torsdag 30 juli 2015

Silverberget i Kutná Hora

Böhmens första huvudstad  Kutná Hora, eller Kuttenberg på tyska, på högplatån 70 kilometer öster om Prag, grundades på 1100-talet.
Stadens välstånd byggde på silverbrytning och mynttillverkning.
Under 330 år, från slutet av 1200-talet bröts 2500 ton silver ur berget med hackor. Folk drogs till silvret trots att arbetet var mycket farligt, många omkom i den trånga gruvan.


Det var mindre farligt att slå mynt av silvret, även om tillverkningen övervakades noga, tjuveri kunde straffas med döden.
Kutná Hora fick rätten att prägla Prager Groschen år 1300 av kung Wentzel II. Silvret räckte till att slå upp till 1 700 000 mynt årligen.  Det räckte till de monetära behoven i Böhmen, Polen och största delen av Tyskland. Staden blomstrade och växte till den andra största i Böhmen. Flera kungligheter sökte sig dit och gav orten speciella rättigheter.


Så småningom blev det det allt svårare att komma åt den ädla metallen i berget, silverhalten i groschen minskade och tyska städer började kontramärka mynten.
Då var stadens storhetstid sedan länge över, de flesta tyskarna hade lämnat området efter Hussiterkrigen på 1420-talet då en stor del av befolkningen dödades.

Det tog femtio år innan staden åter började byggas upp då Vladislav II Jagiello kröntes där till Böhmens och Ungerns kung. De äldsta husen i världsarvstaden är från den tiden. De sista groschen präglades i Kutná Hora 1547.
Jesuiterna återvände till Böhmen och staden blev åter katolsk 1626. Silvergruvans historia kan man bekanta sig med i detta hus därifrån även guidade turer i själva gruvan utgår. Först får man se vitklädda dockor med enkla redskap som visar hur gruvdriften gick till.

Sedan fortsätter den engelskspråkiga exkursionen där de flesta deltagarna är tjecker vidare till malmuppfodringsverket. Det stora drivhjulet som drogs av hästar användes för att hissa malmen och gruvarbetarna upp från underjorden. Där blir man utrustad med vita rockar och hjälmar med lampa för att fortsätta turen till den 250 meter långa gruvgången.
Vid en hydro-geologisk undersökning upptäcktes 1967 en 22 meter lång tunnel som visade sig vara den berömda och väldokumenterade  gruvgången  Osel  (Åsnan)  som hörde till de rikaste och djupaste fyndigheterna i berget.Den har bundits samman med en komplex av korridorer där orädda turister får ta sig fram i samlad trupp.
1995 byggdes en 33 meter lång trappa till den
trånga gången som är utrustad med stabila golv och olika stationer där man kan stanna  för att beundra klimpar av kvarts och gneiss som lyser i mörkret eller träkonstruktioner som håller upp grottan.
Det är så trångt att man slår hjälmen i taket och så fuktigt att den vita rocken blir våt men väl värt besväret.
Det är lätt att föreställa sig hur farligt det var att utvinna silvret ur berget med enkla redskap i ljuset av små lampor som ibland slocknade med ödesdigra konsekvenser.
 Gruvarbetarna i sina vita huvor och med sina enkla hackor hade endast sitt skyddshelgon i den stora St Barbara  katedralen uppe på berget att lita till. De riskerade sina liv för de högre klassernas välstånd. De välsituerades liv och historia kan man studera under en timmes guidning i gruvmuseet.

Det är nog lättare att få biljetter till de turerna än till gruvan som bara har en eller två turer per dag, högst 25 personer åt gången.
Man dock att boka på museets hemsida i förväg om man inte har klaustrofobi eller andningsbesvär. Det blir ett äventyr att minnas för livet.





onsdag 22 juli 2015

Sandstrand med palmer och bastu i Tanto

Stockholm omges av vatten, staden ligger mellan Mälaren och Saltsjön och kantas av kanaler, stränder, vattenleder och öar. Innerstadens holmar har många badplatser som nu har blivit förnyade.
Vid Årstaviken nedanför Tantolunden har folk badat i många år trots att vattnet i inte var rent, men 2010 hävdes badförbudet.
Förra sommaren rustades badet upp: bryggor, klättervägg, hopptorn och flotte färdigställdes lagom till den första varma dagen. Mängder med badsugna tog sig in trots avspärrningar, som till slut togs ner för att inte förvärra säkerheten för alla som trotsat dem.
Sen visade det sig att stadens förvaltning inte hade upphandlat projektet, så en rivning av hela bygget hotades.  Inte nog med det,  den officiella invigningen ställdes in  på grund av en drunkningsolycka vid hopptornet.

