lördag 28 december 2013

Medeltida Paris med enhörningen

Nu visas den mest kända vävda tapeten åter i Medeltidsmuseet i Paris. När jag besökte det före detta stadshuset Hotel de Cluny i höstas var salen för Damen med enhörningen med de sex legendariska bilderna stängd för ombyggnad. Under tiden hade de ställts ut i Japan och setts av 300 000 personer.
Det fanns dock andra tapeter från samma tid, restaurerade med fantastiska färger som denna enhörning utan dam.
Besvikelsen över att missa de berömda bilderna gick snart över, för det finns så mycket annat att se. Alldeles innanför entrén kan man sätta sig ned och titta på en film om restaureringen av textilierna och annat av intresse.
Museiområdet har varit bebyggt redan i slutet av första århundradet, ett gallo-romerskt badhus har nu grävts fram och dess väggar kan ses både utanför och innanför byggnaden.
På 1400-talet byggdes palats för munkar av högre rang, Hôtel des Abbes de Cluny.  Många inflytelserika personer har bott här,  på 1500-talet Mary Tudor, syster till Englands konung Henrik VIII, under 1600-talet  kardinal Jules Mazarin och sedan astrolog Charles Messier som publicerade sin första katalog över orörliga himmelsobjekt år 1771.



Den siste innehavaren av huset, Alexandre du Sommerand var en stor samlare av medeltidens och renässansens konst. Efter hans död 1843 blev det statligt museum, och hans son Edmond som kurator köpte de berömda tapeterna till museet.
Bland de äldsta föremålen i bottenvåningen finns stenar som har legat under Notre Dame. Även inredning som tagits till vara från kyrkans senare ombyggnader har ställts ut. I salen intill kan man se skulpturer från de romerska baden.
Men det som gjorde störst intryck på mig i husets övre våning bland alla de värdefulla och vackra konstföremålen är berättelsen om livet under medeltiden som de förmedlar. Det ger glimtar av vardagen i stort och smått, vardag och fest, olika yrken, sällskapsliv eller religion.
Det kyrkliga samlingarna är omfattande, skatterna härstammar från olika länder i Europa. Detaljrikedomen är överraskande så som i denna träskulptur som framställer en omskärelsescen.
Guld och silver, ädelsten och elfenben lyser i montrarna som  dock rymmer en tiondedel av samlingens  23000 föremål.








Nu kan man alltså återigen se museets riktiga dragplåster,  1500-tals tapeterna som föreställer de fem sinnena: syn, hörsel, lukt, smak och känsel samt den gåtfulla sjätte bilden  A mon seul désir,  som har tolkats på olika sätt.
Den här bilden är från Wikipedia och visar den gamla upphängningen.  Från den 18. december kan man se den restaurerade Damen med enhörningen igen i samma sal men med dämpad belysning och rätt luftfuktighet.
 Nästa gång jag kommer till Paris vill jag se dem på riktigt.
 Men fram till dess får jag nöja mig med att läsa broschyrer, lyssna på Kaija Saariahos klarinettkonster  eller se bilder av de andra tapeterna med vardagliga motiv, som denna dam i badet.

torsdag 12 december 2013

Adventstider i Helsingfors


Adventstiden i Finlands huvudstad har ganska många likheter med Stockholms eller egentligen vilken stad som helst.

Finland har dock egna traditioner: Lucia firas av finlandsvenskar medan finska sångare klär ut sig för att framföra Tiernapojat, det traditionella spelet om de tre vise männen och samla in pengar.

Det kommersiella inslaget är märkbart: Alexandergatans julbelysning tänds officiellt  redan i slutet av november. En av höjdpunkterna är Stockmans skyltfönster som barn med sina föräldrar vallfärdar till sedan flera generationer.

Varuhusets julskyltning upptar bara i ett stort hörnfönster, men desto längre kan man beundra de små tablåerna med flygande figurer som är sysselsatta med olika julpyssel eller aktiviteter,  t.ex. fladdermössens flygskola.
Barnen har även en egen träställning där de kan kliva upp för att se bättre. Det är ofta stora klungor av de allra minsta som står där länge med tindrande ögon.




