Järnets dystra tempel i Iggesund

Här har malm förädlats till järn under två och ett halvt sekel.
Det är mörkt och dammigt i denna byggnad, branta trappor och trånga passager.
Iggesund är ett av många bruk i Sverige som anlades under 1600-1700 talet.

                                                     

Bruket grundades av Isak Breant 1685. 

Från början fanns en masugn, smedja med hammare samt två härdar för vallonsmide.

Efter att ryssarna bränt bruket 1721 tog stockholmska handelshuset Grill över.
Det medförde en blomstring i järnhanteringen fram till 1800.
Sedan växlade ägarna.

Familjen Tamm som redan ägde flera bruk i trakten tog över 1869 och byggde ett stort vattensåg intill och moderniserade tillverkningen.

Iggesunds masugnar byggdes 1875 och 1895.

Masugn har används i hyttor sedan 1100-talet. Ugnen bestod av ett 20-30 meter högt tegelinfodrat, vattenkylt schakt som fylldes på vid toppen med malm, koks och slaggbildare. I masugnens nedre del inblåses förvärmt blästerluft i ugnsschaktet. Metoden har utvecklats och används fortvarande.

Ett stort framsteg var bessemerverket, en engelsk uppfinning där luft blåstes in i smält tackjärn.
 Sir Henry Bessemer, som har uppfunnit metoden, lyckades dock inte få upp värmen i de stora konverterna. Det var svensken Göran Fredrik Göransson som lyckades få det att fungera.

Den färdiga smältan fördes direkt in under en stor hammare, oftast vatten- eller ångdriven, och hopsmiddes till smältstycken i lämplig storlek och form. Under denna sista del i själva processen rensades slaggresterna från järnet.

Lancashiremetoden förenklade hanteringen. Då användes hög värme till härden som består av en upptill öppen låda av tackjärnshällar, i ett ugnsrum som med en öppning framme är åtkomligt för smedens verktyg.
Förbränningsgaserna försvinner över härdens bakvägg, där ett förvärmningsrum för tackjärnet finns, för att därefter passera en slags rörapparat som svarar för blästerns uppvärmning.

Det stål som smiddes i extrem hetta kunde valsas till plattare stycken som var lättare att hantera. Arbetet var hårt och slitsamt, farligt för hälsan, men olyckor påstås inte varit vanliga.

Nu har järnverket i Iggesund stått  helt stilla nästan 60 år. Det ersattes av kartongtillverkning.
Ibland fylls dock de mörka och dammiga salarna i det gamla bruket av publik vid olika evenemang. Jag kom dit första gången i slutet av 1980-talet då bruket hade förvandlats till en enorm teater, Folkteatern i Gävle spelade mastodont föreställningen Den stora Vreden.

Iggesund har 890 anställda och ingår i Holmenkoncernen. Iggesunds Bruk är ett integrerat bruk som tillverkar homogen blekt kartong av kemisk massa som används för grafiska produkter och förpackningar av högsta kvalitet.

Bruksmuseet är öppet varje dag under sommaren fram till den 7 augusti. I bottenplanet finns utställning om järnhantering. Skogsbrukets och sågverkets historia skildras i en egen utställning. Det är väl värt att se men har ganska få besökare trots att det är gratis inträde.

http://www.bruksminnen.com/bruket.htm
Per Gynt sommaren 2016?

Vattenäventyr i strålkastarljus med statyer

En märklig blandning av alla möjliga stilar möter en i Tallink Spa hotell nära färjehamnen.  Sköna bad gjorde vistelsen i Tallinn  angenäm, trots vissa estetiska överdrifter. Vad skall man kalla denna stilblandning med "antika" statyer och starka färger både i belysning och textilier? Det hela skapar en overklig stämning. Men det är också mycket rymligt och luftigt, rent och nytt.


Det mäktigaste intrycket får man av dessa balkar utanför huset i det skiftande strålkastarljuset på kvällen. Spa-avdelningen bjuder på fem olika bastun, marmorbädd i hamam-stil och flera bassänger, jacuzzis, sprutande fontäner, barnpool, saltvattenpool och utomhuspool året runt. Den största poolen har en drinkbar med alkoholhaltiga drycker att läska sig med vid behov.






Det tråkiga är dock att man bottnar i vattnet överallt, det är svårt att simma. Man får sitta i det porlande varma vattnet bland andra gäster och suga i sig drinken, eller ställa sig i vattenstrålen under de knäppa fontänerna och beundra de antikinspirerande nakna kropparna som reser sig i olika hörn. På morgontimmarna behöver man inte betala inträde om man går upp tidigt för att hinna med frukosten som är rätt så bra även om det kan vara lite trångt i den grälla matsalen.

