Återbesök på sicilianska restaurangen Nangalarunni

En vacker dag 1998 i oktober åkte jag buss till en liten stad uppe i Madonia- bergen på Sicilien. Innan sista bussen var det dags att välja restaurang för att äta lunch.

Den med svampar på skylten, det konstiga namnet och rustik inredning med stenväggar verkade mest lovande.

Pasta med Karl Johansvamp och späck är inte något som jag brukar välja, men det var så gott att jag minns det än i dag.

Nu när jag skulle återvända till trakten, beslutade jag att stanna i Castelbuono över natten för att hinna se mer av den lilla staden på berget med en borg från 1100-talet. Nangalarunni hittade jag på nätet, men det såg inte ut som jag mindes. Det verkade ambitiöst och annorlunda, med lokala specialiteter, ganska lovande i vilket fall.

När vi till slut kom till Castelbuono och hittade den lilla gränden vid huvudgatan fanns svampskylten kvar på väggen, så jag visste att det var rätt.

- ”Det såg inte ut så här för tolv år sedan, köket och matsalen har bytt plats”, berättade den gladlynte ägaren som ensam tog hand om gästerna den här tisdagskvällen.

Svamp och Narodnigrisar fanns det gott om på matsedeln. Det skulle vara något mitt emellan vild- och tamgris.

Nästa dag fick jag reda på att Narodni är bergskedjan som gränsar till Madonieparken. Trakten är känd bl.a. för sina grisar.

Vi började med svamp gratinerad med spenat, ricotta och rökt scamorza, fortsatte med gris som smakade mer tam än vild med annan sorts svamp och drack fruktigt Nero d´avola.

Trots att vi redan var ordentligt mätta, kunde vi inte motstå Testa del turcho, alltså turkhuvud, en kanelpudrad pudding med den lokala delikatessen manna, en söt vätska som rinner gummilikt ur snittade träd och sägs smaka himmelskt. Gott var det, men kanske inte himmelskt.

Det var inte så många gäster så vi hann språka en hel del med ägaren och se oss omkring på alla tavlor med svampar och olika diplom samt studera den brunaktiga bilden på bakre väggen.

Men det är ju den kända målningen av Thorvaldsen med sina konstnärskolleger i Rom, konstaterade min trogne följeslagare förvånat. Eftersom han är kunnig både i konst och italienska, tyckte jag att han borde fråga restauratören, om vad det var för en bild som han hade på sin vägg.

- ”Bilden är kopierad från ett foto som jag tyckte passade in.” svarade restauratören på frågan vad det var han dekorerat sin vägg med. Han blev något häpen och en gnutta misstänksam när han fick veta att bilden föreställde skandinaviska konstnärer. i Rom. Thorvaldsen är inte känd på Sicilien trots att han är den enda protestanten som skulpterat ett epitafium över en av påvarna i Peterskyrkan. Den upplysningen fick honom att skina upp, misstänksamheten var som bortblåst.

När notan som visade på ett rimligt belopp var avklarad, lovade jag att kanske komma tillbaka om tolv år.

- ”Då är inte jag kvar”, sa han rappt men leende. ”Min son kanske har tagit över.”

Efter en extra matsmältningspromenad på de kvällstomma stenlagda gatorna konstaterade vi att besöket var värt resan. Han kommer nog att minnas oss, trodde min konstkunnige följeslagare.

Får se om det blir ett tredje besök någon gång. I så fall skall jag äta svamp med något annat än gris.

http://www.hostarianangalarruni.it/index.php?id=11

Barockstad av lavasten på Sicilien

Siciliens andra stad är drabbad av flera stora katastrofer. Catania är byggt lager på lager, skapade av människor och natur under 2000 år. Katane var stadens första grekiska namn. Det betyder rivjärn, valt efter formen på Etnas sluttningar. Vulkanen begravde den första grekiska staden redan 36 år efter att den hade grundlagts 720 före vår tidräkning.

Nästa stora utbrott kom 300 år senare och så har det fortsatt.

