Visar inlägg med etikett Frankrike. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frankrike. Visa alla inlägg

måndag 15 juni 2015

Medeltida Le Mans


Le Mans är mycket mera än den berömda 24-timmars motorsport tävligen i mitten på juni.
Huvudstaden i  Maine, numera provins Pays de la Loire var känd redan under romartiden som cenomanernas stad, Civitas cenomanorum. 
Stadsmurarna hör till de mest intakta gallo-romerska som finns bevarade.




På murarna visas på sommarkvällarna en light-show om stadens historia, men inte behöver man se den för att bli imponerad av den gamla staden.
Stadskärnan innanför murarna är förvånansvärt intakt, bara bilarna vittnar om 2000-talet.
Staden intogs av Wilhelm Erövraren 1063 och sedan des har det stridits om nordvästra Frankrike.
Cité Plantagenet har trånga gator och många vackra hus med fina  detaljer på fasaderna, de flesta byggda senast på 1500-talet.
Det finns flera museer,  både historiska och konstmuseer men om man inte har tid att stanna i staden, räcker det att bara ströva omkring på gatorna.
De äldsta romanska kyrkorna som ligger utanför murarna är mycket stämningsfulla, men den största är överväldigande.
Sankt Julians katedral som är så stor att man inte lyckas ta en bild av hela byggnaden utan specialobjektiv från stadskvarteren.
Stadens skyddshelgon Julian införde kristendomen på 300 talet och blev den förste biskopen i området.
Hans reliker transporterades till platsen flera hundra år senare, och sedan tog det ännu fler sekler att bygga katedralen.



Det romanska långskeppet  är från 1000-1100 talet, det höga gotiska koret påbörjades under 1200-talet. Englands kung Henrik II döptes här 1133.

Katedralen skadades under religionsstriderna mellan katoliker och protestanter 1562, men det verkliga hotet kom under franska revolutionen 1798, då man ville riva byggnaden och upprätta domstolar och fängelser i stället.

Under det förödande fransk- tyska kriget 1870-71 lade sig soldaterna för att sova på det halmtäckta golvet.
Efter det har man förstått katedralens värde, åter helgat den åt godstjänster och satt i gång med restaureringar och renoveringar.


Le Grabatoire intill kyrkan var kanikernas sjukhus, byggdes på 1500-talet och liknar Hotel de Cluny, medeltidsmuseum  i Paris, där det står alldeles ensamt i sitt slag.
Det bästa med Le Mans är helhetsintrycket i den gamla stadskärnan som har bevarat sin ålderdomliga stil, nästan fri från krimskrams och kommers som har tagit över så många av våra gamla miljöer.

                                                     
                                                                 Nissanguide

tisdag 4 november 2014

Bakom Sacré Coeur

Montmartre har många olika sidor. Man kan tycka att den plats turisterna vallfärdar till har en framsida och en baksida. Det är kullen där den enorma vita kyrkan står, med fantastisk utsikt över Paris, särskilt i solnedgången.
Där har jag stått och beundrat utsikten med hundratals andra flera gånger, men bara gått in i kyrkan en gång. Interiören i romersk-bysantinsk stil från 1800-talets slut imponerar inte trots storleken.
Den massiva kyrkan tog nästan 40 år att bygga.
Däremot finns en äldre kyrka, ursprungligen från 900-talet, Saint Pierre de Montmartre. De delar som byggdes på1600-talet har blivit förstörda och ombyggda, men kyrkan är ändå värd ett besök, inte minst för att komma ifrån ruschen.
För att kunna ta sig upp till kullen la Butte Montmartre går de flesta upp Rue de Steinkerque. Där är det ofta svårt att ta sig fram i folkmassan som trängs mellan souvenirbutikerna som inte riktigt ser ut att locka kunder.


