Den ökanda Ørstedsparken i Köpenhamn

Oe är ett mått påmagnetisk fältstyrka. Enheten är uppkallad efter 1700-talsfysikern Hans Cristian Ørsted, som även har fått en park i centrala Köpenhamn döpt efter sig.

Parken är anlagt på en av Köpenhamns vallar, på Hahns bastion där ett monument med en staty av H C Ørsted restes år 1876, 25 år efter hans död. Så småningom uppkallades hela parken efter honom. 

Den anlades under de tre följande åren av landskapsarkitekten H.A.Flindt. Parken omfattar en areal av 6,5 hektar, vallar av tre bastioner runt en sjö, och har till stor del bevarats oförändrad. Utöver vatten, vackra träd och fina gräsmattor finns gott om statyer innanför de sju portarna till parken.

Hans Christian Ørsted var framstående både i filosofi, estetik, fysik och kemi, skrev en avhandling om Kants filosofi 1799 och blev professor i Köpenhamn sju år senare. Som kemist var han den förste att framtsälla aluminium. Upptäckten av sambandet mellan elektricitet och magnetism, som kunde mätas med oe skedde vid ett demonstrationsförsök i april 1821. Ørsted la märke till att kompassnålen rörde sig när han slöt en strömkrets.
Han visade att effekten inte kunde avskärmas av trä eller glas. Resultatet av hans systematiska experiment publicerades tre månader senare. Den första elektro- magneten  konstruerades efter tre år av William Sturgeon. Ørsted valdes in som utländsk ledamot av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin år 1822.

Statyerna i parken föreställer betydande danskar som verkade under mitten av 1800-talet, Ørsteds bror, statsminister A.S. Ørsted och många andra. Dessutom finns ett stort antal statyer av ett annat slag som bryggaren Carl Jakobsen har skänkt till allmänheten: Sliparen, Apollon, Hermes, Satyrer spelande flöjt och drickande vin samt Jeanne D’Arc  som syns här.

Denna roflyllda park är numera ökand av två skäl, rån och misshandel av homosexuella som har parken som mötesplats på kvällar och nätter. Dessutom på grund av att en misstänkt terrorist som greps där när han försökte fly efter en explosion i källaren till det närliggande Hotel Jörgensen. Han hade sprängämnen fastspända runt midjan. Polisens bombgrupp använde robot för att ta bort bomben och oskadliggöra den.

Men trots det något skamfiladea ryktet är parken en riktig oas där många danskar njuter av att sitta på gräset och titta på hur de ståtliga träden speglas i sjön. Det finns även ett välbesökt kafe som serverar lättare rätter, öl och vin.

http://www.aok.dk/byen-rundt/oerstedsparken

Taormina - en sliten siciliansk pärla

En vidunderligt vacker vy på Siciliens östra kust, ett gynnsamt klimat och många minnes- märken har gjort den lilla staden till en av hela öns mest besökta platser. Goethe prisade Taormina i sin bok Italiensk resa 1787 som lästes av många. Några år före honom hade  Carl August Ehrensvärd hittat  dit och skrev: "Sicilien har der en annan trakt, trångare dälder mot bergtopparne, bergen gröna. deras spetsar av bar sten, vid solens upp - och nedgång syntes målningen rik på färg."

I Ehrensvärds teckning av staden finns det inte många hus på berget dit den smala serpentinvägen leder. Vid den tiden började kultiverade européer göra sina bildningsresor till Italien. Det tog ändå hundra år innan staden blev ett riktigt populärt turistmål. En flitig resenär i början av 1900-talet, D.H. Lawrence blev så tagen av stadens atmosfär att han fick inspiration till sin mest kända erotiska roman "Lady Chatterley's älskare". Egentligen bodde han i Firenze,där den skandalomsusade boken utgavs 1928. 

 Corso Umberto, så till den grad att stadens invånare verkar ha fått nog av flocken. De orkar inte bry sig om att visa vänlighet  mot all folk som transporteras dit  med bussar och linbana.  Som tur är måste bilarna lämnas  utanför själva centrum. De många trapporna är inte heller körbara.