Men folk kom och badade och solade sig bland palmerna som  planterades på den nyanlagda playan på den före detta gräsmattan. Alla var inte nöjda med det heller utan klagade att palmer inte passar in i den nordiska naturen. Det är faktiskt riktiga palmer, även om de inte längre är levande.
 I år har det blivit ännu bättre, staden har erkänt felet med upphandlingen men har tolkat domen så att man slipper riva bryggorna.  Nya handikappanpassade ramper och ledstänger har byggts och 160 ton sand har lagts ut på stranden.
Det känns mycket renare i vattnet men lagom till badsäsongen har ny SVT grävt fram uppgifter om C.R. Carlströms nysilverfabriks eventuella giftutsläpp av klorerade lösningsmedel 455 meter från stranden.
Dessa förmodade gifter lär inte heller avskräcka badare.
Det är värre med regn och rusk.

De minsta barnen har plaskat vid strandkanten, de större hoppat ner från trädet ovan vattnet, men nu finns det många fler möjligheter till vattenlek, kanoter och supar att hyra och för simmarna har badområdet  med bojar blivit längre mellan de två bryggorna.
Det är bara värmen vi väntar på den här sommaren 2015.
Så här skrev jag förra sommaren. I år behöver vi inte längre vänta på värmen. Det har varit riktig trängsel i badet, trots några dagars badförbud på grund av föroreningar i vattnet. Nu vet vi i alla fall att kontrollen fungerar.
Palmerna och sanden är lägre än tidigare år, däremot har en liten flotte med bastu lagts till intill den vänstra bryggan. Vad blir det nästa år?

http://www.badkartan.se/0179044/Tanto_Strandbad_(Tantolundens_badplats)
http://hyra-sup-i-stockholm.se/sup/

söndag 12 juli 2015

Finlands nationalförfattares boningar

Alexis Stenvall kom till världen den 10 oktober 1834 som fjärde barn till byskräddaren Erik i Nurmijärvi (norr om Helsingfors). Ingen kunde ana att det röda huset ännu 180 år senare skulle stå där som ett viktigt minne över landets första finskspråkiga författare.
Jag har besökt både huset där han föddes och torpet på Tusby Strandväg där han dog.
Alexis började i svenska skolan i Helsingfors vid 13 års ålder.  Endast sju pojkar från Nurmijärvi tog  studenten under 1800-talets första hälft.  Han var den ende ur allmogen.  
Efter att som 23-åring ha avlagt sin student- examen privat bestämde sig Alexis  för att skriva på sitt finska modersmål och bytte namn till Aleksis Kivi. Han skrev både dramatik, lyrik och den allra första romanen på finska.
Skådespelet Kullervo 1860 var det första som utgavs under det finska författarnamnet som betyder sten.
Kivi skrev på finska i en finlandssvensk omgivning i Sjundeå där han bodde några år bl.a. i Fanjunkars torp som inneboende hos Charlotta Lönnqvist. Efter andra världskriget arrenderades  området av Sovjetunionen. Torpet revs trots att man hade upplyst om dess betydelse. Huset har byggts upp på nytt 2006 genom en insamling.

Den känslige och sjuklige unge författaren hade många vänner och gynnare. För sin andra pjäs Nummisuutarit (Sockenskomakarna) fick han finska statens första litteraturpris 1865. Men han hade också mäktiga fiender.
 Det finns inga fotografier av Aleksis Kivi, endast ett tecknat porträtt av Albert Edelfeldt, men desto flera minnesmärken och statyer, det mest kända  framför Nationalteatern i Helsingfors.

Kivi skrev på sin stora roman Seitsemän veljestä (Sju bröder) under hela sin kreativa verksamhetsperiod. Han hade stora förväntningar på utgivningen som gjordes i form av fyra häften, men de folkliga karaktärerna i utvecklingsromanen motsvarade inte tidens idealistiska strävanden. Professor August Ahlqvist har gått till historien som Kivis förgörare efter att ha skrivit en fördömande recension som släckte geniets livslust.