En grekisk amfiteater har grävts fram mitt i staden. År 1669 inträffade det värsta vulkanutbrottet i modern tid på nordöstra Sicilien. Jorden skalv i tre dygn, sen bröts Etna i en 14 kilometer lång spricka där det under flera månader sprutade ut lava och stenar som förstörde städer och gjorde 27 000 människor hemlösa.




Men det var inte allt, jordbävningen år 1693 var än värre. Man kan än i dag förnimma stadsbornas skräck i de katastrofmålningar som finns att beskåda i Catanias museer.
Den gråa stenen som slungades ut efter Etnas största utbrott har använts till ståtliga palats och kyrkor.
Stadens berömda barockarkitekt Giovanni Battista Vaccarini föddes 1702. Han levde till 1768 och skapade många fina palats runt Piazza del Duomo i stadens hjärta. De gråa husen är renoverade och i gott skick, fast färgen får allt att se gammalt ut.
Mest besökare drar skyddshelgonet Sankt Agata som firas varje februari av troende från hela ön, och som Domkyrkan är helgad för.

Den svarta elefanten av lava som står på torget framför domkyrkan restes år 1735 och har blivit stadens symbol.
Den bär en obelisk med egyptiska hieroglyfer på ryggen och härstammar från bysantinsk tid. Stadens mest berömda man, kompositören Vincenzo Bellini (1801-1835) har fått sin sista vila i domkyrkan, och ett ståtligt operahus nämnt efter sig.

Hans mest kända opera Norma har dessutom gett namn till en populär pastarätt med äggplanta och tomater.
Det roligaste i stan är den stora livliga marknaden med kött, fisk, grönsaker och allt annat som sträcker sig över flera kvarter i centrum.
Där kan man se hela djurkroppar hängande på krokar i stånden, och skickliga karlar styckande stora fiskar ute i de fria. Man kan undra hur det ser ut mitt i sommaren när det kan bli hett, upp till 40 grader .

Siciliens stora städer har trots omfattande renoveringar en prägel av förfall. I många kvarter är husen i mycket dålig skick, och sopor ligger spridda lite varstans. Catania har nog mest kvar att göra av alla de städer i närheten som samtidigt utnämndes till världsarv i juni 2002.

Höstmarknad på världens äldsta friluftsmuseum

Snart fyller Skansen 120 år.  Oktorps- gården i Halland  blev den första gård som köptes 1895 av Skansens grundare Artur Hazelius  med inventarier och allt.

Artur Hazelius som var född i Stockholm 1833 hade redan som barn bott fem år i Småland hos en präst i Tjust eftersom hans far idealiserade lantlivet.

Som 14-åring fick han komma hem för att gå i läroverk. Vid 19-års ålder började han fotvandra runt om i Sverige för att lära känna landet, först till Jämtland, några år senare till Dalarna.  Då hade han hunnit gifta sig och reste på ett bekvämare sätt.

Artur Hazelius köpte upp en samling allmogeföremål som första gången visades på hans etnografiska museum innan han fyllt 40 år. Han var skicklig i att samla in pengar via insamlingar, basarer och välgörenhetstillställningar. I samma anda ordnas marknader och tillställningar än i dag på Skansen. Höstmarknaden sista helgen i september ordnas i folklig tradition från 1900-talets början.

Bondesamhällets snabba förändring gjorde det lätt att förvärva många gamla föremål, samlingen växte snabbt och så småningom köpte Hazelius hela hus och gårdar. Vid sin fjärde resa till Dalarna med hustrun 1872 föddes idén till Skansen.  Han hade redan ordnat utställningar i Paris och Wien i en sann nationalromantisk anda. 1880 bildade han stiftelsen Nordiska museet och två år senare hade han lyckats få kungen att upplåta mark på Lejonslätten till det blivande museet.



Skansenbygget startade 1891, samma år som Georg Karlin i Lund presenterade sina planer för Kulturen efter norska idéer.

Det första huset hade Hazelius köpt i Ötsmor i Mora 1885. Efter att ha förvärvart arealen om nästan 30 000 m² på Skansenberget  på Djurgården blev Hazelius en ivrig spekulant till gamla hus i konkurens med Karlin från Lund. Båda köpte många allmogehemman.

Morastugan återuppfördes på Skansen sex år senare.