Nu är det fullt av turister på huvudgatan

 Det är långa köer till den antika amfiteatern som är Taorminas huvudattraktion med sin fantastiska utsikt över bergen och Isola Bella-bukten. Här har Woody Allen spelat in sin egen parodi på det  grekiska dramat i filmen Mighty Aphrodite.

Staden hette ursprungligen Taoromenion, dit grekerna kom från Naxos som ligger nedanför berget. Den styrdes av tyranner. Under kejsare Augustus tid blev Tauromenium romersk koloni. Kristendomen gjorde sin inbrytning under Bysans i slutet av 400-talet. Sedan har Taormina styrts av saracener, tyska Henrik VI, franska Karl av Anjou tillsattes av påven 1266. Sedan blev det aragonier och spanjorer, österrikare och till slut spanskt/napolitanskt styre fram till 1860 då staden intogs av italienare. Allierade trupper förstörde en del av de antika lämningarna under bombningarna vid andra världskrigets slut.

Taorminaborna älskar att smycka sin stad med keramikskulpturer i alla former, exotiska figurer som kanske kan vara porträtt av forna styrande eller långväga besökare i staden. Det finns många roliga detaljer att se på så fort man kommer en bit ifrån huvudgatan.

Andra kända Taorminabesökare är Alexander Dumas, Johannes Brahms, Gustav Klimt, Richard Wagner, Oscar Wilde, Truman Capote, John Steinbeck, Urho Kekkonen, Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola, Leonard Bergman, Marlene Dietrich, Greta Garbo, Federico Fellini, Cary Grant, Gregory Peck och Elizabeth Taylor.

Staden är vacker än i dag,  med hänförade vyer, särskilt när man ser utöver havet eller upp till bergstopparna  vid solnedgången. Men när man trängs med alla turister på de smala gatorna, hoppas man att hade kunnat komma dit hundra år tidigare.  Etnas topp är dock fortvarande en syn som man inte kan få nog av.

Amos Anderssons kapell

Svenskfinlands största kulturmecenat Amos Andersson har finansierat det mesta inom det
 finlandsvenska kulturlivet, både vetenskap och konst.

Han ägde ett helt kvarter mitt i Helsingfors, tidningen Hufvudstads- bladet och villa Ekudden som han donerade som bostad åt republiken Finlands president. Hans hem är nu det största privata konstmuséet i Finland.
Vad tänkte han när han satt i sitt kapell högst upp i det stora huset, var det andliga funderingar, eller tänkte han på det som han skulle lämna efter sig i jordelivet?

Amos Andersson var född i den lilla byn Brokärr på Kimitoön i Åbolands skärgård 1878. Han kom från ett religiöst hem, präglat av   den evangeliska rörelsen. Amos började sin utbildning i den lokala folkskolan, fick 20 år gammal sin examen i den svenskspråkiga handelsskolan i Åbo, läste nationalekonomi i Göttingen och London. Under de första åren av det nya seklet byggde han upp en blomstrande affärsverksamhet. Han började med försäkringar, gav ut branschtidningar, startade reklambyrå och år 1909 ett eget civiltryckeri på gården vid Georgsgatan 27. Hans arkitektvänner W.G. Palmqvist och Einar Sjöström ritade det affärs- och bostadshus som har stått där sedan 1913 och som efter hans död 1961 byggdes om till museum.

År 1916 hade han förvärvat aktiemajoriteten i det största litografiska tryckeriet Tilgmanns, sedan köpte han landets viktigaste svenskspråkiga tidning, Hufvudstadsbladet  och verkade som tidningens chefredaktör under åren 1928-1936.

Under 1920-talet satt Amos Andersson även i riksdagen för svenska folkpartiet och valdes tre gånger till elektor i presidentvalet. Han var god vän med P.E. Svinhufvud och Kyösti Kallio. Han umgicks med den finaste societet, porträtten av statsmän och artister står kvar på flygeln i rummet där hans privata konstsamlig visas.

