Visar inlägg med etikett Wien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wien. Visa alla inlägg

fredag 3 oktober 2014

Globetrotters byter bostad på nätet


Stockholm är populärt mål för bostadsbyten på nätet, det har kommit många förfrågningar från olika håll.
Sen förra året  har vi bytt hem sex gånger i fyra länder. Först på två håll i Paris, en tvåa i Menilmontant, den sjudande stadsdelen med många invandrare, där vi bodde två veckor och såg även andra intressanta platser. Det här museet blev tips till vår värdinna. Hon har samma ursprung.

Sedan kom vi till ett radhus med tre våningar och en härlig uteplats i Vincennes något utanför centrum. Det har visat sig vara ett utmärkt sätt att stanna utomlands billigare och längre när man överlåter sitt hem gratis till dem som man bor hos. Det är spännande att vistas hos någon som man knappt känner, studera inredning, bokhyllor, köksutrustning och skapa sina egna rutiner. Dessutom får man goda råd om var man skall handla sin mat och bröd, vilka restauranger  är bäst, hur man skall ta sig fram osv. De som har gjort många byten har lärt sig vad man behöver veta och lämnar mycket information, andra kan vara mera bohemiska.


Helsingfors är hittills enda staden som jag själv har tagit initiativet att komma  till. En av de tre som jag frågade ville komma till oss.  Det var roligt att lära känna en ny stadsdel i staden där jag har varit så många gånger och bo i ett hus som liknade mitt barndomshem.
Arabiastranden har jag skrivit om, men vi bodde i Majstad (Toukola) på andra sidan vägen. Mötet mellan den gamla och nya förorten var inspirerande och lockade till många promenader.
Under den regniga veckan kändes balkongen inte als inbjudande, men att bada i husets nyrenoverade bastu på lördagskvällen värmde både kropp och själ.  De flesta finska flerfamiljshus har en gemensam bastu i källaren. Det kanske skulle vara svårt att utnyttja tillfället om man inte känner till seden att ha en timmes bastureservation i veckan.
Jag kan tänka mig flera bostadsbyten i mitt fädernesland.
I Wien hamnade vi i ett nybyggt kvarter intill Westbahnhof där vi kunde avnjuta alla våra måltider i skuggan på den långa terassen under två heta sommarveckor.
Den unga barnfamiljen hade inrett sin moderna lägenhet enkelt och praktiskt. Vi trivdes även om vi saknade bekväma stolar och TV.  Det enda problemet var att förstå hur kaffemaskinen fungerade.


Sen reste vi direkt till Paris, där det visade sig svårt att hitta lägenheten, vi gick in i fel port och letade förgäves på namnskyltar i dörrarna.
Hjälpsamma grannar var till ingen nytta, men till slut kom en tygförsäljare till undsättning med sin anknytning till internet.
När vi äntligen lyckats komma in i den väldesignade tvåan med gamla golv, litet kök och stort modernt badrum, märktes direkt att det var en hemvist för riktiga hembytarproffs. Vårt byte var den 43 i ordningen.
Det fanns vin och mat i kylskåpet för oss, en röd pärm med praktiska upplysningar, guideböcker, broschyrer och kartor plus ett fönster med utsikt mot Sacre Coeur.
Den lilla boken om Montmartre var mest användbar med bilder och adresser till olika hus bakom de nötta turiststråken.
Läs mer här: Bakom Sacré Coeur.
När vi kom hem från Paris, fann vi vårt hem välstädat och parfymerat.  Det tog veckor innan jag hittade mina glasögon undanstoppade i en låda under hyllan där jag hade lagt dem.