Redan året efter att Skansen invigdes, utökades området  och blev sex gånger så stort. Under de första femtio åren i Skansens historia var det friluftsmuseet som finansierade bygget och driften av Nordiska museet.

Hazelius arv och ande lever på många sätt ännu på Skansen, inte minst i klädsamlingen som startades redan 1893 och utgör i dag en av de största i landet med 20 000 dräkter i original och kopior.

Men färdigt blir det aldrig, nya hus byggs upp i gammal stil, ett av de senaste är Järn- handlarens hus från Hudiksvall från 1880-talet. Med sin 1930-talsinredning ger det plötsligt upphov till deja-vu för min följeslagare som känner igen sin morfars säng i huset som är byggt vid samma tid i samma stad som morfar föddes.

Vid mina Skansenbesök brukar jag ta till vänster innan man kommer till parken för nordiska djur. Där ligger Finngården med rökstugan, rian, ladan och andra små gråa byggnader utan skorstenar som hör till de oansenligaste i hela området. Så bodde svedjebrukande finnar i Värmland under 1600-talet. Det är dock något viktigt som saknas!

Det som är unikt för Skansen är helheten. Det är ett friluftsmuseum med gator och gårdar som utgör ett  Sverige i miniatyr, djurpark, nöjespark, akvarium, allsångsscen, dansbana, restauranger, kyrka, postkontor, nästan allt - men ingen bastu.

http://www.skansen.se/

Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd

Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, Stasi, övervakade och kontrollerade folket

med en brutal effektivitet som gränsade till det löjliga.

Under nästan fyrtio år växte Ministeriet för statssäkerhet i DDR i makt, styrka och storlek så att det kom att genomsyra hela samhället. En del av medborgarna tvingades att spionera på sina medmänniskor, ofta även nära och kära, på ett sätt som kunde leda till ödesdigra konsekvenser för dem som stämplades som fiender till staten.

Vid DDR:s sammanbrott hade Stasi 91 000 anställda och över
170 000 informatörer. Stasis enorma högkvarter i Berlin hade 7000 anställda och omfattade ett helt kvarter, Magdalenenstrasse, Normannenstrasse och Ruschestrasse i Lichtenberg. Där fanns bl.a. en affär, samlingssalar och en resebyrå.

De flesta husen har stått tomma sedan ursinniga offer för denna kränkande övervakning hade trängt sig in i spioncentralen för att hindra att det komprometterande arkivmaterialet blev förstört. Mycket hade då redan strimlats i småbitar och har under många år omsorgsfullt rekonstruerats för att de som har blivit offer för Stasis kontroll skall kunna läsa sina akter.

I mitten av kvarteret låg ministerbyrån i hus 1,
där cheferna hade sin specialinredda våning. Det har blivit ett museum där allmänheten har kunnat tränga in till det allra heligaste i Stasihierarkins boningar.
Där kunde man se många exempel på grymheten i jakten efter de oliktänkande, och alla sinnrika konstruktioner som gjorde det möjligt att tränga in i vanliga människors vardag utan att de kunde veta att man har fotograferat och avlyssnat deras privatliv.
Medan akterna räddades, började byggnaderna förfalla, taken läcka och källarna fyllas med vatten. Man visste inte vad man skulle göra av detta hatade kvarter. Skulle staten ta ansvaret, eller låta medborgarrättsorganisationen som hade tagit över byggnaden få fortsatt kontroll. Pengar till sanering, 11 miljoner euro, fanns i en konjunkturfond. Nu har man börjat sanera en del av byggnaderna, allra först det K-märkta hus 1. Museet har fått flytta över till den s.k. fältherrekullen i huset mitt emot, som en gång var ledarnas huvudkantin.

Under fyra dagar i början av augusti evakuerades museets viktigaste utställningar som kommer nu att stå i den tillfälliga lokalen under ett och ett halvt år.
Varför är det som är så viktigt att man vill kunna hålla museet öppet nästan utan avbrott?
Under den tilltagande DDR-nostalgivågen känns det nödvändigt att påminna om allt detta, om den omänskliga hanteringen av medborgarna som inte följde den kommunistiska idealismens väg, hur människor fängslades, torterades, till och med miste livet för sin religion, övertygelse eller en öppen trots mot stupida regler.