Annars kan man köpa olika resepaket som inkluderar en dag i spa-avdelningen.
I skönhetsalongen kan man boka både kroppsmassage och olika ansikts- behandlingar, billigare än hemma.

Denna silvriga dam  möter en direkt vid ingången då man återvänder från staden. Tallinn har gott om olika äldre sevärdheter och estetiskt mer tilltalande upplevelser.

När man väl är inne igen, är det bara att ge sig ut i den långa korridoren med blinkande lampor som byter färg  i olika neonlampors sken och  gå på heltäckningsmattor med mönster som liknar simmande spermier.
Något av det bästa med det hela är  dock läget, ett lugnt hörn av staden med gångavstånd både till båten och gamla stan. Hela resan gav mersmak, valuta för pengarna och sköna bad. Det var en rolig upplevelse, så jag åker gärna till ett estniskt spa igen, men nästa gång blir det kanske ett annat ställe.

http://www.tourism.tallinn.ee/swe.se/

Tallinks egen sida om hotellet

Alla slags hotell i Helsingfors

Helsingfors är staden för mitt inofficiella rekord i hotellboende. Under flera decenniers  besök i Finlands huvudstad  har det blivit både lyxigt och povert.  Kämp är det mest renomerade och därtill  dyrast av alla.Det visade sig vara så internationellt att hotellpersonalen talade

endast engelska. Sobert klädda mörkhyade personer kom för att bädda sängen för natten. Frukostupplevelsenen kröntes av gäster som bara åt kaviar.

Senast bodde vi på Hilton, stort internationellt hotell med snabba hissar i USA-inspirerat atrium. Det visade sig vara riktigt trivsamt, vänlig personal som talade båda inhemska språken. Gratis bastu både på kvällen och morgonen. Annars brukar de finska hotellen bara bjuda på bad únder morgontimmarna.

För länge sedan var jag stamgäst på Klaus Kurki som nu är designat och omdöpt till Klaus K. Där råder en eklektisk blandning av stilar. Vita massiva plastlampor och guldglänsande tyger kanske känns daterade efter några år.  Frukostbuffén bjöd på utsökta finska specialiteter.

Seurahuone, det ärevördiga gamla Socis med touch av Art Deco har fått en ansiktslytfning, rummen har traditionell prägel. Restaurangen som ofta är ganska tom var förut ett populärt kafé .

Helka med sin björkdekor och Aaltomöbler verkar mera äkta finskt. Numera finns takmålningar i alla rum.

Hotel Linna gör skäl för sitt namn - ett genuint finskt jugendslott med en smal gång till de relativt modernt inredda rummen på baksidan.
Radisson Plaza vid Nationalteatern har den spännande restaurangen Pääkonttori med glasmålningar i den gamla kontorslokalen. Standardrummet var ganska ordinärt, men överraskane tyst för att vara mitt i stan.

Garanterat billigt är Omenahotelli som bara kan bokas på nätet, ingen personal, ganska trist inredning. På en sidogata till Nationalteatern ligger Omapohja, modest och billigt men lite väl basic med två smala sängar. Med frukost på rummet var det inte längre så billigt.
Samma gäller Hotelli Finn som dock bjuder en något avnött diskret 60-talscharm, gult badkar i dubbelrummet.

Den märkligaste utsikten fanns i Vaakuna - från rummet kunde man se rakt in i Sokos varuhus. Restaurangen på taket har fin utsikt över stan.  Ännu längre ser man från övre våningar på Scandic Simonkenttä mitt över gatan. Vill man har en vidsträckt utsikt över stan, tar man hissen upp till Ateljébaren på Torni.

Det här är bara ett axplock av alla hotell i Helsingfors där jag har bott, och fler kommer det att bli förhoppningsvis.

Königsberger Klopse - en politiserad maträtt

Första gången jag fick smaka på kokta preussiska

köttbullar var långt från Köningsberg och Ostpreussen
Då fick jag en mun full av nyttig lärdom om att mat kan vara politik.
Vid en gammal flygplats utanför München hölls ett möte för de från Ostpreussen förvisade tyskarna i mitten på 1990-talet med Franz Josef Strauss dotter som huvudtalare.
 Jag hade alltid varit medveten om ätandets rituella värden, men du fick det nya politiska dimensioner.