Då hade vi redan hunnit njuta av sol och bad vid Italienska Rivieran under två veckor. Diano Marina var en sommarstad där både italienare och turister fyllde restaurangerna på kvällstid, på dagarna hyrde man en vilstol på stranden. De små byarna uppe i bergen ordnade små festivaler med lokal mat.
Nu är det dags att skriva flera bloggar om alla upplevelser och planera nya byten i andra städer.
Min lägenhetsannons






tisdag 26 augusti 2014

Hovskulptören Messerschmidt blev fysiognom

En av konsthistoriens märkligaste skulptörer var  Franz Xaver Messerschmidt. Han gjorde lysande karriär vid det Habsburgska hovet i Wien men slutade sina dagar ensam och isolerad i Bratislava.
Från att ha förevigat kejserliga familjens medlemmar i brons gick han över till att skulptera grimaserande huvuden. Exempel på båda finns på olika museer i Wien, denna byst av Maria Theresia finns i Prins Eugens Vinterpalats.
I hans sommarpalats Belvedere står kejsarinnan i helfigur med hela sin praktfulla uppenbarelse, men där finns även den största samlingen av de märkliga huvuden som har intresserat människor under hundratals år.
Franz Xaver Messerschmidt föddes 1736 i Bayern och lärde sig skulptera av sin morbror Philip Straub. Vid 19-års ålder blev han antagen vid Wiens Konstakademi där hans viktigaste mentor var Martin Van Meytens som har målat officiella porträtt av de flesta i Maria Theresias stora familj.
Det kanske var meningen att den skicklige hovbildhuggaren skulle avbilda fler uppsatta personer, men ödet ville annat. Han övergick från barock till nyklassicism och efter en studieresa till Rom 1765 gjorde han några skulpturer efter antika förebilder.
Alla dessa influenser finns i den här bysten i Albertinamuséets praktvåning i Wien.  Den föreställer Albert av Sachsen Teschen som var gemål till Maria Theresias älsklingsdotter Maria Kristina. Hon var den enda av hennes 11 döttrar som fick gifta sig med den man som hon var förälskad i.  Furst Alberts egen unika samling  av kopparstick och teckningar finns i Albertina.
Alberts byst med den karakteristiska habsburgiska hakan kom till museet flera år efter att Messerschmidt flyttat till Presslau 1777 och ägnat sig att tillverka sina karaktärshuvuden.
Trots sin begåvning fick han inte tjänsten som professor vid Wiens konstakademi, ingen anställning heller i München dit han flyttade till sin bror för att trygga sin försörjning.
 Han hade börjat bete sig på ett sätt som ansågs underligt.  Ingen konstnär hade skulpterat  huvuden med förvridna uttryck.
De första i den långa serien kom redan 1770, året efter att han valdes in i konstnärsakademien. Han uppfattades som sinnesförvirrad och det kostade honom professuren. Han studerade sina egna miner framför spegeln. Det blev en serie på 49 karaktärshuvuden i brons och marmor samt 20 porträttbyster.
Det har spekulerats mycket om vad som drev hovskulptören Messerschmidt till denna nästan ursinniga undersökning av ytterligheter hos människan. En förklaring är att han tycks ha lidit av en plågsam autoimmun tarmåkomma, Chrons sjukdom. Diagnosen är ställd efter hans egen beskrivning om sitt tillstånd till en tysk författare som besökte honom 1781, två år innan han dog. En annan förklaring kan sökas i upplysningstidens anda.
Messerschmidts viktigaste utgångspunkt var fysiognomi, läran om att människans karaktär och egenskaper kan läsas i hennes yttre. Sergel och Ehrensvärd tecknade karaktärstudier i Sverige. Det fanns även ockulta förklaringar. Han var både nekronant, dvs sökte med förebilder från antiken kontakt med de dödas andar och esoteriker, dvs studerade hemliga läror och närmade sig olika sällskap. Emmanuel Swedenborg eller Frimurarna är samtida exempel. Messerschmidt blev konstens vägvisare till en ny syn på människan. Han var mitt i tiden, men långt före i konstens ideal och fick betala ett högt pris för att senare bli upphöjd och ödödlig.
Österreichische Nationalbibliothek, Vienna. (Matthias Rudolph Toma (1792-1869)

tisdag 12 augusti 2014

Från Södra Station till Westbahnhof

Det här kvarteret på Zwölfergasse i Wien ligger alldeles intill järnvägen men är på många sätt rena motsatsen till Fatbursgatan i Stockholm. Det är stort och modernt, djärv arkitektur, hiss och garage. Här har vi bott två veckor och försökt att komma in i vardagslivet i Österrikes huvudstad.
 I kvarterets åtta uppgångar med minst 20 lägenheter i varje bor människor från många länder, barnen och deras mammor talar olika språk på gården.
Alla har kanske inte läst på anslagstavlorna att invånarinnorna uppmanas hålla lekplatsen fri från störande ljud.