Villa Ekudden skänkte han som residens för de sittande presidenterna efter vinterkriget 1940. Samma år bildades Föreningen Konstsamfundet som enligt hans detaljerade testamente förvaltar all hans kvarlåtenskap. Konstsamfundet äger fastigheter, flera finlandsvenska tidningar och investeringsbolag. Föreningen delar ut pengar till kulturverksamhet och stipendier inom konst, musik, teater, journalistik mm. Ansökningstiden för årets stipendier börjar den 1 september.

Amos Anderssons museum drivs alltså efter hans egna principer. Där blandas gammalt och nytt, permanenta samlingar och tillfälliga utställningar av modern konst i olika våningar. Många andra konstsamlare har donerat verk till muséet, den största är arkitekt Sigurd Frosterus samling av centrala verk bl.a. av Magnus Enckell och A.W. Finch samt utländska mästare.

Högst upp i huset lät Amos Anderssons i mitten på 1920-talet inreda ett kapell med specialbyggd orgel och sakrala målningar, bl.a. medeltida madonnabilder från olika länder i Europa. Han hyste ett särskilt intresse för medeltidskonsten, musiken och det ceremoniella.
Vid samma tid utgav han ett bildverk om Finlands medeltida kyrkoarkitektur och donerade pengar till restaureringen av bl.a. Åbo domkyrka och kyrkan i Kimito. Han var även medlem i styrelsen för Svenska Oratorieföreningen och Åbo Akademis stiftelse från 1923 fram till sin död.

I kapellet kan man se att byggherrens testamente efterlevs bokstavligt, de gamla samlingarna kompletteras med nya verk. Mitt bland de gamla madonnabilderna står Smärtomannen - lidande tvåkönad Kristus som broderad textilskulptur av Pauliina Turakka-Pirhonen.

Konstmuseet har numera utökats med en vindsvåning övanför kapellet. Just nu visas teckningar av Amos Anderssons vän, bildhuggaren Felix Nylund som även har gjort en porträttrelief i brons på hans gravsten invid Kimito medeltida gråstenskyrka.

Anade Amos Andersson att flera generationer finlandsvenska konstnärer och intellektuella skulle få sin försörjning tryggad tack vare hans generösa donation, pengar som har gett avkastning över förväntan?

http://www.amosanderson.fi/
http://www.konstsamfundet.fi/

Vulkaniskt vatten mot ischias

Ischia är vulkaners och kratrars ö utanför Neapel, granne med Capri. Den högsta toppen Eponomeo är 788 meter hög. Vulkanerna har vilat så länge att det statistiskt sätt finns risk för utbrott inom en snar framtid. Jordbävningarna har inte heller varit  få. Samtidigt har de vulkaniska aktiviteterna frambringat ett bördigt landskap och varma källor till gagn för både jordbruket och turistindustrin. Redan etruskerna kände till de goda vinerna.

Grekerna hade flera namn för öborna, "Pithecusa" sägs betyda apornas ö för att man tyckte att människorna liknade apor, eller att namnet förmodligen härrör från "ischra" som betyder "den svarta ön" i semitiska språk.

Klimatet är milt och torrt, fridlyst natur som är frodig och vacker, det finns fina badstränder runt ön samt många stora badanläggningar, termalparker som kan vara rena äventyrsbad eller medicinskt inriktade, varma källor med olika slags mineraler i vattnet.



Maten är syditalienskt utsökt, de aromatiska citronerna stora som grapefrukt, skaldjuren och fiskarna riktiga delikatessser.

Ön har ca 60 000 invånare, men när turisterna kommer blir det tio gånger fler under sommarmånaderna fram till oktober. Utöver italienare har det mest varit tyskar,  men nu märks ryssarna som fått restauranger och hotell med kyrilliskt informationstext.

Den viktigaste staden heter Ischia Porto, en hamn med livlig trafik av olika linjebåtar, utflyktscharter till närmaste öar samt lyxiga privatyachter.

Vid andra änden leder bron Ischia Ponte till medeltidsborgen Castello Aragonese som uppfördes av Alfonso av Aragonien.

