Sten Broman på tallriken i Lund

Den evigt pojkaktige lundaspexaren, tonsättaren, musikern, dirigenten, musikrecenten, programledaren, gourmanden osv. lever vidare på sin stamkrog, Grand Hotell i Lund.

Efter att ha legat i sin grav snart trettio år är den berömde lundensaren bara halvdöd, om man skall tro på sällskapet som  bildades för ett år sedan i Bromansalen på Grand Hotel.

.
När vi  någon månad senare satte oss i matsalen på hotellet och beställde hans whisky- köttbullar hade vi inte en aning om detta. Han blev  tillräckligt halvt levande  där han tittade fram på tallriken. 
Sen åkte vi den gamla hissen (det mesta verkar anrikt på Grand) upp till det trivsamma hotellrummet.

Bromans recept fanns i hotellets jubileumsbok; både whisky och mineralvatten i bullsmeten. Där stod även en hel del om märkliga kärl att bjuda mat ur under Bromans tid. Traditioner har behållits och utvecklats vidare i denna studentikosa anda.

Köttbullarna hade smakat, men tyvärr visade det sig senare under natten att de var något svårsmälta, magknipen gav dock med sig relativt lätt.
Frukosten smakade desto bättre och hörde utan tvekan till den yppersta klassen., utbudet var rikligt, kvaliteten och serveringen utmärkt. Nöjd och belåten lämnade jag hotellet för att turista i domkyrkan och på Kulturen.

Jag tror att jag inte hade kunnat välja ett bättre sätt att påbörja min första vistelse i Lund.
Till slut ett citat av den numera halvdöde till en kypare som räckt fram en pappersservet:"Unge man! Papper använder jag bara på ett ställe på kroppen, och jag kan garantera att det är ICKE i ansiktet." http://www.stenbromansallskapet.se/index.html
http://grandilund.se/om-grand-hotel/

Berlins enorma tulpanfält i Britzer Garten

Hundratusentals tulpaner blommar varje år i en enorm trädgårdsanläggning i Berlin. Britz har en flera kilometer lång promenad längs  stora fält med vårens ögonfröjd.
Britzer Garten är en 90 hektar stor park som ligger sydväst om den invandrartäta stadsdelen Neukölln i en utkant av den en gång isolerade västsidan. Det  var lantligt, där låg en gammal kvarn och koloniträdgårdar.

Nu finns där en sjö med rännilar och broar, kullar och  ängar, rosen- och rhororendronträdgård, caféer, restauranger och en palviljong, tillägnad DDR:s kända trädgårds -mästare Karl Foerster.
Anläggningen kom till som Bundesgartenschau Berlin 1985. Tyskland har en lång historia med trädgårdsutställningar ända från 1860-talet. Organisationen har ändrats flera gånger under olika tyska skeden.

Riktigt stort blev trädgårdsintresset efter första världskriget. 1936 ordnades i Dresden
1. Reichsausstellung des deutschen Gartenbaues. Från 1951 ordnades vartannat år Bundesgartenschau  i olika delstater i Väst-Tyskland. I Berlin har det bara blivit Britz 1985. Nu står alla tyska delstater i kö för att få äran att arrangera trädgårdsshowen BUGA. Den senaste har nyligen invigts i Koblenz. Britzer Garten har under åren ständigt förnyats och byggts vidare.

År 2002 blev Britz vald till Tysklands vackraste trädgård. För sjunde året i rad ordnas den stora vårutställningen Tulipan från mitten av april till långt in i maj. Nu kan man se små skyltar framför olika sängar av tulpaner eller hyacinter med namn på sponsorer. Nya finansiärer söks aktivt på hemsidan. En kalenderpark med planeters position och Europas största solur finns också att begrunda. Om inte naturupplevelsen skulle räcka ordnas folkfester och konserter i paviljongområdet.
Hela parken är så stor att man inte hinner se allt på en dag. Kön till ingången kan vara lång. Besöket är väl värt några euro. Det var roligt att studera alla människor från världens olika hörn som hade gjort parken till sitt utflykstmål efter egna seder och bruk under den vackra vårsöndagen i april. http://www.gruen-berlin.de/parks-gaerten/britzer-garten/tulipan/ http://de.wikipedia.org/wiki/Bundesgartenschau

Dresdens världsarv försvann med en bro

Elbes dalgång vid staden Dresden hade världsarvstatus från 2004 till 2009. Brobygget över floden  stöttes och blöttes under flera år efter beslutet 2005. 

Samtidigt  som den 20 km långa dalgången vid Dresden kom upp i Unescos världsarvlista, återfördes   den av serberna sönderbombade bron i Mostar i Bosnien Hercegovina till samma lista efter att den hade byggts upp igen.