Här räknas alltså inte pappor med barn.
Kvinnorna kan tala högt i telefon för att ingen obehörig förstår, gälla barnskrik hörs ibland över hela området. Inte blir jag störd av det, inte heller av alla utrop på tågavgångar runt hörnet. Till och med godstågen på natten känns beskedliga jämfört med bygglarmet hemmavid. Här kan man sova med öppet fönster.
Det bästa med lägenheten är den stora terassen med dörrar till alla tre rummen. Under de heta sommarveckorna har det för det mesta ändå varit behagligt eftersom det inte är direkt sol. Där har vi suttit och ätit frukost och middag, hängmattan var dock inte vidare bekväm.
Belysningen tänds automatiskt när man går ut från dörren, alla som man möter inomhus hälsar Grüss Gott. De beslöjade kvinnorna säger nog inte så, men dem möter vi inte här utan i huset mitt emot som har mindre lägenheter.
Längst ut i hörnet finns det ytterligare en uppgång med studentlägenheter. De står ofta klungor med ungdomar utanför. Alla rummen i det större huset ligger i fil, väggen längs järnvägen har stora ljudisolerade fönster mot trapphuset. Från stationen kan man se en öppen terass mitt i fasadens fönsterrad och från takterasserna kan man beundra utsikten över staden.
Åtminstone under de varma sommarmånaderna kan fastigheten nog vara självförsörjande med energi, tack vare de stora panelerna med solceller på taket. Alla portar har tvättstuga, cyckelrum och barnvagnsförråd vid ingången.

Det allmännyttiga bostadsbolaget Heimbau har funnits i 60 år och har mera än 8500 lägenheter i Wien. Flera hus projekteras, med både  ägar- och hyreslägenheter.  Grundtanken är de boendes behov går före vinstintresset.  Kön till nya lägenheter är redan fullbokat.
Undrar om svenska bostadsbolag och samhällsplanerare har varit på studiebesök här.

onsdag 12 juni 2013

De odödliga tonsättarnas stad

Wien är musikens huvudstad på många sätt. Det går knappt en enda dag utan att man kan höra flera konserter i staden, Filharmonin och Musikverein har var sitt ärevördigt konserthus med egen orkester.
Operan är världsberömd, inte minst genom Gustav Mahlers tid som operachef och dirigent. Mahler har dock inte förärats någon egen staty,  men han har fått en minnesplatta på Konserthusets vägg.

Vilka grunder man har haft för att resa statyer över stadens stora tonsättare och hur de har blivit utformade borde man kunna studera mera ingående.
Finns det en relation mellan hur wienarna uppskattar sina kompositörer och storleken på stenfigurerna?
Valskungen Johann Strauss är helt och hållet förgylld där han står i Stadsparken inramad av nymferna.

Huset där Johannes Brahms bodde finns inte kvar, så han har inget eget museum. Längst in i Haydenmuseét har man dock ett rum med hans möbler och tillhörigheter.
 Flera av de stora namnkunniga har slutit sina ögon i Wien än de som där har kommit till världen. Alban Berg har inget monument trots att han  både föddes och dog där.









Detsamma gäller Franz Schubert och Johan Strauss som har var sin staty i Stadsparken och gravsten på Zentralfriedhof.

Schubertmuseum finns både i hans födelsehus och i den sista bostaden. Wolfgang Amadeus Mozart och Joseph Haydn har var sitt museum samt flera statyer och minnesmärken i staden.
Tonsättarnas liv och vanor har också lämnat avtryck på olika håll, även i många kyrkor finns tavlor som påminner om vad som hänt just där.