Det lilla torget Place du Tetre som är känt från otaliga foton och målningar är om möjligt ännu mera fullpackat med turister. Det kan vara svårt att ta sig fram på gatan mellan uteserveringarna och restaurangerna där serveringspersonalen med sina brickor kryssar fram i kaoset.
Sjungande artister, karikatyrtecknare och målare med nyfiken publik omkring sig blockerar vägen. Även bergbanan Funiculaire som glider upp och ned i backen har ofta köer till ingångarna, både ovanför och nedanför berget. Men man behöver bara gå runt den stora kyrkan eller ett kvarter från torget, så blir omgivningen mycket lugnare. Jag har bott i tre olika lägenheter på båda sidor av Sacré Coeur, och har kommit att uppskatta baksidan mycket mer.‹ På Rue Cortot finns den här smala dörren som leder till den fattige kompositören Erik Saties lilla lägenhet. Hans mera välbärgade vänner Debussy, Ravel och Picasso bodde också i närheten. Många av konstnärerna har fått sina egna museer i kvarteren.
Det äldsta huset i området heter Bel Air och finns på samma gata. Där finns sedan 1960 Musée de Montmartre et Jardins Renoir. 
Om man går nedför backen, kan man se den lummiga trädgården och vinodlingarna bakom staketet. Storstaden med turisthoperna verkar vara långt borta. Här finns flera små parker med ett märkligt lugn, några människor sitter på bänkarna och njuter av kvällsljuset eller spelar badminton. Det är verkligen stor höjdskillnad från Boulevard de Rochechouart upp till toppen av kullen, man tar sig upp och ner i trappor och branta backar.
Montmartre lever vidare med sina konstnärer,  både genom minnesmärken och omfattande kommers av alla möjliga slag.
Lyckligtvis finns det även plats för ironi, som på denna lilla skylt på Rue Corot.



På avenue Junot har avantgardepoeten Tristan Tzara låtit bygga ett hus som skiljer sig från de andra.  Den modernistiska arkitekten Adolf Loos från Österrike fick uppdraget 1925. Tzaras svenska fru Greta Knutson var bildkonstnär, poet och konstkritiker. Trots att huset byggdes med pengar som hon ärvt,  fick hon uppmana Loos att rita om huset för att få en egen ateljé. Maison Tzara var en samlingspunkt för konstnärer, särkilt surrealisterna. Nu är det en privatbostad.
Men det finns flera olika världar i 18:e arrondissement,  med drygt 200 000 invånare är det  det näst största i Paris.
Från den långa gatan Rue Caulaincourt norr om kullen går en lång trappa ner till en annan del med enklare bostadshus.  Det Place de Jules Joffrin.
lokala stadshuset ligger vid torget
I några kvarter runt Boulevard Barbès kan man känna sig förflyttad till en annan världsdel där svarta människor bor i de gamla 1800-talsfastigheterna. Vid metro Chatêau Rouge stiger många etniskt klädda personer av tåget.
Alla stadsdelar i Paris har sina särdrag, men jag undrar om inte det 18:e är det mest mångfacetterade.

fredag 3 oktober 2014

Globetrotters byter bostad på nätet


Stockholm är populärt mål för bostadsbyten på nätet, det har kommit många förfrågningar från olika håll.
Sen förra året  har vi bytt hem sex gånger i fyra länder. Först på två håll i Paris, en tvåa i Menilmontant, den sjudande stadsdelen med många invandrare, där vi bodde två veckor och såg även andra intressanta platser. Det här museet blev tips till vår värdinna. Hon har samma ursprung.

Sedan kom vi till ett radhus med tre våningar och en härlig uteplats i Vincennes något utanför centrum. Det har visat sig vara ett utmärkt sätt att stanna utomlands billigare och längre när man överlåter sitt hem gratis till dem som man bor hos. Det är spännande att vistas hos någon som man knappt känner, studera inredning, bokhyllor, köksutrustning och skapa sina egna rutiner. Dessutom får man goda råd om var man skall handla sin mat och bröd, vilka restauranger  är bäst, hur man skall ta sig fram osv. De som har gjort många byten har lärt sig vad man behöver veta och lämnar mycket information, andra kan vara mera bohemiska.


