tisdag 4 november 2014

Bakom Sacré Coeur

Montmartre har många olika sidor. Man kan tycka att den plats turisterna vallfärdar till har en framsida och en baksida. Det är kullen där den enorma vita kyrkan står, med fantastisk utsikt över Paris, särskilt i solnedgången.
Där har jag stått och beundrat utsikten med hundratals andra flera gånger, men bara gått in i kyrkan en gång. Interiören i romersk-bysantinsk stil från 1800-talets slut imponerar inte trots storleken.
Den massiva kyrkan tog nästan 40 år att bygga.
Däremot finns en äldre kyrka, ursprungligen från 900-talet, Saint Pierre de Montmartre. De delar som byggdes på1600-talet har blivit förstörda och ombyggda, men kyrkan är ändå värd ett besök, inte minst för att komma ifrån ruschen.
För att kunna ta sig upp till kullen la Butte Montmartre går de flesta upp Rue de Steinkerque. Där är det ofta svårt att ta sig fram i folkmassan som trängs mellan souvenirbutikerna som inte riktigt ser ut att locka kunder.


Det lilla torget Place du Tetre som är känt från otaliga foton och målningar är om möjligt ännu mera fullpackat med turister. Det kan vara svårt att ta sig fram på gatan mellan uteserveringarna och restaurangerna där serveringspersonalen med sina brickor kryssar fram i kaoset.
Sjungande artister, karikatyrtecknare och målare med nyfiken publik omkring sig blockerar vägen. Även bergbanan Funiculaire som glider upp och ned i backen har ofta köer till ingångarna, både ovanför och nedanför berget. Men man behöver bara gå runt den stora kyrkan eller ett kvarter från torget, så blir omgivningen mycket lugnare. Jag har bott i tre olika lägenheter på båda sidor av Sacré Coeur, och har kommit att uppskatta baksidan mycket mer.‹ På Rue Cortot finns den här smala dörren som leder till den fattige kompositören Erik Saties lilla lägenhet. Hans mera välbärgade vänner Debussy, Ravel och Picasso bodde också i närheten. Många av konstnärerna har fått sina egna museer i kvarteren.
Det äldsta huset i området heter Bel Air och finns på samma gata. Där finns sedan 1960 Musée de Montmartre et Jardins Renoir. 
Om man går nedför backen, kan man se den lummiga trädgården och vinodlingarna bakom staketet. Storstaden med turisthoperna verkar vara långt borta. Här finns flera små parker med ett märkligt lugn, några människor sitter på bänkarna och njuter av kvällsljuset eller spelar badminton. Det är verkligen stor höjdskillnad från Boulevard de Rochechouart upp till toppen av kullen, man tar sig upp och ner i trappor och branta backar.
Montmartre lever vidare med sina konstnärer,  både genom minnesmärken och omfattande kommers av alla möjliga slag.
Lyckligtvis finns det även plats för ironi, som på denna lilla skylt på Rue Corot.



avenue Junot har avantgardepoeten Tristan Tzara låtit bygga ett hus som skiljer sig från de andra.  Den modernistiska arkitekten Adolf Loos från Österrike fick uppdraget 1925. Tzaras svenska fru Greta Knutson var bildkonstnär, poet och konstkritiker. Trots att huset byggdes med pengar som hon ärvt,  fick hon uppmana Loos att rita om huset för att få en egen ateljé. Maison Tzara var en samlingspunkt för konstnärer, särkilt surrealisterna. Nu är det en privatbostad.
Men det finns flera olika världar i 18:e arrondissement,  med drygt 200 000 invånare är det  det näst största i Paris.
Från den långa gatan Rue Caulaincourt norr om kullen går en lång trappa ner till en annan del med enklare bostadshus.  Det Place de Jules Joffrin.
lokala stadshuset ligger vid torget
I några kvarter runt Boulevard Barbès kan man känna sig förflyttad till en annan världsdel där svarta människor bor i de gamla 1800-talsfastigheterna. Vid metro Chatêau Rouge stiger många etniskt klädda personer av tåget.
Alla stadsdelar i Paris har sina särdrag, men jag undrar om inte det 18:e är det mest mångfacetterade.

fredag 3 oktober 2014

Globetrotters byter bostad på nätet


Stockholm är populärt mål för bostadsbyten på nätet, det har kommit många förfrågningar från olika håll.
Sen förra året  har vi bytt hem sex gånger i fyra länder. Först på två håll i Paris, en tvåa i Menilmontant, den sjudande stadsdelen med många invandrare, där vi bodde två veckor och såg även andra intressanta platser. Det här museet blev tips till vår värdinna. Hon har samma ursprung.

