Prags lilla barockpärla

Borggreve Jan Josef Vrtba som var slottsfogde i Pragborgen lät bygga sitt barockpalats med trädgård i italiensk stil på Petřínkullens branta sluttning framför det stora slottet 1715-1720. En skylt på Karmelitská-gatan talar om att det finns en Unesco-trädgård innanför den oansenliga porten.
Trots att trädgården är den allra minsta i sitt slag (3000 kvm), har den utnämnts till den finaste barock- trädgården norr om Alperna. I närheten finns också: Finaste barockkyrkan norr om Alperna.
Arkitekt František Maxmilian Kaňka ritade husen som innesluter trädgårdens tre terassplaner med stora höjdskillnader. Byggnaderna har under åren omvandlats så att även trädgården har förfallit.
 I den runda fontänen står en putto som rider på ett sjöodjur. Trädgårdssalen Sala Terrena dekorerades med målningar av Václav Vavřinec Reiner, föreställande Venus, Adonis och allegori över konsterna samt statyer av Bacchus och Ceres av skulptören Matyáš Bernard Braun.

Mitt emot ligger det större huset, skymt bakom en voljär, ett fågelhus med kvittrande invånare som numera kommer från stadens zoo.

Till mellersta planen leder en svängd dubbeltrappa med åtta statyer av antikens gudar.
Mellersta terassens välskötta labyrinter av buxbom består av mer än 12 000 plantor av Buxus sufruticosa.  Bakom den högsta häcken har man en skön viloplats.

Högst upp till blir trappan smal och brant framför den tredelade bågen, täckt med pärlmusselskal som avbildar vattengudar i mitten och sjöjungfrur pa sidorna. På sidan går en smal trappa upptill utsiktsplatsen.
Den furstliga familjen Vrtba bodde här fram till 1799. Palatset byggdes om i klassiskt stil 1845. Hela anläggningen har under åren blivit så illa förfallen att den stängdes för allmänheten 1985. Staden som äger parken satte igång renoveringen 1990. Den tog åtta år och kostade 45 miljoner CZK. Inträdet kostar inte mycket, men om man vill hyra hela anläggningen får man nog betala en hel del.
Det kan man göra här: http://www.vrtbovska.cz/en/
Här bodde vi i Prag: http://pragmedmera.se/

Blow up Stalin i Prag

På det höga berget med magnifik utsikt över Prag i Letná-parken restes denna metronom av skulptören Vratislav Karel Novák ett par år efter kommunismens fall. Det enorma granitfundamentet hade stått tomt länge sedan världens största staty av Josef Stalin försvunnit. Monumentet hade tagit nästan 6 år att bygga och när det  äntligen invigdes första maj 1955 hade kultföremålet redan legat två år i sin grav. "För stort och för sent" konstaterade Nikita Chrusjtjov som var starkt kritisk till sin företrädare. Tseckoslovakiens kommunistparti som hade tvingat man ur huse för att sörja Stalin på Vaclav-platsen fick till slut bestämma att den 15,5 meter höga och 22 meter långa statyn skulle sprängas 1962. Demoleringen som skulle hemlighållas krävde både tid och pengar samt 800 kilo sprängämnen och hördes över hela staden.
En hel del annat har stått på fundamentet, bl.a en gummistaty av Michael Jackson inför hans Europaturné.
Nu är Stalinstatyn åter aktuell,  man spelar in en TV-film om dess skapare och strax innan jag kom till platsen hade man där kunnat se en frigolitkopia av Stalins huvud.
Den sorgliga historien om skulptören Otakar Švec som blev utvald för uppdraget av partiet är värd att berätta. Han hade redan fått två av sina statyer förstörda av nazisterna, minnesmärken av reformatorn Jan Huss och president Tomas Masaryk.
Nu hade han blivit anmodad av det nya styret att lämna ett förslag till det allra största minnesmärket i kommunistiska världen. Han satt med en konstnärsvän på en restaurang, ritade en teckning på en servett som han lämnade in. Där står Stalin med en bok vid bröstet framför en rad av socialismens hjältar. Den föll partiet i smaken. Partipiskan ven över hela tillkomstprocessen som sysselsatte 600 arbetare. De 235 granitblocken vägde 17 ton.

