Visar inlägg med etikett Sätt att resa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sätt att resa. Visa alla inlägg

fredag 14 april 2017

Mussolinis nyantika bostad i ny prakt

Det ståtliga palatset Villa Torlonia mitt i en stor parkanläggning byggdes i början av 1800-talet för den mäktiga adelsfamiljen med samma nam .
Arkitekten Giuseppe Valadier ritade huset för bankiren Giovanni Torlonia som skötte penningaffärer  för Vatikanen. Hans son Alessandro  fortsatte med att dekorera interiören.


Runt palatset anlades en engelsk park med falska ruiner, Saturnus tempel och obelisker. Flera hus byggdes i olika hörn av den stora parken.
 Fem år efter att sista huset kom till 1920 fick ägarfamiljen maka på sig. Familjen sista överhuvud, prins Giovanni Torlonia, flyttade till det jugendinspirerade ugglehuset Casina delle Civette längre ner i parken. Han var känd för sin vana att festa på natten och sova på dagen. Fram till sin död 1938 fick han leva som granne till den högsta makthavaren i Italien.

Det stora palatset hyrdes ut till Benito Mussolini  för en symboliskt årshyra på en lire. Här bodde Il Duce med sin familj i nästan 20 år, ordnade stora mottagningar i palatset och parader i parken. Den största tillställningen var dottern Eddas bröllop 1930, året efter kom Mahatma Gandhi på besök. Prinsens sovrum togs över av Mussolini, de stora fönstren mot parken ersattes med badrum en del av möblemanget i huset byttes ut. Sovrumstaket är dekorerat med faux draperi.
Efter att Mussolini arresterades 1943 ockuperade amerikanska soldater huset till 1947, sedan fick egendomen förfalla. Arvingarna stred inbördes,  ingenting hände. Staden tog över egendomen 1977 och året efter öppnades parken för allmänheten. Det dröjde innan tiden blev mogen för ett politiskt beslut om restaurering som kom i gång på 1990-talet.
När museet öppnades för allmänheten har alla skeenden i husets historia tagits fram och presenterats, till och med märken av pilar som soldaterna kastade på väggen efter kriget.  Fasaden mot parken med de stora fönstren ritade av Valadier har återställts. Nu skiner allt i en nyrenoverad prakt. Huvudbyggnaden Casino Nobile har en imponerande inredning av skulptören Antonio Canova med golv av Carraramarmor, pelarsalar och fresker i olika motiv från egyptisk till gotisk stil av Constantino Brumidi. 
Familjen samlade konst, bl.a. antika skulpturer,  till stor del tillverkade av Bartolomeo Cavaceppis studio under 1800-talet.
Ugglehuset som är en del av museet har en stor samling glasmålningar. I parken finns också en teater och restaurang.
Det är märkligt att se alla dessa rum, olika historiska lager på varandra, 1700-talets uppfattning av antikens Rom med senare växlingar i smak och stil. Mussolinis tid framstår som en historisk parentes, några rum i denna stora palats.
http://en.museivillatorlonia.it/


fredag 3 oktober 2014

Globetrotters byter bostad på nätet


Stockholm är populärt mål för bostadsbyten på nätet, det har kommit många förfrågningar från olika håll.
Sen förra året  har vi bytt hem sex gånger i fyra länder. Först på två håll i Paris, en tvåa i Menilmontant, den sjudande stadsdelen med många invandrare, där vi bodde två veckor och såg även andra intressanta platser. Det här museet blev tips till vår värdinna. Hon har samma ursprung.

Sedan kom vi till ett radhus med tre våningar och en härlig uteplats i Vincennes något utanför centrum. Det har visat sig vara ett utmärkt sätt att stanna utomlands billigare och längre när man överlåter sitt hem gratis till dem som man bor hos. Det är spännande att vistas hos någon som man knappt känner, studera inredning, bokhyllor, köksutrustning och skapa sina egna rutiner. Dessutom får man goda råd om var man skall handla sin mat och bröd, vilka restauranger  är bäst, hur man skall ta sig fram osv. De som har gjort många byten har lärt sig vad man behöver veta och lämnar mycket information, andra kan vara mera bohemiska.