Många har fått en senkommen äreräddning i museet. Med tanke på dem fastnar skrattet i halsen när man betraktar den av Stasiofficerade hemsnickrade utställningen där de stolt redovisar sina framgångar i spionerandets konst med fiffigt ombyggda vardagsföremål.
Allt i ädel tävlan i kommunismens tjänst.

Jag undrar vad som kommer att hända med den murrigt möblerade chefsvåningen under saneringen. Den delen av huset verkar ha byggts med större omsorg, till och med badrummen var relativt välbevarade. Möblemanget blir säkert kvar, men känslan av att Erich Mielke alldeles nyligen satt här och härskade över människornas sinnen är svår att bevara.

Den siste Stasi- generalens present- samlig talar för sig. Som ord- förande för idrotts- föreningen Dynamo blev den hatade spion- chefen en aktad person.

Men det var inte riskfritt att basa för DDR:s hemliga säkerthet.
Alla de tre underrättelsecheferna störtades från sina höga stolar. Den förste, Wilhelm Zaisse blev av Walter Ulbricht utkastad från Politbyrån för partifientligt verksamhet efter arbetarnas strejk sommaren 1953.
Nästa chef, Ernst Wollweber, hjälteförklarad för medlemskap i en antifascistisk sabotageorganisation under andra världskriget blev 1957 utmanövrerad av Ulbricht.

 Han följdes av Erich Mielke som efter Ulbrichts död 1971 byggde Stasi till den stat i staten som det blev. Han var så mäktig att ingen kunde utmana honom innan riket hamnade på ruinens brant.

Mielke gav order om flera regelrätta mord, men häktades till slut 1989 anklagad för "skada mot folkets näringsliv". Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som hade begåtts redan under Weimarrepubliken men slapp fängelse och dog år 2000 på ett ålderdomshem.

Jag besökte Stasis högkvarter några månader innan saneringen. Det var verkligen slitet men det störde inte besökarna. Förfallet stärkte på något sätt känslan av overklighet, förpassade Stasi till historien. 

http://www.stasimuseum.de/ 

http://www.bstu.bund.de/cln_012/DE/Home/homepage__node.html__nnn=true 

http://stasiopfer.de/content/category/5/25/170/

http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-70701695.html

Den ökanda Ørstedsparken i Köpenhamn

Oe är ett mått påmagnetisk fältstyrka. Enheten är uppkallad efter 1700-talsfysikern Hans Cristian Ørsted, som även har fått en park i centrala Köpenhamn döpt efter sig.

Parken är anlagt på en av Köpenhamns vallar, på Hahns bastion där ett monument med en staty av H C Ørsted restes år 1876, 25 år efter hans död. Så småningom uppkallades hela parken efter honom. 

Den anlades under de tre följande åren av landskapsarkitekten H.A.Flindt. Parken omfattar en areal av 6,5 hektar, vallar av tre bastioner runt en sjö, och har till stor del bevarats oförändrad. Utöver vatten, vackra träd och fina gräsmattor finns gott om statyer innanför de sju portarna till parken.

Hans Christian Ørsted var framstående både i filosofi, estetik, fysik och kemi, skrev en avhandling om Kants filosofi 1799 och blev professor i Köpenhamn sju år senare. Som kemist var han den förste att framtsälla aluminium. Upptäckten av sambandet mellan elektricitet och magnetism, som kunde mätas med oe skedde vid ett demonstrationsförsök i april 1821. Ørsted la märke till att kompassnålen rörde sig när han slöt en strömkrets.
Han visade att effekten inte kunde avskärmas av trä eller glas. Resultatet av hans systematiska experiment publicerades tre månader senare. Den första elektro- magneten  konstruerades efter tre år av William Sturgeon. Ørsted valdes in som utländsk ledamot av Kungliga Svenska Vetenskapsakademin år 1822.