Sedan kom vi till ett radhus med tre våningar och en härlig uteplats i Vincennes något utanför centrum. Det har visat sig vara ett utmärkt sätt att stanna utomlands billigare och längre när man överlåter sitt hem gratis till dem som man bor hos. Det är spännande att vistas hos någon som man knappt känner, studera inredning, bokhyllor, köksutrustning och skapa sina egna rutiner. Dessutom får man goda råd om var man skall handla sin mat och bröd, vilka restauranger  är bäst, hur man skall ta sig fram osv. De som har gjort många byten har lärt sig vad man behöver veta och lämnar mycket information, andra kan vara mera bohemiska.


Helsingfors är hittills enda staden som jag själv har tagit initiativet att komma  till. En av de tre som jag frågade ville komma till oss.  Det var roligt att lära känna en ny stadsdel i staden där jag har varit så många gånger och bo i ett hus som liknade mitt barndomshem.
Arabiastranden har jag skrivit om, men vi bodde i Majstad (Toukola) på andra sidan vägen. Mötet mellan den gamla och nya förorten var inspirerande och lockade till många promenader.
Under den regniga veckan kändes balkongen inte als inbjudande, men att bada i husets nyrenoverade bastu på lördagskvällen värmde både kropp och själ.  De flesta finska flerfamiljshus har en gemensam bastu i källaren. Det kanske skulle vara svårt att utnyttja tillfället om man inte känner till seden att ha en timmes bastureservation i veckan.
Jag kan tänka mig flera bostadsbyten i mitt fädernesland.
I Wien hamnade vi i ett nybyggt kvarter intill Westbahnhof där vi kunde avnjuta alla våra måltider i skuggan på den långa terassen under två heta sommarveckor.
Den unga barnfamiljen hade inrett sin moderna lägenhet enkelt och praktiskt. Vi trivdes även om vi saknade bekväma stolar och TV.  Det enda problemet var att förstå hur kaffemaskinen fungerade.


Sen reste vi direkt till Paris, där det visade sig svårt att hitta lägenheten, vi gick in i fel port och letade förgäves på namnskyltar i dörrarna.
Hjälpsamma grannar var till ingen nytta, men till slut kom en tygförsäljare till undsättning med sin anknytning till internet.
När vi äntligen lyckats komma in i den väldesignade tvåan med gamla golv, litet kök och stort modernt badrum, märktes direkt att det var en hemvist för riktiga hembytarproffs. Vårt byte var den 43 i ordningen.
Det fanns vin och mat i kylskåpet för oss, en röd pärm med praktiska upplysningar, guideböcker, broschyrer och kartor plus ett fönster med utsikt mot Sacre Coeur.
Den lilla boken om Montmartre var mest användbar med bilder och adresser till olika hus bakom de nötta turiststråken.
Läs mer här: Bakom Sacré Coeur.
När vi kom hem från Paris, fann vi vårt hem välstädat och parfymerat.  Det tog veckor innan jag hittade mina glasögon undanstoppade i en låda under hyllan där jag hade lagt dem.

Då hade vi redan hunnit njuta av sol och bad vid Italienska Rivieran under två veckor. Diano Marina var en sommarstad där både italienare och turister fyllde restaurangerna på kvällstid, på dagarna hyrde man en vilstol på stranden. De små byarna uppe i bergen ordnade små festivaler med lokal mat.
Nu är det dags att skriva flera bloggar om alla upplevelser och planera nya byten i andra städer.
Min lägenhetsannons