Helsingfors är hittills enda staden som jag själv har tagit initiativet att komma  till. En av de tre som jag frågade ville komma till oss.  Det var roligt att lära känna en ny stadsdel i staden där jag har varit så många gånger och bo i ett hus som liknade mitt barndomshem.
Arabiastranden har jag skrivit om, men vi bodde i Majstad (Toukola) på andra sidan vägen. Mötet mellan den gamla och nya förorten var inspirerande och lockade till många promenader.
Under den regniga veckan kändes balkongen inte als inbjudande, men att bada i husets nyrenoverade bastu på lördagskvällen värmde både kropp och själ.  De flesta finska flerfamiljshus har en gemensam bastu i källaren. Det kanske skulle vara svårt att utnyttja tillfället om man inte känner till seden att ha en timmes bastureservation i veckan.
Jag kan tänka mig flera bostadsbyten i mitt fädernesland.
I Wien hamnade vi i ett nybyggt kvarter intill Westbahnhof där vi kunde avnjuta alla våra måltider i skuggan på den långa terassen under två heta sommarveckor.
Den unga barnfamiljen hade inrett sin moderna lägenhet enkelt och praktiskt. Vi trivdes även om vi saknade bekväma stolar och TV.  Det enda problemet var att förstå hur kaffemaskinen fungerade.


Sen reste vi direkt till Paris, där det visade sig svårt att hitta lägenheten, vi gick in i fel port och letade förgäves på namnskyltar i dörrarna.
Hjälpsamma grannar var till ingen nytta, men till slut kom en tygförsäljare till undsättning med sin anknytning till internet.
När vi äntligen lyckats komma in i den väldesignade tvåan med gamla golv, litet kök och stort modernt badrum, märktes direkt att det var en hemvist för riktiga hembytarproffs. Vårt byte var den 43 i ordningen.
Det fanns vin och mat i kylskåpet för oss, en röd pärm med praktiska upplysningar, guideböcker, broschyrer och kartor plus ett fönster med utsikt mot Sacre Coeur.
Den lilla boken om Montmartre var mest användbar med bilder och adresser till olika hus bakom de nötta turiststråken.
Läs mer här: Bakom Sacré Coeur.
När vi kom hem från Paris, fann vi vårt hem välstädat och parfymerat.  Det tog veckor innan jag hittade mina glasögon undanstoppade i en låda under hyllan där jag hade lagt dem.

Då hade vi redan hunnit njuta av sol och bad vid Italienska Rivieran under två veckor. Diano Marina var en sommarstad där både italienare och turister fyllde restaurangerna på kvällstid, på dagarna hyrde man en vilstol på stranden. De små byarna uppe i bergen ordnade små festivaler med lokal mat.
Nu är det dags att skriva flera bloggar om alla upplevelser och planera nya byten i andra städer.
Min lägenhetsannons






måndag 2 januari 2012

Trenitalia merda - jävla SJ

Det kan vara lite väl spännande att åka tåg i Italien om man har en tid att passa. Kaotiskt eller trist väntan utan någon vettig information om vad som skall hända.
Från Milano Termini tror jag att de flesta tågen avgår i tid. Med ankommande tåg kunde det däremot vara lite hur som helst. Nu trafikeras Milano av  nya snabba tåg, man byter från de sydkommande  t.ex. i Rom eller Neapel .  I Syditalien  kan det bli flera timmars försening på vägen. Det är inte heller säkert att de ens avgått enligt tidtabellen.
Efter att ha suttit som på nålar från Toscana till Bologna för att byta tåg där till just Milano för att passa flyget hem har vi beslutat oss för att hädanefter alltid övernatta i den stad som flyget hem avgår ifrån.
Att köpa biljetter är inte heller det lättaste. Automaterna kan vara trasiga, köer till kassorna hur långa som helst. Sen måste man hitta en fungerande valideringsapparat för biljetterna.
På mindre stationer finns det ofta varken automat eller biljettkassa, kanske kan man handla hos tobakisten eller i kaffebaren. Finns det inget alternativ, får man köpa biljett på tåget om konduktören ids att skriva ut den. På dessa rälsbussar i Kalabrien verkade skrivandet oftast inte värt mödan för den uniformerade personalen som passerade genom vagnarna mellan varje stopp. Tack vare den nya tekniken kan man se på stationens elektroniska display när tåget väntas komma,ända tills det visar sig att det inte kommer alls. Kanske sitter det fast vid en annan station längre bort.
Ibland kan man bli stående vid någon mindre station utan att förstå varför. Inte är det för att vänta in mötande tåg som ju ändå skall gå på den andra rälsen. I Nicoteria kan det vara passande med en nikotinpaus för alla som röker. Pausen blir dock längre än cigarrettröken varar.
Passagerarna verkar vara luttrade, sitter lugnt kvar, pratar högt med varandra eller i sina mobiler, läser tidningen eller fingrar på sin dataskärm. Någon sover, de indiska försäljarna håller hårt i sina smyckeskrin.
.Värst är det för pendlarna som skall ta sig till och från sina arbeten varje dag. Man kan aldrig veta när man kommer fram. I Palermo var skyltningen mer gammaldags, vid varje perrong fanns det uppgift om när och vart nästa tåg skulle gå.Folk satt och stod som packade sillar på tåget i väntan på avgång när det kungjordes att man skulle byta till det tåg som anlände vid perrongen intill. Alla rusade av och an för att efter en halvtimme få vända tillbaks till de första tåget. Kvinnorna närmast oss berättade att samma sak kunde hända flera gånger i veckan.
Ni har väl bättre tåg i Svezia, frågade de, men blev inte ett dugg gladare när de fick höra att våra tåg fastnar i kylan eller lövfällningen i timmar.
När det kommer till farten på rälsen kan skillnaden mellan Italien och Sverige vara hårfin.
http://www.trenitalia.com/cms/v/index.jsp?vgnextoid=f4e43bf7c819a110VgnVCM1000003f16f90aRCRD