Helsingfors är hittills enda staden som jag själv har tagit initiativet att komma  till. En av de tre som jag frågade ville komma till oss.  Det var roligt att lära känna en ny stadsdel i staden där jag har varit så många gånger och bo i ett hus som liknade mitt barndomshem.
Arabiastranden har jag skrivit om, men vi bodde i Majstad (Toukola) på andra sidan vägen. Mötet mellan den gamla och nya förorten var inspirerande och lockade till många promenader.
Under den regniga veckan kändes balkongen inte als inbjudande, men att bada i husets nyrenoverade bastu på lördagskvällen värmde både kropp och själ.  De flesta finska flerfamiljshus har en gemensam bastu i källaren. Det kanske skulle vara svårt att utnyttja tillfället om man inte känner till seden att ha en timmes bastureservation i veckan.
Jag kan tänka mig flera bostadsbyten i mitt fädernesland.
I Wien hamnade vi i ett nybyggt kvarter intill Westbahnhof där vi kunde avnjuta alla våra måltider i skuggan på den långa terassen under två heta sommarveckor.
Den unga barnfamiljen hade inrett sin moderna lägenhet enkelt och praktiskt. Vi trivdes även om vi saknade bekväma stolar och TV.  Det enda problemet var att förstå hur kaffemaskinen fungerade.


Sen reste vi direkt till Paris, där det visade sig svårt att hitta lägenheten, vi gick in i fel port och letade förgäves på namnskyltar i dörrarna.
Hjälpsamma grannar var till ingen nytta, men till slut kom en tygförsäljare till undsättning med sin anknytning till internet.
När vi äntligen lyckats komma in i den väldesignade tvåan med gamla golv, litet kök och stort modernt badrum, märktes direkt att det var en hemvist för riktiga hembytarproffs. Vårt byte var den 43 i ordningen.
Det fanns vin och mat i kylskåpet för oss, en röd pärm med praktiska upplysningar, guideböcker, broschyrer och kartor plus ett fönster med utsikt mot Sacre Coeur.
Den lilla boken om Montmartre var mest användbar med bilder och adresser till olika hus bakom de nötta turiststråken.
Läs mer här: Bakom Sacré Coeur.
När vi kom hem från Paris, fann vi vårt hem välstädat och parfymerat.  Det tog veckor innan jag hittade mina glasögon undanstoppade i en låda under hyllan där jag hade lagt dem.

Då hade vi redan hunnit njuta av sol och bad vid Italienska Rivieran under två veckor. Diano Marina var en sommarstad där både italienare och turister fyllde restaurangerna på kvällstid, på dagarna hyrde man en vilstol på stranden. De små byarna uppe i bergen ordnade små festivaler med lokal mat.
Nu är det dags att skriva flera bloggar om alla upplevelser och planera nya byten i andra städer.
Min lägenhetsannons






lördag 28 december 2013

Medeltida Paris med enhörningen

Nu visas den mest kända vävda tapeten åter i Medeltidsmuseet i Paris. När jag besökte det före detta stadshuset Hotel de Cluny i höstas var salen för Damen med enhörningen med de sex legendariska bilderna stängd för ombyggnad. Under tiden hade de ställts ut i Japan och setts av 300 000 personer.
Det fanns dock andra tapeter från samma tid, restaurerade med fantastiska färger som denna enhörning utan dam.
Besvikelsen över att missa de berömda bilderna gick snart över, för det finns så mycket annat att se. Alldeles innanför entrén kan man sätta sig ned och titta på en film om restaureringen av textilierna och annat av intresse.
Museiområdet har varit bebyggt redan i slutet av första århundradet, ett gallo-romerskt badhus har nu grävts fram och dess väggar kan ses både utanför och innanför byggnaden.
På 1400-talet byggdes palats för munkar av högre rang, Hôtel des Abbes de Cluny.  Många inflytelserika personer har bott här,  på 1500-talet Mary Tudor, syster till Englands konung Henrik VIII, under 1600-talet  kardinal Jules Mazarin och sedan astrolog Charles Messier som publicerade sin första katalog över orörliga himmelsobjekt år 1771.



