla finländare och deras anhöriga Stockholms stift tillhöra församlingen som är tvåspråkig.
Till finska kyrkans stora skatter hör den 12-stämmiga Schwanorgeln från 1790. Den är den enda av alla 1700-talsorglar som har blivit kvar där den byggdes.

Olof Schwans orgel har omdisponerats flera gånger, till och med en ny pneumatisk orgel byggdes bakom den 1945. Man har dock lyckats återställa bälgverket och mekaniken 1991.
Även finska kyrkan samlar konsertbesökare, ofta med gästande musiker från andra sidan Östersjön.
Finlands riksvapen och de gamla landskapsvapnen hänger framför orgelläktaren.
Takkronorna kommer från Nyen i Ingermanland, där ännu fler finnar bodde i staden som senare blev St Petersburg.

Både finska och tyska kyrkan är viktiga kulturhistoriska minnesmärken av den tidigaste invandringen till Sverige och dess betydelse för välståndet och utvecklingen i riket, väl värda att besöka även för en icke troende.
Finska kyrkans hemsida
Tyska kyrkans hemsida
Gustav III:s tal till ständerna den 21 augusti 1772

Winterfeldplatz - Berlins mysigaste marknad

Onsdagar och lördagar fylls torget i Schöneberg av försäljningsstånd och folk från morgonen till eftermiddagen. Särskilt på lördagen är utbudet stort: mat, blommor, husgeråd, kläder och hantverk med mera.
Försäljarna ställer sina matvagnar på andra torg de övriga veckodagarna. Man kan köpa bröd, bakverk, grönsaker, ost och charkuterier, samt äta färdig mat med ursprung från olika delar av världen.

Många av stånden är ganska påkostade, utbudet har hög kvalitet och originalitet så som dessa stickade halsdukar och mössor med konstnärliga mönster.  En svartvit har jag haft runt halsen i flera månader nu.

Några av hantverkesprodukterna  på marknaden är tillverkade av dem som säljer, de står ofta lite vid sidan av runt den katolska kyrkan St. Matias.

Kyrkan är känd för en av sinas präster, Albert Coppenrath, "Dickkopf vom Winterfeldplatz" som överlevde kriget trots sitt envisa motstånd mot nazismen.

Torget är döpt efter den preussiska generalen Hans Karl von Winterfeld. Två berömda tyskar har bott alldeles intill vid Maassenstrasse, poeten och Nobelpristagaren Nelly Sachs liksom dirigenten Wilhelm Furtwängler.
Runt hörnet kommer man till de regnbågsflaggade områdena med sina klubbar och specialaffärer.

Efter kriget var området länge nedslitet men började saneras under 1980-talet.  Nu är det  mycket uppskattat, särskilt av de som röstar på "de gröna" - mer än 50 % av rösterna i vissa val. Det byggs även nya hus i närheten. Ett av de märkligaste är  bostadhuset till höger från 1999, ritad av Híndrich Baller. Till höger om det finns lekplats och dockteater.
Många kommer tíll marknaden för att umgås,  stamkunder får vänligt bemötande av handlarna som vet att det ställs krav på deras produkter.


Allt går i maklig takt, ingen stress eller jäkt på den här marknaden som lever efter årstiderna.

Mitt på torget står en italienare som säljer sin goda espresso och tiramisu till lågt pris.  Det är inte så dumt med ekologisk glögg heller. 
Under sparrissäsongen blev jag dock jagad av en olycklig försäljare som dumpade sina priser till det yttersta får att bli av med sitt lager av de vita stjälkarna.  Den här utklädda grönsaksförsäljaren känns igen av sina kunder året om.

Königsberger Klopse - en politiserad maträtt

Första gången jag fick smaka på kokta preussiska

köttbullar var långt från Köningsberg och Ostpreussen
Då fick jag en mun full av nyttig lärdom om att mat kan vara politik.
Vid en gammal flygplats utanför München hölls ett möte för de från Ostpreussen förvisade tyskarna i mitten på 1990-talet med Franz Josef Strauss dotter som huvudtalare.
 Jag hade alltid varit medveten om ätandets rituella värden, men du fick det nya politiska dimensioner.