 Anton Bruckner är ihågkommen  i Maria Treu-kyrkan, där han har avlagt prov i orgelspel men inte blev anställt trots goda vitsord. Han var länge motarbetad och står nu  i Stadsparken bara i halvfigur.
Ludvig van Beethoven flyttade till Wien från Bonn 1792 och bodde på många olika adresser.  Det finns ett antal minnestavlor över honom, den sista i Trefaldighetskyrkan där han blev bisatt.
Beethoven  har fått den allra största statyn i sin egen park mitt emot  Konserthuset.
Ingen av statyerna präglas av högre estetiska värden, de är lika stendöda som de stora mästarna. Men deras musik lever och blomstrar liksom blommorna vid deras minnesstenar.

söndag 2 juni 2013

Hiss till himmelska höjder i Karlskirche

Wiens ståtligaste barockkyrka, Karlskirche, ligger vid Karlsplatsen mitt emot Musikverein , alldeles intill de centrala Ringgatorna.
Som sevärdhet klassas den så högt att man måste betala 8 euro i inträde. Ståtligt är det trots att man kommer rakt in i en byggarbetsplats. Restaureringen har pågått i snart 13 år och kostat mycket men det kommer nog att ta flera år till.


Fasaden är nu klar med sina kopior av Trajanuskolonnen i Rom på var sin sida av den antika tempelportiken. Tornen är har fått sin form efter de italienska barockmästarna Bernini och Borromini. En blandning av Rom och bysans samt den stora ellipsformade kupolen ger en unik prägel åt byggnaden.
Den katolska kyrkan beställdes av kejsaren Karl VI  1713 efter att pestepidemin härjat i staden och den är helgad åt Carlo Borromeo, ärkebiskopen som själv tog hand om pestsmittade i Milano 1576. Hans liv skildras i olika konstverk i kyrkan och i kupolernas reliefer.

Hovarkitekten Johann Bernhard Fischer von Erlach som även har ritat slottet Schönbrunn fick aldrig se kyrkan färdig, hans son Joseph Emmanuel färdigställde bygget 1737.
Kejsaren och Röda stjärnans orden från Prag var länge kyrkans huvudmän. Nu hör även katolska högskolan inom Wiens tekniska universitet till kyrkans förvaltare.
Byggkostnaderna för kejsarens kyrka var enorma och samlades in från hela Habsburgska monarkin. Även renoveringen tagit tid och pengar i anspråk.
För ändamålet bildades 1966 kyrkans vän- och gynnarförening och först efter att man börjat ta betalt av besökarna har man kunnat finansiera arbetet. De 200 000 turisterna årligen har ansvarat för 70 % av kostnaden.



De nyrestaurerade kupolfreskerna av Johann Michael Rottmayr som omfattar 1250 kvadratmeter kan närstuderas efter en hissfärd på 32 meter.
Sedan kan man på egen risk gå uppför de robusta trätrapporna ända till kupolens mitt. Det är ett begränsat antal personer som får komma upp åt gången.
När man till slut har nått kupolens högsta punkt på osäkra ben, är inte utsikten så hänförande som man hade väntat sig, de grova gallren för de stora fönstren lockar inte till betraktande av panoramat över Wiens centrum som öppnar sig åt alla håll.







Desto intressanttare är alla märkliga varelser i freskerna som man kan se på vägen ner.
Väl nere på marknivån kan man ta sig upp för vanliga stentrappor till två museér, Museo Borromeo med skattkammaren som verkar liten jämfört med den enorma interiören. En  våning högre upp finns det nya museet med vidvinkelfotografier av kyrkan.
Många barockkyrkor har jag sett i Europa  och skrivit om, St Nikolauskyrkan i Prag tävlar om äran att vara den magnifikaste av alla norr om Alperna.
Där alla de andra kyrkorna har varit estetiska upplevelser, var klättringen upp till Karlskyrkans kupol ett äventyr. I tre dagar värkte lårmusklerna,  men det var det värt.



tisdag 14 maj 2013

Tonsättarhus i Wien II Haydn

Joseph Haydn har fått ge namn åt gatan i Gumpendorf där hans sista bostad finns. På hans tid låg den i Wiens utkant.
Där verkade Haydn de sista tolv åren av sitt liv, från 65 års ålder tills han dog i huset  den 31 maj 1809.
Man kan förnimma den gamle mannens närvaro när man går på de knarrande golven och möta hans blick i bilden av vaxporträttet som en gång har funnits i huset.
Den tidens framgångsrikaste tonsättare hade tjänat en förmögenhet i  London där han komponerat symfonierna 93-104 på tre år.

