Vulkaniska Garachico

Teneriffas mest populära utflykstmål. Så har den lilla byn Garachico på öns nordvästra kust utnämts till av en av de största researrangörerna. 

Det finns många anledningar att ta sig dit, den lugna stämningen längs de smala gågatorna kantade av gamla vackra hus och den spännande lavastranden med en inbyggd simbassäng.
Den vackra Santa Ana-kyrkan från 1700-talet var dessvärre stängd under vårt besök liksom flera andra byggnader.



Garachico grundades redan i slutet av 1400-talet och var länge en av de viktigaste hamnarna på hela ön. Därifrån exporterades den berömda vinsorten malvasia som produceras i den närliggande staden Icod de los Vinos, som  utöver sina vinodlingar är berömd för öns äldsta, tusenåriga dragblodsträd.
Garachico kom dock aldrig att växa till sig på grund av flera stora katastrofer, en stormflod 1645 dränkte 40 båtar och 80 människor, år 1697  brändes mer än hundra hus av en häftig eldsvåda, men det värsta var Montana Negras vulkanutbrott i maj 1706.
Hamnen täcktes av lavamassorna, den här minnesplatsen ligger en bra bit ovanför stranden.

Sedan dess har den lilla byn levt i något slags Törnrosasömn, som har gett den en unik charm bland de större turistorterna på ön. Det finns några hotell, men de de flesta besökarna stannar nog där bara en kort tid. Vi bodde en natt på hotel La Quinta Roja,  en restaurerad herrgård för en markis med samma namn från 1500-talet.
Det var ett minnesvärt boende med gammaldags atmosfär.  Speciellt njutbart för oss var den anspråkslösa spa-anläggningen med bastu bredvid en bubbelpool på taket.



Det bästa med den var utsikten över det lilla torget och kyrkan.
Träväggarna i duschrummet tålde inte fukten, men K-märkningen av byggnaden tillåter inte andra material. Det har förmodligen blivit ännu en renovering efter vårt besök.

Det finns en utomhusbassäng för badsugna eftersom lavastränderna inte är lämpade för att bada i.
De är desto mera imponerande i sin massivitet som är en mäktig påminnelse av ett av de största vulkanutbrotten på ön.
Det här är en av de platser man gärna återvänder till.

Norsk personkult i pyramidal form

Güimar är en liten ort mitt på Teneriffa som knappast skulle intressera några turister om där inte hade funnits gamla stenhögar som Tor Heyerdahl upptäckte efter att ha sett foton från platsen.
De påminner om trappstegspyramider i Mexico, Peru och gamla Mesopotamien. Han var övertygad om att det finns ett samband mellan de olika kulturerna och satte i gång med arkeologiska utgrävningar på platsen 1991 i samarbete med universitetet i La Laguna.
Vid sekelskiftet bekostade den norska skeppsredaren Fred Olsen en anläggning med museum,  etnografisk park, olika utställningar och auditorium där Heyerdahls teorier presenteras på olika värdspråk samt norska.
Heyerdahl berättar i filmen om hur han kom till pyramiderna som tidigare hade tagits för odlingsterasser. De sex pyramiderna var dock byggda av vulkaniska stenar som hade transporterats dit. Dessutom är de placerade så att man vid sommar- solståndet kan se solen gå ned två gånger mellan bergstopparna när man står på den uppbyggda platån.

Det som inte berättas är att pyramidernas tillkomst enligt senare utgrävningar är daterat till 1800-talet.  Guanchernas grottor finns under dem.
Heyerdahl ville bevisa att det var möjligt att segla mellan kontinenterna på båtar som var  byggda med forntida farkoster som förebild. En kopia i full skala av hans papyrusbåt Ra II finns bakom glas på museet.

Heyerdahls liv och expeditioner presenteras med fotografier på museet. Hans teorier godkändes inte vetenskapligt, men han fick en viss revansch efter att man hittat föremål som kunde binda samman kulturen i Sydamerika med Galapagos och Påsköarna.
Masker och keramik från olika ursprungskulturer förevisas i en utställningshall av betong, dekorerad med naiva målningar som föreställer urbefolkningens urtida seder.
Senare tiders DNA-forskning visar dock att det inte fanns genetisk grund för ett samband.
Tor Heyerdahl kunde dock gå till den sista vilan i april 2002 utan att ha förlorat tron på sina teorier. I den märkliga anläggningen med vacker natur lever de än i dag.
Piramides de Güímar hemsida

Kanariskt äventyr

Huset med den gula gaveln mellan Teneriffas Södra flygplats och havet blev sista anhalt på vår resa den här gången.
Vistelsen på Los Amigos Hostel i byn La Mareta blev annorlunda på många sätt. Det lilla huset mitt i ingen- mansland var proppfullt av folk, de sov i vånings- sängar, på korgstolar på gården eller tältade bakom huset.
Det visade sig att vi var dåligt förberedda för vistelsen, det saknades möjligheter att köpa mat och ta ut pengar. Trots det låga priset hade vi inte tillräckligt med kontanter. Så det var bara att traska i väg två kilometer till närmaste by där det skulle finnas både restauranger och bankomat.