Det är lätt att ta sig runt ön, vägen är välhållen och bussarna moderna. Vid hållplatserna finns digital information om nästa avgång. Man kan åka runt hela ön, och stanna vid olika ställen, t. ex Forio som ligger på solnedgångssidan och har varit ett centrum för det internationella jetsetet, men nu hdser turister av alla kategorier. Längs vägen dit ligger trädgården ”la Mortella” anlagt av den engelska tonsättaren William Walton.

Listan på berömda personer som har verkat på eller besökt Ischia är lång. Här är några av de mest kända: H.C. Andersen, W H Auden, Josef Brodski, Truman Capote, Giuseppe Garibaldi, Guy de Maupassant, Alfred de Musset, Markis de Sade, Allen Ginsberg, Henrik Ibsen, Felix Mendelssohn, Pablo Neruda, Friedrich Nietzsche, Pier Paolo Pasolini, John Steinbeck, Arturo Toscanini, Mark Twain. Luchino Visconti.

Nu kommer kändisar till den årliga filmfestivalen som hålls juni, precis innan turistsströmmen är som intensivast. Cineaster kan njuta av filmer som är inspelade där, den mest kända är kanske Cleopatra med Elisabeth Taylor och Richard Burton.

Annars kommer nog många för att bada, både i havet och i de varma källorna. De flesta hotellen har egna bassänger med varmt mineralvatten från bergen, det finns anslag om vilka nyttiga ämnen som finns i vattnet. De kan vara lämpliga för behandling av muskelbesvär, ryggvärk, reumatiska problem och astma, psoriasis och gynekologiska sjukdomar.

Jag besökte Parco Termale Castiglione uppe på berget utanför Porto Ischia. Nedanför berg och dalbanan fanns 10 bassänger med olika vattentemperatur, masserande vattenstrålar och en mörk grotta inne i berget som kallades för Sauna. Utanför fanns en skylt på olika språk som varnade känsliga personer för hälsorisker. Man kunde även välja olika behandlingar från en lång lista. Den obligatoriska badmössan fick man gratis från garderoben där man lämnade kläderna. Det var fullt med alla möjliga människor, familjer och äldre personer som njöt av lugnet i solen. Längst ner kunde man ta sig till havet, men det lockade nästan inga.

Ischias led jag som tur var inte av, men en s.k. frusen skuldra som jag skötte om varje morgon och kväll under vattenstrålarna i hotellets  lilla varma mineralvattenbassäng där de ryska gästerna badade hela dagarna. Det räckte för att värken nästan skulle försvinna efter en vecka trots att sängen inte var vidare bekväm.

Jag skulle dock gärna vilja återvända till den vackra vulkanön även när jag inte behövde behandling för några krämpor.

http://www.onischia.com/
http://www.italyguides.it/us/campania/isle_of_ischia/ischia_italy.htm

http://www.termecastiglione.it/eng/index.htm

Från svavelvatten till exlusiva spa - Jurmala

32 km sandstrand ren luft, tallskogar, gamla fina trähus mellan havet och floden Lielupe har gjort Jurmala utanför Riga vida känd.

Det är en av de äldsta badorterna i Europa. Man kan åka tåg till de många  byarna, var och en har sin karaktär och sin historia. De första badgästerna var Kurlands adelsfamiljer redan på 1700-talet. De slog sig ned i fiskebyn Kauguri.

I Dubulti blev sårade ryska soldater inhysta för att vila upp sig efter kriget med Frankrike 1812. Där byggdes även det allra första hotellet. Badhuset "Marienbad" öppnades 1870.

Majori har blivit ett av det största och flottaste områden i Jurmala med sin gågata, omigiven av restauranger, stora Spa och hotell i olika stilar bland de gamla trähusen. Den stora badinrättningen från 1910-talet, där man kunde bada i hett havsvatten är fint renoverad, en bit längre bort vid stranden står stora betongkolosser från Sovjettiden.