Dresdens trafikproblem vägde dock tyngre än Unescos kulturstöd.
Den fyrfiliga Waldschlösschen-bron har nu dragits fram över Elbe vid sidan av den gamla stadskärnan. Snart skall motorvägen vara klar, men världsarvet ströks av Unesco som först hade gett ett års betänketid, men det räckte inte till att stoppa bygget. Processen var lång, ända upp till Sachsens högsta förvaltingsdomstol.  Vägbyggets kostnader  beräknas till 157 miljoner euro. Förra våren fanns inte själva bron på plats ännu.

Stadens puls var långsammare än i västligare storstäder, inga köer i trafiken till stadens centrum, åtminstone under helgen. Spårvagnarna körde i sakta mak över bron, turisterna trängdes till de många muséerna. Dresdenborna själva satt vid strandkanten och njöt av vårsolen.

 Europas balkong har den långa terassen  på palatset Zwinger kallats. Där gick grupper från många olika länder i klungor efter sina guider på väg till stadens många sevärdheter som naturligtvis inte blir mindre intressanta efter motorvägen. 

Men något av stadens charm kommer att bli överröstad av trafikbuller.  Jag är glad att ha hunnit se skönheten innan bron, men kan mycket väl tänka mig att åka dit igen även senare. Det finns mycket kvar att se och uppleva i Dresden.

http://www.wsb-info.de/aktuell.html Titta vidare på arkivbilder!

http://whc.unesco.org/en/list/1156

Nöjsam postsovjetisk spasemester i Pirita

Pirita Hotel byggdes
för den olympiska regattan i Tallinn 1980. Det katamaranliknande skrytbygget i betong har trots  renovering bevarat mycket av sovjet- känslan.
Under olympiaden hette hotellet SPORT. Den
K-märkta byggnaden i råbetong tilldelades en specialutmärkelse på Internationella arkitektförbundets (UIA) biennal 1993. Då hade det redan renoverats för första gången och döpts om till Pirita.

 Pirita Top Spa Hotell ingår numera i Tallink-gruppen. Man kan boka förmånliga paketresor inklusive mat, logi och behandlingar. Det finns både hälso-spa och skönhetssalong samt simbassäng med bastu.

Hotellet har 267 rum i två flyglar med utsikt mot havet eller parken och ligger ca 6 km från centrum vid småbåtshamnen, intill en badstrand.

Restaurangen Regatta ovanför de långa katamaran-korridorerna har fantastisk utsikt mot havet. Trots att den är ny, står en hink på det  mörkt glänsande stengolvet i buffématsalen under det läckande taket.  Efter två dagar med tre måltider börjar man bli less på maten trots att det har funnits både anka och musslor i buffén.
En del av takplattorna på första våningen är vattenskadade och byts ut, neonrören blinkar medan vi traskar fram och tillbaka i badrockar till badet i andra änden av huset. De som bor i våningen ovanför måste först gå den här gången och sedan trappan upp för att komma till sina rum.

25-meters bassängen används flitigt av tallinborna, barnfamiljer och äldre som talar estniska eller ryska. Omklädningsrummet har ingen könsfördelning, man byter om i små låsbara bås bakom skåpen. Damerna har en egen bastu i sitt duschrum, annars badar man gemensamt med baddräkten på. Ångbastun är behagligt varm och har roliga små sittbås med mellanväggar.

Det märkligaste var dock saltkammaren, där saltet blåser in genom ventilerna medan man sitter och mediterar till fågelsång och stillsam musik. Det skall vara nyttigt för andningsvägarna. Jag märkte ingen skillnad men trivdes ändå. Pedikyren med paraffin var desto nyttigare för mina spruckna hälar.
Trots alla anmärkningar var jag mycket nöjd med min sparesa, lugnet och massagen gjorde gott. Tre nätters hälsopaket gav full valuta för pengarna.

http://www.tallinksilja.com/sv/hotelTrips/tallinn/TallinnHotel/pirita.htm

Vårkänslor ovan molnen i Toscana

Våren kan ibland gå i baklås på Toscanas höjder. Marsmorgonen efter vår ankomst till Cortona var alla taken täckta med snö. På nyheterna såg vi att det var ännu värre på andra ställen, trafiken stod still och barnen kunde inte komma till skolan. 
Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till
allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.

Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.
Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag.

 Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.
Ovanför de gamla murarna stack dock  blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.

Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran. 

Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.