Vägen gick rakt genom sandöken, trottoaren på vänsterkanten smalnade till nästan obefintlighet, men till vår smala lycka hann vi ut knappt före mörkrets inbrott.
Kvällshimlen bjöd på sitt bästa men inte hade vi tid att stanna och beundra skönheten. Det var inte svårt att hitta den mycket avancerade uttagsautomaten som visade på Google map var närmaste bankomaterna fanns.

Trots möjligheten att välja mellan minst 20 olika språk gick det åt pipan. På ren svenska fick man uppge sitt telefonnummer (9 siffror) och telefon-id. Med mina 11 siffror kom jag inte längre.
Nöden blev dock inte lång, restaurangen intill lovade betala ut cash och vi kunde njuta en värdig fiskmåltid sista kvällen till ära. Fiskrestaurangen El Mirador de Los Abrigos är värd en resa, och den korta taxifärden till vårt logi i kolmörkret var ett sant nöje.

                                                                     Restaurangens hemsida

Favoritstranden på Teneriffa?

El Medano intill Teneriffas södra flygplats har öns längsta sandstrand, 3 kilometer framför det röda berget, La Montana Roja. 

Trots flygplansbuller känns stranden lugn och behaglig, sanden är mjuk och len och vattnet lagom djupt så att man kan simma utan att behöva gå långt.

Den gamla fiskebyn har behållit sin charm trots hotellen vid stranden. Dessutom utlovas hela öns soligaste utsikter just här.

Bakom strandlinjen går en liten gata med fiskrestauranger med utsikt över havet. Alla hade sin fiskdisk vid ingången.

Vi valde den som vi tyckte såg hemtrevligast ut, Astillero Avencio och blev mottagna på ren svenska av en vänlig äldre man. 

Det blev musslor och fisk med grönsaker och gräddsås, vid bordet intill satt två engelska par - kvinnorna åt fisk men männen stoppade i sig stora köttportioner. Flera barnfamiljer satt också där i godan ro och blev väl bemötta.

Nu har det gått flera veckor sedan vi badade på den här stranden sista morgonen innan vi åkte hem.
Men lugnet på stranden - trots flygfältet intill - har stannat kvar i minnet som en välkommen kontrast till de stora turistfällorna vid sydkusten där alla trängs.
Om man flyger till den sydliga flygplatsen Teneriffa Sur, är det värt att stanna här innan man tar sig vidare.

Djupa vatten, höga berg och hoppande delfiner

Los Gigantes ligger på Teneriffas västra kust. Den enorma bergväggen är en sevärdhet, men i själva staden är det trångt mellan hotellen längs stranden och kullarna.
Vägen dit går i sicksack  mellan bergen, så högt att det slår lock för öronen och temperaturen sjunker. De flesta passagerarna i bussen går av där uppe för att vandra i bergen. Vi åker till ändhållplatsen där folk samlats för att vänta på bussen därifrån.

På vägen mot stranden står flera biljettförsäljare för olika båtar med delfinturer. Där finns den gamla nordsjökuttern M/S Katrins försäljningskontor med en vänlig engelsktalande dam. Hon bjuder på sjösjukepiller åt min man som blivit illamående i bussen. Vi bestämmer oss för en tvåtimmars tur.

Båten har en avspänd internationell besättning som tar väl hand om passagerarna som talar franska, holländska, ryska och tyska.
Vi styr rakt ut mot det djupa vattnet, ännu djupare än den höga bergväggen. Snart dyker de första delfinerna upp.
Vi cirklar runt dem, det ser ut att vara en hel flock som simmar runt och hoppar i par runt båten. Det är en märklig upplevelse att se de vilda djuren i sin naturliga miljö, än på ena eller andra sidan av båten.


Valarna håller sig borta i det vackra vädret, de vill ha större vågor. När vi har sett oss mätta på de vänliga djuren, styr båten närmare den gigantiska bergväggen som är uppbyggd av olika stenformationer i lage Mitt i berget finns det en by som har en gångstig ner till stranden. Vi får dock stanna ombord och se på när några modiga går ner på en stege i det djupa vattnet för att simma.

Vi är mycket nöjda med båtfärden och skyndar till hållplatsen för att hinna med bussen. Vi skall åka runt ön för att slippa den ansträngande vägen. Kön är nu om möjligt ännu längre men vi plockas upp av en pratsam och egensinnig kombitaxichaufför som kör oss till Los Cristianos. Men det är en annan historia.