tisdag 16 september 2014

Excesser i klosterlivet


När man ser den lilla trädgårdspaviljongen från takterassen vid det enormt stora klostret i Melk, kan man inte ana vilken sagovärld som öppnar sig där inne. Exotiska interiörer är inte precis vad man väntar sig att finna i religiösa byggnader. Egentligen är paviljongen inte så liten heller, bara i jämförelse med den 300 meter långa klosterfasaden.
Det var inte lätt att få reda på varför paviljongen speglar en helt annan värld än munkarna är vana vid. Förklaringen kom från klostrets egen Youtube- reklam,  på tyska här   berättar fader Martin hur munkarna kom dit efter fastan för att äta, dricka och bygga upp sig efter den långa tiden av försakelser

som dessutom avslutades med åderlåtning.
I den fantasifulla miljön skulle de få rekreation och förnya blodet. I taket kunde de se små änglar som bjuder på mat och dricka.
Paviljongen byggdes 1747 under abbot Thomas Pauer som var känd för sin medkänsla med de fattiga.
Varje abbot skulle tydligen sätta sin egen prägel på den oerhört pretentiösa anläggningen i Melk.
Urban II Hauer som var älskad av både hovet och klostret, tillträdde 1763 och kallade genast till sig muralmålaren Joan Bergl.

Året innan hade han målat väggarna i slottet Ober St Veit med liknande motiv. Bergl hade en otrolig skicklighet vad gäller rumsgestaltning. Bilderna breder ut sig naturligt mellan olika hörn, man befinner sig mitt i ett landskap, även om detta inte låter sig fotograferas.

Motiven är karakteristiska för tiden: fyra världsdelar, fyra årstider och allegoriska gestalter.

I de exotiska miljöerna placerades även porträtt av tidens potentater.
Där fick man inte göra fel, men det var inte lika noga med skildringen av fjärran länder. I väggmålningarna har elefanterna hamnat i Amerika och hästar i Afrika. Här har målaren placerat sin signatur bland frukter och indianer i Amerika.
Man kan tänka sig att de av svältkuren försvagade munkarna i fantasin placerade sig själva i dessa paradisiska miljöer, för att  få mersmak av den himmelska härligheten som de ansträngde sig för att uppnå efter jordelivet.
Men hela klostret med sina guldskatter och vackra interiörer måste ha varit en ovanligt trivsam plats för dem som hade vigt sitt liv åt att tjäna gud.
Det hade varit ännu roligare att njuta av kaffe och kakor där om man redan då hade känt bakgrunden.
Det mesta av dessa uppgifter kommer från ett diplomarbete på tyska av Elisabeth Scherzer som jag lyckades hitta på nätet.


                                                       Läs mera om klostret
                                                        och om utsikten




lördag 6 september 2014

Överdådig barock med teknologiskt klostermuseum


 En halv miljon människor om året besöker det nyrestaurerade barockklostret Stift Melk vid Donaus
strand i Österrike. En del kommer av religiösa skäl, andra för att se ett arkitektoniskt mästerverk, några för att gå på konsert och de speciellt inbjudna för att besöka biblioteket.

Den här förgyllda statyn mellan speglar står i landets modernaste klostermuseum i en av de tio praktsalar som vill visa vägen från det förflutna till nutid. Denna med speglar förstärkta prakt symboliserar katolicismens strävan att bygga himmelen på jorden, och syftar på första Korintierbrevet 13:12: Nu ser vi en gåtfull spegelbild men då skall vi se ansikte mot ansikte.
I museets salar som är belysta i grälla färger presenteras olika religiösa teman. Den högteknologiskt moderna glansen har skapats av arkitekten och teatermannen Hans Hoffer tillsammans med klostrets ledning. Den bländande framställningen väcker knappast känslor av andakt i folkmyllret, där grupperna med sina guider köar mellan rummen.
Benediktinermunkar har bott på berget ovanför staden Melk i snart 1000 år. Klostret kom att få stor betydelse både inom politiken, kulturen och katolicismen.
Den viktigaste personen i kloster Melks historia var abboten Berthold Dietmayr, politiker, universitetsrektor och byggherre. Han gav uppdraget att förädla det gamla klostret till senbarockens idealbyggnad åt Jakob Prandtauer. 

Arbetet pågick från 1702 till 1736. Två år senare förstörde en brand stora delar av klostret. Dietmayr satte i gång renoveringen genast men dog långt innan prakten var återställd.Det största klostret i hela Österrike hade flera församlingar under sig, ett eget gymnasium och en unik samling böcker.
Under Napoleons tid försvagades ekonomin och byggnaderna förföll, men den första restaureringen påbörjades redan på 1800-talet. Under Nazitiden blev många av ledarna hotade och undervisningen förbjöds.

