Vårkänslor ovan molnen i Toscana

Våren kan ibland gå i baklås på Toscanas höjder. Marsmorgonen efter vår ankomst till Cortona var alla taken täckta med snö. På nyheterna såg vi att det var ännu värre på andra ställen, trafiken stod still och barnen kunde inte komma till skolan. 
Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till
allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.

Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.
Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag.

 Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.
Ovanför de gamla murarna stack dock  blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.

Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran. 

Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.

Berlins museala ö mitt i historiens ström

Det viktigaste prestigeprojektet för konst och vetenskap i tyska Preussen ligger på den lilla ön vid floden Spree mitt i Berlin. Museumsinsel speglar Tysklands historia i olika politiska skeenden under snart 200 år. Det första museet i Berlin byggdes mitt emot slottet för att hysa kungens antiksamling.

Det mesta blev svårt skadat under andra världskriget och samlingarna skingrades, en del hamnade i Västberlin, men själva husen stod kvar i DDR:s hjärta. Återuppbyggnaden har tagit mycket lång tid och  en del av planerna har väckt upprörda diskussioner. 

Nya ståtliga byggnader uppfördes under olika decennier – Neues Museum för egyptiska samlingar, Alte Nationalgallerie för tysk 1800-tals- måleri och skulptur, Bodemuseum för bysantinsk konst. Kronan på verket, Pergamonmuseum invigdes 1930. Där visas rekonstruerade monumentala byggnader i full skala.

En del av kung Fredrik Wilhelm III:s antiksamling finns på Altes Museum än i dag. Arkitekten Karl Friedrich Schinkel inspirerades av Pantheon i Rom. Hans klassiska mästerverk invigdes 1830.

Följande två hus i ordningen av August Stüler blev bombade. Den första utställningen efter kriget som finns dokumenterad i ett litet rum på Gamla Nationalgalleriet är mera intressant än de flesta målningarna där. Neues Museum var så illa skadat att återuppbyggnaden blev den största utmaningen och till slut även den största succén.  

David Chipperfield har fått pris för att han på ett mycket spännande sätt har bevarat resterna av de glansfulla interiörerna och lyckats skapa ett funktionellt modernt museum.

De fantastiska egyptiska samlingarna med Nefertiti drar mycket publik. För att slippa köer kan man boka biljetter för varje halvtimme mellan 10.00 till 16.30 flera månader i förväg. Har man tur går det att köpa en kombibiljett till alla museer på ön för att sedan boka en tid samma dag. Alla är värda att se.

http://www.neues-museum.de/?lang=de

http://www.museumsinsel-berlin.de/

Högbergsgatan upp och ner i två huvudstäder

Högbergsgatan, Korkeavuorenkatu
är en av Helsingfors viktigaste stråk med spårvagnstrafik.  Där kan man hitta olika affärer, caféer och krogar, allt från antikviteter till världens största kanelbullar.
Stockholmsgatan är också lång och har en hög backe men den är inte alls lika intressant.

Motsvarande gata i Stockholm är mycket äldre, ursprungligen döpt till Höghe bärgz gathan år 1647. Den är lugnare och tråkigare - flera kvarter med gamla hus saknar affärer. Några bra restauranger finns dock: italienskt och sydamerikanskt.
Mitt i backen vid Andreaskyrkan kan man komma in i ett enormt skyddsrum, insprängt i berget. Några kvarter åt väster gräver man nu järnvägstunnel för Citybanan.

I Stockholm fanns det en gång planer för att gatan skulle heta Finska kyrkogatan, men den kyrkan blev aldrig byggd. Däremot inhystes Finska Filadelfia några år tvärs över Katarina kyrka i en gammal biograf som nu har blivit vandrarhem.

Båda gatorna har var sin backe och kyrka: Katarina från 1695  av Jean de la Vallée har brunnit två gånger, 1723 och 1990 efter restaureningen.   Johannes kyrka med sina två torn är ritad av svenske arkitekten Adolf Emil Melander. Gatorna har också var sin Andreaskyrka.
Den finska gatans sluttning börjar från Esplanaden som är den finaste tvärgatan, den svenska Götgatan har sin korsnig mitt i backen.

Stockholm har ingen kollektivtrafik men ett litet hotell och det gamla
Nürnbergsbryggeriet - Helsingfors har spårvagn, busstrafik och en brandstation med ett 41 meter högt torn.
Det allra pampigaste huset är det finska Designmuséet, ritat av Gustav Nyström som Läroverk för gossar och flickor 1898.