Efter återkomsten till Wien kröntes hans bana med ännu större framgång  för oratorierna Skapelsen 1796-98 och Årstiderna 1801 som arbetades fram med stor möda. Han klagade att det kändes som tortyr att inte orka skriva ned allt som dök upp i hans huvud.
Joseph Haydn hade ett långt liv och en enorm produktion: symfonier, stråkkvartetter, pianosonater, kantater, oratorier och mässor. I hans verk mognar Wienklassicismen till sin fulländande form.
Han blev dock inte riktigt hemmastadd  i huset som hade köpts som ett änkesäte till hans fru förrän efter hennes död.
Haydn levde ett inrutat liv med bestämda klockslag för måltider, arbete och socialt umgänge, promenader och undervisning.
Eleverna tog han emot tidigt på morgonen, redan innan han hade klätt sig.
Många ville besöka tidens musikaliska gigant, han fick många utmärkelser och hedersbetygelser. Det var inte bara musikfolk som ville ära honom.


Men han själv var inte intresserad av att gå på bjudningar utan skickade ett visitkort med sångtexten: All min kraft är gången, gammal och svag jag är.
I husets nedre våning finns en utställning om tjänstefolket som  levde där under de sista åren, och vilken uppskattning de fick för sina tjänster i hans testamente. Notskrivaren fick en stor summa.
Kartor och bilder från Wien och London kan man också fördjupa sig i. Ett monter har ägnats åt kejsarhymnen till  Gott erhalte Franz den Kaiser som dess tonsättare ofta spelade på sitt klavér för att få tröst när orken sinade. Nu känns den igen som Tysklands nationalsång.
I det sista rummet  kommer man plötsligt in till Johannes Brahms. Hans personliga tillhörigheter från huset som har rivits för länge sen har hamnat hos den som han beundrade mest.
Den lilla symmetriska trädgården hade även fruktträd på Haydns tid. Hela huset är välmående men samtidigt anspråkslöst och  sympatiskt. Det är så man uppfattar även dess åldrande herre.


Haydnhaus på Haydngasse 19


lördag 4 maj 2013

Tonsättarhus i Wien I - Beethoven och Mozart


Wien minns och ärar sina tonsättare, överallt i staden finns det minnestavlor som erinrar om vem som gjort vad på olika platser.
De stora tonsättarna har bott på många olika adresser i stan, och många byggnader har hyst museer där man kan se föremål som de har lämnat efter sig och noter till verk som har tillkommit just där.
Beethoven har flyttat ofta och lämnat minnen efter sig på flera ställen.

I Pasqualatihaus  på Mölker Bastei 8 komponerade han bl.a. fyra symfonier och operan Fidelio samt en elegi för Baron Johan Pasqualatis fru Eleonor liksom bagatellen Für Elise. Relationen mellan husägaren och den bohemiska men snåla tonsättaren var inte helt friktionsfri.
I våningen finns även  pianot som han har komponerat vid.
Mozarthaus på Domgasse 5, en smal gata bakom Stefansdomen hör till Wiens populäraste muséer. Efter att hela huset tillägnats Mozart  år 2006 lockades mer än 300 000 besökare dit på tre år.  Byggnaden är upputsad och moderniserad och fylld med allsköns mozartiana och geniförklaringar: bilder, modeller och videor.
Den ursprungliga Mozartvåningen öppnades 1941 under nazitiden för att man ville lyfta upp en typisk tysk konstnär.
Den fina sexrummaren är den enda av hans bostäder som har bevarats. Det finns dock ingen ursprunglig inredning från den tiden, dockskåpsmöbler visar hur hans möblemang såg ut. Wolfgang Amadeus bodde där 1784-87 då han var vid stadig kassa. Trots enorma inkomster hade han stora skulder, biljardborden i huset antyder vart pengarna gick. Sen blev det mer anspråkslösa lägenheter.
Museibesöket startar med hiss till tredje våningen där man får information om Mozarts levnadsförhållanden, vänner, frimurarna och tidsandan.