Jag var där med en delegation av finska Karelska Förbundet som för första gången bekantade sig med tyskar som delade ödet att ha varit tvungna att flytta från sina hem under och efter andra världskriget. I Finland var de nästan en halv miljon och kallades för evakuerade, i Tyskland fanns mer än 11 miljoner Vertriebene från olika hörn av Tyskland som införlivades i andra stater. Ostpreussen blev till största delen polsk, städerna bytte namn, Königsberg döptes om till Kaliningrad och hörde till Sovjetunionen.
Königsberger Klopse mit Saltzkartoffeln var stora saftiga köttbullar i vitvinsås och kapris med kokt potatis. Jag började få en aning om att den rätten kanske hade samma betydelse som karelska piroger för finnarna, även om den inte är lika vanligt förekommande, tillagningen är lite mer komplicerad.Nu har jag lärt mig att dessa köttbullar blev något av DDR:s nationalrätt, gedigen husmanskost som dock inte fick förknippas med den politiska historien och döptes om till Kochklopse, kokta bullar.
Långt senare har jag blivit bjuden på Königsberger Klopse hemma i köket av min egen mästerkock. Han har även utvecklat egna varianter av kokt färs t.ex. fisk i vit sås med kapris. Det är riktigt gott.

I Berlin var det inte så lätt att hitta denna husmanskost i restaurangerna. I hjärtat av gamla Berlin på Weissenstrasse vid Nikolaikyrkan, inte långt från den brutala Alexanderplats finns en uråldrig restaurang som hade våra efterlängtade kött- bullar på söndagens lunchmeny.
Tur var det för att de andra rätterna på matsedeln i krogen Zur letzter Instanz verkade ordentligt mättande, Eisbein med surkål eller korv och skinka i massor. Restaurangen har funnits där sedan 1500-talet och har stått bi alla politiska skiften. Där kan man sitta på nötta täbänkar och smaka påhistoria, nuförtiden lagom avpolitiserad igen.

recept

http://www.zurletzteninstanz.de/
Karelska förbundet
Organisation för de förvisade i Tyskland

Berlins enorma tulpanfält i Britzer Garten

Hundratusentals tulpaner blommar varje år i en enorm trädgårdsanläggning i Berlin. Britz har en flera kilometer lång promenad längs  stora fält med vårens ögonfröjd.
Britzer Garten är en 90 hektar stor park som ligger sydväst om den invandrartäta stadsdelen Neukölln i en utkant av den en gång isolerade västsidan. Det  var lantligt, där låg en gammal kvarn och koloniträdgårdar.

Nu finns där en sjö med rännilar och broar, kullar och  ängar, rosen- och rhororendronträdgård, caféer, restauranger och en palviljong, tillägnad DDR:s kända trädgårds -mästare Karl Foerster.
Anläggningen kom till som Bundesgartenschau Berlin 1985. Tyskland har en lång historia med trädgårdsutställningar ända från 1860-talet. Organisationen har ändrats flera gånger under olika tyska skeden.

Riktigt stort blev trädgårdsintresset efter första världskriget. 1936 ordnades i Dresden
1. Reichsausstellung des deutschen Gartenbaues. Från 1951 ordnades vartannat år Bundesgartenschau  i olika delstater i Väst-Tyskland. I Berlin har det bara blivit Britz 1985. Nu står alla tyska delstater i kö för att få äran att arrangera trädgårdsshowen BUGA. Den senaste har nyligen invigts i Koblenz. Britzer Garten har under åren ständigt förnyats och byggts vidare.

År 2002 blev Britz vald till Tysklands vackraste trädgård. För sjunde året i rad ordnas den stora vårutställningen Tulipan från mitten av april till långt in i maj. Nu kan man se små skyltar framför olika sängar av tulpaner eller hyacinter med namn på sponsorer. Nya finansiärer söks aktivt på hemsidan. En kalenderpark med planeters position och Europas största solur finns också att begrunda. Om inte naturupplevelsen skulle räcka ordnas folkfester och konserter i paviljongområdet.
Hela parken är så stor att man inte hinner se allt på en dag. Kön till ingången kan vara lång. Besöket är väl värt några euro. Det var roligt att studera alla människor från världens olika hörn som hade gjort parken till sitt utflykstmål efter egna seder och bruk under den vackra vårsöndagen i april. http://www.gruen-berlin.de/parks-gaerten/britzer-garten/tulipan/ http://de.wikipedia.org/wiki/Bundesgartenschau

Dresdens världsarv försvann med en bro

Elbes dalgång vid staden Dresden hade världsarvstatus från 2004 till 2009. Brobygget över floden  stöttes och blöttes under flera år efter beslutet 2005. 