Först under abbot Burkhard Ellegasts tid 1975-2001 fick man ekonomiska resurser till en påkostad restaurering som inte uppskattas av alla. Man har retat sig på artificiella anordningar runt museets värdefulla konstskatter.  Barock- arkitekturen går knappt att urskilja längre.
Att komma till det naturliga ljuset i den stora marmorsalen känns befriande. Den stora salen användes till mottagningar för det habsburgska hovet. Pallas Athena och Herkules i takets fresco av Paul Troger symboliserar kejsartidens herrskapsideal.
I bibliotekets tak har han målat en allegori om tron och andliga dygder.

Bibliotekets samlingar är världsberömda. De två salarna är fyllda ända upp till taket och rymmer sammanlagt 100 000 böcker samt 1800 handskrifter, de äldsta från 800-talet. De pampiga rummen har vackert snidade hyllor med intarsia och gulddekorationer.
I montrarna visas dyrgripar från samlingarna, bl.a. fragment ur de allra äldsta Niebelungenskrifterna. Det  gör starkt intryck, men där får man inte fotografera.
Biblioteket är den sista anhalten på den guidade turen. Sedan får man gå trappan ner till kyrkan på egen hand. Klockan tolv varje dag hålls en kvarts gudstjänst i den stora katedralen för alla besökare. Detta är en markering av att det är ett kloster där tron hålls levande mitt i all guldglans och marmor.
I detta Guds hus finns många altare med kända historiska personer, helgon och världsliga potentater som har påverkat katolicismen i Österrike. Högaltaret skildrar hur apostlarna Paulus och Petrus tar avsked från varandra.
I takfreskerna av Johann Michael Rottmayr visas Sankt Benediktus triumferande ankomst till himlen.
Klostret i Melk visar tydligt de starka banden mellan kejsarmakten och religionen, men för den icke invigde blir det inte lättare att förstå själva tron.


                                                           Mera om parken och utsikten

tisdag 26 augusti 2014

Hovskulptören Messerschmidt blev fysiognom

En av konsthistoriens märkligaste skulptörer var  Franz Xaver Messerschmidt. Han gjorde lysande karriär vid det Habsburgska hovet i Wien men slutade sina dagar ensam och isolerad i Bratislava.
Från att ha förevigat kejserliga familjens medlemmar i brons gick han över till att skulptera grimaserande huvuden. Exempel på båda finns på olika museer i Wien, denna byst av Maria Theresia finns i Prins Eugens Vinterpalats.
I hans sommarpalats Belvedere står kejsarinnan i helfigur med hela sin praktfulla uppenbarelse, men där finns även den största samlingen av de märkliga huvuden som har intresserat människor under hundratals år.
Franz Xaver Messerschmidt föddes 1736 i Bayern och lärde sig skulptera av sin morbror Philip Straub. Vid 19-års ålder blev han antagen vid Wiens Konstakademi där hans viktigaste mentor var Martin Van Meytens som har målat officiella porträtt av de flesta i Maria Theresias stora familj.
Det kanske var meningen att den skicklige hovbildhuggaren skulle avbilda fler uppsatta personer, men ödet ville annat. Han övergick från barock till nyklassicism och efter en studieresa till Rom 1765 gjorde han några skulpturer efter antika förebilder.
Alla dessa influenser finns i den här bysten i Albertinamuséets praktvåning i Wien.  Den föreställer Albert av Sachsen Teschen som var gemål till Maria Theresias älsklingsdotter Maria Kristina. Hon var den enda av hennes 11 döttrar som fick gifta sig med den man som hon var förälskad i.  Furst Alberts egen unika samling  av kopparstick och teckningar finns i Albertina.
Alberts byst med den karakteristiska habsburgiska hakan kom till museet flera år efter att Messerschmidt flyttat till Presslau 1777 och ägnat sig att tillverka sina karaktärshuvuden.
Trots sin begåvning fick han inte tjänsten som professor vid Wiens konstakademi, ingen anställning heller i München dit han flyttade till sin bror för att trygga sin försörjning.
 Han hade börjat bete sig på ett sätt som ansågs underligt.  Ingen konstnär hade skulpterat  huvuden med förvridna uttryck.
De första i den långa serien kom redan 1770, året efter att han valdes in i konstnärsakademien. Han uppfattades som sinnesförvirrad och det kostade honom professuren. Han studerade sina egna miner framför spegeln. Det blev en serie på 49 karaktärshuvuden i brons och marmor samt 20 porträttbyster.
Det har spekulerats mycket om vad som drev hovskulptören Messerschmidt till denna nästan ursinniga undersökning av ytterligheter hos människan. En förklaring är att han tycks ha lidit av en plågsam autoimmun tarmåkomma, Chrons sjukdom. Diagnosen är ställd efter hans egen beskrivning om sitt tillstånd till en tysk författare som besökte honom 1781, två år innan han dog. En annan förklaring kan sökas i upplysningstidens anda.
Messerschmidts viktigaste utgångspunkt var fysiognomi, läran om att människans karaktär och egenskaper kan läsas i hennes yttre. Sergel och Ehrensvärd tecknade karaktärstudier i Sverige. Det fanns även ockulta förklaringar. Han var både nekronant, dvs sökte med förebilder från antiken kontakt med de dödas andar och esoteriker, dvs studerade hemliga läror och närmade sig olika sällskap. Emmanuel Swedenborg eller Frimurarna är samtida exempel. Messerschmidt blev konstens vägvisare till en ny syn på människan. Han var mitt i tiden, men långt före i konstens ideal och fick betala ett högt pris för att senare bli upphöjd och ödödlig.
Österreichische Nationalbibliothek, Vienna. (Matthias Rudolph Toma (1792-1869)

