torsdag 22 april 2010

Jag har bott vid en järnväg mer än halva mitt liv


Järnvägar flyttar inte, rälsen går där den går Jag har inte flyttat på många år. Men spåren utanför fönstren har ändrats om och om.

Men nu börjar det på allvar. Jag råkar bo i ett hus som står rakt ovanför ett av de största byggprojekten i Stockholm – Citybanan.

Det var länge sedan jag flyttade in. Dåförtiden såg jag tågen komma och gå. Huset stod granne med en stor öppen godsbangård där vagnarna ibland körde in i varandra med ett stort bang. Runt stationen längre in på gatan låg gamla risiga verkstäder och på andra sidan en öde bergsknalle. Man såg tågen köra in och ut under bron och kunde vinka till någon som åkte förbi om den resande var beredd på en snabb hälsning. Det blev många resor och många vinkningar, tågen var en del av livet. Någon gång kunde man se och höra ett ånglok tuffa förbi. Direkt efter den korta öppningen körde tåget in i en sänka som kantades med vackert huggna stenar, på våren sänkte sig guldregn från trottoaren ned mot spåren.

Under de åren hann jag resa med tåg genom tre kontinenter, från Lissabon till Stockholm,  från San Francisco till New York och från Helsingfors till Peking. Att åka tåg kändes som det naturligaste sättet att resa. Nu har allt förändrats.

Bangården stängdes, det blev ett väldigt bankande med grundstenar till nya byggnader som reste sig allt närmare fönstren, till slut byggdes ett stort hus över spåren. Himlen syntes nu bara genom grannhuset stora glasade gångar. Inga tåg syntes men de hördes desto mera. När de gamla tunga pendeltågen rullade förbi började hela huset skaka, och de evighetslånga godstågen väckte en på nätterna. Men det blev en vacker park med blommande körsbärsträd på andra sidan bron.

Det var ändå ingenting mot det som komma skulle. Först hette det tredje spåret. Det blev många möten med planerarna, men till slut rann det hela ut i sanden. Nu händer det desto mera, först många och långa förhandlingar med Banverket som nu har hunnit flytta till det stora huset mitt emot och byta namn.
Den öppna delen av rälsen har täckts över med ett provisoriskt trä- och järnskydd på nätterna då trafiken stod still.

Det har blivit en enorm grop. Träden har huggits ned, gatan runt hörnet vid bron grävts upp, grannhusets grund har hackats bort med hantverks-metoder. Så småningom blir det dags att förstärka vårt källarplan, innan man kan börja gräva tunneln under själva huset. I nästa trafikskede skall hela vår gata att grävas upp, vi blir tvugna att använda porten mot gården för att ta oss ut och in i huset. Det kommer att ta flera år och redan nu har de ursprungliga tidsplanerna spruckit.

Nu åker jag tåg mera sällan, och inte så långa sträckor som förr. Någon gång om året till Göteborg eller Norrköping, eller ännu mer sällan till Tammerfors från Finlansbåten. Flygresor blir det var eller varannan månad. Men vem vet, järnvägens tid kanske kommer tillbaka, rälsen går runt nästan hela världen och tågen stoppas inte av aska eller något annat farligt i luften.


http://www.trafikverket.se/Privat/Projekt/Stockholm/Citybanan/Miljo/Bra-miljo-i-den-fardiga-Citybanan/Gronskande-park-pa-Soder-/

1 kommentar:

  1. Låter som en tuff boplats, jag blir lite deppig när träd försvinner. Järnvägar är miljövänligt sätt att resa, dumt att ha låtit dem förfalla under flera decennier..

    SvaraRadera