Den siste innehavaren av huset, Alexandre du Sommerand var en stor samlare av medeltidens och renässansens konst. Efter hans död 1843 blev det statligt museum, och hans son Edmond som kurator köpte de berömda tapeterna till museet.
Bland de äldsta föremålen i bottenvåningen finns stenar som har legat under Notre Dame. Även inredning som tagits till vara från kyrkans senare ombyggnader har ställts ut. I salen intill kan man se skulpturer från de romerska baden.
Men det som gjorde störst intryck på mig i husets övre våning bland alla de värdefulla och vackra konstföremålen är berättelsen om livet under medeltiden som de förmedlar. Det ger glimtar av vardagen i stort och smått, vardag och fest, olika yrken, sällskapsliv eller religion.
Det kyrkliga samlingarna är omfattande, skatterna härstammar från olika länder i Europa. Detaljrikedomen är överraskande så som i denna träskulptur som framställer en omskärelsescen.
Guld och silver, ädelsten och elfenben lyser i montrarna som  dock rymmer en tiondedel av samlingens  23000 föremål.








Nu kan man alltså återigen se museets riktiga dragplåster,  1500-tals tapeterna som föreställer de fem sinnena: syn, hörsel, lukt, smak och känsel samt den gåtfulla sjätte bilden  A mon seul désir,  som har tolkats på olika sätt.
Den här bilden är från Wikipedia och visar den gamla upphängningen.  Från den 18. december kan man se den restaurerade Damen med enhörningen igen i samma sal men med dämpad belysning och rätt luftfuktighet.
 Nästa gång jag kommer till Paris vill jag se dem på riktigt.
 Men fram till dess får jag nöja mig med att läsa broschyrer, lyssna på Kaija Saariahos klarinettkonster  eller se bilder av de andra tapeterna med vardagliga motiv, som denna dam i badet.

söndag 6 oktober 2013

Camondos tragiska familjehistoria

Det var en gång en rik judisk familj som kallades för Österns Rothschild. Den sefardiska släkten Camondo ägde en av Ottomanska imperiets viktigaste banker.
Moïse de Camondo föddes i Istanbul 1860. Nio år senare flyttade familjen sin verksamhet till Frankrike där de blev lika framgångsrika. Moïse var en stor samlare och mycket intresserad av det franska 1700-talets senare hälft.

Han skaffade sig konst, möbler och porslin av förnämsta kvalitet.
1910 ärvde Moïse föräldrarnas hus på Rue de Monceau intill parken med samma namn. 
Han bestämde att riva det gamla huset och bygga ett nytt för härbärgera alla skatterna. Petit Trianon i Versailles valdes som förebild till huset som ritades av René Sergent.  Kollektionen byggdes ut efter att gamla dyrgripar blev till salu.
Huset var tänkt för sonen Nissim de Camondo  och stod färdigt när första världskriget bröt ut. Nissim hann knappt bo i det nya huset, hans plan störtade i en luftstrid 5.9.1917
De flesta salongerna i husets tre våningar ser ut att vara avsedda för representation men man kan se att familjen bodde där, det finns två sovrum och två badrum.
Moïse Cammondos dotter bodde också i huset med sin familj ända till sonen Bertrand föddes. Deras rum möblerades om efter flytten.
Då hade huset med inredningarna redan testamenterats till franska staten.  Efter Moïses död i november 1935 blev det ett museum.
Huset är den del av museet Les Arts Decoraftifs. Det underhålls till stor del med hjälp av donationer.
Möjligheten att kunna besöka ett hem som har bevarats i ursprungligt skick är sällsynt, även om detta hus inte är likt de flesta borgerliga hem från förra sekelskiftet.
Det mesta av bohaget är ju mer än hundra år äldre.
Undervåningen med tjänstefolkets matsal och kök motsvarar byggtidens moderna krav. Numera får dock hissen inte längre användas.När man har gått runt i huset och sett bilder av dess ägare, känns det nästan som man lärt känna dem. Den sista sonen Issim möter en med granskande blick på fotot. Hans farfar Nissim den äldre är modernt klädd, men farfars farfar Abraham-Salomon  i sitt gråa skägg bär österländska kläder.
Det var tur att sjuttonhundratals beundraren Moïse inte levde några år till för då skulle det nog inte finnas något museum. Hans dotter Béatrice med maken Léon Reinach och barnen Fanny och Bertrand undgick inte förintelsen. De blev deporterade och omkom alla i Auschwitz.

söndag 29 september 2013

Den vackraste byn i Normandie?



