Riga - Sveriges största stad för 400 år sedan

Svenskporten i gamla stan är det synligaste minnet av Rigas svenska historia.

Det finns även andra minnesmärken av svensktiden på museer och i runt om i staden.
Riga blev Sveriges största stad år 1621 efter att Gustav II Adolf  med en styrka om
20 000 man vid  det tredje svenska anfallet  lyckades besegra försvarets 2000 soldater .

  Karl IX hade lidit svidande nederlag under den första drabbingen år 1605. Han hade seglat med en flotta på 40 skepp till floden Dunas utlopp. 5000 soldater stupade och han själv var nära att gå under men räddades av den baltiske adelsmannen Henrik Wrede som erbjöd kungen sin häst. Svenskarna evakuerades till Kirkholm där den svenska armén led ett av sitt värsta nederlag någonsin, av 15000 soldater stupade 9000. 
Till slut lyckades dock svenskarna härska över hela Östersjön. Stockholm växte i betydelse och blev större än Riga under 1660-talet.
Drottning Kristina skänkte bronskanoner till staden och generalguvernörerna härskade i Rigaborgen. De hörde till de kända högadliga släktena: Oxenstierna, De la Gardie, von Fersen, Wrangel och Skytte. Manskapet till stadens försvar hämtades oftast från Finland, och uppgick  i regel till 4000 soldater.
Pulvertornet byggdes av Erik Dahlberg som även  anlagt utmärkta fästningar, ofta med torn i många svenska, baltiska och tyska städer. Hans mest kända gärning är  annars de tecknade förlagorna till kopparsticken i planchverket Suecia Antiqua et hodierna. Dahlberg var Livlands generalguvernör från 1696 nästan ända till sin död 1703.
Det här ryska kopparsticket här visar befästningarna som de såg ut under den svenska tiden, namngivna av Dahlberg.

I början av det stora nordiska kriget  år 1701 vann Karl XII en av sina största framgångar, den svenska armén vadade över floden Dunas krök intill staden. Med list tog 7000 man sig genom vattnet med båtar och vadade till fots. Det var ett riskfyllt äventyr, trupperna blev beskjutna men få blev träffade. Svenska förlusterna var 100 döda och 400 sårade, de sachsiska förlorade 1300 döda och sårade, inklusive 400 ryssar. 



Under fälttåget till Polen som varade i fem år försummades dock försvaret av Östersjöprovinsserna. Livland förblev inte svensk så länge till.
Ryska belägringen varade från november 1709 till juli 1710. Svenskarna kapitulerade.
I Pulvertornet kan man numera bekanta sig med Lettlands historia, museets samligar börjar med urtiden och högst upp kan man se foton av alla som har bekämpat varandra under 1900-talets förödande krig.
Där finns  även ritningarna till Dahlbergs fästningsverk. Lämningar av hans vallgrav med bastioner  har under 1800-talet förvandlats till parkanläggningar. Rigaborna kan njuta av idylliska vattenvägar som utgör en grön lunga mitt i staden

Under den svenska tiden stärktes det lettiska språket och den lettiska kulturen.  Bibeln översattes till lettiska av Janis Gliks och utgavs med svensk stöd. Letterna själva hade inte så mycket inflytande eftersom Livland styrdes som en erövrad provins.
Lettiska bönder befriades genom reduktionen från att vara tyska adelns livegna. I Riga bevarades dock det infödda tyska borgenskapets hegemoni.
Under svensktiden ombyggdes  den katolska  St Peterskyrkan i barockstil. Des torn var under flera århundraden Europas högsta träbyggnad. Tornet har renoverats många gånger och syns ännu högt över hustaken i gamla stan.
Läs också: Europas största matmarknad i Riga

Utflykt under huset där jag bor

En tisdagkväll i september fick vi som kommer att bo rakt ovanför Citybanans nya tågtunnel stiga ned i underjorden för att se vad som händer där tunneln har naggat ett hörn av vår källare.