Jag var där med en delegation av finska Karelska Förbundet som för första gången bekantade sig med tyskar som delade ödet att ha varit tvungna att flytta från sina hem under och efter andra världskriget. I Finland var de nästan en halv miljon och kallades för evakuerade, i Tyskland fanns mer än 11 miljoner Vertriebene från olika hörn av Tyskland som införlivades i andra stater. Ostpreussen blev till största delen polsk, städerna bytte namn, Königsberg döptes om till Kaliningrad och hörde till Sovjetunionen.
Königsberger Klopse mit Saltzkartoffeln var stora saftiga köttbullar i vitvinsås och kapris med kokt potatis. Jag började få en aning om att den rätten kanske hade samma betydelse som karelska piroger för finnarna, även om den inte är lika vanligt förekommande, tillagningen är lite mer komplicerad.Nu har jag lärt mig att dessa köttbullar blev något av DDR:s nationalrätt, gedigen husmanskost som dock inte fick förknippas med den politiska historien och döptes om till Kochklopse, kokta bullar.
Långt senare har jag blivit bjuden på Königsberger Klopse hemma i köket av min egen mästerkock. Han har även utvecklat egna varianter av kokt färs t.ex. fisk i vit sås med kapris. Det är riktigt gott.

I Berlin var det inte så lätt att hitta denna husmanskost i restaurangerna. I hjärtat av gamla Berlin på Weissenstrasse vid Nikolaikyrkan, inte långt från den brutala Alexanderplats finns en uråldrig restaurang som hade våra efterlängtade kött- bullar på söndagens lunchmeny.
Tur var det för att de andra rätterna på matsedeln i krogen Zur letzter Instanz verkade ordentligt mättande, Eisbein med surkål eller korv och skinka i massor. Restaurangen har funnits där sedan 1500-talet och har stått bi alla politiska skiften. Där kan man sitta på nötta täbänkar och smaka påhistoria, nuförtiden lagom avpolitiserad igen.

recept

http://www.zurletzteninstanz.de/
Karelska förbundet
Organisation för de förvisade i Tyskland

Europas största matmarknad mitt i Riga

Europas största marknad  Centrāltirgus

Rīgas inryms i fem stora luftskeppshangarer med var sitt specialsortiment: kött, fisk, bröd, mejeriprodukter och grönsaker.

Mellan Gamla stan i Riga och järnvägsstationen går en av de mest trafikerade gatorna med bilar, bussar och spårvagnar. I gångtunnlarna under gatan rör sig en ständig ström av människor med kassar. Vid trapporna sitter några stackare och ber  om allmosor.

Innan vi kommer till marknaden, måste vi passsera en köttlast från Hamburg. Kötthallen är den första vi kommer in i, mängder med olika kroppsdelar av djur -  grisar och  hönor,  korvar och skinkor. Det luktar animaliskt.

Bröd och kakor i alla de slag fyller diskarna högre upp eftersom de inte behöver kylas. Det finns mängder med söta kakor, torra kex, nötter och frön, honung, te och kaffe. Mitt i hallen kan man åka en rulltrappa upp för att köpa möbler, kläder och vitvaror. I mittgången är det nästan trångt, man får hålla samma långsamma takt som alla andra.

Äldre kvinnor verkar vara i majoritet, men det är inte ont om karlar som man skulle kunna tro i dessa matens tempel med sinsemellan olika karaktär.
Hallen för frukt och grönsaker är luftigare än de andra, den har genomgått en ordentlig modernisering, men ett helt hörn står oanvänt.
Den livliga handeln utomhus, där utbudet är minst lika stort, drar förstås fler kunder, åtminstone vid vackert väder. Priserna där ute kanske är lägre också.

Fiskhallen är den allra livligaste. Det finns stora och små fiskar som ligger där prydligt utställda, hela, flådda eller skurna i bitar, allt efter art och smak. Här luktar det friskt hav eller sotig rök. Karparna simmar levande i sin bassäng och fångas upp av starka kvinnohänder.

Skyltarna är det för mesta skrivna på lettiska, fiskkonserver och kaviar på ryska. Språket man hör är oftast ryska, vilket är vanligt i hela Riga.

Köttet och fisken hallarna verkar ha mycket hög kvalitet. Bakverken ser ut att vara enklare än de fina kakorna och bakelserna man ser i stadens många kaféer. Där konkurrerar man säkert med kvantitet och priser.

Man blir mäkta imponerad av hela utbudet, mängden och omfattningen.

Alldeles intill har Stockmanns varuhus öppnat sin stora livsmedelshall, där man själv kan plocka matvaror ur diskarna.  Hoppas det inte utrotar den mest originella livsmedelshandel som jag har haft nöjet att ta del av.