Tre veckor före avtäckningen tog den olycklige skulptören sitt liv. Det sägs att han var missnöjd med resultatet och sitt renommé som förknippades med Stalinkulten.
Där stod Stalin med sitt socialistiska följe i sju år och vaktade över staden på en höjd, synlig för pragborna som snabbt började tala om köttkö i stället för det onämnbara. 140 miljoner hade det kostat.
Nu finns det på den vänstra siden av fundamentet en bar som inte blygs för sitt namn. Den högljudda råa rappen från högtalarna ger en ny dimension till platsen. Området är täckt av graffiti och gillas av skateboardåkare.
De har en även en egen facebooksida: Stalins evenemangstips.
Det är många märkliga turer med denna historia. Skulptören Otakar Švec är numera mest känd för sitt ungdomsverk Sunbeam- motorcyklist. Han tar sitt liv i tron att den kolossala granitstatyn kommer att förfula staden för lång tid.
V K Novák, professor i kinetisk konst tillverkar Metronomen för en tillfällig utställning men den blir permanent och har gett sitt namn åt utsiktsplatsen.
Artikel om statyn med foton och en filmsekvens
Irena vet mer: http://pragmedmera.se/

Silverberget i Kutná Hora

Böhmens första huvudstad  Kutná Hora, eller Kuttenberg på tyska, på högplatån 70 kilometer öster om Prag, grundades på 1100-talet.
Stadens välstånd byggde på silverbrytning och mynttillverkning.
Under 330 år, från slutet av 1200-talet bröts 2500 ton silver ur berget med hackor. Folk drogs till silvret trots att arbetet var mycket farligt, många omkom i den trånga gruvan.

Det var mindre farligt att slå mynt av silvret, även om tillverkningen övervakades noga, tjuveri kunde straffas med döden.
Kutná Hora fick rätten att prägla Prager Groschen år 1300 av kung Wentzel II. Silvret räckte till att slå upp till 1 700 000 mynt årligen.  Det räckte till de monetära behoven i Böhmen, Polen och största delen av Tyskland. Staden blomstrade och växte till den andra största i Böhmen. Flera kungligheter sökte sig dit och gav orten speciella rättigheter.


Så småningom blev det det allt svårare att komma åt den ädla metallen i berget, silverhalten i groschen minskade och tyska städer började kontramärka mynten.
Då var stadens storhetstid sedan länge över, de flesta tyskarna hade lämnat området efter Hussiterkrigen på 1420-talet då en stor del av befolkningen dödades.

Det tog femtio år innan staden åter började byggas upp då Vladislav II Jagiello kröntes där till Böhmens och Ungerns kung. De äldsta husen i världsarvstaden är från den tiden. De sista groschen präglades i Kutná Hora 1547.
Jesuiterna återvände till Böhmen och staden blev åter katolsk 1626. Silvergruvans historia kan man bekanta sig med i detta hus därifrån även guidade turer i själva gruvan utgår. Först får man se vitklädda dockor med enkla redskap som visar hur gruvdriften gick till.

Sedan fortsätter den engelskspråkiga exkursionen där de flesta deltagarna är tjecker vidare till malmuppfodringsverket. Det stora drivhjulet som drogs av hästar användes för att hissa malmen och gruvarbetarna upp från underjorden. Där blir man utrustad med vita rockar och hjälmar med lampa för att fortsätta turen till den 250 meter långa gruvgången.
Vid en hydro-geologisk undersökning upptäcktes 1967 en 22 meter lång tunnel som visade sig vara den berömda och väldokumenterade  gruvgången  Osel  (Åsnan)  som hörde till de rikaste och djupaste fyndigheterna i berget.Den har bundits samman med en komplex av korridorer där orädda turister får ta sig fram i samlad trupp.

1995 byggdes en 33 meter lång trappa till den
trånga gången som är utrustad med stabila golv och olika stationer där man kan stanna  för att beundra klimpar av kvarts och gneiss som lyser i mörkret eller träkonstruktioner som håller upp grottan.
Det är så trångt att man slår hjälmen i taket och så fuktigt att den vita rocken blir våt men väl värt besväret.
Det är lätt att föreställa sig hur farligt det var att utvinna silvret ur berget med enkla redskap i ljuset av små lampor som ibland slocknade med ödesdigra konsekvenser.
 Gruvarbetarna i sina vita huvor och med sina enkla hackor hade endast sitt skyddshelgon i den stora St Barbara  katedralen uppe på berget att lita till. De riskerade sina liv för de högre klassernas välstånd. De välsituerades liv och historia kan man studera under en timmes guidning i gruvmuseet.