Samtidigt  som den 20 km långa dalgången vid Dresden kom upp i Unescos världsarvlista, återfördes   den av serberna sönderbombade bron i Mostar i Bosnien Hercegovina till samma lista efter att den hade byggts upp igen.

Dresdens trafikproblem vägde dock tyngre än Unescos kulturstöd.
Den fyrfiliga Waldschlösschen-bron har nu dragits fram över Elbe vid sidan av den gamla stadskärnan. Snart skall motorvägen vara klar, men världsarvet ströks av Unesco som först hade gett ett års betänketid, men det räckte inte till att stoppa bygget. Processen var lång, ända upp till Sachsens högsta förvaltingsdomstol.  Vägbyggets kostnader  beräknas till 157 miljoner euro. Förra våren fanns inte själva bron på plats ännu.

Stadens puls var långsammare än i västligare storstäder, inga köer i trafiken till stadens centrum, åtminstone under helgen. Spårvagnarna körde i sakta mak över bron, turisterna trängdes till de många muséerna. Dresdenborna själva satt vid strandkanten och njöt av vårsolen.

 Europas balkong har den långa terassen  på palatset Zwinger kallats. Där gick grupper från många olika länder i klungor efter sina guider på väg till stadens många sevärdheter som naturligtvis inte blir mindre intressanta efter motorvägen. 

Men något av stadens charm kommer att bli överröstad av trafikbuller.  Jag är glad att ha hunnit se skönheten innan bron, men kan mycket väl tänka mig att åka dit igen även senare. Det finns mycket kvar att se och uppleva i Dresden.

http://www.wsb-info.de/aktuell.html Titta vidare på arkivbilder!

http://whc.unesco.org/en/list/1156

Berlins museala ö mitt i historiens ström

Det viktigaste prestigeprojektet för konst och vetenskap i tyska Preussen ligger på den lilla ön vid floden Spree mitt i Berlin. Museumsinsel speglar Tysklands historia i olika politiska skeenden under snart 200 år. Det första museet i Berlin byggdes mitt emot slottet för att hysa kungens antiksamling.

Det mesta blev svårt skadat under andra världskriget och samlingarna skingrades, en del hamnade i Västberlin, men själva husen stod kvar i DDR:s hjärta. Återuppbyggnaden har tagit mycket lång tid och  en del av planerna har väckt upprörda diskussioner. 

Nya ståtliga byggnader uppfördes under olika decennier – Neues Museum för egyptiska samlingar, Alte Nationalgallerie för tysk 1800-tals- måleri och skulptur, Bodemuseum för bysantinsk konst. Kronan på verket, Pergamonmuseum invigdes 1930. Där visas rekonstruerade monumentala byggnader i full skala.

En del av kung Fredrik Wilhelm III:s antiksamling finns på Altes Museum än i dag. Arkitekten Karl Friedrich Schinkel inspirerades av Pantheon i Rom. Hans klassiska mästerverk invigdes 1830.

Följande två hus i ordningen av August Stüler blev bombade. Den första utställningen efter kriget som finns dokumenterad i ett litet rum på Gamla Nationalgalleriet är mera intressant än de flesta målningarna där. Neues Museum var så illa skadat att återuppbyggnaden blev den största utmaningen och till slut även den största succén.  

David Chipperfield har fått pris för att han på ett mycket spännande sätt har bevarat resterna av de glansfulla interiörerna och lyckats skapa ett funktionellt modernt museum.

De fantastiska egyptiska samlingarna med Nefertiti drar mycket publik. För att slippa köer kan man boka biljetter för varje halvtimme mellan 10.00 till 16.30 flera månader i förväg. Har man tur går det att köpa en kombibiljett till alla museer på ön för att sedan boka en tid samma dag. Alla är värda att se.

http://www.neues-museum.de/?lang=de

http://www.museumsinsel-berlin.de/

Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd

Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, Stasi, övervakade och kontrollerade folket

med en brutal effektivitet som gränsade till det löjliga.

Under nästan fyrtio år växte Ministeriet för statssäkerhet i DDR i makt, styrka och storlek så att det kom att genomsyra hela samhället. En del av medborgarna tvingades att spionera på sina medmänniskor, ofta även nära och kära, på ett sätt som kunde leda till ödesdigra konsekvenser för dem som stämplades som fiender till staten.