    

Sten Broman på tallriken i Lund

Den evigt pojkaktige lundaspexaren, tonsättaren, musikern, dirigenten, musikrecenten, programledaren, gourmanden osv. lever vidare på sin stamkrog, Grand Hotell i Lund.

Efter att ha legat i sin grav snart trettio år är den berömde lundensaren bara halvdöd, om man skall tro på sällskapet som  bildades för ett år sedan i Bromansalen på Grand Hotel.

.
När vi  någon månad senare satte oss i matsalen på hotellet och beställde hans whisky- köttbullar hade vi inte en aning om detta. Han blev  tillräckligt halvt levande  där han tittade fram på tallriken. 
Sen åkte vi den gamla hissen (det mesta verkar anrikt på Grand) upp till det trivsamma hotellrummet.

Bromans recept fanns i hotellets jubileumsbok; både whisky och mineralvatten i bullsmeten. Där stod även en hel del om märkliga kärl att bjuda mat ur under Bromans tid. Traditioner har behållits och utvecklats vidare i denna studentikosa anda.

Köttbullarna hade smakat, men tyvärr visade det sig senare under natten att de var något svårsmälta, magknipen gav dock med sig relativt lätt.
Frukosten smakade desto bättre och hörde utan tvekan till den yppersta klassen., utbudet var rikligt, kvaliteten och serveringen utmärkt. Nöjd och belåten lämnade jag hotellet för att turista i domkyrkan och på Kulturen.

Jag tror att jag inte hade kunnat välja ett bättre sätt att påbörja min första vistelse i Lund.
Till slut ett citat av den numera halvdöde till en kypare som räckt fram en pappersservet:"Unge man! Papper använder jag bara på ett ställe på kroppen, och jag kan garantera att det är ICKE i ansiktet." http://www.stenbromansallskapet.se/index.html
http://grandilund.se/om-grand-hotel/

Berlins enorma tulpanfält i Britzer Garten

Hundratusentals tulpaner blommar varje år i en enorm trädgårdsanläggning i Berlin. Britz har en flera kilometer lång promenad längs  stora fält med vårens ögonfröjd.
Britzer Garten är en 90 hektar stor park som ligger sydväst om den invandrartäta stadsdelen Neukölln i en utkant av den en gång isolerade västsidan. Det  var lantligt, där låg en gammal kvarn och koloniträdgårdar.

Nu finns där en sjö med rännilar och broar, kullar och  ängar, rosen- och rhororendronträdgård, caféer, restauranger och en palviljong, tillägnad DDR:s kända trädgårds -mästare Karl Foerster.
Anläggningen kom till som Bundesgartenschau Berlin 1985. Tyskland har en lång historia med trädgårdsutställningar ända från 1860-talet. Organisationen har ändrats flera gånger under olika tyska skeden.

Riktigt stort blev trädgårdsintresset efter första världskriget. 1936 ordnades i Dresden
1. Reichsausstellung des deutschen Gartenbaues. Från 1951 ordnades vartannat år Bundesgartenschau  i olika delstater i Väst-Tyskland. I Berlin har det bara blivit Britz 1985. Nu står alla tyska delstater i kö för att få äran att arrangera trädgårdsshowen BUGA. Den senaste har nyligen invigts i Koblenz. Britzer Garten har under åren ständigt förnyats och byggts vidare.

År 2002 blev Britz vald till Tysklands vackraste trädgård. För sjunde året i rad ordnas den stora vårutställningen Tulipan från mitten av april till långt in i maj. Nu kan man se små skyltar framför olika sängar av tulpaner eller hyacinter med namn på sponsorer. Nya finansiärer söks aktivt på hemsidan. En kalenderpark med planeters position och Europas största solur finns också att begrunda. Om inte naturupplevelsen skulle räcka ordnas folkfester och konserter i paviljongområdet.
Hela parken är så stor att man inte hinner se allt på en dag. Kön till ingången kan vara lång. Besöket är väl värt några euro. Det var roligt att studera alla människor från världens olika hörn som hade gjort parken till sitt utflykstmål efter egna seder och bruk under den vackra vårsöndagen i april. http://www.gruen-berlin.de/parks-gaerten/britzer-garten/tulipan/ http://de.wikipedia.org/wiki/Bundesgartenschau

Dresdens världsarv försvann med en bro

Elbes dalgång vid staden Dresden hade världsarvstatus från 2004 till 2009. Brobygget över floden  stöttes och blöttes under flera år efter beslutet 2005. 