Det finns många byar i Frankrike som tillhör kategorin "de vackraste", nästan 200 har utmärkt sig. De flesta finns i södra delen av landet. Vid Mancelles Alper, ett område med grönskande berg och dalar sydost i Normandie ligger Saint-Céneri-le-Gérei.  Närmaste staden Alencon ligger bara 15 kilometer bort.
Byn är omgiven av strömmande vatten på två håll genom floden Sarthe som ringlar sig runt Orne-regionen.
Det är få människor som bor där, uppgifterna varierar från 120 till 150 invånare. Högsta befolkningssiffran 333 upnåddes år 1861.
Den första kände bybon var Céneri, en italiensk eremit från Spoleto som slog sig ner här redan 658. Han bygge sin koja vid stranden och predikade för folket i området. Vid hans död 669 hade hans anhängare byggt ett träkloster på platsen.



Sedan kom vikingarna och på 1000-talet Guilaume Giroie som byggde ett slott i närheten. Slottet ligger i ruiner, men stenkyrkan som restes till Céneris minne 1089 står högst upp på kullen.
Kyrkans medeltida muralmålningar har restaurerats. De liknar svenska kyrkomålningar från samma tid. Från sydligare håll kommer motivet Kristus pantokrator under det välvda trätaket.

Kyrkan förklarades till historiskt monument 1886. 

På 1300-talet byggdes det lilla kapellet som står vid flodstranden där eremiten en gång bodde. På andra stranden ligger en undergörande källa. Numera är byn även känd i konstsammanhang. Corot och Courbet hittade hit redan på 1800-talet, och den vackra naturen har sedan dess lockat många målare. Under 1900-talets levdes konstnärsliv, motiv fanns överallt och även restaurangernas väggar målades för brödfödan.


Det finns tre restauranger i byn, men man måste vara på plats i god tid för lunchen, klockan två stängs köket. Någon har till och med blivit avvisad med att en kniv stacks i bordet. Vi lyckades beställa kaffe och fick bevittna hur servitrisen fick en rejäl utskällning av en man som skyndade i väg med sin bil.
Det kan kosta på att bo och arbeta i en av Frankrikes vackraste byar, många dumma turister kan ta musten ur en. Vintern blir nog lugnare.



http://www.les-plus-beaux-villages-de-france.org/en/map-most-beautiful-villages-france













onsdag 25 september 2013

Le Notres parker i Paris



Tuilerierna, den stora parken mellan Louvre och Champs Elysées mitt i Paris skyltar med André Le Notre i år.
Man firar 400 årsminnet av Ludvig XIV:s trädgårdsarkitekts födelse. Symmetri, stora öppna ytor med perspektiv, vattenspeglar, fontäner och parterre de broderie utmärker dessa storstilade anläggningar som har påverkat många av hans efterträdare i olika länder.
André Le Notres far och farfar hade varit kungens trädgårdsmästare och skött Tuilerierna. Han valde tidigt trädgårdar som sin livsuppgift, och reste till Italien för att lära mer. Därifrån kom kunskapen att anlägga fontäner och dra vattenledningar. Den första beställningen i Frankrike kom från kungens finansminister Nicolas Foquet. Åren 1655-61 byggdes Vaux-le-Vicomte.