Det är nog lättare att få biljetter till de turerna än till gruvan som bara har en eller två turer per dag, högst 25 personer åt gången.
Man dock att boka på museets hemsida i förväg om man inte har klaustrofobi eller andningsbesvär. Det blir ett äventyr att minnas för livet.

Länk för att reservera visning på museets hemsida 

Magnifika barockkyrkan i Prag

Prags historia kännetecknas av tvära kast mellan olika härskare och ideologier som har lämnat olika spår efter sig.
Sankt Nikolauskyrkan på Malostranske Namesti, i stadsdelen Mala Strana har genomgått många förvandlingar och framståtr nu i en sällsam glans av guld och rikedom som vårdas med omsorg och pengar. Så har det inte alltid varit.
Kyrkan står på en central plats i staden och har en tusenårig historia. En gotisk kyrka hade stått där redan från år 1283. Där hade ledande husiter och reformatorer predikat och undervisat folk. Tre år efter nederlaget mot katolska trupper vid Vita berget 1618 fick jesuiterna kyrkan av kejsar Ferdinand II för att befästa motreformationen.

Hörnstenen till jesuiternas kyrka lades 1673 av arkitekten Giovanni Domenico Orsi.  
Bygget kom dock inte riktigt i gång förran de allra främsta, Christoffer Dientzenhofer och hans son Kilian  Ignaz utsågs till arkitekter. De tillhörde ;en känd familj av barockarkiteker, fem bröder från Bayern som hade bosatt sig i Prag genom giftermål och skapade mäktiga byggnader i Böhmen och Tyskland.
Kyrkan byggdes i etapper från 1704 till 1755. Fadern Chistoffer dog 1722, sonen Kilian fortsatte med genomförandet av  den 70 meter höga kupolen. Han levde till 1751. Stilen med dynamiska effekter av konvexa och konkava former kallas för radikal barock eller högbarock.
Sankt Nikolauskyrkan anses vara en av de magnifikaste barockkyrkorna norr om Alperna. Man satsade de bästa resurser som kunde finnas både i material och kunnande.

Helgedomen skulle demonstrera den katolska kyrkans makt och härlighet. Det 80 meter höga klocktornet står där som kontrast till kupolen.
Kilians elev och svärson Anselmo Luragho övertog ansvaret för tornet och dekoren som är är överdådig i alla detaljer.
Intill pelarna som bär upp kupolen står statyer av de fyra evangelisterna utförda av Ignac Frantisek Platzer.
Jesuitklostret bredvid är stramt och massivt. Det ger ett intryck av instängdhet och stränghet.

Takmålningen med scener framställande St.Nicolaus förhärligande täcker 1500 kvadratmeter och är en av de största i Europa, målad av Jan Lukas Kracker.  Treenighetsfresken inuti kupolen är av Franz Xaver Palko. Taket var färdigmålat 1761. 20 år senare beodrade kejsar Josef II att klostren skulle stängas och en stor del av kyrkornas dekorationer avlägsnas. Barockorgeln är berömd för att självaste Mozart lär ha spelat på den 1787.



Vid Rådhustorget i Gamla staden Stare Mesto finns också en kyrka med samma namn. Båda är värda ett besök men svenska nätguider verkar att ha blandat ihop dem.

Det är nog inte den stora barockkyrkan som har tjänat som ortodox kyrka eller tagits över av armén efter kriget. Däremot har det höga kyrktornet använts av kommunistregeringen för att spionera och övervaka befolkningen.

Interiören blev sliten och vattenskadad under århundradena men har nu genomgått en imponerande renovering. Guldet lyser i all sin glans av solstrålarna som lyser genom fönstren eller strålkastarna under konsertkvällar.

Det är värt att gå upp till det övre galleriet för att få överblick av byggnaden och se målningarna av passionshistorien som hänger där.