Den viktigaste julmarknaden finns på Senatstorget nedanför domkyrkans trappor. Tuomasmarknadens 140 stånd bjuder på hantverk, stickade kläder, sylt och korv och mycket annat av ganska hög kvalitét. De utländska turisterna verkar ha hittat kaffetältet och vågar kanske även smaka på kalakukko direkt från Kuopio, brödet med inbakat fläsk och fisk. Finländarna lockas med direktimporterad tysk Bratwurst och Glühwein. Annars dricker man glögg, med eller utan spets.



December i Finland betyder ett oräkneligt antal fester. Pikkujoulu (Lilljul) brukar vara en mycket festligare tillställning än svenskarnas julbord. Det firas på arbetsplatser, i kompisgäng eller nästan vilka sammanslutningar som helst. Man har ofta med sig små presenter som delas ut,  och fram till småtimmarna har man både sjungit och druckit Tipp tipp tapp, ibland kanske lite till överdrift.

Den 6 december samlas den övervägande delen av befolkningen framför sina TV-apparater för att titta på de utvalda som i högtidliga former får stiga fram för att skaka hand med presidentparet och tävla i vem som är bäst klädd. I år hade självständighetsdagens fest flyttats från Presidentslottet till Tammerfors konferenshus.

Två dagar senare är det dags att flagga för Sibelius födelsedag då den finska musikens geniförklarade gigant spelas i radion och på konserter. Helsingfors Stadsorkester framförde Lemminkäinensviten i utsålt Musikhus både känsligt och kraftfullt.
Julmusiken har en stor plats i finska hjärtan. Sedan många år samlas folk i hela landet för att sjunga de vackraste julsångerna.  I år blir  det 1196 olika tillfällen i kyrkor, församlingshus, bibliotek och stormarknader.
Nu har traditionen genom utlandsfinnar förts vidare till många länder, ända till Afrika.





torsdag 28 november 2013

Tysklands julstad växer fram

De här glada tomtarna har just tagit plats ovanför sitt stånd på den stora julmarknaden Altmarkt i Dresdens gamla centrum.
Nya julmarknader med olika inriktning växer upp vart man än går i staden, det spikas och borras, stånden fylls med varor och stängs igen i väntan på den stora invigningsdagen.
Fram till jul väntas hundratusentals besökare.

Den 27 november skall luckorna i de fantasifullt dekorerade stånden på Dresdner Striezelmarkt öppnas med  pompa och ståt, folk ska trängas för att köpa julklappar och dekorationer, äta korvar och lokala julspecialiteter samt dricka Glühwein. Några stånd har tjuvstartat och säljer korv och den varma drycken som serveras i muggar med årets dekoration för 2 euro i pant.



Mitt på torget står en enorm julgran som enligt lokala tidningen kommer ända från Amerika.
Under de tre dagar som vi går förbi här arbetar man med att bygga, dekorera eller fylla på lagren. Vi kan läsa skyltar om alla möjliga sorters glühwein eller honung från finska Lappland. Granarna i området skulle räcka till en hel skog.




Några kvarter bort bygger man en medeltida marknad på Hovstallets gård. Där blir det inga grälla lampor utan rustika saker med försäljare i medeltidsdräkter och naturligtvis även gammaldags mat och dricka. Intill tältduken bygger man en smedja. Musik blir det också,  en blåskvintett kommer ända från St Petersburg.
Mitt i bygglarmet står nyfikna turister runt sina guider som berättar om forntidens tornérspel.
Runt hörnet blir det två andra marknader.

Framför stadens stolthet, den ur ruiner restaurerade  Frauenkirche är stånden klassiskt enkla med randiga luckor.  Där säljs traditionellt konsthantverk.
Men när man tittar åt andra hållet ser man hur en flygande krokan börjar ta form framför den redan julbelysta Müntzgasse som leder fram till floden Elbe.
Där får Glühweinsälskarna sitt lystmäte och vill man hellre ha öl så finns det även glühbier.

Allt det här och mycket mer kan man nu njuta och konsumera i Dresden ända fram till jul.

http://www.weihnachtsmarkt-dresden.net

tisdag 22 oktober 2013

Monumentalt vilorum på Skogskyrkogården


100 000 stockholmare har fått sin sista vila i tallskogens rofyllda landskap på Skogskyrkogården. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz blev världsberömda och gravplatsen förklarades som Unescos världsarv 1994. De flesta världsarv är mycket äldre, detta var andra gången som man valde en plats från 1900-talet.