Statyerna i parken föreställer betydande danskar som verkade under mitten av 1800-talet, Ørsteds bror, statsminister A.S. Ørsted och många andra. Dessutom finns ett stort antal statyer av ett annat slag som bryggaren Carl Jakobsen har skänkt till allmänheten: Sliparen, Apollon, Hermes, Satyrer spelande flöjt och drickande vin samt Jeanne D’Arc  som syns här.

Denna roflyllda park är numera ökand av två skäl, rån och misshandel av homosexuella som har parken som mötesplats på kvällar och nätter. Dessutom på grund av att en misstänkt terrorist som greps där när han försökte fly efter en explosion i källaren till det närliggande Hotel Jörgensen. Han hade sprängämnen fastspända runt midjan. Polisens bombgrupp använde robot för att ta bort bomben och oskadliggöra den.

Men trots det något skamfiladea ryktet är parken en riktig oas där många danskar njuter av att sitta på gräset och titta på hur de ståtliga träden speglas i sjön. Det finns även ett välbesökt kafe som serverar lättare rätter, öl och vin.

http://www.aok.dk/byen-rundt/oerstedsparken

Taormina - en sliten siciliansk pärla

En vidunderligt vacker vy på Siciliens östra kust, ett gynnsamt klimat och många minnes- märken har gjort den lilla staden till en av hela öns mest besökta platser. Goethe prisade Taormina i sin bok Italiensk resa 1787 som lästes av många. Några år före honom hade  Carl August Ehrensvärd hittat  dit och skrev: "Sicilien har der en annan trakt, trångare dälder mot bergtopparne, bergen gröna. deras spetsar av bar sten, vid solens upp - och nedgång syntes målningen rik på färg."

I Ehrensvärds teckning av staden finns det inte många hus på berget dit den smala serpentinvägen leder. Vid den tiden började kultiverade européer göra sina bildningsresor till Italien. Det tog ändå hundra år innan staden blev ett riktigt populärt turistmål. En flitig resenär i början av 1900-talet, D.H. Lawrence blev så tagen av stadens atmosfär att han fick inspiration till sin mest kända erotiska roman "Lady Chatterley's älskare". Egentligen bodde han i Firenze,där den skandalomsusade boken utgavs 1928. 

 Corso Umberto, så till den grad att stadens invånare verkar ha fått nog av flocken. De orkar inte bry sig om att visa vänlighet  mot all folk som transporteras dit  med bussar och linbana.  Som tur är måste bilarna lämnas  utanför själva centrum. De många trapporna är inte heller körbara.

Nu är det fullt av turister på huvudgatan

 Det är långa köer till den antika amfiteatern som är Taorminas huvudattraktion med sin fantastiska utsikt över bergen och Isola Bella-bukten. Här har Woody Allen spelat in sin egen parodi på det  grekiska dramat i filmen Mighty Aphrodite.

Staden hette ursprungligen Taoromenion, dit grekerna kom från Naxos som ligger nedanför berget. Den styrdes av tyranner. Under kejsare Augustus tid blev Tauromenium romersk koloni. Kristendomen gjorde sin inbrytning under Bysans i slutet av 400-talet. Sedan har Taormina styrts av saracener, tyska Henrik VI, franska Karl av Anjou tillsattes av påven 1266. Sedan blev det aragonier och spanjorer, österrikare och till slut spanskt/napolitanskt styre fram till 1860 då staden intogs av italienare. Allierade trupper förstörde en del av de antika lämningarna under bombningarna vid andra världskrigets slut.

Taorminaborna älskar att smycka sin stad med keramikskulpturer i alla former, exotiska figurer som kanske kan vara porträtt av forna styrande eller långväga besökare i staden. Det finns många roliga detaljer att se på så fort man kommer en bit ifrån huvudgatan.

Andra kända Taorminabesökare är Alexander Dumas, Johannes Brahms, Gustav Klimt, Richard Wagner, Oscar Wilde, Truman Capote, John Steinbeck, Urho Kekkonen, Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola, Leonard Bergman, Marlene Dietrich, Greta Garbo, Federico Fellini, Cary Grant, Gregory Peck och Elizabeth Taylor.

