De odödliga tonsättarnas stad

Wien är musikens huvudstad på många sätt. Det går knappt en enda dag utan att man kan höra flera konserter i staden, Filharmonin och Musikverein har var sitt ärevördigt konserthus med egen orkester.
Operan är världsberömd, inte minst genom Gustav Mahlers tid som operachef och dirigent. Mahler har dock inte förärats någon egen staty,  men han har fått en minnesplatta på Konserthusets vägg.

Vilka grunder man har haft för att resa statyer över stadens stora tonsättare och hur de har blivit utformade borde man kunna studera mera ingående.
Finns det en relation mellan hur wienarna uppskattar sina kompositörer och storleken på stenfigurerna?
Valskungen Johann Strauss är helt och hållet förgylld där han står i Stadsparken inramad av nymferna.

Huset där Johannes Brahms bodde finns inte kvar, så han har inget eget museum. Längst in i Haydenmuseét har man dock ett rum med hans möbler och tillhörigheter.
 Flera av de stora namnkunniga har slutit sina ögon i Wien än de som där har kommit till världen. Alban Berg har inget monument trots att han  både föddes och dog där.









Detsamma gäller Franz Schubert och Johan Strauss som har var sin staty i Stadsparken och gravsten på Zentralfriedhof.

Schubertmuseum finns både i hans födelsehus och i den sista bostaden. Wolfgang Amadeus Mozart och Joseph Haydn har var sitt museum samt flera statyer och minnesmärken i staden.
Tonsättarnas liv och vanor har också lämnat avtryck på olika håll, även i många kyrkor finns tavlor som påminner om vad som hänt just där.

 Anton Bruckner är ihågkommen  i Maria Treu-kyrkan, där han har avlagt prov i orgelspel men inte blev anställt trots goda vitsord. Han var länge motarbetad och står nu  i Stadsparken bara i halvfigur.
Ludvig van Beethoven flyttade till Wien från Bonn 1792 och bodde på många olika adresser.  Det finns ett antal minnestavlor över honom, den sista i Trefaldighetskyrkan där han blev bisatt.
Beethoven  har fått den allra största statyn i sin egen park mitt emot  Konserthuset.
Ingen av statyerna präglas av högre estetiska värden, de är lika stendöda som de stora mästarna. Men deras musik lever och blomstrar liksom blommorna vid deras minnesstenar.