Sibelius italienska inspiration

Rapallo är den största staden vid Riviera di Levante, soluppgångens kust, mellan Genova och Toscana.
Redan etruskerna har slagit ner sina bopålar här, det finns fynd från 700 f.Kr. Borgen på stranden är från 1549. Trakten är känd för sina milda vintrar som inspirerat många kända konstnärer.
Friedrich Nietzsche fick sina första idéer till Zarathustra och Ezra Pound skrev de flesta av sina dikter i Rapallo.

Jean Sibelius uppmanades av sin nyfunne vän och musikaliska rådgivare Axel Carpelan att resa till Italien. Han skulle behöva Medelhavets klassiska lätthet för att komma över sorgen efter dottern Kirstis död. Sibelius hade då haft sina första framgångar men hans alkoholmissbruk tilltog. Carpelan ordnade ett resestipendium på 5000 mark, som dock till stor del slösades bort på dyra hotellräkningar i Berlin till Ainos förfäran.
I februari 1901 kom Sibelius till detta hus vid strandpromenaden Lungomare Vittorio Veneto.

Här började arbetet med den andra symfonin, den långsamma satsen tog form. Men nya mörka moln fick Sibelius att brådstörtat lämna familjen och resa till Rom. Han var rädd att mista även sin andra dotter Ruth i hög feber, bukhinneinflammationen gick dock över.
Den känslige tonsättaren kunde återvända, och tog med sig familjen till Firenze.

Rapallo har inte glömt den store finske tonsättaren, till hundraårsminnet av hans födelse sattes denna skylt på väggen med texten: Flyende från den nordiska vintern mellan februari och maj 1901 bodde Jean Sibelius här. Det tyrenska ljuset lyfte hans poetiska fantasi i komponerandet av hans andra symfoni opus 43.
Nu femtio år senare hålls en Sibeliusfestival i oktober med bl.a Folke Gräsbäck och Satu Jalas, seminarier och konserter. Länk: Festivalsibelius

Den lilla staden med drygt 30 000 invånare vid Tigullio-bukten ordnar ofta internationella kulturevenemang.
När man kommer genom den enda kvarvarande porten Porta delle Saline från gamla stan till palmerna vid strandpromenaden, kan man föreställa sig hur konstnärerna i gamla tider har gått här och hämtat inspiration.
Tänk om man själv kunde ta del av det tyrenska ljusets kraft.

Imperias andra halva Oneglia

Imperia Oneglia i Ligurien är den moderna, industriella delen av den stad  som Benito Mussolini skapade 1923 genom att slå samman den antika Porto Maurizio, Oneglia och omgivande byar. Nu är Imperia regionens huvudstad.
Mellan de två olika samhällena finns en stor småbåtshamn och ett ingenmansland.

Avståndet från den äldre stadskärnan till de imposanta arkaderna i Oneglia var egentligen alltför långt för fotgängare. Två vitklädda män vid det yttersta fönstret i en enormt stor anläggning längs vägen fångade mitt intresse. Det visade sig att byggnaden hörde till en av Italiens största pastatillverkare. Familjeföretaget Agnesi skötte produktionen framgångsrikt från 1824 till 1987 då Danone köpte företaget. På stadens väggar kunde vi läsa anslag om en konflikt som riskerade att äventyra hela tillverkningen i Imperia.



Fabrikens öde har förhandlats mellan olika intressenter och nedläggningen har skjutits fram flera gånger. Nu vet vi att Agnesis pastaproduktion får någon slags nådatid fram till sommaren 2016. Man skall satsa på annan livsmedelsproduktion, konservering av lokala produkter och slowfood. Frågan är om även fabriksskylten kommer att hamna på det lokala pastamuseet.

Den långa arkaden ledde till Piazza Dante Alighieri som hade imponerat mig starkt i min ungdom. Nu blev det anrika kaféet Caffè pasticceria Piccardo vår räddning efter att vi bara hittat lördagsstängda restauranger när vi kom gående från fel håll. Det var ett perfekt ställe att för att studera eftermiddagslugnet i småstaden.
Den lilla pojken i vagnen drog till sig hela restaurangpersonalens intresse.

