Norsk personkult i pyramidal form

Güimar är en liten ort mitt på Teneriffa som knappast skulle intressera några turister om där inte hade funnits gamla stenhögar som Tor Heyerdahl upptäckte efter att ha sett foton från platsen.
De påminner om trappstegspyramider i Mexico, Peru och gamla Mesopotamien. Han var övertygad om att det finns ett samband mellan de olika kulturerna och satte i gång med arkeologiska utgrävningar på platsen 1991 i samarbete med universitetet i La Laguna.
Vid sekelskiftet bekostade den norska skeppsredaren Fred Olsen en anläggning med museum,  etnografisk park, olika utställningar och auditorium där Heyerdahls teorier presenteras på olika värdspråk samt norska.
Heyerdahl berättar i filmen om hur han kom till pyramiderna som tidigare hade tagits för odlingsterasser. De sex pyramiderna var dock byggda av vulkaniska stenar som hade transporterats dit. Dessutom är de placerade så att man vid sommar- solståndet kan se solen gå ned två gånger mellan bergstopparna när man står på den uppbyggda platån.

Det som inte berättas är att pyramidernas tillkomst enligt senare utgrävningar är daterat till 1800-talet.  Guanchernas grottor finns under dem.
Heyerdahl ville bevisa att det var möjligt att segla mellan kontinenterna på båtar som var  byggda med forntida farkoster som förebild. En kopia i full skala av hans papyrusbåt Ra II finns bakom glas på museet.

Heyerdahls liv och expeditioner presenteras med fotografier på museet. Hans teorier godkändes inte vetenskapligt, men han fick en viss revansch efter att man hittat föremål som kunde binda samman kulturen i Sydamerika med Galapagos och Påsköarna.
Masker och keramik från olika ursprungskulturer förevisas i en utställningshall av betong, dekorerad med naiva målningar som föreställer urbefolkningens urtida seder.
Senare tiders DNA-forskning visar dock att det inte fanns genetisk grund för ett samband.
Tor Heyerdahl kunde dock gå till den sista vilan i april 2002 utan att ha förlorat tron på sina teorier. I den märkliga anläggningen med vacker natur lever de än i dag.
Piramides de Güímar hemsida

Excesser i klosterlivet

När man ser den lilla trädgårdspaviljongen från takterassen vid det enormt stora klostret i Melk, kan man inte ana vilken sagovärld som öppnar sig där inne. Exotiska interiörer är inte precis vad man väntar sig att finna i religiösa byggnader. Egentligen är paviljongen inte så liten heller, bara i jämförelse med den 300 meter långa klosterfasaden.

Det var inte lätt att få reda på varför paviljongen speglar en helt annan värld än munkarna är vana vid. Förklaringen kom från klostrets egen Youtube- reklam,  på tyska här   berättar fader Martin hur munkarna kom dit efter fastan för att äta, dricka och bygga upp sig efter den långa tiden av försakelser

som dessutom avslutades med åderlåtning.

I den fantasifulla miljön skulle de få rekreation och förnya blodet. I taket kunde de se små änglar som bjuder på mat och dricka.
Paviljongen byggdes 1747 under abbot Thomas Pauer som var känd för sin medkänsla med de fattiga.
Varje abbot skulle tydligen sätta sin egen prägel på den oerhört pretentiösa anläggningen i Melk.
Urban II Hauer som var älskad av både hovet och klostret, tillträdde 1763 och kallade genast till sig muralmålaren Joan Bergl.

Året innan hade han målat väggarna i slottet Ober St Veit med liknande motiv. Bergl hade en otrolig skicklighet vad gäller rumsgestaltning. Bilderna breder ut sig naturligt mellan olika hörn, man befinner sig mitt i ett landskap, även om detta inte låter sig fotograferas.

Motiven är karakteristiska för tiden: fyra världsdelar, fyra årstider och allegoriska gestalter.

I de exotiska miljöerna placerades även porträtt av tidens potentater.
Där fick man inte göra fel, men det var inte lika noga med skildringen av fjärran länder. I väggmålningarna har elefanterna hamnat i Amerika och hästar i Afrika. Här har målaren placerat sin signatur bland frukter och indianer i Amerika.
Man kan tänka sig att de av svältkuren försvagade munkarna i fantasin placerade sig själva i dessa paradisiska miljöer, för att  få mersmak av den himmelska härligheten som de ansträngde sig för att uppnå efter jordelivet.
Men hela klostret med sina guldskatter och vackra interiörer måste ha varit en ovanligt trivsam plats för dem som hade vigt sitt liv åt att tjäna gud.

Det hade varit ännu roligare att njuta av kaffe och kakor där om man redan då hade känt bakgrunden.
Det mesta av dessa uppgifter kommer från ett diplomarbete på tyska av Elisabeth Scherzer som jag lyckades hitta på nätet.

                                                       Läs mera om klostret
                                                        och om utsikten

Exhibitionisternas högtid på Kanarieöarna

Karnevalen är en enorm begivenhet på Teneriffa, liksom på de alla kanariska öarna.  Karnevalen i Santa Cruz lär vara den näst största efter Rio. På Puerto de la Cruz hålls olika tillställningar under mer än tre veckor.

Tusentals människor samlas kväll efter kväll för att se dem som har klätt ut sig i fantasifulla kreationer, mer eller mindre smakfulla.
Här är karnevalsdrottningen Jennifer González Gil som valdes inför en stor betalande publik på Plaza Europa den 20 februari. Hon representerar den lokala djurparken LoroParque.
Olika grupper hejade på sina kandidater med visselpipor och ballonger.  Nu har alla sex kandidaterna åkt runt stan tre gånger i kortege.