Hittills har vi bara suttit i ett antal informationsmöten med Trafikverket och hört ett sjuhelvetes buller av maskiner som borrar stålrör ända in i berggrunden, åtskilliga meter ner. Arbetet har varit i gång över ett år, borrningarna startade i våras och håller på åtminstone några veckor till, ibland rakt under vårt sovrum eller utanför, ibland runt hörnet.

Huset mitt emot - det K-märkta Kung Oscars minne - har genomgått ännu större omvandling än vårt, det har varit utrymt ganska länge och fungerar nu som arbetslokal för polska och tyska byggarbetare som arbetar för Citybanan.
Den stora gruppen nyfikna grannar utrustades med hjälmar och skyddsvästar. Sedan fick vi dela på oss, barnfamiljerna fick gå först in i källaren medan vi andra steg ner under Minnet. De som bor mitt emot kan följa arbetet från sina fönster, från gatan ser man bara avspärrnignar och blåa plastskynken. Men det kostar på att ha den utsikten, väggarna spricker, dörrar går inte att stänga, fönsterrutor krossas av trycket.

Det var märkligt att kunna gå rakt under det stora huset som numera står fritt i luften på pelare i väntan på att täckas över med ett nytt golv, eller skall man säga tak över den blivande tunneln som skall dras från Södra Station under vattnet i Riddarfjärden, Centralens nuvarande station och ända upp till Odenplan.
Det stora infrastukturprojektet har delats mellan olika entrepenörer, vår del byggs av tyska Bilfinger Berger.

Det är dessa balkar som skall garantera att huset kommer att stå kvar ovanför tunneln. En av grannarna frågade oroligt om hur mycket erfarenhet det finns av liknande byggen, och svaret blev att det här inte är riktigt jämförbart med något annat.

- Hur kan man då vara säker på att det kommer att hålla, frågade hon ännu oroligare. Det är noga beräknat med avancerad teknik, blev svaret.

Även sättningarna i vårt hus är noga beräknade med prismor på fasaden och lantmätare på plats varje morgon.
 Ändå har det blivit mycket allvarligare sprickor än man fån början hade väntat sig. Husen har glidit ifrån varandra. Nu täcker man över grunden mellan borrningarna för att det skall vara stadigare.
Man tror sig ha läget under kontroll nu när 60 % av borrhålen är klara och de kraftiga stålbalkarna har monterats för att hålla vår husgrund på plats.  Den här långa röda balken går rakt under oss, hur den kom dit har vi tyvärr kunnat höra från morgon till kväll, mellan 07.00 och 19.00.
Det är väldigt trångt i vår källare, svårt att ta sig fram med de stora maskinerna som måste flyttas mellan varje borrhål för att minimera risker för sprickor. Det är noga planerat i vilken ordning balkarna skall komma på plats.

Den här borrmaskinen är den enda som får plats i källaren, varje rör som skall ner till berget under den sandiga gamla sjöbotten är under två meter lång, så det blir många rör som måste sättas i hop för varje borrhål.
 Dessvärre har den blivit en dödsmaskin, en polsk arbetare hamnade under den vid ett flytt och avled omedelbart.
En veckas tystnad tog vid efter olyckan, undersökningar av polisen och säkerhetsansvariga.

Ändå har borrningen flyttats fram och tillbaka i de smala källargångarna så att de flesta rören nu är täckta med stålbalkar som även sticker fram utanför husfasaden.  
När det hela blir färdigt någon gång skall lokalerna återställas till fotografen som är känd för sina matbilder. Men det kommer att ta flera år.
Först när vårt hus står stadigt kan själva tunnelbygget starta, då kommer hela gatan utanför vårt hus att grävas ner till 12 meter. Så småningom skall allting täckas över och vi skall kunna promenera i parken ovanför spåret, någon gång om så där fem år.

http://www.trafikverket.se/citybanan
Sisuradion om Citybanan

Glada Hudik med charm och vackra vyer

Norrlands äldsta stad grundades av Johan III då byarna Hudik och Vallen slogs ihop år 1582. Hamnstaden flyttades snart till en annan plats enligt ett kungligt beslut från 1622. Staden har brunnit flera gånger, värst efter ryssarnas angrepp 1721. Stadsplanen med rutnätsmönster kom efter nästa storbrand 1792. Hamnen med de pittoreska sjöbodarna är stadens signum.