Hisnande vyer längs naturstigen

En vidunderlig utsikt mot Atlanten bjuds längs naturstigen Rambla de Castro vid nordvästra utkanten av Puerto de la Cruz.
Stigen blev delvis raserad under en storm och har nyligen öppnats igen efter ombyggnad. Den kallas också Romantica för den fina stämningens skull. Den 8 km långa stigen är  delad i två etapper, man får gå upp till gatunivå emellan.

Allt är tydligt markerat och man kan välja flera alternativa rutter längs vägen.
Naturskyddsområdets 45 hektar hyser flera arter av endemisk, lokalt begränsad flora och fauna, t.ex Kanariepalm som kan bli upp till 20 meter hög, en dadelpalm med oätliga frukter, blåkindad kanarieödla och gulnäbbad lira, stormfågeln som kan flyga ända till södra Sverige på våren.







Vattenverket Gordejuela byggdes 1903 av företaget Hamilton.
Nu står ruinerna kvar i dalen. De vulkaniska bergen har vattenfickor som borgar för vattenförsörjningen på hela ön.
En viktig faktor i processen är den kanariska tallen, med extremt långa barr som drar till sig fukt från luften.

En brygga av trä leder till källan Madre del Aqua som mera ser ut som rinnande vatten direkt från berget.
Det finns även flera historiska byggnader längs vägen, la Casona, ett handels hus från 1600-talet  har rustats upp och kommer att öppnas för besök.
När stigen slutar kan man fortsätta att njuta av utsikten på restaurangen Mirador San Pedro som har god något moderniserad kanarisk mat. Man måste dock vara beredd på hastiga väderomslag, när vi väntade på efterrätten, försvann solen, det blåste upp så att personalen fick springa ut för att rulla in markiserna och bära in alla möbler. Annars hade de blåst bort.
Så det blev taxi till stan.
Nu har jag gjort denna romantiska promenad igen, när jag återvänt till Puerto de la Cruz.  Vem vet, det kanske kan bli en tredje gång ett annat år,  och då kanske vi tar bussen till San Pedro och går åt motsatt håll.

Mer på spanska

Exhibitionisternas högtid på Kanarieöarna

Karnevalen är en enorm begivenhet på Teneriffa, liksom på de alla kanariska öarna.  Karnevalen i Santa Cruz lär vara den näst största efter Rio. På Puerto de la Cruz hålls olika tillställningar under mer än tre veckor.

Tusentals människor samlas kväll efter kväll för att se dem som har klätt ut sig i fantasifulla kreationer, mer eller mindre smakfulla.
Här är karnevalsdrottningen Jennifer González Gil som valdes inför en stor betalande publik på Plaza Europa den 20 februari. Hon representerar den lokala djurparken LoroParque.
Olika grupper hejade på sina kandidater med visselpipor och ballonger.  Nu har alla sex kandidaterna åkt runt stan tre gånger i kortege.

Men det finns även olika lokala traditioner som framförs av de speciellt invigda. Mata culebra är en gammal ritual som uppförs av barn. De har svärtat ned sina ansikten och står runt en försångare som tvingas av en skäggig figur att piska ormen medan han framför en lång ramsa om hur ormen byter skepnad. När ormen har dött, tar barnen av sig sina hattar, går runt bland publiken och samlar in pengar.
Den här ritualen verkar ha funnits på olika håll, bl.a. på Kuba och sägs handla om slavhandeln.




Karnevalen är till för alla åldrar, överallt i stan ser man utklädda barn som bär sina kostymer med stort allvar och koncentration, även om alla inte går med på kortegen.
I karnevalstågen finns ofta familjer i flera generationer, alla är klädda efter samma tema.
Årets officiella tema var Go West, och vilda västern var synlig på många sätt.
Musse Pigg med rödprickiga öron och tyllkjol var den klart populäraste. Unga pojkar som gav sig ut på stan med bar överkropp måste ha frusit för en vecka senare hade alla trikåer under kjolen.

 Askonsdagen är helgad, eller snarare vanhelgad åt  sardinens begravning. Sardinens begravning är en parodi på den kyrkliga begravnings-ceremonin. Den biskopsklädde har svärtat ned ansiktet, ur hans bibel sticker sedlarna fram.

Sardinens begravning är en parodi på den kyrkliga begravnings-ceremonin. Den biskopsklädde har svärtat ned ansiktet, ur hans bibel sticker sedlarna fram. Kraftiga karlar har pyntat sig till sörjande kvinnor och ur likkistan sticker en stor fallos ut. Det skränande begravningståget kommer så småningom till fiskehamnen där tusentals människor har samlats för att se hur sardinen eldas upp.