Längts ut i Jurmala ligger Kemeri, känd för sina svavelkällor och sin nationalpark. Dit kom den första järnvägen som byggdes 1877. Kemeri hade även regelbundna tåg- förbindelser från Moskva.

Nu är det inte många tåg som kommer ända dit, men sanatoriet i nyklassisistiskt stil från 1930-talet restaurerades för fullt när jag besökte den sömniga byn i utkanten av Jurmalaområdet. Nu kan man bo på hotellet.

Kemeris ortodoxa träkyrka med pepparkaksliknande sniderier på fasaden är enligt legenden byggd utan en enda spik. Det finns två ortodoxa kyrkor i Jurmala, två katolska och tre lutheranska. Utöver kyrkorna har 400 värdefulla byggnader hamnat på en lista över arkitektoniska monument.

Men egentligen finns det 4000 hus som har stor betydelse för stadens historia. Det är bara en bråkdel som har underhållits, många ser fallfärdiga ut. Fastställandet av ägarförhållanden har tagit lång tid. De finaste husen hade tagits i beslag av de nya makthavarna.

Under Sovjettiden var Jurmala en betydande tillflyktsort för många lettiska konstnärer och intellektuella, som kunde verka där mera undanskymt än i staden. De drog sig undan till sina sommarhus, levde fattigt och utan bekvämligheter.

Längs hela vägen finns det skyltar till olika medicinska anläggningar vid stranden, de flesta är nog byggda under Sovjettiden, då det fanns 105 vilohem, pensionat, artisthem och andra inrättningar där 300 000 sovjetmedborgare årligen vistades utan att avloppen från anläggningarna renades.

Den äldsta byn Sloka har inte mycket kvar av sin historia, där står det gråa illa byggda flervåningshusen tätt. Människorna ser trötta och håglösa ut i bussen på väg hem. Ryska är det dominerande språket här i det fattigaste Jurmala där de unga utslagna sitter på bänken utanför stationshuset och ser tågen komma och gå.

Kontrasten mellan turistområden, de nya arkitektritade moderna bostadshus som höll på att byggas och de fattigaste som inte själv har valt sina bostäder år slående.

http://www.jurmala.lv/page/25
Kemeri

Jättekorset på Frihetstorget i Tallinn

Estland fick vänta 90 år innan man kunde resa minnesmärket för soldaterna som kämpade för landets självständighet efter första världskriget. Planer för ett monument hade funnits länge, men de följande krigen lade hinder på vägen.

I stället restes ett annat omtvistat monument nära torget under den sovjetiska ockupationen, soldaten ”Aljosha”.

Nu efter självständigheten ville de nya styrande visa att tiderna hade förändrats. Men detta skedde på ett sätt som gav eko i hela världen.

Det var faktiskt estniska försvarsdepartementet som beställde omgestaltningen av torget och minnesmärket av ett svenskt företag.

Flytten av statyn föreställande den okände sovjetiska soldaten, döpt till  ”Aljosha” som hade ”befriat” landet gav eko i världspressen på grund av oroligheterna mellan ryssar och ester 2008.

Striderna blottade en motsättning mellan befolkningsgrupperna.
Esterna vill nämligen inte ge landets rysktalande samma medborgerliga rättigheter som majoritetsbefolkningen har.

Vabaduse väljak i utkanten av Gamla stan var platsen som symboliserade esternas civilkurage och motståndsvilja allt sedan tsartidens sista dagar. Som parkeringsplats med en sliten gångtunnel, kantad av små affärer var området inte mycket att vara stolt över för dem som bestämde i staden.

Det svenska företaget SWECO med sitt estniska dotterbolag fick uppdraget att utforma och detaljprojektera det hela. Fem miljoner svenska kronor skulle det kosta. Själva monumentet, frihetskorset av glas, tillverkades av det tjeckiska bolaget Sans Souci International. Slutnotan för bygget landade på 280 miljoner estniska kronor, närmare 200 miljoner i svenska. Jag råkade komma till Frihetstorget dagen efter den högtidiga invigningen hösten 2009. Då deltog president Toomas Hendrik Ilves, premiärminister Andrus Ansip och Tallinns borgmästare Edgar Savisaar kunde jag läsa i tidningen.