Vid DDR:s sammanbrott hade Stasi 91 000 anställda och över
170 000 informatörer. Stasis enorma högkvarter i Berlin hade 7000 anställda och omfattade ett helt kvarter, Magdalenenstrasse, Normannenstrasse och Ruschestrasse i Lichtenberg. Där fanns bl.a. en affär, samlingssalar och en resebyrå.

De flesta husen har stått tomma sedan ursinniga offer för denna kränkande övervakning hade trängt sig in i spioncentralen för att hindra att det komprometterande arkivmaterialet blev förstört. Mycket hade då redan strimlats i småbitar och har under många år omsorgsfullt rekonstruerats för att de som har blivit offer för Stasis kontroll skall kunna läsa sina akter.

I mitten av kvarteret låg ministerbyrån i hus 1,
där cheferna hade sin specialinredda våning. Det har blivit ett museum där allmänheten har kunnat tränga in till det allra heligaste i Stasihierarkins boningar.
Där kunde man se många exempel på grymheten i jakten efter de oliktänkande, och alla sinnrika konstruktioner som gjorde det möjligt att tränga in i vanliga människors vardag utan att de kunde veta att man har fotograferat och avlyssnat deras privatliv.
Medan akterna räddades, började byggnaderna förfalla, taken läcka och källarna fyllas med vatten. Man visste inte vad man skulle göra av detta hatade kvarter. Skulle staten ta ansvaret, eller låta medborgarrättsorganisationen som hade tagit över byggnaden få fortsatt kontroll. Pengar till sanering, 11 miljoner euro, fanns i en konjunkturfond. Nu har man börjat sanera en del av byggnaderna, allra först det K-märkta hus 1. Museet har fått flytta över till den s.k. fältherrekullen i huset mitt emot, som en gång var ledarnas huvudkantin.

Under fyra dagar i början av augusti evakuerades museets viktigaste utställningar som kommer nu att stå i den tillfälliga lokalen under ett och ett halvt år.
Varför är det som är så viktigt att man vill kunna hålla museet öppet nästan utan avbrott?
Under den tilltagande DDR-nostalgivågen känns det nödvändigt att påminna om allt detta, om den omänskliga hanteringen av medborgarna som inte följde den kommunistiska idealismens väg, hur människor fängslades, torterades, till och med miste livet för sin religion, övertygelse eller en öppen trots mot stupida regler.

Många har fått en senkommen äreräddning i museet. Med tanke på dem fastnar skrattet i halsen när man betraktar den av Stasiofficerade hemsnickrade utställningen där de stolt redovisar sina framgångar i spionerandets konst med fiffigt ombyggda vardagsföremål.
Allt i ädel tävlan i kommunismens tjänst.

Jag undrar vad som kommer att hända med den murrigt möblerade chefsvåningen under saneringen. Den delen av huset verkar ha byggts med större omsorg, till och med badrummen var relativt välbevarade. Möblemanget blir säkert kvar, men känslan av att Erich Mielke alldeles nyligen satt här och härskade över människornas sinnen är svår att bevara.

Den siste Stasi- generalens present- samlig talar för sig. Som ord- förande för idrotts- föreningen Dynamo blev den hatade spion- chefen en aktad person.

Men det var inte riskfritt att basa för DDR:s hemliga säkerthet.
Alla de tre underrättelsecheferna störtades från sina höga stolar. Den förste, Wilhelm Zaisse blev av Walter Ulbricht utkastad från Politbyrån för partifientligt verksamhet efter arbetarnas strejk sommaren 1953.
Nästa chef, Ernst Wollweber, hjälteförklarad för medlemskap i en antifascistisk sabotageorganisation under andra världskriget blev 1957 utmanövrerad av Ulbricht.

 Han följdes av Erich Mielke som efter Ulbrichts död 1971 byggde Stasi till den stat i staten som det blev. Han var så mäktig att ingen kunde utmana honom innan riket hamnade på ruinens brant.

Mielke gav order om flera regelrätta mord, men häktades till slut 1989 anklagad för "skada mot folkets näringsliv". Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som hade begåtts redan under Weimarrepubliken men slapp fängelse och dog år 2000 på ett ålderdomshem.

Jag besökte Stasis högkvarter några månader innan saneringen. Det var verkligen slitet men det störde inte besökarna. Förfallet stärkte på något sätt känslan av overklighet, förpassade Stasi till historien. 

http://www.stasimuseum.de/ 

http://www.bstu.bund.de/cln_012/DE/Home/homepage__node.html__nnn=true 

http://stasiopfer.de/content/category/5/25/170/

http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-70701695.html