Samtidigt  som den 20 km långa dalgången vid Dresden kom upp i Unescos världsarvlista, återfördes   den av serberna sönderbombade bron i Mostar i Bosnien Hercegovina till samma lista efter att den hade byggts upp igen.

Dresdens trafikproblem vägde dock tyngre än Unescos kulturstöd.
Den fyrfiliga Waldschlösschen-bron har nu dragits fram över Elbe vid sidan av den gamla stadskärnan. Snart skall motorvägen vara klar, men världsarvet ströks av Unesco som först hade gett ett års betänketid, men det räckte inte till att stoppa bygget. Processen var lång, ända upp till Sachsens högsta förvaltingsdomstol.  Vägbyggets kostnader  beräknas till 157 miljoner euro. Förra våren fanns inte själva bron på plats ännu.

Stadens puls var långsammare än i västligare storstäder, inga köer i trafiken till stadens centrum, åtminstone under helgen. Spårvagnarna körde i sakta mak över bron, turisterna trängdes till de många muséerna. Dresdenborna själva satt vid strandkanten och njöt av vårsolen.

 Europas balkong har den långa terassen  på palatset Zwinger kallats. Där gick grupper från många olika länder i klungor efter sina guider på väg till stadens många sevärdheter som naturligtvis inte blir mindre intressanta efter motorvägen. 

Men något av stadens charm kommer att bli överröstad av trafikbuller.  Jag är glad att ha hunnit se skönheten innan bron, men kan mycket väl tänka mig att åka dit igen även senare. Det finns mycket kvar att se och uppleva i Dresden.

http://www.wsb-info.de/aktuell.html Titta vidare på arkivbilder!

http://whc.unesco.org/en/list/1156

Nöjsam postsovjetisk spasemester i Pirita

Pirita Hotel byggdes
för den olympiska regattan i Tallinn 1980. Det katamaranliknande skrytbygget i betong har trots  renovering bevarat mycket av sovjet- känslan.
Under olympiaden hette hotellet SPORT. Den
K-märkta byggnaden i råbetong tilldelades en specialutmärkelse på Internationella arkitektförbundets (UIA) biennal 1993. Då hade det redan renoverats för första gången och döpts om till Pirita.

 Pirita Top Spa Hotell ingår numera i Tallink-gruppen. Man kan boka förmånliga paketresor inklusive mat, logi och behandlingar. Det finns både hälso-spa och skönhetssalong samt simbassäng med bastu.

Hotellet har 267 rum i två flyglar med utsikt mot havet eller parken och ligger ca 6 km från centrum vid småbåtshamnen, intill en badstrand.

Restaurangen Regatta ovanför de långa katamaran-korridorerna har fantastisk utsikt mot havet. Trots att den är ny, står en hink på det  mörkt glänsande stengolvet i buffématsalen under det läckande taket.  Efter två dagar med tre måltider börjar man bli less på maten trots att det har funnits både anka och musslor i buffén.
En del av takplattorna på första våningen är vattenskadade och byts ut, neonrören blinkar medan vi traskar fram och tillbaka i badrockar till badet i andra änden av huset. De som bor i våningen ovanför måste först gå den här gången och sedan trappan upp för att komma till sina rum.

25-meters bassängen används flitigt av tallinborna, barnfamiljer och äldre som talar estniska eller ryska. Omklädningsrummet har ingen könsfördelning, man byter om i små låsbara bås bakom skåpen. Damerna har en egen bastu i sitt duschrum, annars badar man gemensamt med baddräkten på. Ångbastun är behagligt varm och har roliga små sittbås med mellanväggar.

Det märkligaste var dock saltkammaren, där saltet blåser in genom ventilerna medan man sitter och mediterar till fågelsång och stillsam musik. Det skall vara nyttigt för andningsvägarna. Jag märkte ingen skillnad men trivdes ändå. Pedikyren med paraffin var desto nyttigare för mina spruckna hälar.
Trots alla anmärkningar var jag mycket nöjd med min sparesa, lugnet och massagen gjorde gott. Tre nätters hälsopaket gav full valuta för pengarna.

http://www.tallinksilja.com/sv/hotelTrips/tallinn/TallinnHotel/pirita.htm

Vårkänslor ovan molnen i Toscana

Våren kan ibland gå i baklås på Toscanas höjder. Marsmorgonen efter vår ankomst till Cortona var alla taken täckta med snö. På nyheterna såg vi att det var ännu värre på andra ställen, trafiken stod still och barnen kunde inte komma till skolan. 
Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till
allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.

Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.
Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag.

 Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.
Ovanför de gamla murarna stack dock  blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.

Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran. 

Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.