Den mest sensationella delen är de högklackade männens löpartävling Mascarita Ponte Tacón på fredag kväll. Det var så trångt och stökigt på gatorna att vi nöjde oss med att titta på alla mer eller mindre vulgära män som gick och flörtade med åskådarna inför tävlingen. Alla fick dock inte delta eftersom de inte hade tillräckligt höga klackar. En del var ganska aggressiva, det verkar  höra till rollen, men ingen tar illa upp. 
De här glada herrarna ville posera med mig redan under första paradkvällen. 
På karnevalens höjdpunkt, lördagens parad, hade hela stan klätt  upp sig, i butiker och kaféer kunde man göra affärer med kineser eller haremsdamer. Paraden var hur lång som helst och alla hade roligt. Under veckorna har man lärt känna olika figurer som man känner igen och minns.
Allting är tillåtet, här och nu kan man gå utanför ramarna i en glad gemenskap.

Barnens ritual Mataculebra på video

Löpare på höga klackar

La Orotava - historisk by i den grönskande dalen

Teneriffa är till stora delar en karg ö med mycket sand och lite växtlighet. Orotavadalen  i norra delen av ön är dock ett lysande kanariskt undantag med  all sin frodighet. Vulkanberget Teide ovanför dalen är det högsta berget i hela Spanien. Det innebär flera olika klimatzoner och landets  rikaste vegetation. La Orotava är en liten historisk by ovanför Puerto de la Cruz. För fem hundra år sedan var det centrum i hela regionen.



Än i dag kan man förnimma invånarnas stolthet över den historiska betydelsen när man kommer dit.
 Bussresan tar bara en kvart och sen går man uppför backen till de historiska kvarteren. Det är ett begränsat område som i år har utnämnts till ett viktigt turistmål, vilket betyder att affärerna får ha öppet i storhelgerna.
 Utsikten över hamnstaden  längre ner i dalen är bedårande. Det finns även flera museer och ståtliga gamla hus i byn.
Innanför gårdarna finns många överraskningar, 7 olika kvarnar finns i området. Den största av dem brukas till att mala majsmjöl som man kan köpa på platsen.

Nuestra Senora de la Concepción är bygdens huvudkyrka. Det tidigare kapellet förstördes av vulkanen. Barockyrkans grundsten lades 1768.  Emigranterna från sydamerika hjäpte till med finansieringen och tonnvis med vin skeppades över till Venezuela för att få råd med bygget. Ostfasadens vänstra torn byggdes senare och det finns element från olika stilar i fasaden.

Från norra sidan kan man se kupolen mitt i kyrkan som ser ut att höra till en annan byggnad, dessutom är alla fasader olika. 

Det finns även en större kyrka. Klostret San Augustin har en basilika som är hundra år äldre. Båda kyrkorna har flera skulpturprydda altaruppsatser med barockinsprirerade vridna spiralkolonner. Det verkar vara vanliga interiörer i de äldre kanariska kyrkorna.

Jag fastnade dock för den här svarta madonnan med det krönta Jesusbarnet som jag inte har hittat någon upplysning om. 

Inne i båda kyrkorna finns det tyvärr mögel, så för vissa känsliga personer är det bäst att stanna utanför. 

Parker och trädgårdar pryder det historiska området. Den botaniska trädgården är en liten blommig oas mitt i kvarteret.  Jardin Victoria har en  magnifik uppgång med terasser till en stor rosa byggnad som bjuder på medioker lunch men häftig vy över dalen och den stora staden nere vid havet. De fantastiska växterna får man tyvärr inte veta namnet på.                 

En specialitet för byn är stora bilder som skapas av sand. Det är en årlig tradition som påbörjats av Felipe Machado & Benitez de Lugo år 1906 för att fira kung Alfonso XIII:s besök  på ön. På golvet i turisternas hus kan man se en sandmatta året om, annars firar man Corpus Christi genom enorma sandkonstverk med religiösa motiv mitt på torget varje år.  Nästa stora fest infaller 6.juni 2013. 

Det finns även ett museum där man kan se bilder av dessa Alfombras de la tierra från olika år.  Det religiösa symbolvärdet är kanske högre än det konstnärliga.

I Turisternas hus kan man köpa hantverk av olika slag samt matvaror från trakten, eller bara nöja sig med att se det hela som en utställning.

Mitt emot detta hus finns den viktigaste anledningen att åka till La Orotava:  

Casa de los Balcones byggdes år 1657 inför brölloppet för Juana Nieto och Juan de Castro Bazo Merino.

Det är ett måste för sin blomsterprakt och den sirliga träornamentiken på balkongräcken och tak.
Man kan också se hur folk bodde i huset som rymmer både ett museum och flera affärer där man kan köpa lokalt hantverk. Hit vill jag återvända en lördag efter att ha besökt den lokala marknaden, sitta kvar och njuta av det berömda lokala vinet.

http://www.casa-balcones.com/
http://www.todotenerife.es/