söndag 26 december 2010

Firande med anor i Finlands julstad

Sedan elva år har Åbo tagit åt sig äran av att vara den officiella julstaden i Finland.Det görs mycket för att leva upp till den statusen, julmarknader, jippon, konserter och utställningar. Men den viktigaste händelsen på julaftonen har under de senaste 20 åren  direktsänts i TV  även i Sverige: utlysandet av julfriden. Det sker från balkongen vid Gamla Stortorget i Åbo. . 
Traditionen med julfriden har man upprätthållit ända sedan 1300-talet då det första rådhuset byggdes.
Man har flyttat platsen några gånger men sedan 1886 läses texten från Brinkkalahusets balkong.


I den östra rikshalvan av Sverige har julfriden utlysts i stort sett utan uppehåll, i början endast på svenska, sedan 1711 även på finska. Efter Åbo brand år 1827 har lydelsen blivit så som magistratets sekreterare mindes den. Brinkkalahuset och Gamla Rådhuset har utnyttjats till olika ändamål, bl.a. som polisens gymnastiksal. Nu finns där gallerior, affärer och utrymmen som hyrs ut till olika kulturevenemang.
Varje år ordnas medeltidsmarknad på sommaren och julmarknad på vintern. Det är mycket mer än handel som sker på julmarknaden under adventshelgerna. Alla veckoslut har olika teman och program, men stånden med olika hantverk och mat fördelas mellan försäljarna långt i förväg.Salutorget mitt i stan har torg- handel sex dagar i veckan hela året. Till julen finns en liten julmarknad i ett hörn av det stora torget.
Saluhallen öppnas redan klockan 7:00, något för morgontidiga båtresenärer från Stockholm.

söndag 19 december 2010

Wien - julmarknadernas förlovade stad

Ingen annanstans har jag sett så många olika julmarknader som i Wien.  Överallt i staden pågår julhandel både inomhus och utomhus. En av de sörsta marknaderna finns vid och i Nya Rådhuset.
Man kan köpa alla sorters julpynt,  bakverk,  godsaker och mat. Lukten av frityr och fläskfett sprider sig över hela det stora torget. 









Inne i Rådhuset sitter föräldrarna på bänken och väntar medan barnen är sysselsatta med olika göromål, bakar pepparkakor eller täljer trägubbar.Det verkar vara ett stort söndagsnöje för barnfamiljer som man länge har förberett sig för.







I en annan del av staden utanför Karlskirche, nära Operan och Musikverein, bjuds barnen på olika utomhusaktiviteter Man kan rida på ponny och lama, titta på djur och leka olika lekar.
I salustånden bjuds hantverk av mera egensinnig art, det hela har en prägel av alternativrörelse.


Vid ingången ligger vedtravar intill en murad ugn där det bakas doftande tunnbröd.  Även granförsäljningen är arrangerad på ett konstnärligt sätt.
 Mitt emellan dessa ytterligheter i stadens mitt finns mera traditionella julmarknadsstånd. 


På Freiung och flera angränsande torg kan man också köpa allt möjligt, särskilt olika matvaror, salt och sött. Många människor handlar där på söndagarna då vanliga affärer är stängda.

Drycker skall man inte heller glömma. Överallt i staden kan man dricka glühwein, oftast med alkohol. Det verkar vara ett sätt att idka välgörenhet, det är bara att välja för vilket behjärtansvärt ändamål man vill svänga sin varma mugg eller bägare. Det var så svårt att bestämma vad vi skulle ha att dricka att vi plötsligt märkte att vi inte längre hade något val alls. All försäljning slutade exakt på slaget på kvällen. När vi äntligen hade valt ett ställe hade serveringen upphört. Det hjälpte inte att andra ännu kunde njuta av sina varma drycker.  -  För glühwein eller punsch måste vi resa dit på nytt.

torsdag 9 december 2010

En gigantisk julmarknad på medeltida torg


Den här granen är mycket högre än man först tror - jämför med den normala granen till vänster på bilden. Den står i hörnet av den allra största julmarknaden som jag har besökt.
Medeltidstorget Rynek Glowny ligger mitt i Krakows hjärta.
 