 Från torget leder en trappa med breda stenar till underjorden. Där ligger ungdomscentret och det moderna vetenskapscentret Ahhaa bredvid de urgamla resterna av en vallgrav, stenåldersfynd och delar av försvarsanläggningar från 1600-talet.. Det har blivit en spännande blanding av gammat och nytt. Frihetskorset däremot är svårare att uppskatta.  Anakronistiskt och aggressivt har det kallats av en tysk som bor i Tallinn. Bättre hade jag inte kunnat uttrycka det själv. Inte har det blivit problemfritt i övrigt heller.

Så här skriver Baltic Guide i juli 2010: ”Frihetsmonumentet vid Frihetstorget i Tallinn som invigdes för ett år sedan har varit olycksdrabbat sedan dess. Senast lossnade och föll en glaslist ner från monumentet som har formen av ett jättekors, som symboliserar Frihetskorset från Frihetskriget 1918–1920. Man har tidigare haft problem med belysningen och glaset. Området kring monumentet har stängts av och beräknas vara så till och med hösten när förhoppningsvis alla problem lösts." Det praktiska kommer nog att ordnas snart, men för många kommer det att bli svårare känslomässigt.

http://www.ahhaa.ee/en/

http://www.vabadusemonument.ee/index.php?id=10390

Barockkyrka återuppstånden ur ruinerna

Dresden var den tyska stad som länge hade klarat sig undan bomberna, men den 13 februari 1945 förstördes staden av det mest massiva allierade luftangreppet under hela andra världskriget.Eldhavet slukade de mesta av husen i stadenoch dödade minst 100 000 människor. Två dagar stod den utbrända Frauenkirche kvar mitt i ruinerna innan kyrkan plötsligt rasade samman med ett väldigt dån, då den 12 000 ton tunga kupolen brast. De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna runt Neumarkt i Dresdens centrum började så småningom återuppbyggas av DDR men kyrkoruinerna fick stå kvar som ett krigsminne.

Femtio år senare var hela DDR ett minne blott. Ruinerna hade inte samma symboliska värde i det förenade Tyskland. Det blev viktigare att med gemensamma krafter bygga upp kyrkan igen. "Ropet från Dresden" blev väl besvarat. Pengar samlades in från allmänheten, genom större och mindre donationer från hela världen kunde kyrkobygget starta fyra år efter enandet och genomfördes utan avbrott under loppet av elva år. 115 miljoner euro allt som allt samlades in och resterande 65 miljoner euro stod staden Dresden, delstaten Sachsen och Tyska Förbundsrepubliken för.

Frauenkirche byggdes ursprungligen mellan 1726 och 1743 efter ritningar av George Bähr. Då var det fördrivna protestanter från Salzburg som svarade för ekonomiska medel. Kyrkan blev krigsskadad och renoverad flera gånger.
Den runda kupolen av sandsten, med inspiration från Santa Maria della Salute i Venedig, blev stadens riktmärke. Det speciella med kyrkans interiör var den konkava formen hos kupolens underdel som påminde om en klocka. Kyrkan blev nästan hundra meter hög, kupolen började vid 40 meters höjd och lamporna hängde 62 meter ovanför marken. De höga smala fönstren påminner om en gotisk katedral. Det är en kyrka som liknar en teatersalong  eller en konsertsal med sina bänkrader och loger som alla är riktade mot altaret.
Det robusta altaret av bildhuggaren Johann Cristian Feige kontrasterar mot den yppiga barocken i byggnaden.

Under de drygt 40 år som kyrkruinerna stod kvar som krigsmonument, förstördes en del av den enorma stenhög som låg mitt i Dresdens centrum.
Knappt hälften av byggstenarna kunde katalogiseras och en del återanvändas vid rekonstruktionen som dokumenterades med tysk grundlighet. På fasaden kan man tydligt se de mörka originalstenarna. Det som krävde en minutiös precision var placeringen av de enorma blocken till kupolen på sin plats. Vill man se ritningar, beräkningar, filmer och mycket annat kan man besöka stadsmuseet i Dresden.