Berlins museala ö mitt i historiens ström

Det viktigaste prestigeprojektet för konst och vetenskap i tyska Preussen ligger på den lilla ön vid floden Spree mitt i Berlin. Museumsinsel speglar Tysklands historia i olika politiska skeenden under snart 200 år. Det första museet i Berlin byggdes mitt emot slottet för att hysa kungens antiksamling.

Det mesta blev svårt skadat under andra världskriget och samlingarna skingrades, en del hamnade i Västberlin, men själva husen stod kvar i DDR:s hjärta. Återuppbyggnaden har tagit mycket lång tid och  en del av planerna har väckt upprörda diskussioner. 

Nya ståtliga byggnader uppfördes under olika decennier – Neues Museum för egyptiska samlingar, Alte Nationalgallerie för tysk 1800-tals- måleri och skulptur, Bodemuseum för bysantinsk konst. Kronan på verket, Pergamonmuseum invigdes 1930. Där visas rekonstruerade monumentala byggnader i full skala.

En del av kung Fredrik Wilhelm III:s antiksamling finns på Altes Museum än i dag. Arkitekten Karl Friedrich Schinkel inspirerades av Pantheon i Rom. Hans klassiska mästerverk invigdes 1830.

Följande två hus i ordningen av August Stüler blev bombade. Den första utställningen efter kriget som finns dokumenterad i ett litet rum på Gamla Nationalgalleriet är mera intressant än de flesta målningarna där. Neues Museum var så illa skadat att återuppbyggnaden blev den största utmaningen och till slut även den största succén.  

David Chipperfield har fått pris för att han på ett mycket spännande sätt har bevarat resterna av de glansfulla interiörerna och lyckats skapa ett funktionellt modernt museum.

De fantastiska egyptiska samlingarna med Nefertiti drar mycket publik. För att slippa köer kan man boka biljetter för varje halvtimme mellan 10.00 till 16.30 flera månader i förväg. Har man tur går det att köpa en kombibiljett till alla museer på ön för att sedan boka en tid samma dag. Alla är värda att se.

http://www.neues-museum.de/?lang=de

http://www.museumsinsel-berlin.de/

Högbergsgatan upp och ner i två huvudstäder

Högbergsgatan, Korkeavuorenkatu
är en av Helsingfors viktigaste stråk med spårvagnstrafik.  Där kan man hitta olika affärer, caféer och krogar, allt från antikviteter till världens största kanelbullar.
Stockholmsgatan är också lång och har en hög backe men den är inte alls lika intressant.

Motsvarande gata i Stockholm är mycket äldre, ursprungligen döpt till Höghe bärgz gathan år 1647. Den är lugnare och tråkigare - flera kvarter med gamla hus saknar affärer. Några bra restauranger finns dock: italienskt och sydamerikanskt.
Mitt i backen vid Andreaskyrkan kan man komma in i ett enormt skyddsrum, insprängt i berget. Några kvarter åt väster gräver man nu järnvägstunnel för Citybanan.

I Stockholm fanns det en gång planer för att gatan skulle heta Finska kyrkogatan, men den kyrkan blev aldrig byggd. Däremot inhystes Finska Filadelfia några år tvärs över Katarina kyrka i en gammal biograf som nu har blivit vandrarhem.

Båda gatorna har var sin backe och kyrka: Katarina från 1695  av Jean de la Vallée har brunnit två gånger, 1723 och 1990 efter restaureningen.   Johannes kyrka med sina två torn är ritad av svenske arkitekten Adolf Emil Melander. Gatorna har också var sin Andreaskyrka.
Den finska gatans sluttning börjar från Esplanaden som är den finaste tvärgatan, den svenska Götgatan har sin korsnig mitt i backen.

Stockholm har ingen kollektivtrafik men ett litet hotell och det gamla
Nürnbergsbryggeriet - Helsingfors har spårvagn, busstrafik och en brandstation med ett 41 meter högt torn.
Det allra pampigaste huset är det finska Designmuséet, ritat av Gustav Nyström som Läroverk för gossar och flickor 1898.

Som synes, känner jag mig hemma på båda gatorna, fast här i Stockholm saknar jag ibland flärden från Högbergsgatan i Helsingfors. 

http://www.korkeavuorenkatu.fi/swe/

http://www.angelfire.com/sd2/sodermalm/hogbergsgost/hogbergsgost.htm

LOGOMO - centrum för kreativ ekonomi

Åbos invigning till kulturhuvudstad skedde i mitten av januari med en enorm fest. 

Minst 60 000 människor var ute vid Aura å för att fira i 22 graders kyla. Då hade jag redan åkt hem efter att ha sett hela fem olika utställningar som kommer att visas året ut i Logomo. 