 Det visade sig att den lilla bilen med vita band som jag hade fotograferat (första bilden) tillhörde ett brudpar, och efter att ha snurrat några varv runt piazzan följde de finklädda bröllopsgästernas intåg i baren som en gång hade varit frisörsalong.

En av Italiens viktigaste historiska personer, sjöhjälten Andrea Doria som bekämpade det franska väldet föddes här 1466.
Många ställen bär hans namn, gator, torg, olika institut och den lokala marknaden.Huset på platsen där han föddes är märkt med en ståtligt skylt.
Men en berömd inflyttad artist har lämnat ett helt museum efter sig. Schweizaren Charles Andrien Wettach, Clownen Grock, som uppträdde under 60 år i Europa, USA och Nordafrika dog här i sin villa 1959. Nu har huset och trädgården restaurerats och öppnats för publik. Där har många barn fått bli clowner för en dag.
Tonsättaren Luciano Berio var granne till clownernas konung som barn och har komponerat Sequenza V för solotrombon till hans ära.
Intill hamnen med alla lastkranarna upptäckte vi en hel arkad med restauranger som väntade på matgäster, men vi var ändå nöjda med vår lunch.


När det nu var dags att dra vidare var alla affärer stängda. Tidningskioskerna sålde inte bussbiljetter så det var bara att dricka en kaffe till intill tobaksaffären och vänta först på biljetten och sedan på bussen som stannade på Piazza Dante. Där hade jag en gång för länge sedan blivit imponerad av den lilla staden med det ståtliga namnet. Nu vet jag vad Imperia går för.

                                             Läs om en annan del av Imperia

                                                        Museo del clown

                                               Grock & Luciano Berio

                                          Agnesifabrikens historia på hemsidan

Intryck från Imperia

Imperia, en liten stad vid Liguriens Riviera, nära franska gränsen hade fått någon slags gyllene skimmer i mitt minne sedan mitt första besök i Italien för 45 år sedan.
Då var jag nyfiken på en stad med det ståtliga men för mig okända namnet. Det var kontrasten mellan storslagenheten i byggnader och stadens litenhet som blev det bestående intrycket.
Några detaljer kom jag inte ihåg därifrån. Inte heller visste jag att Imperia egentligen består av två ganska olika städer som sammanfogats på 1920-talet.  Jag fick nog aldrig se den ålderdomligare delen av staden, Porto Maurizio med de fina gamla husen uppe på berget.
Den lysande gula färgen hade jag dock lagt på minnet.

Staden har fått namn efter sitt skyddshelgon Maurizio. Portus Maurizi var en romersk bosättning och är känd ända sedan 200-talet. För 1000 år sedan utropades den som republik av greve Clavesana. Området har styrts av Genova, Spanien, Frankrike och kungariket Sardinien-Piemonte.





Från gästhamnen kommer man till en vanlig affärsgata som liknar alla andra.
Men sen kommer man till piazzan som domineras av  Liguriens största katedral. Den neoklassicistiska domen med en lång pelarfasad och tre torn reser sig högre än den gamla bebyggelsen på berget. Byggnadsarbetet startade 1781 och tog 50 år. Arkitekten heter Gaetano Cantone.

Från torget börjar stigningen till berget, trapporna upp går genom valven i det gamla bostadshuset. Den trappan hade jag säkert kommit ihåg om jag hade sett den.
Där har två palats uppförts under 1700-talet för de aristokratiska familjerna Bensa och Littardi som hade stort politisk inflytande under flera generationer. Det finns fina fresker någonstans innanför de tjocka väggarna.
Den imponerande stentrappan med kraftiga valv leder till ett fridfullt torg på bergets topp, där man kan se långt ut mot det solglittrande havet.
Imperia är känd för sina seglartävlingar, både sommar och vinterregatta samlar båtar från hela världen.