Att komma in i den nya glänsande barockkyrkan är en märklig upplevelse. Det är imponerande men samtidigt förvirrande. Det är på alla sätt så berömvärt att ett viktigt arkitektoniskt minnesmärke och symbolladdad byggnad har återuppstått att man borde sänka sitt huvud i pur vördnad.


Man får en känsla av ljus och rymd, allt är vackert och välformat, men när man ser sig omkring och lyfter upp blicken i kupolens höjd infinner sig en känsla att man befinner sig i en kuliss. Guldglansen är så perfekt, de sirliga dekorationerna så detaljerat utmejslade, bänkarna av så nytt trä att man lika gärna kunde sitta i en välbyggd filmstudio av kolossala mått.> Det gäller även hela Neumarktsområdet som nu byggs upp igen i gammal stil till

dresdenbornas stolthet. Där är man inte lika puristisk i detaljerna, det syns tydligt att materialet är nytt och dekorationerna är bara ytligt markerade.
På gårdsidsan kan man kosta på sig att utforma moderna balkonger. Med en ny motorväg över floden Elbe blir det nya kommersiella centrumet  i den ärevördiga staden en del av det nya Dresden som inte längre kan skryta med Unescomärkningen av sina kulturskatter.

http://www.frauenkirche-dresden.de/startseite+M5d637b1e38d.html

Högmod går före fall - Vaux le Vicomte

 ”Den 17 augusti klockan sex på kvällen var Fouqet Frankrikes kung. Klockan två på morgonen var han ingen alls."
Så skrev Voltaire långt senare om den överdådiga och ödesdigra festen år  1661 i slottet Vaux le Vicomte. Detta var början till den kungliga enväldet.

Finansminister Nicolas Fouquet dömdes till
livstids fängelse av en undersöknings- kommission efter att han bjudit in kung Ludvig XIV till en påkostad fest i det nya slottet. Vaux le Vicomte var med sin imponerande park något av det magnifikaste som fanns i dåtidens Frankrike. Fouquet umgicks med de främsta konstnärerna i Paris, på festen framfördes en komisk balett Les Fâcheux av Molière, Beauchamps och Lully till kungens ära, men vad hjälpte det att hedra kungen när värden hade byggt något som var mycket dyrare, finare och lyxigare än kungen själv hade.
Under sina nio år som finansminister för Ludvig XIV hade Fouquet sammanfört tre skickliga yrkesmän som hade skapat en miljö som blev urbilden för barocken.
Slottet ritades av Louis de Vau och dekoren av Charles Le Brun.

Slottsparken av André le Nôtre var den första i sitt slag och blev ett mönster för många kungliga och adliga parkanläggningar. Många av Le Nôtres ritningar kom genom Tessin d.y. att hamna i Sverige och finns på Nationalmuseet.

Det var Jean Babtiste Colbert som övertygade kungen att Fouguet hade använt statens pengar till sitt slott. Det var musketörer med namnet d´Artagnan som arresterade honom. Colbert fick så småningom överta finansministerposten och drog in så mycket skatter till statens kassa att kungen kunde anlita de tre skickliga konstnärer som hade ritat Vaux le Vicomte för att börja bygga sitt Versailles. Gobelänger, statyer och apelsinträd konfiskerades eller köptes till kungens slott.

Madame Fouqet fick tillbaka slottet tio år senare och levde där med sin äldste son. Maken dog i fängelset 1680 och efter sonens död 1705 sålde änkan alltihop till någon som aldrig hade sett platsen. Sextio år senare köptes egendomen av hertigen av Praslin. Mera än hundra år därefter övergavs slottet och stod tomt i trettio år. Alfred Sommier ropade in det tomma slottet med en igenvuxen trädgård på offentlig aktion 1875. Familjen Sommier har restaurerat egendomen som nu har blivit ett viktigt historiskt monument. Ägarnas släktporträtt finns att beskåda i ett av rummen.