Ändå är det bara knappt ena halvan av detta Europas största torg som upptas av julhandeln. Marknaden fortsätter inne i den gamla tyghallen Sukiennice som står mitt på torget.








Det märks att julen är viktig i Polen. Det polska hantverket har sin speciella prägel och det gör att många av prydnaderna skiljer sig från det vanliga internationella utbudet av juldekorationer som fyller marknaderna i andra städer. Restaurangerna runt torget har också julpyntats på många originella sätt.

På marknadstorget doftar det mat. Det grillas korvar och spett med kött. Vi fastnar för stekta ostkakor med transbärssylt. Det smakar eget, lite rökt av schmaltz som de är stekta i.
Intill julgranen står en scen där det spelas upp olika program med julanknytning.

Plötsligt ser jag något som verkar bekant, en grupp som bär olika symboler - en levande julkrubba. Det påminner starkt om den finska traditionen Tiernapojat där man spelar upp historien om Herodes och de tre konungarna som besöker Jesusbarnet. Här är det dock många fler på scenen.

Julkrubbor är något som har blivit en viktig tradition just i Krakow. Sedan 1937 ordnas en stor tävling  mitt på torget runt statyn av Adam Mickiewizck. Sedan förs de utvalda i procession till Historiska museet. Tyvärr kom vi en vecka för sent för detta spektakel.
Utbudet på marknaden var så stort att det var svårt att välja bland alla tänkbara material: halm, hår, tvättsvampar eller spetsar. Till slut fastnade jag för dessa glänsande grodor, hjärtan och något flygfarkost.

onsdag 1 december 2010

Julmarknad med kungliga anor på Stortorget


Redan på medeltiden fanns det julmarknad på Stortorget, som då var medelpunkt för handeln. Gustav Vasa kungjorde år 1523 att där endast fick saluföras svenska varor.
Detta för att få kontroll över handeln och gagna inhemska hantverkare.
På 1700-talet flyttade Gustav III verksamheten till slottets inre borggård då Börshuset byggdes, men i början av följande sekel kom Stortorget till heders igen.

Julmarknaden fick nu sin riktiga blomstringstid och började breda ut sig ända till Skeppsbron där det fanns flera stånd än på Stortorget. Långt upp på Slottsbacken fanns bodar i flera rader framför Obelisken. Bleckslagare, bok- och borstbindare, handsk-, hatt-, instrument-, kam- och korgmakare bjöd ut sina varor tillsammans med kopparslagare, svarvare, tenngjutare och andra nu mer eller mindre försvunna yrkesgrupper. Bodarna liknade dagens julmarknadsstånd. De som sålde mindre värdefulla saker så som gipskyrkor och julprydnader ställde sina varor på ett bord på torget.


Efter några decennier var stånden på Skeppsbron borta igen. Det blev mer utländska varor och krimskrams eftersom många hantverksyrken hade dött ut. De nyöppnade varuhusen drog kunderna till sig från torget.
Under Oskar II:s  tid hade julmarknaden urartat, kvaliteten på utbudet hade försämrats och det förekom bråk och slagsmål. Det hjälpte inte att kungen då och då visade upp sig och skänkte silverslantar till de fattiga barnen. Överståthållarämbetet fick till slut stänga hela marknaden år 1907. Redan åtta år senare lyckades man återuppliva handeln. Stockholms-Gillets förste ålderman Richard Gustavsson hittade intresserade handlare som ville sälja svenska varor och sedan dess har flera anslutit sig. Numera är torget fullt med bodar från veckan före första advent fram  till dagen före julafton. Det är flera års väntetid för de hantverkare som vill  få ett stånd på marknaden.
En del av bodarna har haft samma varor i många år. Korvar och fisk, glögg och godis har sålts på samma ställen så länge jag kan minnas, andra  har tillkommit. Jag provsmakade öländska ostar och marmelader som såldes där för andra året.  I ståndet bredvid satt en äldre kvinna och sålde lotter, något som hon gjort sedan 35 år. Hon tycker att det har blivit tråkigare med åren, och mindre folk på vardagarna.