Som synes, känner jag mig hemma på båda gatorna, fast här i Stockholm saknar jag ibland flärden från Högbergsgatan i Helsingfors. 

http://www.korkeavuorenkatu.fi/swe/

http://www.angelfire.com/sd2/sodermalm/hogbergsgost/hogbergsgost.htm

LOGOMO - centrum för kreativ ekonomi

Åbos invigning till kulturhuvudstad skedde i mitten av januari med en enorm fest. 

Minst 60 000 människor var ute vid Aura å för att fira i 22 graders kyla. Då hade jag redan åkt hem efter att ha sett hela fem olika utställningar som kommer att visas året ut i Logomo. 

Först fotboll, sedan Åbo brand som förstörde nästan hela staden 1827, Alice i underlandet heter den stora fotoutställningen, ett videoverk av Eija-Liisa Ahtila samt Tom of Finland som faktiskt är född i grannkommunen St. Karins. 

Brandbilen till höger kommer från  Pikis, (Piikkiö). Den gamla maskin- verkstaden intill järnvägen har byggts om till ett centrum för kreativ ekonomi. Det är ett begrepp som alla talade om vid pressvisningen inför invigningen.

Det betyder att  man vill vitalisera livet för hela staden och dess invånare. Runt Logomo planerar man en helt ny stadsdel så småningom.

50 miljoner euro har kulturhuvudstadsevenemangen kostat. Det är massor med olika projekt från  utställningar, konst, teater, musik, idrott, minnesverkstäder och mycket annat i samarbete med bl.a.universitetet. 

I den gamla maskinverkstadens gavelhallar på nästan 9000 kvm finns nu två avdelningar, utställningshallen med café och vid andra sidan av huset en stor saldär man kan se teater och dans och höra musik under året.   

En av de häftigaste interiörerna är det nya Artekcafét. Där kan man komma in gratis för att fika. Den internationella fotbollsutställningen  Only a game? behöver man inte heller betala inträde för. För 20 euro kan man se alla utställningar. Då är det värt en hel dag, det är mycket att se och det finns olika ställen att sitta och vila på lite här och var i salarna.

Det roligaste är dock Elden är lös som är byggt i samarbete med teknikcentret Heureka. Där kan man se gamla och nya sätt att släcka eld och en rolig multimediashow om staden som eldhärjades.

http://www.turku2011.fi/sv/logomo_sv

Den gyllene musiksalen med den gyllene akustiken

När Wiener Musikvereins konsertsal invigdes på trettondagen år 1870 var publiken alldeles överväldigad. Den gyllene salen i nyrenässansstil var så välkomponerad att den var som musik i sig själv. Det bästa var dock akustiken som än i dag får experter att resa dit. Den avlånga lokalen med kassettak, balkonger, karyatider och ett hålrum under trägolvet ger en så ypperlig ljudbild att man inte skulle ha behövt uppfinna mikrofonen.   

Konserthuset ritades av den danske arkitekten Theophil Hansen som kom till Wien från Aten där han hade studerat de antika förebilderna för att dekorera sin byggnad. Till formen liknar rummet en slottssal, man kan jämföra t.ex. med Rikssalen i Stockholms slott som är fem meter kortare på längden och bredden än konsertsalen i Wien. De 1744 sittplatserna där är något färre än i Stockholms konserthus.  Musikverein har även en mindre sal, som senare döptes till Brahms-Saal.

Brahms-salen var länge i bedrövligt skick men restaurerades i början på 1990-talet. Då hittade man också originalritningar i Wiens Kopparstickkabinett, så nu har även den salen återfått sitt ursprungliga utseende. På nyårsdagen 2011 kunde man se unga dansare sväva från den ena salen till den andra i ett direktsänt TV-program som visades i 40 länder.

Årets nyårsdagskonsert
dirigerades av Franz Welser- Möst. Den flitigaste nyårsdirigenten var Willi Boskovsky med hela 24 år i rad 1955-1979.

Wiener Musikverein - Sällskapet för musikvänner i Wien bildades 1812. Från början kallades den för en dilettantförening, medlemmarna kunde vara amatörer i ordets bästa betydelse, de som älskade musik. Men många var redan då professionella. Från 1851 får uteslutande professionella musiker vara med i sällskapet. Statsoperans orkester Wiener filharmoniker hade bildats 1842, och i praktiken kom medlemmarna från operaorkestern. Nu står det i stadgarna att det krävs minst tre år i orkestern innan man bli invald. Sedan 1997 kan även kvinnor bli medlemmar. Men det är flera olika orkestrar med även kvinnliga medlemmar som spelar i huset. Nu finns även nya moderna salar - 500 konserter om året.