Kyrkan är öppen varje dag och inträdet är väl använda pengar. Olika rankningar på nätet ger St Nikolauskyrkan mycket höga betyg.

Jag skulle gärna vilja återvända för att höra en konsert här.
En bra guide i Prag: http://pragmedmera.se

Le Louvre eller Slavia i Prag

Första gången jag kom till Prag året efter sammetsrevolutionen blev Café Slavia mitt favoritställe. Man kunde njuta av stämningen och den fantastiska utsikten över Valtava ända upp till slottet. Kultur- personligheter som Jaroslav Seifert och Smetana har suttit där på Narodnigatan mitt emot operahuset. Båda öppnades 1884, caféet renoverades under 1920-talet med onyx och körsbärsträ. Senare fick operan ett brutalmodernistisk tillbygge.

                                                          

Några år senare ville jag dit igen, men Café Slavia var helt igenbommat. Det tog sex år att reglera ägarförhållanden efter kommunismens fall.
Under dissidentåren hade Vaclav Havel ofta suttit där med sina vänner och när det öppnades igen i nyrenoverad Art Deco-stil tog han dit Hillary Clinton för att dricka absint. Maken Bill fick blåsa sin saxofon på jazzklubben Reduta tvärs över gatan. Slavias musikaliska giv är klaverspel från fem till elva varje kväll.

Slavia har 300 sittplatser i själva kaféet och en restaurang med ölkällare intill. Totalt ryms över 600 personer. På matsedeln finns de traditionella tunga tjeckiska specialiteterna men pannkakan med grönsaker och kyckling var lagom mättande.
De rökfria borden hade sämst utsikt i hela lokalen.

 Narodnigatan nummer 22 fick en ny begivenhet 1902. Le Louvres hus hade kafé i andra våningen, biljardsalong, biograf och mycket annat. I porten bugade en herre i livré.
Det blev snart populärt även hos intelligentian, berömda gäster var bl.a Einstein och Kafka. Där  grundade Karel Capek penklubben 1925 .
För kommunistregimen tedde sig verksamheten så hotfullt att man slängde ut hela inredningen genom fönstren.

Nu har Le Louvre åter öppet från morgon till kväll och man är mycket stolta över sin historia. Vi entrén till kaféet hänger en karta med fotografier och telefonnummer till Prags första abbonnenter.
Biljardsalongen har flyttat till större lokaler i huset, ny finns en restaurang där inne. I första våningen ligger en galleria för fotokonst.
Inredningen är en blandning av gammalt och modernt, själva kaféet är ombonat och trivsamt, personalen är snabb och vänlig. Folk i alla åldrar trivs och sitter gärna länge.  

I stället för dukar på borden kan man läsa hela Le Louvres historia tryckt på papper. Menyn är lång, tårtorna i disken är ser så läckra ut att det är svårt att välja.
I garderoben kan man köpa tröjor och souvenirer med Le Louvres logga intryckt. Inte att undra på, för  hela huset andas ett nygammalt ideal av det goda livet som man gärna vill ta med sig.

http://www.cafelouvre.cz/en/History/
http://www.cafeslavia.cz/

Europas första offentliga funkishus i Prag

Veletržní palác är en enorm funktionalistisk byggnad som ritades av Oldřich Tyl och Josef Fuchs 1925-1929. Ytan rymmer hela 13500 kvadrat- meter och var avsedd för mässor och industriutställningar. Efter 1951 flyttades mässorna ut och utländska handels- kompanier in. 
Flera andra hus i området var planerade men byggdes aldrig i avsaknad av medel. I Holesvice  finns andra utställningsbyggnader som representerar tidigare ideal.

Fasaden ser ut som ordinärt kontorshus, fast ovanligt stort.

Vi åkte förbi med spårvagnen utan att förstå att detta var ett mästerverk som fick själva Le Corbusier att häpna. Man förstår varför han lät sig imponeras först när man kommer in. Rymden och ljuset i de öppna gångarna i åtta våningar måste ha inspirerat många nutida arkitekter.
 1920-talsprägeln är borta. 