Till saken hör att man måste förbinda sig att ha sitt stånd öppet varje dag från klockan 11.00 till 18.00, oavsett väder. En del hant- verkare har stamkunder som återkommer varje år. De handstöpta grenljusen säljs till folk som har inköpslistor med sig. Speciellt norrmännen skall ha sina grenljus tända hela trettondagen enligt en gammal tradition. Från Finlandsbåtarna kommer grupper med guide på morgonen för att sedan återvända själva på eftermiddagen för att göra inköp.
En vara som dock lyckligtvis har försvunnit från Stortorget är de färgglada papperstrumpeterna som såldes av en jultomte mitt på torget.

 Oväsendet från de glada barnen som blåste i dem kunde höras långt i Gamla Stan så att man nästan fick hålla för öronen. Nu slipper grannarna det obehaget.
Även den kungliga handeln är borta från torget och finns numera året om i slottsboden runt hörnet.
I vimlet på Stortorget kan man också hitta folk som man känner.






söndag 21 november 2010

En oväntad uppståndelse - från Toscana till Sicilien

Piero della Francescas frescomålning Uppståndelsen har jag skrivit om tidigare. Den har haft otrolig stor betydelse i konstnärens hemstad Sansepolcro i Toscana, där den är huvudattraktion på Museo Civico. Man kan beundra mästerverket genom en stor glasruta utan att ens behöva gå in i museet. Piero della Franscesca har inspirerats av en målning med samma motiv som finns i domen snett emot muséet.













Det centrala motivet i domens altartavla visar Jesus som stödd på sitt vänstra knä står ovanför de fyra sovande vakterna. Altartavlan är målad av Niccolo di Bonaventura. Piero måste ha sett den redan som barn och påverkats både av den och flera andra konstverk. Han har förfinat motivet, skärpt till detaljerna hos personerna och lagt till landskapet och det dubbla perspektivet.


Nu har även jag sett en tredje version av samma bild i en helt annan del av Italien.  Intill torget i den lilla sicilianska staden Castelbuono  finns en kyrka från 1300-talet, La Matrice Vecchia. Kryptan under altaret är täckt med fresker framställande Jesu liv, passionshistorien och uppståndelsen. De härstammar från flera sekler och är stilistiskt mycket olika.  Några närmare uppgifter om freskerna har jag inte lyckats komma över.Den som har målat uppståndelsen längst in i kryptan måste ha känt till Piero della Francescas fresk.Så många likheter finns, även om fresken i kryptan har färre detaljer och saknar det dubbla perspektivet. Kristus står med flaggan i handen, vänd åt sidan i stället för rakt fram, ovanför de fyra sovande vakterna.En ängel till vänster kommer någon annanstans ifrån.
Uppståndelsen är ett vanligt motiv som har gestaltats på många olika sätt i den sakrala konsten. Man kan fråga sig hur långt Piero della Francescas vision har vandrat i medvetandet hos de konstnärer som har skapat sina religiösa bilder i olika kyrkor runt hela Italien.

söndag 7 november 2010

Madonna på rundtur i Palermo

Kyrkan San Domenico ligger mitt i Palermo, nära den korsning
där gamla stads huvudgator i möts.
Via Roma lyses upp av lampor på lördags- kvällen när vi kommer till staden.
Även kyrkans fasad täcks upp till hälften av lampor i olika färger och mönster.  Högst upp på dekorationen står W M S S DEL ROSARIO.



Det är uppenbart att något speciellt är på gång.
På söndag förmiddag är kyrkan
fullsatt vid mässan, vi tittar bara in som hastigast. Hemma i Sverige är bara julottan som drar så mycket människor.
Nästa gång vi passerar Piazza San Domenico, är där mycket folk. En blåsorkester spelar mitt på torget och Via Roma börjar också bli full av söndagsklädda människor. Vi ställer oss på trapporna framför kolonnen, men blir fösta längre bort mot sidan.

Snart öppnas kyrkporten och män i olika slags dräkter kommer ut, flaggor bärs i procession till militärmusiken. Det går ganska långsamt och är lite kaotiskt. Till slut börjar något stort och glänsande närma sig. Det är Madonnan som bärs ut ur kyrkan. Männen med den guldskiftande klädnaden ställer sig på båda sidor av den blomsterprydda lysande statyn som sakta och värdigt börjar röra sig mot den smyckade gatan.
Plötsligt bryter öronbedövande oljud ut alldeles intill oss.
Där vi nyss stod, smattrar det av fyrverkeripjäser som spottar ut små papperslappar i olika färger. Processionen har kommit fram till gatan och fortsätter lika värdigt till ackompanjemang av den glada blåsorkestern.
Rosario, Rosenkrans på svenska, kallas det radband som Madonnan håller i sin hand. Överallt i staden ser vi affischer där det står att firandet startade för 420 år sedan.