De flesta tvåvåningshusen byggdes i början av 1800-talet av handelsmän och borgare. Man kan än idag gissa sig till vilka yrken husägarna hade av symbolerna i den rika panelarkitekturen. Man kan läsa husens historia på skyltar som berättar om vilka som har bott där även längs andra gator i den backiga staden.

På den här väggen står det: Brunska gården ägdes av apotekaren Julius Brun åren 1842-1901. Storgatan har bevarats som en enhetlig miljö, Folkets hus ser vid första anblicken ut som andra gamla hus. Den andra halvan är i själva verket en nybyggd kopia med tråkig modern interiör. Dansrestaurangen August gick i konkurs och blev diskotek men biblioteket och kulturverksamheten finns kvar.

På en kulle strax öster om staden ligger Sångartemplet som kröner Köpmanberget. Stadens hantverkare och köpmän byggde folkparken med flera vackra byggnader i början av 1900-talet. Utsikten är hänförande. Nu händer det sällan något där utöver nationaldagsfirandet. Restaurangen är oftast stängd men man kanske kan trösta sig på minigolfbanans cafeteria som dock inte dög åt mig.

Världens nordligaste järnväg från Hudiksvall till Forsa invigdes 1860. Staten köpte och breddade de smala spåren 1887. Norra Stambanan har utvecklats under tiden, så sent som på 1990-talet gjordes de riktigt stora satsningarna för X 2000. Trots det finns det bara ett spår genom centrum, vilket betyder att bommar stoppar trafiken med jämna mellanrum då vagnarna drar rakt genom det ärevördiga statshotellets mindre ståtliga tillbyggnad.

De glada Hudikborna är numera 37 000 till antalet efter en sammanslagning med Bjuråker, Delsbo, Forsa och Iggesund. 17 000 bor i tätorten Hudiksvall. I hela kommunen finns 61 olika matställen som huvudsakligen sköts av människor som har kommit från andra delar av världen; Kina, Indien, Thailand och Medelhavet. Kebab och pizza är vanligast. Utan invandrarna skulle glada Hudik inte ha många ställen att gå till.

Min barndomskyrka i Tammerfors

Tammerforsborna räknar sin domkyrka som en av  världens  viktigaste sevärdheter. Det framkom vid en omröstning i den lokala tidningen Aamulehti för några år sedan.

Johannes kyrka är ritad av Lars Sonck, byggd av massiva granitblock under de första åren av 1900-talet då Finland ännu var ett ryskt storfurstendöme.
Det är en märklig byggnad som gav näring åt fantasin när jag som liten satt där och såg på nakna pojkar, änglavingar, rosor och taggar längs tak och väggar.
Hugo Simbergs fresker med sin symbolism är mycket ovanliga för lutheranska kyrkor och väckte mycket ont blod i början. I en omröstning bland dem som hade beställt kyrkan räddades de från övermålning med en rösts övervikt. Den rösten är något att vara tacksam över.

Hugo Simberg började sitt två år långa arbete i kyrkan 1904 med ormen mitt i taket. Han har liknat ormen vid människohjärtat - enligt bibeln ont från första början. Här är ormen med äpplet i munnen fängslad inom de små vingarnas täta cirkel som symboliserar det unga barnasinnets täta fjun. Det är Guds ord som verkar mot människans självupptagenhet.