Staden är vacker än i dag,  med hänförade vyer, särskilt när man ser utöver havet eller upp till bergstopparna  vid solnedgången. Men när man trängs med alla turister på de smala gatorna, hoppas man att hade kunnat komma dit hundra år tidigare.  Etnas topp är dock fortvarande en syn som man inte kan få nog av.

Amos Anderssons kapell

Svenskfinlands största kulturmecenat Amos Andersson har finansierat det mesta inom det
 finlandsvenska kulturlivet, både vetenskap och konst.

Han ägde ett helt kvarter mitt i Helsingfors, tidningen Hufvudstads- bladet och villa Ekudden som han donerade som bostad åt republiken Finlands president. Hans hem är nu det största privata konstmuséet i Finland.
Vad tänkte han när han satt i sitt kapell högst upp i det stora huset, var det andliga funderingar, eller tänkte han på det som han skulle lämna efter sig i jordelivet?

Amos Andersson var född i den lilla byn Brokärr på Kimitoön i Åbolands skärgård 1878. Han kom från ett religiöst hem, präglat av   den evangeliska rörelsen. Amos började sin utbildning i den lokala folkskolan, fick 20 år gammal sin examen i den svenskspråkiga handelsskolan i Åbo, läste nationalekonomi i Göttingen och London. Under de första åren av det nya seklet byggde han upp en blomstrande affärsverksamhet. Han började med försäkringar, gav ut branschtidningar, startade reklambyrå och år 1909 ett eget civiltryckeri på gården vid Georgsgatan 27. Hans arkitektvänner W.G. Palmqvist och Einar Sjöström ritade det affärs- och bostadshus som har stått där sedan 1913 och som efter hans död 1961 byggdes om till museum.

År 1916 hade han förvärvat aktiemajoriteten i det största litografiska tryckeriet Tilgmanns, sedan köpte han landets viktigaste svenskspråkiga tidning, Hufvudstadsbladet  och verkade som tidningens chefredaktör under åren 1928-1936.

Under 1920-talet satt Amos Andersson även i riksdagen för svenska folkpartiet och valdes tre gånger till elektor i presidentvalet. Han var god vän med P.E. Svinhufvud och Kyösti Kallio. Han umgicks med den finaste societet, porträtten av statsmän och artister står kvar på flygeln i rummet där hans privata konstsamlig visas.

Villa Ekudden skänkte han som residens för de sittande presidenterna efter vinterkriget 1940. Samma år bildades Föreningen Konstsamfundet som enligt hans detaljerade testamente förvaltar all hans kvarlåtenskap. Konstsamfundet äger fastigheter, flera finlandsvenska tidningar och investeringsbolag. Föreningen delar ut pengar till kulturverksamhet och stipendier inom konst, musik, teater, journalistik mm. Ansökningstiden för årets stipendier börjar den 1 september.

Amos Anderssons museum drivs alltså efter hans egna principer. Där blandas gammalt och nytt, permanenta samlingar och tillfälliga utställningar av modern konst i olika våningar. Många andra konstsamlare har donerat verk till muséet, den största är arkitekt Sigurd Frosterus samling av centrala verk bl.a. av Magnus Enckell och A.W. Finch samt utländska mästare.

Högst upp i huset lät Amos Anderssons i mitten på 1920-talet inreda ett kapell med specialbyggd orgel och sakrala målningar, bl.a. medeltida madonnabilder från olika länder i Europa. Han hyste ett särskilt intresse för medeltidskonsten, musiken och det ceremoniella.
Vid samma tid utgav han ett bildverk om Finlands medeltida kyrkoarkitektur och donerade pengar till restaureringen av bl.a. Åbo domkyrka och kyrkan i Kimito. Han var även medlem i styrelsen för Svenska Oratorieföreningen och Åbo Akademis stiftelse från 1923 fram till sin död.

I kapellet kan man se att byggherrens testamente efterlevs bokstavligt, de gamla samlingarna kompletteras med nya verk. Mitt bland de gamla madonnabilderna står Smärtomannen - lidande tvåkönad Kristus som broderad textilskulptur av Pauliina Turakka-Pirhonen.

Konstmuseet har numera utökats med en vindsvåning övanför kapellet. Just nu visas teckningar av Amos Anderssons vän, bildhuggaren Felix Nylund som även har gjort en porträttrelief i brons på hans gravsten invid Kimito medeltida gråstenskyrka.