lördag 8 maj 2010

Att färdas utan bil

Tåg och buss har sina fördelar: man kommer alltid fram till destinationsortens centrum, man slipper hålla utkik efter vägen, man kan känna någon slags kontakt med vanliga lokala människor och man slipper leta efter parkeringsplatser.

Det är relativt enkelt under förutsättning att allt går enligt tidtabell.
När man kommit fram är man helt fri från ansvar.


Har man lyckats leva så här länge utan körkort, har man också lärt sig vilka alternativ som finns. Taxi fungerar på lagom långa sträckor, om det går att få tag i någon. Fem kilometers promenad med bagage i uppförsbacke och regn vill man helst inte vara med om mer än en gång.
Allt detta förusätter en omfattande planering, helst i förväg.


Man får inte anlända för sent och missa sista bussen, man måste lära sig hitta rätta hållplatser, köpa biljetter i förväg om chauffören inte säljer några. Tidtabeller måste anskaffas och studeras noga om man vill ta sig längre än till den allra närmaste omgivningen.

På nätet är det lätt att hitta tidtabeller. För tågresor kan man oftast få exakta avgångstider just för den dag man skall åka, till och med på valfritt språk.
Bussresor kan vara svårare. Även om man lyckas hitta tabellen måste man kunna tolka den: vardagar, helgdagar, skoldagar och annat kan vara svårt att hålla reda på.
I storstäderna brukar det vara ganska enkelt, turtätheten är oftast högre än här hemma. Det finns olika alternativ och det är relativt lätt att hitta en taxi. Då kan man även ge sig iväg spontant, gå av när man vill och fortsätta med nästa buss om man ser något spännande längs vägen.
Det allra tråkigaste för den billöse, utöver bristen på spontana utflyktsmöjligheter, är att man måste kånka på sitt bagage hela tiden. Hittar man en bagageförvaring, måste man se efter att den håller öppet när man vill hämta väskorna. Åker man runt får man först skaffa sig en basort där man kan lämna det som inte behövs.

Jag har redan för länge sedan lärt mig att resa med lätt bagage och  att undvika inköp av skrymmande eller tunga saker.

torsdag 22 april 2010

Jag har bott vid en järnväg mer än halva mitt liv


Järnvägar flyttar inte, rälsen går där den går Jag har inte flyttat på många år. Men spåren utanför fönstren har ändrats om och om.

Men nu börjar det på allvar. Jag råkar bo i ett hus som står rakt ovanför ett av de största byggprojekten i Stockholm – Citybanan.

Det var länge sedan jag flyttade in. Dåförtiden såg jag tågen komma och gå. Huset stod granne med en stor öppen godsbangård där vagnarna ibland körde in i varandra med ett stort bang. Runt stationen längre in på gatan låg gamla risiga verkstäder och på andra sidan en öde bergsknalle. Man såg tågen köra in och ut under bron och kunde vinka till någon som åkte förbi om den resande var beredd på en snabb hälsning. Det blev många resor och många vinkningar, tågen var en del av livet. Någon gång kunde man se och höra ett ånglok tuffa förbi. Direkt efter den korta öppningen körde tåget in i en sänka som kantades med vackert huggna stenar, på våren sänkte sig guldregn från trottoaren ned mot spåren.