Dödens trädgård är ett av Hugo Simbergs favoritmotiv. Det finns även som akvarell, tempera och etsning. Simberg sysselsatte sig med detta motiv under 10 års tid från 1896.
Det är märkliga växter som dessa benrangel ömt vårdar i det karga landskapet. Kontrasten mellan de döda gestalterna och deras aktiva sysslor är förbryllande. Varför hänger den vita duken på en kvist i förgunden? 

Den sårade ängeln är en av de mest kända finska målningarna. Simbergs målning tillkom 1903 under hans sjukdomskris, den ursprungliga målningen hänger nu på Ateneum.  I fresken på kyrkans läktare har han lagt till fabrikskorstenar för att visa anknytningen till industristaden.
Jag kunde inte bestämma om jag skulle tycka mer synd om de stackars pojkarna med grova drag eller den vita ängeln med ögonbindeln. Vart är de på väg?
 Ibland ville jag sitta på läktaren bara för att få betrakta dem.

Rosengirlangen som bärs av tolv nakna pojkar är 52 meter lång och täcker hundra kvadratmeter.
En tredjedel av fresken fick göras om eftersom Simberg inte behärskade tekniken från början. Modellerna är tammerforspojkar, några har man identifierat senare.
De håller i de taggiga rosorna på olika sätt, så som man kan förhålla sig till själva livet.  Den brinnande busken som de rör sig mot hade jag många funderingar kring.

Det som jag mest undrade över var dock altartavlan av Magnus Enckell, en annan av symbolisterna under förra århundradets början. Han har numera blivit mycket uppmärksammad med stora utställningar.
Under Enckells runda glasfönster med korset hänger Uppståndelsen.
Särskilt fästes min blick på de tre männen som nyss har stigit upp ur sin grav och ser på de vitklädda människorna som går i procession mot det eviga livet. Skulle alla gravar öppnas så här undrade jag. Vart skulle alla människorna ta vägen?
Det finns många fler fantastiska detaljer i kyrkan, som jag ännu efter mer än femtio år kan se för mitt inre öga. När jag besöker min födelsestad, försöker jag alltid hinna med att se mina minnesbilder i verkligheten.

Mer om Hugo Simberg

Järnets dystra tempel i Iggesund

Här har malm förädlats till järn under två och ett halvt sekel.
Det är mörkt och dammigt i denna byggnad, branta trappor och trånga passager.
Iggesund är ett av många bruk i Sverige som anlades under 1600-1700 talet.

                                                     

Bruket grundades av Isak Breant 1685. 

Från början fanns en masugn, smedja med hammare samt två härdar för vallonsmide.

Efter att ryssarna bränt bruket 1721 tog stockholmska handelshuset Grill över.
Det medförde en blomstring i järnhanteringen fram till 1800.
Sedan växlade ägarna.

Familjen Tamm som redan ägde flera bruk i trakten tog över 1869 och byggde ett stort vattensåg intill och moderniserade tillverkningen.

Iggesunds masugnar byggdes 1875 och 1895.

Masugn har används i hyttor sedan 1100-talet. Ugnen bestod av ett 20-30 meter högt tegelinfodrat, vattenkylt schakt som fylldes på vid toppen med malm, koks och slaggbildare. I masugnens nedre del inblåses förvärmt blästerluft i ugnsschaktet. Metoden har utvecklats och används fortvarande.

Ett stort framsteg var bessemerverket, en engelsk uppfinning där luft blåstes in i smält tackjärn.
 Sir Henry Bessemer, som har uppfunnit metoden, lyckades dock inte få upp värmen i de stora konverterna. Det var svensken Göran Fredrik Göransson som lyckades få det att fungera.

Den färdiga smältan fördes direkt in under en stor hammare, oftast vatten- eller ångdriven, och hopsmiddes till smältstycken i lämplig storlek och form. Under denna sista del i själva processen rensades slaggresterna från järnet.

Lancashiremetoden förenklade hanteringen. Då användes hög värme till härden som består av en upptill öppen låda av tackjärnshällar, i ett ugnsrum som med en öppning framme är åtkomligt för smedens verktyg.
Förbränningsgaserna försvinner över härdens bakvägg, där ett förvärmningsrum för tackjärnet finns, för att därefter passera en slags rörapparat som svarar för blästerns uppvärmning.

