Utflykt under huset där jag bor

En tisdagkväll i september fick vi som kommer att bo rakt ovanför Citybanans nya tågtunnel stiga ned i underjorden för att se vad som händer där tunneln har naggat ett hörn av vår källare.

Hittills har vi bara suttit i ett antal informationsmöten med Trafikverket och hört ett sjuhelvetes buller av maskiner som borrar stålrör ända in i berggrunden, åtskilliga meter ner. Arbetet har varit i gång över ett år, borrningarna startade i våras och håller på åtminstone några veckor till, ibland rakt under vårt sovrum eller utanför, ibland runt hörnet.

Huset mitt emot - det K-märkta Kung Oscars minne - har genomgått ännu större omvandling än vårt, det har varit utrymt ganska länge och fungerar nu som arbetslokal för polska och tyska byggarbetare som arbetar för Citybanan.
Den stora gruppen nyfikna grannar utrustades med hjälmar och skyddsvästar. Sedan fick vi dela på oss, barnfamiljerna fick gå först in i källaren medan vi andra steg ner under Minnet. De som bor mitt emot kan följa arbetet från sina fönster, från gatan ser man bara avspärrnignar och blåa plastskynken. Men det kostar på att ha den utsikten, väggarna spricker, dörrar går inte att stänga, fönsterrutor krossas av trycket.

Det var märkligt att kunna gå rakt under det stora huset som numera står fritt i luften på pelare i väntan på att täckas över med ett nytt golv, eller skall man säga tak över den blivande tunneln som skall dras från Södra Station under vattnet i Riddarfjärden, Centralens nuvarande station och ända upp till Odenplan.
Det stora infrastukturprojektet har delats mellan olika entrepenörer, vår del byggs av tyska Bilfinger Berger.

Det är dessa balkar som skall garantera att huset kommer att stå kvar ovanför tunneln. En av grannarna frågade oroligt om hur mycket erfarenhet det finns av liknande byggen, och svaret blev att det här inte är riktigt jämförbart med något annat.

- Hur kan man då vara säker på att det kommer att hålla, frågade hon ännu oroligare. Det är noga beräknat med avancerad teknik, blev svaret.

Även sättningarna i vårt hus är noga beräknade med prismor på fasaden och lantmätare på plats varje morgon.
 Ändå har det blivit mycket allvarligare sprickor än man fån början hade väntat sig. Husen har glidit ifrån varandra. Nu täcker man över grunden mellan borrningarna för att det skall vara stadigare.
Man tror sig ha läget under kontroll nu när 60 % av borrhålen är klara och de kraftiga stålbalkarna har monterats för att hålla vår husgrund på plats.  Den här långa röda balken går rakt under oss, hur den kom dit har vi tyvärr kunnat höra från morgon till kväll, mellan 07.00 och 19.00.
Det är väldigt trångt i vår källare, svårt att ta sig fram med de stora maskinerna som måste flyttas mellan varje borrhål för att minimera risker för sprickor. Det är noga planerat i vilken ordning balkarna skall komma på plats.

Den här borrmaskinen är den enda som får plats i källaren, varje rör som skall ner till berget under den sandiga gamla sjöbotten är under två meter lång, så det blir många rör som måste sättas i hop för varje borrhål.
 Dessvärre har den blivit en dödsmaskin, en polsk arbetare hamnade under den vid ett flytt och avled omedelbart.
En veckas tystnad tog vid efter olyckan, undersökningar av polisen och säkerhetsansvariga.

Ändå har borrningen flyttats fram och tillbaka i de smala källargångarna så att de flesta rören nu är täckta med stålbalkar som även sticker fram utanför husfasaden.  
När det hela blir färdigt någon gång skall lokalerna återställas till fotografen som är känd för sina matbilder. Men det kommer att ta flera år.
Först när vårt hus står stadigt kan själva tunnelbygget starta, då kommer hela gatan utanför vårt hus att grävas ner till 12 meter. Så småningom skall allting täckas över och vi skall kunna promenera i parken ovanför spåret, någon gång om så där fem år.

http://www.trafikverket.se/citybanan
Sisuradion om Citybanan