På mellanvåningen presenteras de operor som tillkom där, speciellt Figaros bröllop. Trollflöjten  finns i en multimedial version. 
Utan musiken i audioguiden  kommer man annars inte riktigt in i presentationen. Den finns för säkerhets skull på 11 språk och ingår i biljettpriset på 10 euro.
Själva bostadsvåningen finns på en trappa i huset. Där får man veta mera om familjelivet.
Mozartkulor, böcker, skivor och prylar med passande dekorationer finns i shoppen som  man passerar innan trappan till utgången.
I Bösendorfersalen i källaren ordnas konserter - gissa vems musik som spelas.

Beethoven -Pasqualatihaus

söndag 2 januari 2011

Den gyllene musiksalen med den gyllene akustiken

När Wiener Musikvereins konsertsal invigdes på trettondagen år 1870 var publiken alldeles överväldigad. Den gyllene salen i nyrenässansstil var så välkomponerad att den var som musik i sig själv. Det bästa var dock akustiken som än i dag får experter att resa dit. Den avlånga lokalen med kassettak, balkonger, karyatider och ett hålrum under trägolvet ger en så ypperlig ljudbild att man inte skulle ha behövt uppfinna mikrofonen.   


Konserthuset ritades av den danske arkitekten Theophil Hansen som kom till Wien från Aten där han hade studerat de antika förebilderna för att dekorera sin byggnad. Till formen liknar rummet en slottssal, man kan jämföra t.ex. med Rikssalen i Stockholms slott som är fem meter kortare på längden och bredden än konsertsalen i Wien. De 1744 sittplatserna där är något färre än i Stockholms konserthus.  Musikverein har även en mindre sal, som senare döptes till Brahms-Saal.




Brahms-salen var länge i bedrövligt skick men restaurerades i början på 1990-talet. Då hittade man också originalritningar i Wiens Kopparstickkabinett, så nu har även den salen återfått sitt ursprungliga utseende. På nyårsdagen 2011 kunde man se unga dansare sväva från den ena salen till den andra i ett direktsänt TV-program som visades i 40 länder.
Årets nyårsdagskonsert
dirigerades av Franz Welser- Möst. Den flitigaste nyårsdirigenten var Willi Boskovsky med hela 24 år i rad 1955-1979.

Wiener Musikverein - Sällskapet för musikvänner i Wien bildades 1812. Från början kallades den för en dilettantförening, medlemmarna kunde vara amatörer i ordets bästa betydelse, de som älskade musik. Men många var redan då professionella. Från 1851 får uteslutande professionella musiker vara med i sällskapet. Statsoperans orkester Wiener filharmoniker hade bildats 1842, och i praktiken kom medlemmarna från operaorkestern. Nu står det i stadgarna att det krävs minst tre år i orkestern innan man bli invald. Sedan 1997 kan även kvinnor bli medlemmar. Men det är flera olika orkestrar med även kvinnliga medlemmar som spelar i huset. Nu finns även nya moderna salar - 500 konserter om året.

Johannes Brahms ledde sällskapet för musikvänner 1872-75, men nu har man sedan länge  ingen chefsdirigent, siste direktören var Herbert von Karajan, innan dess bl.a. Wilhelm Furtwängler och Anton Rubinstein. Många andra kända dirigenter har valts till hedersmedlemmar: Claudio Abbado, Leonard Bernstein, Nikolaus Harnoncourt,  Riccardo Muti , Arturo Toscanini  och  Bruno Walter som lär ha sagt att innan han dirigerade sällskapet på Musikverein, hade han inte vetat att musik kunde vara så vackert. http://www.musikverein.at/