Lewerentz utformade landskapet i svensk romantisk stil med mjuka kullar och fri rymd samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplunds fyra kapell är modernt funktionalistiska. Båda arkitekterna var i 30-årsåldern när de vann den stora internationella tävlingen 1914 som hade som mål att skapa en nydanande kyrkogård. Den första invigningen hölls 1920 men bygget fortsatte 20 år till. Asplund dog strax efter att hans Monumenthall med kapellen blev färdig. Hans begravning var en av de första där.

Lewerentz kom i onåd och fick inte fortsätta med att planera området, utan allt förblev som det var i många år. Nu har marken utökats från 80 till 102 hektar, Visitors center med utställningar har öppnats och i höst skall det nya krematoriet av Johan Celsing tas i bruk.
Det största kapellet är Heliga korsets. Där kan många sörjande få plats.

 

Trons och Hoppets kapell är så utformade att det inte känns ödsligt när få är närvarande under ceremonin. Katafalken med kistan är det centrala och bänkarna är placerade så att de sittande kan se varandra. Omgivningen andas allvar och vördnad, även om en del sidoutrymmen är trånga och slitna.
Den största besökshelgen är allhelgona då


tiotusentals människor tänder ljus på gravarna och lyssnar på konserter i kapellen.
Skogskyrkogården besöks av många som inte har någon grav att gå till. Bara Greta Garbos grav är markerad på kartan, andra får man söka efter på nätet med namn. Men de flesta kommer nog för att uppleva stillheten i parken som tar fasta på föreställningen om tallskogen som pelarsal.
Tallar växte i området redan innan gravarna anlades, nu är många så gamla att en del har blivit omplanterade.











Den 888 meter långa Sju brunnars stig från Meditationslunden till Uppståndelsekapellet är kantad av björk, tall och gran för att vägen skall kännas mörkare innan man kommer fram.
Kyrkogårdsförvaltningen tar väl vara på världsarvet. På FN-dagen 24.10. hålls alla fem kapellen öppna, på sommaren är det öppet för turisterna och olika visningar ordnas.
De 100 000 gravarna står där i oändliga rader utan att några sticker ut, minnesstenar eller kors skall vara låga.







Alla som ligger här är inte protestanter eller andra kristna.
Asplunds granitkors från 1939 skall därför symbolisera livets kretslopp. Ovanför ligger minneslunden där oändligt många ljus tänds under allhelgona.
Den mest avbildade platsen Almhöjden ligger intill näckrosdammen som reflekterar de tända lamporna. På den mjuka kullen reser sig träden stramt och kontrollerat mot horisonten. Trappstegen blir lägre ju högre upp man kommer. Upplevelsen är stark men styrd, nästan teatral.

http://www.skogskyrkogarden.stockholm.se


söndag 6 oktober 2013

Camondos tragiska familjehistoria

Det var en gång en rik judisk familj som kallades för Österns Rothschild. Den sefardiska släkten Camondo ägde en av Ottomanska imperiets viktigaste banker.
Moïse de Camondo föddes i Istanbul 1860. Nio år senare flyttade familjen sin verksamhet till Frankrike där de blev lika framgångsrika. Moïse var en stor samlare och mycket intresserad av det franska 1700-talets senare hälft.

Han skaffade sig konst, möbler och porslin av förnämsta kvalitet.
1910 ärvde Moïse föräldrarnas hus på Rue de Monceau intill parken med samma namn. 
Han bestämde att riva det gamla huset och bygga ett nytt för härbärgera alla skatterna. Petit Trianon i Versailles valdes som förebild till huset som ritades av René Sergent.  Kollektionen byggdes ut efter att gamla dyrgripar blev till salu.
Huset var tänkt för sonen Nissim de Camondo  och stod färdigt när första världskriget bröt ut. Nissim hann knappt bo i det nya huset, hans plan störtade i en luftstrid 5.9.1917
De flesta salongerna i husets tre våningar ser ut att vara avsedda för representation men man kan se att familjen bodde där, det finns två sovrum och två badrum.
Moïse Cammondos dotter bodde också i huset med sin familj ända till sonen Bertrand föddes. Deras rum möblerades om efter flytten.
Då hade huset med inredningarna redan testamenterats till franska staten.  Efter Moïses död i november 1935 blev det ett museum.
Huset är den del av museet Les Arts Decoraftifs. Det underhålls till stor del med hjälp av donationer.
Möjligheten att kunna besöka ett hem som har bevarats i ursprungligt skick är sällsynt, även om detta hus inte är likt de flesta borgerliga hem från förra sekelskiftet.
Det mesta av bohaget är ju mer än hundra år äldre.
Undervåningen med tjänstefolkets matsal och kök motsvarar byggtidens moderna krav. Numera får dock hissen inte längre användas.När man har gått runt i huset och sett bilder av dess ägare, känns det nästan som man lärt känna dem. Den sista sonen Issim möter en med granskande blick på fotot. Hans farfar Nissim den äldre är modernt klädd, men farfars farfar Abraham-Salomon  i sitt gråa skägg bär österländska kläder.
Det var tur att sjuttonhundratals beundraren Moïse inte levde några år till för då skulle det nog inte finnas något museum. Hans dotter Béatrice med maken Léon Reinach och barnen Fanny och Bertrand undgick inte förintelsen. De blev deporterade och omkom alla i Auschwitz.