Anade Amos Andersson att flera generationer finlandsvenska konstnärer och intellektuella skulle få sin försörjning tryggad tack vare hans generösa donation, pengar som har gett avkastning över förväntan?

http://www.amosanderson.fi/
http://www.konstsamfundet.fi/

Vulkaniskt vatten mot ischias

Ischia är vulkaners och kratrars ö utanför Neapel, granne med Capri. Den högsta toppen Eponomeo är 788 meter hög. Vulkanerna har vilat så länge att det statistiskt sätt finns risk för utbrott inom en snar framtid. Jordbävningarna har inte heller varit  få. Samtidigt har de vulkaniska aktiviteterna frambringat ett bördigt landskap och varma källor till gagn för både jordbruket och turistindustrin. Redan etruskerna kände till de goda vinerna.

Grekerna hade flera namn för öborna, "Pithecusa" sägs betyda apornas ö för att man tyckte att människorna liknade apor, eller att namnet förmodligen härrör från "ischra" som betyder "den svarta ön" i semitiska språk.

Klimatet är milt och torrt, fridlyst natur som är frodig och vacker, det finns fina badstränder runt ön samt många stora badanläggningar, termalparker som kan vara rena äventyrsbad eller medicinskt inriktade, varma källor med olika slags mineraler i vattnet.



Maten är syditalienskt utsökt, de aromatiska citronerna stora som grapefrukt, skaldjuren och fiskarna riktiga delikatessser.

Ön har ca 60 000 invånare, men när turisterna kommer blir det tio gånger fler under sommarmånaderna fram till oktober. Utöver italienare har det mest varit tyskar,  men nu märks ryssarna som fått restauranger och hotell med kyrilliskt informationstext.

Den viktigaste staden heter Ischia Porto, en hamn med livlig trafik av olika linjebåtar, utflyktscharter till närmaste öar samt lyxiga privatyachter.

Vid andra änden leder bron Ischia Ponte till medeltidsborgen Castello Aragonese som uppfördes av Alfonso av Aragonien.

Det är lätt att ta sig runt ön, vägen är välhållen och bussarna moderna. Vid hållplatserna finns digital information om nästa avgång. Man kan åka runt hela ön, och stanna vid olika ställen, t. ex Forio som ligger på solnedgångssidan och har varit ett centrum för det internationella jetsetet, men nu hdser turister av alla kategorier. Längs vägen dit ligger trädgården ”la Mortella” anlagt av den engelska tonsättaren William Walton.

Listan på berömda personer som har verkat på eller besökt Ischia är lång. Här är några av de mest kända: H.C. Andersen, W H Auden, Josef Brodski, Truman Capote, Giuseppe Garibaldi, Guy de Maupassant, Alfred de Musset, Markis de Sade, Allen Ginsberg, Henrik Ibsen, Felix Mendelssohn, Pablo Neruda, Friedrich Nietzsche, Pier Paolo Pasolini, John Steinbeck, Arturo Toscanini, Mark Twain. Luchino Visconti.

Nu kommer kändisar till den årliga filmfestivalen som hålls juni, precis innan turistsströmmen är som intensivast. Cineaster kan njuta av filmer som är inspelade där, den mest kända är kanske Cleopatra med Elisabeth Taylor och Richard Burton.

Annars kommer nog många för att bada, både i havet och i de varma källorna. De flesta hotellen har egna bassänger med varmt mineralvatten från bergen, det finns anslag om vilka nyttiga ämnen som finns i vattnet. De kan vara lämpliga för behandling av muskelbesvär, ryggvärk, reumatiska problem och astma, psoriasis och gynekologiska sjukdomar.

Jag besökte Parco Termale Castiglione uppe på berget utanför Porto Ischia. Nedanför berg och dalbanan fanns 10 bassänger med olika vattentemperatur, masserande vattenstrålar och en mörk grotta inne i berget som kallades för Sauna. Utanför fanns en skylt på olika språk som varnade känsliga personer för hälsorisker. Man kunde även välja olika behandlingar från en lång lista. Den obligatoriska badmössan fick man gratis från garderoben där man lämnade kläderna. Det var fullt med alla möjliga människor, familjer och äldre personer som njöt av lugnet i solen. Längst ner kunde man ta sig till havet, men det lockade nästan inga.