Kungen blev mycket imponerad och utnämnde Le Notre till chefskontrollant för Bâtiments du roi, ansvarig för hovets trädgårdar och deras skötsel. Han fick betala för tjänsten med arvodet från Foquet och fick makten att bestämma över anskaffning av skulpturer och snickerier samt skriva kontrakt med leverantörerna. Han fick även delta i arkitekturakademins möten.
Le Notres porträtt hänger i Versailles som blev hans stora utmaning.
Den enorma ytan, 77 hektar, öppnar ändlösa perspektiv i fjärran. Vattenalléns båda sidor omges med skulpturer, vattenstrålar och mindre bassänger med symboliska grottor.
De mest bländande skapelserna försvann från parken redan när han pensionerades 1693 och Hardoin Mansart lät bygga om det mesta. Ingen av Le Notres trädgårdar har bevarats som de en gång var. Här finns hans ritning över Versailles.






Palais-Royals mark har grävts upp flera gånger. Fadern Jean planterade rabatter för kardinal Richelieu. Det blev en till ombyggnad innan sonen lät fälla de flesta träden och flyttade fontänen på uppdrag av Hertigen av Orleans 1672-75. Kungen blev tvungen att  lagstifta för att förbjuda hertigens hyresgäster att förorena marken.
Flera ombyggnader senare har man nu delvis rekonstruerat parken efter originalritningar.

Jardin du Luxembourg hade grundats av Maria de Medici 1612 som drottningens trädgård och en akvedukt konstruerades för att leda dit vatten.  1626 restes en 31 meter lång balustrad av Carrara marmor. Le Notre kom med i bilden 1672 när parken öppnades för allmänheten och den blev genast populär. Parken har utvidgats och byggts om åtskilliga gånger.


Observatorieallén kom till 1811, bassängen fick sin åttkantiga form senare liksom  skulpturerna.
André le Notres ritningar har till stora delar bevarats, många av dem finns på Nationalmuseum i Stockholm eftersom de en gång tillhört Nicodemus Tessin d.y. 
De har sannolikt redan sänts till Versailles där man nu förbereder utställningen Le Notre i perspektiv som skall öppna i slutet av oktober. Den pågår till den 24 februari 2014. Tänk om man kunde visa denna utställning även i Sverige.

                                                                  Läs mera om  vaux-le-vicomte

onsdag 18 september 2013

50 miljoner måltider på Chartier

Restaurangen Bouillon Chartier i Paris blev legendarisk  ganska snart efter öppnandet  på Rue du Faubourg Montmartre år 1896 och har så förblivit. Bröderna Frédéric  och Camille Chartier utvecklade det vinnande konceptet som har varit det samma under alla de fyra generationer ägare som har lyckats fylla den stora matsalen med gäster.





Enkel mat för rimliga priser för människor som arbetar i området var ursprungstanken. Nu blandas folk från olika håll i världen med parisare.
Matsedeln får plats på ett papper som trycks varje dag, samma kända rätter återkommer. Personalen i propra svartvita kläder är oerhört professionell. Vid inkomsten tas vi emot av en vänlig ung dam som leder oss till bordet. Vi får sitta med ett ungt par som får lägga upp sin väska på hyllan.


Inredningen i det stora höga rummet liknar förra sekelskiftes järnvägsstationer, stora speglar och en klocka på väggen. Det finns en övervåning också och servitörerna springer vant med stora brickor på den trånga trappan.
Vi beställer en dagens trerätters middag för 19:80 euro. Jag vill ha avocado som förrätt i stället. Servitören skriver ner våra önskemål på pappersduken. Räkor med majonäs samt min avocado kommer snabbt. Inte behöver man vänta länge på kalvsautén heller.  Det långkokta köttet år mört som det skall, men ingen kulinarisk sensation. Den enkla  mannagrynspuddingen är söt och smälter i munnen.
När det är dags att betala tar den korrekta servitören fram sin penna och räknar fram summan. Priset med en halvliter vin och mineralvatten syns här till höger.

När vi kommer ut vid åttatiden når kön från ingången långt ut till gatan.
Det är kanske inte maten som lockar alla som köar till Chartier utan upplevelsen av något historiskt som fungerar än i dag. Även om dagens gäster inte får förvara sina servetter och bestick i de små lådorna längs väggen kan man känna sig delaktig i något som generationer av matälskare har njutit av och återkommit till. Min bordskamrat har ätit här vid varje Parisbesök sedan 1970-talet, och jag kommer nog också tillbaka.