Johannes Brahms ledde sällskapet för musikvänner 1872-75, men nu har man sedan länge  ingen chefsdirigent, siste direktören var Herbert von Karajan, innan dess bl.a. Wilhelm Furtwängler och Anton Rubinstein. Många andra kända dirigenter har valts till hedersmedlemmar: Claudio Abbado, Leonard Bernstein, Nikolaus Harnoncourt,  Riccardo Muti , Arturo Toscanini  och  Bruno Walter som lär ha sagt att innan han dirigerade sällskapet på Musikverein, hade han inte vetat att musik kunde vara så vackert. http://www.musikverein.at/

Firande med anor i Finlands julstad

Sedan elva år har Åbo tagit åt sig äran av att vara den officiella julstaden i Finland.Det görs mycket för att leva upp till den statusen, julmarknader, jippon, konserter och utställningar. Men den viktigaste händelsen på julaftonen har under de senaste 20 åren  direktsänts i TV  även i Sverige: utlysandet av julfriden. Det sker från balkongen vid Gamla Stortorget i Åbo. . 

Traditionen med julfriden har man upprätthållit ända sedan 1300-talet då det första rådhuset byggdes.
Man har flyttat platsen några gånger men sedan 1886 läses texten från Brinkkalahusets balkong.

I den östra rikshalvan av Sverige har julfriden utlysts i stort sett utan uppehåll, i början endast på svenska, sedan 1711 även på finska. Efter Åbo brand år 1827 har lydelsen blivit så som magistratets sekreterare mindes den. Brinkkalahuset och Gamla Rådhuset har utnyttjats till olika ändamål, bl.a. som polisens gymnastiksal. Nu finns där gallerior, affärer och utrymmen som hyrs ut till olika kulturevenemang.

Varje år ordnas medeltidsmarknad på sommaren och julmarknad på vintern. Det är mycket mer än handel som sker på julmarknaden under adventshelgerna. Alla veckoslut har olika teman och program, men stånden med olika hantverk och mat fördelas mellan försäljarna långt i förväg.Salutorget mitt i stan har torg- handel sex dagar i veckan hela året. Till julen finns en liten julmarknad i ett hörn av det stora torget.

Saluhallen öppnas redan klockan 7:00, något för morgontidiga båtresenärer från Stockholm.

Wien - julmarknadernas förlovade stad

Ingen annanstans har jag sett så många olika julmarknader som i Wien.  Överallt i staden pågår julhandel både inomhus och utomhus. En av de sörsta marknaderna finns vid och i Nya Rådhuset.

Man kan köpa alla sorters julpynt,  bakverk,  godsaker och mat. Lukten av frityr och fläskfett sprider sig över hela det stora torget. 









Inne i Rådhuset sitter föräldrarna på bänken och väntar medan barnen är sysselsatta med olika göromål, bakar pepparkakor eller täljer trägubbar.Det verkar vara ett stort söndagsnöje för barnfamiljer som man länge har förberett sig för.

I en annan del av staden utanför Karlskirche, nära Operan och Musikverein, bjuds barnen på olika utomhusaktiviteter Man kan rida på ponny och lama, titta på djur och leka olika lekar.
I salustånden bjuds hantverk av mera egensinnig art, det hela har en prägel av alternativrörelse.

Vid ingången ligger vedtravar intill en murad ugn där det bakas doftande tunnbröd.  Även granförsäljningen är arrangerad på ett konstnärligt sätt.

 Mitt emellan dessa ytterligheter i stadens mitt finns mera traditionella julmarknadsstånd. 

På Freiung och flera angränsande torg kan man också köpa allt möjligt, särskilt olika matvaror, salt och sött. Många människor handlar där på söndagarna då vanliga affärer är stängda.

Drycker skall man inte heller glömma. Överallt i staden kan man dricka glühwein, oftast med alkohol. Det verkar vara ett sätt att idka välgörenhet, det är bara att välja för vilket behjärtansvärt ändamål man vill svänga sin varma mugg eller bägare. Det var så svårt att bestämma vad vi skulle ha att dricka att vi plötsligt märkte att vi inte längre hade något val alls. All försäljning slutade exakt på slaget på kvällen. När vi äntligen hade valt ett ställe hade serveringen upphört. Det hjälpte inte att andra ännu kunde njuta av sina varma drycker.  -  För glühwein eller punsch måste vi resa dit på nytt.

En gigantisk julmarknad på medeltida torg

Den här granen är mycket högre än man först tror - jämför med den normala granen till vänster på bilden. Den står i hörnet av den allra största julmarknaden som jag har besökt.
Medeltidstorget Rynek Glowny ligger mitt i Krakows hjärta. 

Ändå är det bara knappt ena halvan av detta Europas största torg som upptas av julhandeln. Marknaden fortsätter inne i den gamla tyghallen Sukiennice som står mitt på torget.