Men på bilden visas en annan Madonna. Henne hittar vi i en kyrka på Via Vittorio Emanuele. Hon är klädd i lysande lila dräkt och står på hjul. Smärre lampdekorationer finns också i olika gatukorsningar vid andra kyrkor. Det tyder på att det är flera Madonnor som är ute och rör på sig under dessa dagar.


På kvällen äter vi middag på restaurangen vid torget eftersom stället som vi först tänkte gå på är stängt på söndagar. Vid efterrätten hör vi blåsorkestern stämma upp igen. Det har vi redan hört så mycket av att vi nu tar det lugnt. När jag kommer ut på torget är Madonnan precis på väg in i kyrkan igen, baklänges, med ansiktet vänt mot oss på samma sätt som hon tidigare bars ut. När hon nästan har försvunnit längst in i kyrkan, kommer nästa överraskning, ett hejdundrande fyrverkeri mitt på torget. Det är mäktigt och varar länge, de firande har inte sparat på pjäserna som skjuts upp rakt framför oss.
 Det är en märklig blandning av allvar och leklust som människorna uppfylls av. Många är inblandade, alla vet vad de skall göra även om det tar sin tid, ingen behöver dirigera andra. Glada och upplyfta går vi från torget. Vi har varit med om en av de många katolska festivalerna på Sicilien, en som inte ens nämns i raden av de viktigaste som firas under året. På måndagen är allt över, inga lampor hänger kvar på Via Roma och vid torget står flyttkarlar i full färd med att koppla ur elsladdar från alla lamprader som skall tas ned. Skylten W M SSDEL ROSARIO står ytterst på lastbilden, färdig att transporteras till förvaring för att komma upp igen nästa år, i början av oktober i Palermo.

tisdag 26 oktober 2010

Återbesök på sicilianska restaurangen Nangalarunni

En vacker dag 1998 i oktober åkte jag buss till en liten stad uppe i Madonia- bergen på Sicilien. Innan sista bussen var det dags att välja restaurang för att äta lunch.

Den med svampar på skylten, det konstiga namnet och rustik inredning med stenväggar verkade mest lovande.
Pasta med Karl Johansvamp och späck är inte något som jag brukar välja, men det var så gott att jag minns det än i dag.

Nu när jag skulle återvända till trakten, beslutade jag att stanna i Castelbuono över natten för att hinna se mer av den lilla staden på berget med en borg från 1100-talet. Nangalarunni hittade jag på nätet, men det såg inte ut som jag mindes. Det verkade ambitiöst och annorlunda, med lokala specialiteter, ganska lovande i vilket fall.

När vi till slut kom till Castelbuono och hittade den lilla gränden vid huvudgatan fanns svampskylten kvar på väggen, så jag visste att det var rätt.

- ”Det såg inte ut så här för tolv år sedan, köket och matsalen har bytt plats”, berättade den gladlynte ägaren som ensam tog hand om gästerna den här tisdagskvällen.

Svamp och Narodnigrisar fanns det gott om på matsedeln. Det skulle vara något mitt emellan vild- och tamgris.



Nästa dag fick jag reda på att Narodni är bergskedjan som gränsar till Madonieparken. Trakten är känd bl.a. för sina grisar.

Vi började med svamp gratinerad med spenat, ricotta och rökt scamorza, fortsatte med gris som smakade mer tam än vild med annan sorts svamp och drack fruktigt Nero d´avola.


Trots att vi redan var ordentligt mätta, kunde vi inte motstå Testa del turcho, alltså turkhuvud, en kanelpudrad pudding med den lokala delikatessen manna, en söt vätska som rinner gummilikt ur snittade träd och sägs smaka himmelskt. Gott var det, men kanske inte himmelskt.