Det stål som smiddes i extrem hetta kunde valsas till plattare stycken som var lättare att hantera. Arbetet var hårt och slitsamt, farligt för hälsan, men olyckor påstås inte varit vanliga.

Nu har järnverket i Iggesund stått  helt stilla nästan 60 år. Det ersattes av kartongtillverkning.
Ibland fylls dock de mörka och dammiga salarna i det gamla bruket av publik vid olika evenemang. Jag kom dit första gången i slutet av 1980-talet då bruket hade förvandlats till en enorm teater, Folkteatern i Gävle spelade mastodont föreställningen Den stora Vreden.

Iggesund har 890 anställda och ingår i Holmenkoncernen. Iggesunds Bruk är ett integrerat bruk som tillverkar homogen blekt kartong av kemisk massa som används för grafiska produkter och förpackningar av högsta kvalitet.

Bruksmuseet är öppet varje dag under sommaren fram till den 7 augusti. I bottenplanet finns utställning om järnhantering. Skogsbrukets och sågverkets historia skildras i en egen utställning. Det är väl värt att se men har ganska få besökare trots att det är gratis inträde.

http://www.bruksminnen.com/bruket.htm
Per Gynt sommaren 2016?

Vattenäventyr i strålkastarljus med statyer

En märklig blandning av alla möjliga stilar möter en i Tallink Spa hotell nära färjehamnen.  Sköna bad gjorde vistelsen i Tallinn  angenäm, trots vissa estetiska överdrifter. Vad skall man kalla denna stilblandning med "antika" statyer och starka färger både i belysning och textilier? Det hela skapar en overklig stämning. Men det är också mycket rymligt och luftigt, rent och nytt.


Det mäktigaste intrycket får man av dessa balkar utanför huset i det skiftande strålkastarljuset på kvällen. Spa-avdelningen bjuder på fem olika bastun, marmorbädd i hamam-stil och flera bassänger, jacuzzis, sprutande fontäner, barnpool, saltvattenpool och utomhuspool året runt. Den största poolen har en drinkbar med alkoholhaltiga drycker att läska sig med vid behov.






Det tråkiga är dock att man bottnar i vattnet överallt, det är svårt att simma. Man får sitta i det porlande varma vattnet bland andra gäster och suga i sig drinken, eller ställa sig i vattenstrålen under de knäppa fontänerna och beundra de antikinspirerande nakna kropparna som reser sig i olika hörn. På morgontimmarna behöver man inte betala inträde om man går upp tidigt för att hinna med frukosten som är rätt så bra även om det kan vara lite trångt i den grälla matsalen.

Annars kan man köpa olika resepaket som inkluderar en dag i spa-avdelningen.
I skönhetsalongen kan man boka både kroppsmassage och olika ansikts- behandlingar, billigare än hemma.

Denna silvriga dam  möter en direkt vid ingången då man återvänder från staden. Tallinn har gott om olika äldre sevärdheter och estetiskt mer tilltalande upplevelser.

När man väl är inne igen, är det bara att ge sig ut i den långa korridoren med blinkande lampor som byter färg  i olika neonlampors sken och  gå på heltäckningsmattor med mönster som liknar simmande spermier.
Något av det bästa med det hela är  dock läget, ett lugnt hörn av staden med gångavstånd både till båten och gamla stan. Hela resan gav mersmak, valuta för pengarna och sköna bad. Det var en rolig upplevelse, så jag åker gärna till ett estniskt spa igen, men nästa gång blir det kanske ett annat ställe.

http://www.tourism.tallinn.ee/swe.se/

Tallinks egen sida om hotellet

Alla slags hotell i Helsingfors

Helsingfors är staden för mitt inofficiella rekord i hotellboende. Under flera decenniers  besök i Finlands huvudstad  har det blivit både lyxigt och povert.  Kämp är det mest renomerade och därtill  dyrast av alla.Det visade sig vara så internationellt att hotellpersonalen talade

endast engelska. Sobert klädda mörkhyade personer kom för att bädda sängen för natten. Frukostupplevelsenen kröntes av gäster som bara åt kaviar.