Det märks att julen är viktig i Polen. Det polska hantverket har sin speciella prägel och det gör att många av prydnaderna skiljer sig från det vanliga internationella utbudet av juldekorationer som fyller marknaderna i andra städer. Restaurangerna runt torget har också julpyntats på många originella sätt.

På marknadstorget doftar det mat. Det grillas korvar och spett med kött. Vi fastnar för stekta ostkakor med transbärssylt. Det smakar eget, lite rökt av schmaltz som de är stekta i.
Intill julgranen står en scen där det spelas upp olika program med julanknytning.

Plötsligt ser jag något som verkar bekant, en grupp som bär olika symboler - en levande julkrubba. Det påminner starkt om den finska traditionen Tiernapojat där man spelar upp historien om Herodes och de tre konungarna som besöker Jesusbarnet. Här är det dock många fler på scenen.

Julkrubbor är något som har blivit en viktig tradition just i Krakow. Sedan 1937 ordnas en stor tävling  mitt på torget runt statyn av Adam Mickiewizck. Sedan förs de utvalda i procession till Historiska museet. Tyvärr kom vi en vecka för sent för detta spektakel.
Utbudet på marknaden var så stort att det var svårt att välja bland alla tänkbara material: halm, hår, tvättsvampar eller spetsar. Till slut fastnade jag för dessa glänsande grodor, hjärtan och något flygfarkost.

Julmarknad med kungliga anor på Stortorget

Redan på medeltiden fanns det julmarknad på Stortorget, som då var medelpunkt för handeln. Gustav Vasa kungjorde år 1523 att där endast fick saluföras svenska varor.

Detta för att få kontroll över handeln och gagna inhemska hantverkare.
På 1700-talet flyttade Gustav III verksamheten till slottets inre borggård då Börshuset byggdes, men i början av följande sekel kom Stortorget till heders igen.

Julmarknaden fick nu sin riktiga blomstringstid och började breda ut sig ända till Skeppsbron där det fanns flera stånd än på Stortorget. Långt upp på Slottsbacken fanns bodar i flera rader framför Obelisken. Bleckslagare, bok- och borstbindare, handsk-, hatt-, instrument-, kam- och korgmakare bjöd ut sina varor tillsammans med kopparslagare, svarvare, tenngjutare och andra nu mer eller mindre försvunna yrkesgrupper. Bodarna liknade dagens julmarknadsstånd. De som sålde mindre värdefulla saker så som gipskyrkor och julprydnader ställde sina varor på ett bord på torget.

Efter några decennier var stånden på Skeppsbron borta igen. Det blev mer utländska varor och krimskrams eftersom många hantverksyrken hade dött ut. De nyöppnade varuhusen drog kunderna till sig från torget.

Under Oskar II:s  tid hade julmarknaden urartat, kvaliteten på utbudet hade försämrats och det förekom bråk och slagsmål. Det hjälpte inte att kungen då och då visade upp sig och skänkte silverslantar till de fattiga barnen. Överståthållarämbetet fick till slut stänga hela marknaden år 1907. Redan åtta år senare lyckades man återuppliva handeln. Stockholms-Gillets förste ålderman Richard Gustavsson hittade intresserade handlare som ville sälja svenska varor och sedan dess har flera anslutit sig. Numera är torget fullt med bodar från veckan före första advent fram  till dagen före julafton. Det är flera års väntetid för de hantverkare som vill  få ett stånd på marknaden.

En del av bodarna har haft samma varor i många år. Korvar och fisk, glögg och godis har sålts på samma ställen så länge jag kan minnas, andra  har tillkommit. Jag provsmakade öländska ostar och marmelader som såldes där för andra året.  I ståndet bredvid satt en äldre kvinna och sålde lotter, något som hon gjort sedan 35 år. Hon tycker att det har blivit tråkigare med åren, och mindre folk på vardagarna.

Till saken hör att man måste förbinda sig att ha sitt stånd öppet varje dag från klockan 11.00 till 18.00, oavsett väder. En del hant- verkare har stamkunder som återkommer varje år. De handstöpta grenljusen säljs till folk som har inköpslistor med sig. Speciellt norrmännen skall ha sina grenljus tända hela trettondagen enligt en gammal tradition. Från Finlandsbåtarna kommer grupper med guide på morgonen för att sedan återvända själva på eftermiddagen för att göra inköp.

En vara som dock lyckligtvis har försvunnit från Stortorget är de färgglada papperstrumpeterna som såldes av en jultomte mitt på torget.

 Oväsendet från de glada barnen som blåste i dem kunde höras långt i Gamla Stan så att man nästan fick hålla för öronen. Nu slipper grannarna det obehaget.

Även den kungliga handeln är borta från torget och finns numera året om i slottsboden runt hörnet.
I vimlet på Stortorget kan man också hitta folk som man känner.