Det var inte så många gäster så vi hann språka en hel del med ägaren och se oss omkring på alla tavlor med svampar och olika diplom samt studera den brunaktiga bilden på bakre väggen.

Men det är ju den kända målningen av Thorvaldsen med sina konstnärskolleger i Rom, konstaterade min trogne följeslagare förvånat. Eftersom han är kunnig både i konst och italienska, tyckte jag att han borde fråga restauratören, om vad det var för en bild som han hade på sin vägg.

- ”Bilden är kopierad från ett foto som jag tyckte passade in.” svarade restauratören på frågan vad det var han dekorerat sin vägg med. Han blev något häpen och en gnutta misstänksam när han fick veta att bilden föreställde skandinaviska konstnärer. i Rom. Thorvaldsen är inte känd på Sicilien trots att han är den enda protestanten som skulpterat ett epitafium över en av påvarna i Peterskyrkan. Den upplysningen fick honom att skina upp, misstänksamheten var som bortblåst.
När notan som visade på ett rimligt belopp var avklarad, lovade jag att kanske komma tillbaka om tolv år.

- ”Då är inte jag kvar”, sa han rappt men leende. ”Min son kanske har tagit över.”

Efter en extra matsmältningspromenad på de kvällstomma stenlagda gatorna konstaterade vi att besöket var värt resan. Han kommer nog att minnas oss, trodde min konstkunnige följeslagare.

Får se om det blir ett tredje besök någon gång. I så fall skall jag äta svamp med något annat än gris.

http://www.hostarianangalarruni.it/index.php?id=11

söndag 24 oktober 2010

Barockstad av lavasten på Sicilien

Siciliens andra stad är drabbad av flera stora katastrofer. Catania är byggt lager på lager, skapade av människor och natur under 2000 år. Katane var stadens första grekiska namn. Det betyder rivjärn, valt efter formen på Etnas sluttningar. Vulkanen begravde den första grekiska staden redan 36 år efter att den hade grundlagts 720 före vår tidräkning.

Nästa stora utbrott kom 300 år senare och så har det fortsatt.
En grekisk amfiteater har grävts fram mitt i staden. År 1669 inträffade det värsta vulkanutbrottet i modern tid på nordöstra Sicilien. Jorden skalv i tre dygn, sen bröts Etna i en 14 kilometer lång spricka där det under flera månader sprutade ut lava och stenar som förstörde städer och gjorde 27 000 människor hemlösa.




Men det var inte allt, jordbävningen år 1693 var än värre. Man kan än i dag förnimma stadsbornas skräck i de katastrofmålningar som finns att beskåda i Catanias museer.
Den gråa stenen som slungades ut efter Etnas största utbrott har använts till ståtliga palats och kyrkor.
Stadens berömda barockarkitekt Giovanni Battista Vaccarini föddes 1702. Han levde till 1768 och skapade många fina palats runt Piazza del Duomo i stadens hjärta. De gråa husen är renoverade och i gott skick, fast färgen får allt att se gammalt ut.
Mest besökare drar skyddshelgonet Sankt Agata som firas varje februari av troende från hela ön, och som Domkyrkan är helgad för.
Den svarta elefanten av lava som står på torget framför domkyrkan restes år 1735 och har blivit stadens symbol.
Den bär en obelisk med egyptiska hieroglyfer på ryggen och härstammar från bysantinsk tid. Stadens mest berömda man, kompositören Vincenzo Bellini (1801-1835) har fått sin sista vila i domkyrkan, och ett ståtligt operahus nämnt efter sig.
Hans mest kända opera Norma har dessutom gett namn till en populär pastarätt med äggplanta och tomater.
Det roligaste i stan är den stora livliga marknaden med kött, fisk, grönsaker och allt annat som sträcker sig över flera kvarter i centrum.
Där kan man se hela djurkroppar hängande på krokar i stånden, och skickliga karlar styckande stora fiskar ute i de fria. Man kan undra hur det ser ut mitt i sommaren när det kan bli hett, upp till 40 grader .