Huset förstördes av brand 1974 och återuppbyggnaden dröjde ända till 1995.  Då fylldes salarna med modern konst av tjeckiska nationalgalleriets samlingar. Sedan år 2000 finns där en imponerande samling av europeisk konst från 1800-talet till modern tid.

Det allra första man ser i  det öppna galleriet är den nya glashissen som inte fungerar. På något sätt är det symptomatiskt, Tjeckiens ansträngda ekonomi har slagit hårt åt museerna.

Förra året kapades budjeten för statens institutioner med 15 procent. Trots effektiva sparåtgärder fanns det planer att stänga museet för ett par vintermånader,  men man hoppades få bidrag från olika  fonder.
I mars var det i alla fall öppet. Vi borde nog ha sett samlingarna, från Gauguin och van Gogh till 14 verk av Picasso men vårsolen lockade till att se stadens gator och parker i stället.

Den moderna tjeckiska konsten såg vi inte heller.  Då hade vi redan upplevt så mycket i Prag att vi fattat beslutet att resa dit igen en annan gång. Då ska vi vika en hel dag för att se hela utställningen på Nationalgalleriet och ha tid att sitta i kaféet på bottenvåningen. Men det enkla fiket på andra sidan gatan är också värt ett besök som motpol till allt det moderna och designade, det hemtrevliga Prag som lockar minst lika mycket. 

I det enorma huset finns även ARCHIP, Prags nya internationella arkitektskola. Lämpligare plats för den är svårt att hitta.

                                                 Läs mera: National Gallery in Prague

http://www.archip.eu/en/school/overview/

Intervju om ekonomi med muséichefen

Europas längsta gångbro i Prag

Karlsbron är Prags populäraste turistmål. Ingen kan tänkas besöka staden utan att gå på den långa bron.

Det sägs att bästa tiden att vistas där är tidigt på morgonen eller vid solnedgången, då de sista solstrålarna lyser upp staden på båda sidor av Vltava.
Karlsbron är 655 år gammal, 516 meter lång och tog 50 år att bygga. 

Karl IV gav order att bygga en stark stenbro över Vltava efter att vårfloden hade raserat Judithbron år 1343.  Den första bron över floden byggdes av trä redan 1118 och höll knappt 40 år. För att den tredje bron skulle bli stark nog skulle bönderna i hela Böhmen skicka ägg och vin för att blanda i bruket. Bron har skadats några gånger, några av de 16 pelarna har fått byggas på nytt.  Fram till 1841 fanns det ingen annan bro över floden mellan berget,slottshöjden Malá Strana, och gamla stadens centrum, Staré Město.

Vid båda ändarna av bron står magnifika torn. De inrymmer musér med olika historiska teman.  Ingångarna vaktas av unga män i medeltida dräkter.
Det kan vara svårt att ta sig fram i trängseln mellan alla som får sin utkomst av försäljning längs vägen.
De rullar fram sina stånd på förmiddagen och packar igen vid skymningen. Målningar med Pragmotiv, porträttstecknare, smycken, hantverk och tradjazzorkester hör till det dagliga utbudet på bron när vädret tilllåter.

På Lillsidan börjar bron ovanför den lilla ön Na Kampě innnan man kommer till floden, några lugna kvarter med vackra hus och en kanal. Där kan man ströva fritt mellan ambassader och restauranger, utan biltrafik.
Det är svårt att tro att bilar fick köra på bron fram till 1965, och en kort period i början på 1900-talet även spårvagnar som hade elstöm underifrån.

Längs broräcket  står 30 helgonstatyer som har rests sedan  1700-talet.
Den helige Nepomuks lik kastades från bron 1393. Mässingsreliefen kan ge tur om man rör vid den.
1621 sattes 12 huvuden av avrättade tjeckiska adelsmän i brotornet för att tas ned 10 år senare.
30-åriga kriget tog slut på bron den 23 juli 1648, när svenska armén stoppades på Lillsidan.

Det är historiska stenar som tusentals människor trampar på varje dag, många i guidade grupper så att de också får en glimt av stadens vålsamma historia, både människans och naturens krafter har lämnat spår vid Karlsbron som numera tycks opåverkad av alla skador. Det enda som stör vid denna magiska plats är trängseln av människor som kommer från jordens alla hörn.
Irena vet mer:http://pragmedmera.se