Återbesök på sicilianska restaurangen Nangalarunni

En vacker dag 1998 i oktober åkte jag buss till en liten stad uppe i Madonia- bergen på Sicilien. Innan sista bussen var det dags att välja restaurang för att äta lunch.

Den med svampar på skylten, det konstiga namnet och rustik inredning med stenväggar verkade mest lovande.

Pasta med Karl Johansvamp och späck är inte något som jag brukar välja, men det var så gott att jag minns det än i dag.

Nu när jag skulle återvända till trakten, beslutade jag att stanna i Castelbuono över natten för att hinna se mer av den lilla staden på berget med en borg från 1100-talet. Nangalarunni hittade jag på nätet, men det såg inte ut som jag mindes. Det verkade ambitiöst och annorlunda, med lokala specialiteter, ganska lovande i vilket fall.

När vi till slut kom till Castelbuono och hittade den lilla gränden vid huvudgatan fanns svampskylten kvar på väggen, så jag visste att det var rätt.

- ”Det såg inte ut så här för tolv år sedan, köket och matsalen har bytt plats”, berättade den gladlynte ägaren som ensam tog hand om gästerna den här tisdagskvällen.

Svamp och Narodnigrisar fanns det gott om på matsedeln. Det skulle vara något mitt emellan vild- och tamgris.

Nästa dag fick jag reda på att Narodni är bergskedjan som gränsar till Madonieparken. Trakten är känd bl.a. för sina grisar.

Vi började med svamp gratinerad med spenat, ricotta och rökt scamorza, fortsatte med gris som smakade mer tam än vild med annan sorts svamp och drack fruktigt Nero d´avola.

Trots att vi redan var ordentligt mätta, kunde vi inte motstå Testa del turcho, alltså turkhuvud, en kanelpudrad pudding med den lokala delikatessen manna, en söt vätska som rinner gummilikt ur snittade träd och sägs smaka himmelskt. Gott var det, men kanske inte himmelskt.

Det var inte så många gäster så vi hann språka en hel del med ägaren och se oss omkring på alla tavlor med svampar och olika diplom samt studera den brunaktiga bilden på bakre väggen.

Men det är ju den kända målningen av Thorvaldsen med sina konstnärskolleger i Rom, konstaterade min trogne följeslagare förvånat. Eftersom han är kunnig både i konst och italienska, tyckte jag att han borde fråga restauratören, om vad det var för en bild som han hade på sin vägg.

- ”Bilden är kopierad från ett foto som jag tyckte passade in.” svarade restauratören på frågan vad det var han dekorerat sin vägg med. Han blev något häpen och en gnutta misstänksam när han fick veta att bilden föreställde skandinaviska konstnärer. i Rom. Thorvaldsen är inte känd på Sicilien trots att han är den enda protestanten som skulpterat ett epitafium över en av påvarna i Peterskyrkan. Den upplysningen fick honom att skina upp, misstänksamheten var som bortblåst.

När notan som visade på ett rimligt belopp var avklarad, lovade jag att kanske komma tillbaka om tolv år.

- ”Då är inte jag kvar”, sa han rappt men leende. ”Min son kanske har tagit över.”

Efter en extra matsmältningspromenad på de kvällstomma stenlagda gatorna konstaterade vi att besöket var värt resan. Han kommer nog att minnas oss, trodde min konstkunnige följeslagare.

Får se om det blir ett tredje besök någon gång. I så fall skall jag äta svamp med något annat än gris.

http://www.hostarianangalarruni.it/index.php?id=11