Senast bodde vi på Hilton, stort internationellt hotell med snabba hissar i USA-inspirerat atrium. Det visade sig vara riktigt trivsamt, vänlig personal som talade båda inhemska språken. Gratis bastu både på kvällen och morgonen. Annars brukar de finska hotellen bara bjuda på bad únder morgontimmarna.

För länge sedan var jag stamgäst på Klaus Kurki som nu är designat och omdöpt till Klaus K. Där råder en eklektisk blandning av stilar. Vita massiva plastlampor och guldglänsande tyger kanske känns daterade efter några år.  Frukostbuffén bjöd på utsökta finska specialiteter.

Seurahuone, det ärevördiga gamla Socis med touch av Art Deco har fått en ansiktslytfning, rummen har traditionell prägel. Restaurangen som ofta är ganska tom var förut ett populärt kafé .

Helka med sin björkdekor och Aaltomöbler verkar mera äkta finskt. Numera finns takmålningar i alla rum.

Hotel Linna gör skäl för sitt namn - ett genuint finskt jugendslott med en smal gång till de relativt modernt inredda rummen på baksidan.
Radisson Plaza vid Nationalteatern har den spännande restaurangen Pääkonttori med glasmålningar i den gamla kontorslokalen. Standardrummet var ganska ordinärt, men överraskane tyst för att vara mitt i stan.

Garanterat billigt är Omenahotelli som bara kan bokas på nätet, ingen personal, ganska trist inredning. På en sidogata till Nationalteatern ligger Omapohja, modest och billigt men lite väl basic med två smala sängar. Med frukost på rummet var det inte längre så billigt.
Samma gäller Hotelli Finn som dock bjuder en något avnött diskret 60-talscharm, gult badkar i dubbelrummet.

Den märkligaste utsikten fanns i Vaakuna - från rummet kunde man se rakt in i Sokos varuhus. Restaurangen på taket har fin utsikt över stan.  Ännu längre ser man från övre våningar på Scandic Simonkenttä mitt över gatan. Vill man har en vidsträckt utsikt över stan, tar man hissen upp till Ateljébaren på Torni.

Det här är bara ett axplock av alla hotell i Helsingfors där jag har bott, och fler kommer det att bli förhoppningsvis.

Königsberger Klopse - en politiserad maträtt

Första gången jag fick smaka på kokta preussiska

köttbullar var långt från Köningsberg och Ostpreussen
Då fick jag en mun full av nyttig lärdom om att mat kan vara politik.
Vid en gammal flygplats utanför München hölls ett möte för de från Ostpreussen förvisade tyskarna i mitten på 1990-talet med Franz Josef Strauss dotter som huvudtalare.
 Jag hade alltid varit medveten om ätandets rituella värden, men du fick det nya politiska dimensioner.

Jag var där med en delegation av finska Karelska Förbundet som för första gången bekantade sig med tyskar som delade ödet att ha varit tvungna att flytta från sina hem under och efter andra världskriget. I Finland var de nästan en halv miljon och kallades för evakuerade, i Tyskland fanns mer än 11 miljoner Vertriebene från olika hörn av Tyskland som införlivades i andra stater. Ostpreussen blev till största delen polsk, städerna bytte namn, Königsberg döptes om till Kaliningrad och hörde till Sovjetunionen.
Königsberger Klopse mit Saltzkartoffeln var stora saftiga köttbullar i vitvinsås och kapris med kokt potatis. Jag började få en aning om att den rätten kanske hade samma betydelse som karelska piroger för finnarna, även om den inte är lika vanligt förekommande, tillagningen är lite mer komplicerad.Nu har jag lärt mig att dessa köttbullar blev något av DDR:s nationalrätt, gedigen husmanskost som dock inte fick förknippas med den politiska historien och döptes om till Kochklopse, kokta bullar.
Långt senare har jag blivit bjuden på Königsberger Klopse hemma i köket av min egen mästerkock. Han har även utvecklat egna varianter av kokt färs t.ex. fisk i vit sås med kapris. Det är riktigt gott.