Siciliens stora städer har trots omfattande renoveringar en prägel av förfall. I många kvarter är husen i mycket dålig skick, och sopor ligger spridda lite varstans. Catania har nog mest kvar att göra av alla de städer i närheten som samtidigt utnämndes till världsarv i juni 2002.




tisdag 28 september 2010

Höstmarknad på världens äldsta friluftsmuseum

Snart fyller Skansen 120 år.  Oktorps- gården i Halland  blev den första gård som köptes 1895 av Skansens grundare Artur Hazelius  med inventarier och allt.


Artur Hazelius som var född i Stockholm 1833 hade redan som barn bott fem år i Småland hos en präst i Tjust eftersom hans far idealiserade lantlivet.
Som 14-åring fick han komma hem för att gå i läroverk. Vid 19-års ålder började han fotvandra runt om i Sverige för att lära känna landet, först till Jämtland, några år senare till Dalarna.  Då hade han hunnit gifta sig och reste på ett bekvämare sätt.

Artur Hazelius köpte upp en samling allmogeföremål som första gången visades på hans etnografiska museum innan han fyllt 40 år. Han var skicklig i att samla in pengar via insamlingar, basarer och välgörenhetstillställningar. I samma anda ordnas marknader och tillställningar än i dag på Skansen. Höstmarknaden sista helgen i september ordnas i folklig tradition från 1900-talets början.

Bondesamhällets snabba förändring gjorde det lätt att förvärva många gamla föremål, samlingen växte snabbt och så småningom köpte Hazelius hela hus och gårdar. Vid sin fjärde resa till Dalarna med hustrun 1872 föddes idén till Skansen.  Han hade redan ordnat utställningar i Paris och Wien i en sann nationalromantisk anda. 1880 bildade han stiftelsen Nordiska museet och två år senare hade han lyckats få kungen att upplåta mark på Lejonslätten till det blivande museet.



Skansenbygget startade 1891, samma år som Georg Karlin i Lund presenterade sina planer för Kulturen efter norska idéer.
Det första huset hade Hazelius köpt i Ötsmor i Mora 1885. Efter att ha förvärvart arealen om nästan 30 000 m² på Skansenberget  på Djurgården blev Hazelius en ivrig spekulant till gamla hus i konkurens med Karlin från Lund. Båda köpte många allmogehemman.

Morastugan återuppfördes på Skansen sex år senare.

Redan året efter att Skansen invigdes, utökades området  och blev sex gånger så stort. Under de första femtio åren i Skansens historia var det friluftsmuseet som finansierade bygget och driften av Nordiska museet.
Hazelius arv och ande lever på många sätt ännu på Skansen, inte minst i klädsamlingen som startades redan 1893 och utgör i dag en av de största i landet med 20 000 dräkter i original och kopior.

Men färdigt blir det aldrig, nya hus byggs upp i gammal stil, ett av de senaste är Järn- handlarens hus från Hudiksvall från 1880-talet. Med sin 1930-talsinredning ger det plötsligt upphov till deja-vu för min följeslagare som känner igen sin morfars säng i huset som är byggt vid samma tid i samma stad som morfar föddes.

Vid mina Skansenbesök brukar jag ta till vänster innan man kommer till parken för nordiska djur. Där ligger Finngården med rökstugan, rian, ladan och andra små gråa byggnader utan skorstenar som hör till de oansenligaste i hela området. Så bodde svedjebrukande finnar i Värmland under 1600-talet. Det är dock något viktigt som saknas!
Det som är unikt för Skansen är helheten. Det är ett friluftsmuseum med gator och gårdar som utgör ett  Sverige i miniatyr, djurpark, nöjespark, akvarium, allsångsscen, dansbana, restauranger, kyrka, postkontor, nästan allt - men ingen bastu.
http://www.skansen.se/

tisdag 21 september 2010

Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd


Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, Stasi, övervakade och kontrollerade folket
med en brutal effektivitet som gränsade till det löjliga.
Under nästan fyrtio år växte Ministeriet för statssäkerhet i DDR i makt, styrka och storlek så att det kom att genomsyra hela samhället. En del av medborgarna tvingades att spionera på sina medmänniskor, ofta även nära och kära, på ett sätt som kunde leda till ödesdigra konsekvenser för dem som stämplades som fiender till staten.