Men det finns även olika lokala traditioner som framförs av de speciellt invigda. Mata culebra är en gammal ritual som uppförs av barn. De har svärtat ned sina ansikten och står runt en försångare som tvingas av en skäggig figur att piska ormen medan han framför en lång ramsa om hur ormen byter skepnad. När ormen har dött, tar barnen av sig sina hattar, går runt bland publiken och samlar in pengar.
Den här ritualen verkar ha funnits på olika håll, bl.a. på Kuba och sägs handla om slavhandeln.




Karnevalen är till för alla åldrar, överallt i stan ser man utklädda barn som bär sina kostymer med stort allvar och koncentration, även om alla inte går med på kortegen.
I karnevalstågen finns ofta familjer i flera generationer, alla är klädda efter samma tema.
Årets officiella tema var Go West, och vilda västern var synlig på många sätt.
Musse Pigg med rödprickiga öron och tyllkjol var den klart populäraste. Unga pojkar som gav sig ut på stan med bar överkropp måste ha frusit för en vecka senare hade alla trikåer under kjolen.

 Askonsdagen är helgad, eller snarare vanhelgad åt  sardinens begravning. Sardinens begravning är en parodi på den kyrkliga begravnings-ceremonin. Den biskopsklädde har svärtat ned ansiktet, ur hans bibel sticker sedlarna fram.

Sardinens begravning är en parodi på den kyrkliga begravnings-ceremonin. Den biskopsklädde har svärtat ned ansiktet, ur hans bibel sticker sedlarna fram. Kraftiga karlar har pyntat sig till sörjande kvinnor och ur likkistan sticker en stor fallos ut. Det skränande begravningståget kommer så småningom till fiskehamnen där tusentals människor har samlats för att se hur sardinen eldas upp.

Den mest sensationella delen är de högklackade männens löpartävling Mascarita Ponte Tacón på fredag kväll. Det var så trångt och stökigt på gatorna att vi nöjde oss med att titta på alla mer eller mindre vulgära män som gick och flörtade med åskådarna inför tävlingen. Alla fick dock inte delta eftersom de inte hade tillräckligt höga klackar. En del var ganska aggressiva, det verkar  höra till rollen, men ingen tar illa upp. 
De här glada herrarna ville posera med mig redan under första paradkvällen. 
På karnevalens höjdpunkt, lördagens parad, hade hela stan klätt  upp sig, i butiker och kaféer kunde man göra affärer med kineser eller haremsdamer. Paraden var hur lång som helst och alla hade roligt. Under veckorna har man lärt känna olika figurer som man känner igen och minns.
Allting är tillåtet, här och nu kan man gå utanför ramarna i en glad gemenskap.

Barnens ritual Mataculebra på video

Löpare på höga klackar

I Odysseus farvatten i Kalabrien

Där Messinasundet är som smalast mellan Kalabrien och Sicilien ligger den lilla fiskestaden Scilla som drar till sig besökare för sitt vackra läge, fina sandstrand och den antika legenden om den farliga passagen.

I den grekiska mytologin var Skylla en vacker nymf som avböjde alla sina friare, även havsguden Glaucus, som misslyckades att få häxan Circe att blanda en kärleksdryck åt Skylla.

 Circe blev i stället  kär i Glaucus och i sin svartsjuka förvandlade hon Skylla till ett monster med sex fula huvuden som satt på sex halsar. Albert Henry Payne har graverat bilden till vänster 1840.

 Efter att ha blivit förhäxad drog Skylla till Messinasundet, intill en gigantisk vattenvirvel som hette Karybdis.

 Alla skepp som kom i närheten förstördes antingen av vattenvirveln eller Skylla. De enda som kunde ta sig genom sundet var argonauterna, tack vare havsgudinnan Thetis.
Skylla har förevigats i  många bilder, så här ser hon ut i stadens fontän.

Utöver dessa faror lurade sirener - kvinnogestalter på ön Anthemoessa- med vackra sånger som lockade sjömännen i fördärvet. De blev så förhäxade att de glömde bort att styra sina skepp. Odysseus lyckades dock ta sitt skepp förbi dem. Han stoppade vax i sjömännens öron och kunde själv höra den förtjusande sången fastbunden vid masten.

På vårt hotell lockade sirenerna besökaren i den nymålade marmortrappan. Legenden berättar, att Scilla grundades av Odysseus, då han blev tvungen att gå iland på väg tillbaka från de trojanska krigen.Under romartiden kom Spartacus här att försvara sig emot Marcus Crassus, som belägrade staden och gjorde en djup vallgrav runtom stadsmuren.

På andra sidan av Scillas höga borg ligger de gamla fiskarhusen alldeles vid strandlinjen. Byn sägs vara en av de mest pittoreska  i trakten. Tyvärr orkade vi inte klättra ner dit utan gick tillbaka till vårt hotell.

Idag är Scilla en trevlig liten fiskestad med fem tusen fasta invånare.

Hotellet ligger intill järnvägstationen. Det är bara två gator mellan den och havet.

Den fina sandstranden lockar många turister att ligga där och njuta av utsikten mot Sicilien och vid klart väder ser man ända bort till de Aeoliska öarna med sina aktiva vulkaner.

Den första kända svensken som har skrivit om Scilla var Carl August Ehrensvärd  i ett av sina brev från den Italienska resan 1780: Det var genom det sundet Ulysses seglade förbi Scylla och Carybdis … i gamla tider lär all ting varit farligt, det är ingenting annat än en ström av Ebb och flod som iblan kastar fartygen på strand. De gamla trodde Sirenerna simma och förstöra Styrmännens andakt och stora virflar föra en till sjöbåtten… Lotsarne känner sina farvatten och poeterna sina osanningar.  

Hotellet med sirenerna