I Berlin var det inte så lätt att hitta denna husmanskost i restaurangerna. I hjärtat av gamla Berlin på Weissenstrasse vid Nikolaikyrkan, inte långt från den brutala Alexanderplats finns en uråldrig restaurang som hade våra efterlängtade kött- bullar på söndagens lunchmeny.
Tur var det för att de andra rätterna på matsedeln i krogen Zur letzter Instanz verkade ordentligt mättande, Eisbein med surkål eller korv och skinka i massor. Restaurangen har funnits där sedan 1500-talet och har stått bi alla politiska skiften. Där kan man sitta på nötta täbänkar och smaka påhistoria, nuförtiden lagom avpolitiserad igen.

recept

http://www.zurletzteninstanz.de/
Karelska förbundet
Organisation för de förvisade i Tyskland

Europas största matmarknad mitt i Riga

Europas största marknad  Centrāltirgus

Rīgas inryms i fem stora luftskeppshangarer med var sitt specialsortiment: kött, fisk, bröd, mejeriprodukter och grönsaker.

Mellan Gamla stan i Riga och järnvägsstationen går en av de mest trafikerade gatorna med bilar, bussar och spårvagnar. I gångtunnlarna under gatan rör sig en ständig ström av människor med kassar. Vid trapporna sitter några stackare och ber  om allmosor.

Innan vi kommer till marknaden, måste vi passsera en köttlast från Hamburg. Kötthallen är den första vi kommer in i, mängder med olika kroppsdelar av djur -  grisar och  hönor,  korvar och skinkor. Det luktar animaliskt.

Bröd och kakor i alla de slag fyller diskarna högre upp eftersom de inte behöver kylas. Det finns mängder med söta kakor, torra kex, nötter och frön, honung, te och kaffe. Mitt i hallen kan man åka en rulltrappa upp för att köpa möbler, kläder och vitvaror. I mittgången är det nästan trångt, man får hålla samma långsamma takt som alla andra.

Äldre kvinnor verkar vara i majoritet, men det är inte ont om karlar som man skulle kunna tro i dessa matens tempel med sinsemellan olika karaktär.
Hallen för frukt och grönsaker är luftigare än de andra, den har genomgått en ordentlig modernisering, men ett helt hörn står oanvänt.
Den livliga handeln utomhus, där utbudet är minst lika stort, drar förstås fler kunder, åtminstone vid vackert väder. Priserna där ute kanske är lägre också.

Fiskhallen är den allra livligaste. Det finns stora och små fiskar som ligger där prydligt utställda, hela, flådda eller skurna i bitar, allt efter art och smak. Här luktar det friskt hav eller sotig rök. Karparna simmar levande i sin bassäng och fångas upp av starka kvinnohänder.

Skyltarna är det för mesta skrivna på lettiska, fiskkonserver och kaviar på ryska. Språket man hör är oftast ryska, vilket är vanligt i hela Riga.

Köttet och fisken hallarna verkar ha mycket hög kvalitet. Bakverken ser ut att vara enklare än de fina kakorna och bakelserna man ser i stadens många kaféer. Där konkurrerar man säkert med kvantitet och priser.

Man blir mäkta imponerad av hela utbudet, mängden och omfattningen.

Alldeles intill har Stockmanns varuhus öppnat sin stora livsmedelshall, där man själv kan plocka matvaror ur diskarna.  Hoppas det inte utrotar den mest originella livsmedelshandel som jag har haft nöjet att ta del av.