Alla slags hotell i Helsingfors

Helsingfors är staden för mitt inofficiella rekord i hotellboende. Under flera decenniers  besök i Finlands huvudstad  har det blivit både lyxigt och povert.  Kämp är det mest renomerade och därtill  dyrast av alla.Det visade sig vara så internationellt att hotellpersonalen talade

endast engelska. Sobert klädda mörkhyade personer kom för att bädda sängen för natten. Frukostupplevelsenen kröntes av gäster som bara åt kaviar.

Senast bodde vi på Hilton, stort internationellt hotell med snabba hissar i USA-inspirerat atrium. Det visade sig vara riktigt trivsamt, vänlig personal som talade båda inhemska språken. Gratis bastu både på kvällen och morgonen. Annars brukar de finska hotellen bara bjuda på bad únder morgontimmarna.

För länge sedan var jag stamgäst på Klaus Kurki som nu är designat och omdöpt till Klaus K. Där råder en eklektisk blandning av stilar. Vita massiva plastlampor och guldglänsande tyger kanske känns daterade efter några år.  Frukostbuffén bjöd på utsökta finska specialiteter.

Seurahuone, det ärevördiga gamla Socis med touch av Art Deco har fått en ansiktslytfning, rummen har traditionell prägel. Restaurangen som ofta är ganska tom var förut ett populärt kafé .

Helka med sin björkdekor och Aaltomöbler verkar mera äkta finskt. Numera finns takmålningar i alla rum.

Hotel Linna gör skäl för sitt namn - ett genuint finskt jugendslott med en smal gång till de relativt modernt inredda rummen på baksidan.
Radisson Plaza vid Nationalteatern har den spännande restaurangen Pääkonttori med glasmålningar i den gamla kontorslokalen. Standardrummet var ganska ordinärt, men överraskane tyst för att vara mitt i stan.

Garanterat billigt är Omenahotelli som bara kan bokas på nätet, ingen personal, ganska trist inredning. På en sidogata till Nationalteatern ligger Omapohja, modest och billigt men lite väl basic med två smala sängar. Med frukost på rummet var det inte längre så billigt.
Samma gäller Hotelli Finn som dock bjuder en något avnött diskret 60-talscharm, gult badkar i dubbelrummet.

Den märkligaste utsikten fanns i Vaakuna - från rummet kunde man se rakt in i Sokos varuhus. Restaurangen på taket har fin utsikt över stan.  Ännu längre ser man från övre våningar på Scandic Simonkenttä mitt över gatan. Vill man har en vidsträckt utsikt över stan, tar man hissen upp till Ateljébaren på Torni.

Det här är bara ett axplock av alla hotell i Helsingfors där jag har bott, och fler kommer det att bli förhoppningsvis.

Königsberger Klopse - en politiserad maträtt

Första gången jag fick smaka på kokta preussiska

köttbullar var långt från Köningsberg och Ostpreussen
Då fick jag en mun full av nyttig lärdom om att mat kan vara politik.
Vid en gammal flygplats utanför München hölls ett möte för de från Ostpreussen förvisade tyskarna i mitten på 1990-talet med Franz Josef Strauss dotter som huvudtalare.
 Jag hade alltid varit medveten om ätandets rituella värden, men du fick det nya politiska dimensioner.

Jag var där med en delegation av finska Karelska Förbundet som för första gången bekantade sig med tyskar som delade ödet att ha varit tvungna att flytta från sina hem under och efter andra världskriget. I Finland var de nästan en halv miljon och kallades för evakuerade, i Tyskland fanns mer än 11 miljoner Vertriebene från olika hörn av Tyskland som införlivades i andra stater. Ostpreussen blev till största delen polsk, städerna bytte namn, Königsberg döptes om till Kaliningrad och hörde till Sovjetunionen.
Königsberger Klopse mit Saltzkartoffeln var stora saftiga köttbullar i vitvinsås och kapris med kokt potatis. Jag började få en aning om att den rätten kanske hade samma betydelse som karelska piroger för finnarna, även om den inte är lika vanligt förekommande, tillagningen är lite mer komplicerad.Nu har jag lärt mig att dessa köttbullar blev något av DDR:s nationalrätt, gedigen husmanskost som dock inte fick förknippas med den politiska historien och döptes om till Kochklopse, kokta bullar.
Långt senare har jag blivit bjuden på Königsberger Klopse hemma i köket av min egen mästerkock. Han har även utvecklat egna varianter av kokt färs t.ex. fisk i vit sås med kapris. Det är riktigt gott.

I Berlin var det inte så lätt att hitta denna husmanskost i restaurangerna. I hjärtat av gamla Berlin på Weissenstrasse vid Nikolaikyrkan, inte långt från den brutala Alexanderplats finns en uråldrig restaurang som hade våra efterlängtade kött- bullar på söndagens lunchmeny.
Tur var det för att de andra rätterna på matsedeln i krogen Zur letzter Instanz verkade ordentligt mättande, Eisbein med surkål eller korv och skinka i massor. Restaurangen har funnits där sedan 1500-talet och har stått bi alla politiska skiften. Där kan man sitta på nötta täbänkar och smaka påhistoria, nuförtiden lagom avpolitiserad igen.

recept

http://www.zurletzteninstanz.de/
Karelska förbundet
Organisation för de förvisade i Tyskland