 Det är mycket som händer i den här lilla staden med drygt 40 000 invånare, ungefär lika många som i Östersund. Uppe på berget renoveras husen, allt ser lovande ut, men nere i Oneglia går det mindre bra för industrin. Det får vi lära oss när vi kommer över floden Imperia som delar staden.
 Läs också Imperia Oneglia

https://www.youtube.com/watch?v=Qg2v67qz_BQ

Imperia regatta

                                                         Resfoten i Cervo i Ligurien
                                                   

Återkomst till Cervo i Ligurien

År 1970 reste jag för första gången till Italien.  Nu har jag faktiskt kommit tillbaka till alla de ställen som jag såg under 70-talet.  Det medeltida Cervo vid den italienska Rivieran var den första by som jag besökte då för mer än 40 år sedan.
I somras bodde jag två veckor i Ligurien.
Stränderna mellan kullarna och havet längs Riviera di Ponente från Ventimiglia till Genova är kantade av större och mindre orter.

 Järnvägen från den franska gränsen går genom tunnlar. En gång för länge sedan steg jag av tåget där i Diano Marino som är en typisk italiensk turiststad med restauranger och glassbarer på gågatorna, parasoller och solstolar på stranden.

Från strandpromenaden kan man se kyrktornen i Cervo. Att gå upp dit var ett måste.
Det var en märklig känsla att ta sig upp de långa, smala trapporna igen. Inte var det mycket som jag kom ihåg, det var så likt alla andra små städer uppe i bergen på olika håll i Italien som jag sett under de senaste åren.
I ungdomens dagar hade jag inte en aning om att vägen under mina fötter hade anlagts redan under romartiden, den antika Via Aurelia. Nu för tiden ser det gamla inte så slitet ut. Husen måste ha blivit målade och renoverade flera gånger på dessa decennier.

De flesta husen i Cervo kan man bara nå via de branta trapporna. Uppe vid valven där trappan smalnar och delar sig kunde jag känna igen mig. Till höger fanns kaféet med utsikten över havet. Där brukade jag dricka cappuccino på morgnarna. Det var ett helt nytt sätt att dricka kaffe. Då hade jag lagt på minnet att ordet hade sitt ursprung i kapucinermunkarnas bruna huvor. Terassen med serveringen tycktes ha blivit större, och trämöblerna utbytta, men utsikten över havet var den samma.

Dessvärre var kaffet med den vispade mjölken inte längre någon smaksensation, men utsikten var desto mera njutbar.
Där satt jag länge och funderade över allt som en gång i livet hade varit nytt och spännande, alla resor som man som barn inte ens kunde drömma om.
Den lilla byns charm hade upptäckts av musiker redan för 50 år sedan. Varje sommar anordnas kammarmusikfestival, där till och med Yehudi Menuhin och Viktoria Mullova har spelat. Nästa sommar blir det bl.a. King´s Singers. Det hade jag heller ingen aning om. Man hörde musiker från sommarakademin överallt i byn.

Den smala gränden gick vidare till nästa utsiktsplats där jag hade fler minnen: huset med takterassen, där jag en gång bott, samt badplatsen vid havet, där jag skar mig blodig på de vassa klipporna. Cervo har idag 1200 invånare, men många hus hyrs ut åt turister.
Nu såg jag mycket som jag då i ungdomligt oförstånd inte hade fäst mig vid.

Den medeltida borgen Castello di Clavesana har ett dammigt etnografiskt museum som måste ha funnits där länge, fullpackat med grovt tillverkade dockor, redskap och gamla marionetter. Från slottssalen har man en vidunderlig utsikt, men där var det stängt för konsertrepetition vid vårt besök. På torget reser sig San Giovanni Battista dei Corallini, barockkyrkan från 1600-talet. Den mäktiga kyrkan i den lilla byn bekostades av inkomster från korallfisket som gav stora rikedomar till byborna. Fiskarna bar upp de tunga marmorstenarna till berget under vintern när de inte kunde segla ut. Enligt legenden har en stor grupp korallfiskare försvunnit i havet för att få ihop pengar till att bygga kyrkan färdig.
Från min första resa minns jag även den lilla staden med det stora namnet Imperia. Mer om det senare. Andra intressanta italienska byar står på tur att rapportera om och ännu flera kommer jag att åka till framöver.

Läs också Resfoten i Imperia

del-festival-internazionale-di-musica-da-camera-di-cervo/