Vid DDR:s sammanbrott hade Stasi 91 000 anställda och över
170 000 informatörer. Stasis enorma högkvarter i Berlin hade 7000 anställda och omfattade ett helt kvarter, Magdalenenstrasse, Normannenstrasse och Ruschestrasse i Lichtenberg. Där fanns bl.a. en affär, samlingssalar och en resebyrå.
De flesta husen har stått tomma sedan ursinniga offer för denna kränkande övervakning hade trängt sig in i spioncentralen för att hindra att det komprometterande arkivmaterialet blev förstört. Mycket hade då redan strimlats i småbitar och har under många år omsorgsfullt rekonstruerats för att de som har blivit offer för Stasis kontroll skall kunna läsa sina akter.

I mitten av kvarteret låg ministerbyrån i hus 1,
där cheferna hade sin specialinredda våning. Det har blivit ett museum där allmänheten har kunnat tränga in till det allra heligaste i Stasihierarkins boningar.
Där kunde man se många exempel på grymheten i jakten efter de oliktänkande, och alla sinnrika konstruktioner som gjorde det möjligt att tränga in i vanliga människors vardag utan att de kunde veta att man har fotograferat och avlyssnat deras privatliv.
Medan akterna räddades, började byggnaderna förfalla, taken läcka och källarna fyllas med vatten. Man visste inte vad man skulle göra av detta hatade kvarter. Skulle staten ta ansvaret, eller låta medborgarrättsorganisationen som hade tagit över byggnaden få fortsatt kontroll. Pengar till sanering, 11 miljoner euro, fanns i en konjunkturfond. Nu har man börjat sanera en del av byggnaderna, allra först det K-märkta hus 1. Museet har fått flytta över till den s.k. fältherrekullen i huset mitt emot, som en gång var ledarnas huvudkantin.

Under fyra dagar i början av augusti evakuerades museets viktigaste utställningar som kommer nu att stå i den tillfälliga lokalen under ett och ett halvt år.
Varför är det som är så viktigt att man vill kunna hålla museet öppet nästan utan avbrott?
Under den tilltagande DDR-nostalgivågen känns det nödvändigt att påminna om allt detta, om den omänskliga hanteringen av medborgarna som inte följde den kommunistiska idealismens väg, hur människor fängslades, torterades, till och med miste livet för sin religion, övertygelse eller en öppen trots mot stupida regler.

Många har fått en senkommen äreräddning i museet. Med tanke på dem fastnar skrattet i halsen när man betraktar den av Stasiofficerade hemsnickrade utställningen där de stolt redovisar sina framgångar i spionerandets konst med fiffigt ombyggda vardagsföremål.
Allt i ädel tävlan i kommunismens tjänst.
Jag undrar vad som kommer att hända med den murrigt möblerade chefsvåningen under saneringen. Den delen av huset verkar ha byggts med större omsorg, till och med badrummen var relativt välbevarade. Möblemanget blir säkert kvar, men känslan av att Erich Mielke alldeles nyligen satt här och härskade över människornas sinnen är svår att bevara.
Den siste Stasi- generalens present- samlig talar för sig. Som ord- förande för idrotts- föreningen Dynamo blev den hatade spion- chefen en aktad person.
Men det var inte riskfritt att basa för DDR:s hemliga säkerthet.
Alla de tre underrättelsecheferna störtades från sina höga stolar. Den förste, Wilhelm Zaisse blev av Walter Ulbricht utkastad från Politbyrån för partifientligt verksamhet efter arbetarnas strejk sommaren 1953.
Nästa chef, Ernst Wollweber, hjälteförklarad för medlemskap i en antifascistisk sabotageorganisation under andra världskriget blev 1957 utmanövrerad av Ulbricht.

 Han följdes av Erich Mielke som efter Ulbrichts död 1971 byggde Stasi till den stat i staten som det blev. Han var så mäktig att ingen kunde utmana honom innan riket hamnade på ruinens brant.
Mielke gav order om flera regelrätta mord, men häktades till slut 1989 anklagad för "skada mot folkets näringsliv". Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som hade begåtts redan under Weimarrepubliken men slapp fängelse och dog år 2000 på ett ålderdomshem.

Jag besökte Stasis högkvarter några månader innan saneringen. Det var verkligen slitet men det störde inte besökarna. Förfallet stärkte på något sätt känslan av overklighet, förpassade Stasi till historien.