söndag 29 september 2013

Den vackraste byn i Normandie?



Det finns många byar i Frankrike som tillhör kategorin "de vackraste", nästan 200 har utmärkt sig. De flesta finns i södra delen av landet. Vid Mancelles Alper, ett område med grönskande berg och dalar sydost i Normandie ligger Saint-Céneri-le-Gérei.  Närmaste staden Alencon ligger bara 15 kilometer bort.
Byn är omgiven av strömmande vatten på två håll genom floden Sarthe som ringlar sig runt Orne-regionen.
Det är få människor som bor där, uppgifterna varierar från 120 till 150 invånare. Högsta befolkningssiffran 333 upnåddes år 1861.
Den första kände bybon var Céneri, en italiensk eremit från Spoleto som slog sig ner här redan 658. Han bygge sin koja vid stranden och predikade för folket i området. Vid hans död 669 hade hans anhängare byggt ett träkloster på platsen.



Sedan kom vikingarna och på 1000-talet Guilaume Giroie som byggde ett slott i närheten. Slottet ligger i ruiner, men stenkyrkan som restes till Céneris minne 1089 står högst upp på kullen.
Kyrkans medeltida muralmålningar har restaurerats. De liknar svenska kyrkomålningar från samma tid. Från sydligare håll kommer motivet Kristus pantokrator under det välvda trätaket.

Kyrkan förklarades till historiskt monument 1886. 

På 1300-talet byggdes det lilla kapellet som står vid flodstranden där eremiten en gång bodde. På andra stranden ligger en undergörande källa. Numera är byn även känd i konstsammanhang. Corot och Courbet hittade hit redan på 1800-talet, och den vackra naturen har sedan dess lockat många målare. Under 1900-talets levdes konstnärsliv, motiv fanns överallt och även restaurangernas väggar målades för brödfödan.


Det finns tre restauranger i byn, men man måste vara på plats i god tid för lunchen, klockan två stängs köket. Någon har till och med blivit avvisad med att en kniv stacks i bordet. Vi lyckades beställa kaffe och fick bevittna hur servitrisen fick en rejäl utskällning av en man som skyndade i väg med sin bil.
Det kan kosta på att bo och arbeta i en av Frankrikes vackraste byar, många dumma turister kan ta musten ur en. Vintern blir nog lugnare.



http://www.les-plus-beaux-villages-de-france.org/en/map-most-beautiful-villages-france













onsdag 25 september 2013

Le Notres parker i Paris



Tuilerierna, den stora parken mellan Louvre och Champs Elysées mitt i Paris skyltar med André Le Notre i år.
Man firar 400 årsminnet av Ludvig XIV:s trädgårdsarkitekts födelse. Symmetri, stora öppna ytor med perspektiv, vattenspeglar, fontäner och parterre de broderie utmärker dessa storstilade anläggningar som har påverkat många av hans efterträdare i olika länder.
André Le Notres far och farfar hade varit kungens trädgårdsmästare och skött Tuilerierna. Han valde tidigt trädgårdar som sin livsuppgift, och reste till Italien för att lära mer. Därifrån kom kunskapen att anlägga fontäner och dra vattenledningar. Den första beställningen i Frankrike kom från kungens finansminister Nicolas Foquet. Åren 1655-61 byggdes Vaux-le-Vicomte.