Först fotboll, sedan Åbo brand som förstörde nästan hela staden 1827, Alice i underlandet heter den stora fotoutställningen, ett videoverk av Eija-Liisa Ahtila samt Tom of Finland som faktiskt är född i grannkommunen St. Karins. 

Brandbilen till höger kommer från  Pikis, (Piikkiö). Den gamla maskin- verkstaden intill järnvägen har byggts om till ett centrum för kreativ ekonomi. Det är ett begrepp som alla talade om vid pressvisningen inför invigningen.

Det betyder att  man vill vitalisera livet för hela staden och dess invånare. Runt Logomo planerar man en helt ny stadsdel så småningom.

50 miljoner euro har kulturhuvudstadsevenemangen kostat. Det är massor med olika projekt från  utställningar, konst, teater, musik, idrott, minnesverkstäder och mycket annat i samarbete med bl.a.universitetet. 

I den gamla maskinverkstadens gavelhallar på nästan 9000 kvm finns nu två avdelningar, utställningshallen med café och vid andra sidan av huset en stor saldär man kan se teater och dans och höra musik under året.   

En av de häftigaste interiörerna är det nya Artekcafét. Där kan man komma in gratis för att fika. Den internationella fotbollsutställningen  Only a game? behöver man inte heller betala inträde för. För 20 euro kan man se alla utställningar. Då är det värt en hel dag, det är mycket att se och det finns olika ställen att sitta och vila på lite här och var i salarna.

Det roligaste är dock Elden är lös som är byggt i samarbete med teknikcentret Heureka. Där kan man se gamla och nya sätt att släcka eld och en rolig multimediashow om staden som eldhärjades.

http://www.turku2011.fi/sv/logomo_sv

Den gyllene musiksalen med den gyllene akustiken

När Wiener Musikvereins konsertsal invigdes på trettondagen år 1870 var publiken alldeles överväldigad. Den gyllene salen i nyrenässansstil var så välkomponerad att den var som musik i sig själv. Det bästa var dock akustiken som än i dag får experter att resa dit. Den avlånga lokalen med kassettak, balkonger, karyatider och ett hålrum under trägolvet ger en så ypperlig ljudbild att man inte skulle ha behövt uppfinna mikrofonen.   

Konserthuset ritades av den danske arkitekten Theophil Hansen som kom till Wien från Aten där han hade studerat de antika förebilderna för att dekorera sin byggnad. Till formen liknar rummet en slottssal, man kan jämföra t.ex. med Rikssalen i Stockholms slott som är fem meter kortare på längden och bredden än konsertsalen i Wien. De 1744 sittplatserna där är något färre än i Stockholms konserthus.  Musikverein har även en mindre sal, som senare döptes till Brahms-Saal.

Brahms-salen var länge i bedrövligt skick men restaurerades i början på 1990-talet. Då hittade man också originalritningar i Wiens Kopparstickkabinett, så nu har även den salen återfått sitt ursprungliga utseende. På nyårsdagen 2011 kunde man se unga dansare sväva från den ena salen till den andra i ett direktsänt TV-program som visades i 40 länder.

Årets nyårsdagskonsert
dirigerades av Franz Welser- Möst. Den flitigaste nyårsdirigenten var Willi Boskovsky med hela 24 år i rad 1955-1979.

Wiener Musikverein - Sällskapet för musikvänner i Wien bildades 1812. Från början kallades den för en dilettantförening, medlemmarna kunde vara amatörer i ordets bästa betydelse, de som älskade musik. Men många var redan då professionella. Från 1851 får uteslutande professionella musiker vara med i sällskapet. Statsoperans orkester Wiener filharmoniker hade bildats 1842, och i praktiken kom medlemmarna från operaorkestern. Nu står det i stadgarna att det krävs minst tre år i orkestern innan man bli invald. Sedan 1997 kan även kvinnor bli medlemmar. Men det är flera olika orkestrar med även kvinnliga medlemmar som spelar i huset. Nu finns även nya moderna salar - 500 konserter om året.

Johannes Brahms ledde sällskapet för musikvänner 1872-75, men nu har man sedan länge  ingen chefsdirigent, siste direktören var Herbert von Karajan, innan dess bl.a. Wilhelm Furtwängler och Anton Rubinstein. Många andra kända dirigenter har valts till hedersmedlemmar: Claudio Abbado, Leonard Bernstein, Nikolaus Harnoncourt,  Riccardo Muti , Arturo Toscanini  och  Bruno Walter som lär ha sagt att innan han dirigerade sällskapet på Musikverein, hade han inte vetat att musik kunde vara så vackert. http://www.musikverein.at/