Ischias led jag som tur var inte av, men en s.k. frusen skuldra som jag skötte om varje morgon och kväll under vattenstrålarna i hotellets  lilla varma mineralvattenbassäng där de ryska gästerna badade hela dagarna. Det räckte för att värken nästan skulle försvinna efter en vecka trots att sängen inte var vidare bekväm.

Jag skulle dock gärna vilja återvända till den vackra vulkanön även när jag inte behövde behandling för några krämpor.

http://www.onischia.com/
http://www.italyguides.it/us/campania/isle_of_ischia/ischia_italy.htm

http://www.termecastiglione.it/eng/index.htm

Från svavelvatten till exlusiva spa - Jurmala

32 km sandstrand ren luft, tallskogar, gamla fina trähus mellan havet och floden Lielupe har gjort Jurmala utanför Riga vida känd.

Det är en av de äldsta badorterna i Europa. Man kan åka tåg till de många  byarna, var och en har sin karaktär och sin historia. De första badgästerna var Kurlands adelsfamiljer redan på 1700-talet. De slog sig ned i fiskebyn Kauguri.

I Dubulti blev sårade ryska soldater inhysta för att vila upp sig efter kriget med Frankrike 1812. Där byggdes även det allra första hotellet. Badhuset "Marienbad" öppnades 1870.

Majori har blivit ett av det största och flottaste områden i Jurmala med sin gågata, omigiven av restauranger, stora Spa och hotell i olika stilar bland de gamla trähusen. Den stora badinrättningen från 1910-talet, där man kunde bada i hett havsvatten är fint renoverad, en bit längre bort vid stranden står stora betongkolosser från Sovjettiden.

Längts ut i Jurmala ligger Kemeri, känd för sina svavelkällor och sin nationalpark. Dit kom den första järnvägen som byggdes 1877. Kemeri hade även regelbundna tåg- förbindelser från Moskva.

Nu är det inte många tåg som kommer ända dit, men sanatoriet i nyklassisistiskt stil från 1930-talet restaurerades för fullt när jag besökte den sömniga byn i utkanten av Jurmalaområdet. Nu kan man bo på hotellet.

Kemeris ortodoxa träkyrka med pepparkaksliknande sniderier på fasaden är enligt legenden byggd utan en enda spik. Det finns två ortodoxa kyrkor i Jurmala, två katolska och tre lutheranska. Utöver kyrkorna har 400 värdefulla byggnader hamnat på en lista över arkitektoniska monument.

Men egentligen finns det 4000 hus som har stor betydelse för stadens historia. Det är bara en bråkdel som har underhållits, många ser fallfärdiga ut. Fastställandet av ägarförhållanden har tagit lång tid. De finaste husen hade tagits i beslag av de nya makthavarna.

Under Sovjettiden var Jurmala en betydande tillflyktsort för många lettiska konstnärer och intellektuella, som kunde verka där mera undanskymt än i staden. De drog sig undan till sina sommarhus, levde fattigt och utan bekvämligheter.

Längs hela vägen finns det skyltar till olika medicinska anläggningar vid stranden, de flesta är nog byggda under Sovjettiden, då det fanns 105 vilohem, pensionat, artisthem och andra inrättningar där 300 000 sovjetmedborgare årligen vistades utan att avloppen från anläggningarna renades.

Den äldsta byn Sloka har inte mycket kvar av sin historia, där står det gråa illa byggda flervåningshusen tätt. Människorna ser trötta och håglösa ut i bussen på väg hem. Ryska är det dominerande språket här i det fattigaste Jurmala där de unga utslagna sitter på bänken utanför stationshuset och ser tågen komma och gå.

Kontrasten mellan turistområden, de nya arkitektritade moderna bostadshus som höll på att byggas och de fattigaste som inte själv har valt sina bostäder år slående.

http://www.jurmala.lv/page/25
Kemeri