Kungen blev mycket imponerad och utnämnde Le Notre till chefskontrollant för Bâtiments du roi, ansvarig för hovets trädgårdar och deras skötsel. Han fick betala för tjänsten med arvodet från Foquet och fick makten att bestämma över anskaffning av skulpturer och snickerier samt skriva kontrakt med leverantörerna. Han fick även delta i arkitekturakademins möten.
Le Notres porträtt hänger i Versailles som blev hans stora utmaning.
Den enorma ytan, 77 hektar, öppnar ändlösa perspektiv i fjärran. Vattenalléns båda sidor omges med skulpturer, vattenstrålar och mindre bassänger med symboliska grottor.
De mest bländande skapelserna försvann från parken redan när han pensionerades 1693 och Hardoin Mansart lät bygga om det mesta. Ingen av Le Notres trädgårdar har bevarats som de en gång var. Här finns hans ritning över Versailles.






Palais-Royals mark har grävts upp flera gånger. Fadern Jean planterade rabatter för kardinal Richelieu. Det blev en till ombyggnad innan sonen lät fälla de flesta träden och flyttade fontänen på uppdrag av Hertigen av Orleans 1672-75. Kungen blev tvungen att  lagstifta för att förbjuda hertigens hyresgäster att förorena marken.
Flera ombyggnader senare har man nu delvis rekonstruerat parken efter originalritningar.

Jardin du Luxembourg hade grundats av Maria de Medici 1612 som drottningens trädgård och en akvedukt konstruerades för att leda dit vatten.  1626 restes en 31 meter lång balustrad av Carrara marmor. Le Notre kom med i bilden 1672 när parken öppnades för allmänheten och den blev genast populär. Parken har utvidgats och byggts om åtskilliga gånger.


Observatorieallén kom till 1811, bassängen fick sin åttkantiga form senare liksom  skulpturerna.
André le Notres ritningar har till stora delar bevarats, många av dem finns på Nationalmuseum i Stockholm eftersom de en gång tillhört Nicodemus Tessin d.y. 
De har sannolikt redan sänts till Versailles där man nu förbereder utställningen Le Notre i perspektiv som skall öppna i slutet av oktober. Den pågår till den 24 februari 2014. Tänk om man kunde visa denna utställning även i Sverige.

                                                                  Läs mera om  vaux-le-vicomte

onsdag 18 september 2013

50 miljoner måltider på Chartier

Restaurangen Bouillon Chartier i Paris blev legendarisk  ganska snart efter öppnandet  på Rue du Faubourg Montmartre år 1896 och har så förblivit. Bröderna Frédéric  och Camille Chartier utvecklade det vinnande konceptet som har varit det samma under alla de fyra generationer ägare som har lyckats fylla den stora matsalen med gäster.





Enkel mat för rimliga priser för människor som arbetar i området var ursprungstanken. Nu blandas folk från olika håll i världen med parisare.
Matsedeln får plats på ett papper som trycks varje dag, samma kända rätter återkommer. Personalen i propra svartvita kläder är oerhört professionell. Vid inkomsten tas vi emot av en vänlig ung dam som leder oss till bordet. Vi får sitta med ett ungt par som får lägga upp sin väska på hyllan.


Inredningen i det stora höga rummet liknar förra sekelskiftes järnvägsstationer, stora speglar och en klocka på väggen. Det finns en övervåning också och servitörerna springer vant med stora brickor på den trånga trappan.
Vi beställer en dagens trerätters middag för 19:80 euro. Jag vill ha avocado som förrätt i stället. Servitören skriver ner våra önskemål på pappersduken. Räkor med majonäs samt min avocado kommer snabbt. Inte behöver man vänta länge på kalvsautén heller.  Det långkokta köttet år mört som det skall, men ingen kulinarisk sensation. Den enkla  mannagrynspuddingen är söt och smälter i munnen.
När det är dags att betala tar den korrekta servitören fram sin penna och räknar fram summan. Priset med en halvliter vin och mineralvatten syns här till höger.

När vi kommer ut vid åttatiden når kön från ingången långt ut till gatan.
Det är kanske inte maten som lockar alla som köar till Chartier utan upplevelsen av något historiskt som fungerar än i dag. Även om dagens gäster inte får förvara sina servetter och bestick i de små lådorna längs väggen kan man känna sig delaktig i något som generationer av matälskare har njutit av och återkommit till. Min bordskamrat har ätit här vid varje Parisbesök sedan 1970-talet, och jag kommer nog också tillbaka.