Under de åren hann jag resa med tåg genom tre kontinenter, från Lissabon till Stockholm,  från San Francisco till New York och från Helsingfors till Peking. Att åka tåg kändes som det naturligaste sättet att resa. Nu har allt förändrats.

Bangården stängdes, det blev ett väldigt bankande med grundstenar till nya byggnader som reste sig allt närmare fönstren, till slut byggdes ett stort hus över spåren. Himlen syntes nu bara genom grannhuset stora glasade gångar. Inga tåg syntes men de hördes desto mera. När de gamla tunga pendeltågen rullade förbi började hela huset skaka, och de evighetslånga godstågen väckte en på nätterna. Men det blev en vacker park med blommande körsbärsträd på andra sidan bron.

Det var ändå ingenting mot det som komma skulle. Först hette det tredje spåret. Det blev många möten med planerarna, men till slut rann det hela ut i sanden. Nu händer det desto mera, först många och långa förhandlingar med Banverket som nu har hunnit flytta till det stora huset mitt emot och byta namn.
Den öppna delen av rälsen har täckts över med ett provisoriskt trä- och järnskydd på nätterna då trafiken stod still.

Det har blivit en enorm grop. Träden har huggits ned, gatan runt hörnet vid bron grävts upp, grannhusets grund har hackats bort med hantverks-metoder. Så småningom blir det dags att förstärka vårt källarplan, innan man kan börja gräva tunneln under själva huset. I nästa trafikskede skall hela vår gata att grävas upp, vi blir tvugna att använda porten mot gården för att ta oss ut och in i huset. Det kommer att ta flera år och redan nu har de ursprungliga tidsplanerna spruckit.

Nu åker jag tåg mera sällan, och inte så långa sträckor som förr. Någon gång om året till Göteborg eller Norrköping, eller ännu mer sällan till Tammerfors från Finlansbåten. Flygresor blir det var eller varannan månad. Men vem vet, järnvägens tid kanske kommer tillbaka, rälsen går runt nästan hela världen och tågen stoppas inte av aska eller något annat farligt i luften.


http://www.trafikverket.se/Privat/Projekt/Stockholm/Citybanan/Miljo/Bra-miljo-i-den-fardiga-Citybanan/Gronskande-park-pa-Soder-/

tisdag 13 april 2010

Långa eller korta resor


Hur långt och hur länge skall man åka för att kunna kalla det för en resa? En halv dags besök i Uppsala är ingen resa för mig.

Är man på resande fot, måste man stanna åtminstone över natten, men inte på en busstur med ordnat program, mat och logi. Färden skall helst vara några timmar. En båtkryssning är ingen resa, en övernattning i Göteborg börjar bli.

Ett par dagar i en storstad ger lagom med nya impulser och avkoppling från vardagen. En helt ny stad är alltid spännande, önskelistan är lång, men det finns så många platser som jag längtar att komma tillbaka till.
När man återvänder till ett ställe minns man sig själv som man var förra gången. Förr kändes det mera så men har avtagit med åldern. Favoritmålen besöker jag kanske lite för ofta, borde kanske prova att åka någonstans där jag inte har varit på länge. – London kanske, det är mer än tio år sedan sist.
En veckas chartersemester är ett bekvämt och relativt billigt sätt att komma iväg, men känns ofta en aning för kort. Tio dagar skulle bli bättre om man trivs på stället.
Två veckors charter har jag av någon anledning aldrig gett mig ut på. I så fall borde man nog göra utflykter och gärna stanna borta över en natt eller två. Det är det många som gör. Jag föredrar egna små turer framför bussresor med andra svenskar.
En egen lägenhet för en vecka eller två tycker jag nog bäst om. Känner man inte någon som kan låna ut sin, kan man leta på nätet. Det blir inte alltid billigare än hotell, men ger mera hemkänsla. Det är roligt att laga sin egen mat. Efter en vecka eller så börjar resan förvandlas till en vistelse.
Två månader är det längsta som jag har varit på väg, riktiga rundresor. Resandet övergår då till ett tillstånd av en ständig förflyttning, det blir allt svårare att hålla i minnet allt man har sett samtidigt som man hungrar efter ännu flera nya impulser.
En sak är säker: ju längre jag är borta från Sverige, desto svårare är det att återvända!