Slottet är öppet för besökare från slutet av mars till början av november och varje lördag kväll kan man beundra Vaux le Vicomte upplyst med 2000 levande ljus. Varannan lördag tänds fyrverkerier på samma sätt som vid de storslagna festerna  under den första ägarens tid.

Slottet har även hyst filmteam för ett tjugotal olika  filmer, bl. annat Marie Antoinette av Sofia Coppola och Valmont av Milos Forman.

Man kan också hyra slottet för fester, med eller utan fyrverkerier. 400 personer får plats för sittande middag eller 800 för cocktails.

Vaux le Vicomt ligger i Maincy i departementet Seine-et-Marne några mil från Paris. Närmaste staden heter Melun.

Resfoten om le Notre
http://www.vaux-le-vicomte.com/  

http://jean-claude.brenac.pagesperso-orange.fr/LULLY_FACHEUX.htm

Det blåvita lökmönstret Zwiebelmuster

Mitt intresse för det blåvita porslinet började 1990 i Karlovy Vary. Jag köpte en special- tillbringare med en lång pip som används när man dricker brunn. Återbesök i Karlsbad 25 år senare
Den gamla tyska kurorten Karlsbad har hyst många berömda tyskar (bl.a. Johann Wolfgang von Goethe) men även en porslinsfabrik som tillverkar Original Karlsbader Zwiebelmuster.

Från den resan släpade jag även hem tekoppar som är tillverkade i Tjeckoslovakien, av Český porcelán. Senare har jag köpt tallrikar som är stämplade med Bohemia,  made in Czech R. och koppar med stämpel Blue Danube, Japan eller Bohemia, Germany, eller Hutschenreuter.

Egentligen härstammar den europeiska tillverkningen från Meissen i Sachsen, där man fann rätt sorts kaolinlera för att göra porslin av. Det blåvita mönstret utvecklades 1730.Det blev så småningom omodernt, men sedan 1860-talet hörde det till god ton i den tyska borgarklassen att ha en Zwiebelmusterservis.

Varumärket Meissen hade en sådan status att hantverket överlevde DDR-tiden. Meissenporslinets
300 årsjubileum firas stort i Tyskland i år.
Det berömda varuhuset KaDeWe hade en stor specialutställning i våras. http://www.meissen.com/de/tisch-tafel/klassische-dekore/zwiebelmuster

Den traditionella tillverkningen i Meissen är hantverksmässig, dekoren målas för hand och priserna är mer än tio gånger vad de tjeckiska pjäserna kostar.

Český porcelán bolagiserades 1991, Zwiebelmuster blev skyddsmärkt  sex år senare och företaget kom att heta  Royal Dux Bohemia, a.s. Här på deras sida kan du se hur mönstret har satts ihop av olika delar:  http://www.zwiebelmuster.eu/

Lorenz Hutschenreuther köpte rättigheter att tillverka det blåvita mönstret 1926. Firman har nu blivit en del av Rosenthalgruppen.
Deras porslin kan köpas i tyska varuhus till kvalitet och priser som ligger någonstans emellan Meissen och Royal Dux Bohemia. http://www.rosenthal.de/72/Hutschenreuther.htm
 Koppar märkta Bohemia, Germany fanns till låga priser på loppmarknaden i Berlin, tyvärr köpte jag bara två stycken. En har redan gått sönder.

Det finns många museer som har gammalt, koboltblått dekorerat porslin som har stått som modell för det som kom att bli Zwiebelmuster. Senast såg jag exempel från olika länder i Lund, på Kulturens fajans- och porslinssamling.

Trots namnet finns faktiskt inga lökar i mönstret, utan stiliserade kinesiska blommor: bambu, krysantemum, lotus och  pioner samt frukter: citron, granatäpple och persika - ornament som symboliserar fruktbarhet, rikedom, långt liv och friska barn.
 
Jag tänker fortsätta att använda och mitt blåvita porslin och fortsätta samlandet även om jag inte har fallenhet för dyrt porslin.