Kivi led av penningbrist, sömnlöshet och  alkoholtörst. Rusets kraft har han beskrivit flera gånger, Simeonis färd i smorläderstornet i Sju bröder är oförglömlig.
Kivi togs in på Lapinlahti mentalsjukhus 1871. Han blev utskriven som "obotlig" på vårvintern 1872 och inhyst hos sin bror i det lilla torpet i Tusby.
Han dog dagen före nyårsafton på den här soffan,  38 år gammal. Det sägs att Alexis Stenvalls sista ord var: "Minä elän - Jag lever."
Det gör han genom sina verk, Seitsemän veljestä har tryckts i mer än en miljon exemplar och översatts till 27 språk.
Böcker, filmer och skådespel med nya infallsvinklar kommer hela tiden.
Enligt Kivi-experten Esko Rahkonen  föll han utanför den sociala ramen: "Kraftkällan till Kivis författarskap var dock hans enastående fantasi, människokännedom och litterära begåvning. Han visade också i sina verk om och om igen att han älskade och hade medkänsla med sina medmänniskor samtidigt som han kunde ge prov på humor, komik och känsla för tragik."
Torpet där han dog besökte jag  första gången som barn. En gammal gumma berättade om den store författaren och hans död som fattig och utstött. Hans sista ord levde länge i min fantasi.  Muséet har ägts av Helsingfors universitets studentkår sedan 1910 och visas för allmänheten från maj till oktober. 

  Nationalförfattaren
Kivi i Sjundeå
Nurmijärvi
Simeonin saapasnahkatorni

tisdag 7 juli 2015

Gävlebuktens pärla

Limön utanför Gävle har fått sitt namn av det fornsvenska ordet lim som betyder kalk (jämför engelskans lime). Fram till mitten av 1800-talet har kalk brutits på ön. Det skeppades till järnbruken för att binda slagg i masugnarna. Kalkstensbrytarna  bodde här året runt, fiskade och brukade jorden.
Samtidigt hade även några fiskare i Gävlebukten anlagt sina fasta fiskelägen här.
Ms Drottning Silvia angör bryggan tre gånger om dagen under högsäsongen. Båten är byggd i Norge 1958, efter flera olika rutter och ägarbyten går den till Limön sedan 1993. I år var det långa förhandlingar med kommunen som ville pressa priset. Resan från Gävle tar 45 minuter.

Middagsturen går en kvart tidigare än tidtabellen anger. Badplatser finns på tre sidor av ön, Kalkudden vid hamnen,  i Scoutviken med hus för kollo på södra sidan och i Tärnviken som har en fin sandstrand.
Limön är skyddad Natura 2000-område, på den kalkrika jorden växer specifika blommor och vid stranden snäckor.
Besökare har tidigt hittat den natursköna ön som fram till 1940 ägdes av staten. 150 små fritidshus har byggts i klungor vid stigarna.
Nu har Gävle kommun tagit över och under senare år låtit sommarhusens ägare friköpa marken som de har arrenderat.
Stigsystemet som börjar vid hamnen är tydligt markerat med skyltar: naturstigen går runt Limön,  till fyren mitt på ön leder en något bredare sandväg. Där växer imponerande höga barrträd i naturligt tillstånd, en del har fallit av ålder och ligger kvar i skogen. Här har gran och tall växt upp tillsammans.
Vinden susar i trädkronorna och fåglarna kvittrar.
Fyren med fyra våningar restes år 1901 och sköttes av två fiskare, moderniserades 1957 och ersattes till slut av en ny som står bakom den gamla efter att elektriska ledningar drogs till ön. Barnen har haft fyren som skollokal, och efter en ny renovering upplåter kommunen tornet till konstnärer som Naturastipendium några veckor på sommaren.
Efter fyren fortsätter stigen mot den steniga stranden som kantas av lövträd. Skogen blir glesare, marken täcks av grön mossa.
Längs stigarna finns anslagstavlor som upplyser om öns historia, flora och fauna, grillplatser med vackra timrade skjul att sitta i samt dass vid badplatserna.
Det finns två gästbryggor med begränsat djup.  Trots det fina vädret var båttrafiken  inte alltför störande.
Ängsmarken med vackra sommarblomster breder ut sig från Kalkviken, förbi Limö Café som serverar enklare rätter, kör ut varor till de boende och förser stugägarna med vatten från en kran.

Huset mitt emot har två torrdass för besökarna och en tvättfat med kran runt hörnet.
Vid torka har brunnen sinat, så man kan inte slösa med vatten.  Andra bekvämligheter lyser med sin frånvaro. Gävle turistbyrå hyr ut tre rum i de röda husen intill kaféet som vandrarhem med enkel standard, kokmöjligheter och ett härligt lugn. Vi hade med oss egna lakan och sov gott i Ladugårdslängan.

Där satt vi på terassen och beundrade solnedgången under sommarens första varma dag på den lilla ön där sommargästerna lever ett enkelt liv i samklang med naturen.

   Kommunens länkar:  Limöns natur,   Broschyr Limön