lördag 16 augusti 2014

Kloster med vidunderlig utsikt över Donau

Melk är en liten stad vid Donau i Niederösterreich som har en stolt historia. För 1000 år sedan blev den ett viktigt kulturellt och andligt centrum. De 5000 människor som bor där tar emot en halv miljon besökare om året till det enorma barockklostret på berget, som hör till de viktigaste byggnadsverken från början av 1700-talet.



Medilica från 800-talet betyder gräns på slaviska.
Stadens första namn
De äldsta husen i Melk byggdes på 1400-talet, Rådhuset från år 1575 syns mitt i bilden ovan, där man ser den imponerande gatan Linzer Strasse från klostrets terass.


Här kröker sig den mäktiga floden Donau vid foten av det höga berget som en gång i tiden var en gräns mellan turkar och bavarier, som de kallades då.

Klostret grundades på 900-talet och hela 2014 firas 1000-årsminnet av den helige Kolomans begravning. Han har varit en viktig gestalt i den andliga utvecklingen i Stift Melk, som det heter på tyska. När man promenerar i den stora trädgården med olika avdelningar förstår man varför benediktinerna alltid byggde sina kloster på bergen.

Bättre platser för stilla meditation finns inte på jorden.
Den enorma byggnaden är byggt och renoverat till Guds ära, men där har man tagit till överdrifter.
Naturen kan man ändå inte överträffa, som tur är.
 Läs mera om klostret
                                                                   http://www.stiftmelk.at

tisdag 12 augusti 2014

Från Södra Station till Westbahnhof

Det här kvarteret på Zwölfergasse i Wien ligger alldeles intill järnvägen men är på många sätt rena motsatsen till Fatbursgatan i Stockholm. Det är stort och modernt, djärv arkitektur, hiss och garage. Här har vi bott två veckor och försökt att komma in i vardagslivet i Österrikes huvudstad.
 I kvarterets åtta uppgångar med minst 20 lägenheter i varje bor människor från många länder, barnen och deras mammor talar olika språk på gården.
Alla har kanske inte läst på anslagstavlorna att invånarinnorna uppmanas hålla lekplatsen fri från störande ljud.





Här räknas alltså inte pappor med barn.
Kvinnorna kan tala högt i telefon för att ingen obehörig förstår, gälla barnskrik hörs ibland över hela området. Inte blir jag störd av det, inte heller av alla utrop på tågavgångar runt hörnet. Till och med godstågen på natten känns beskedliga jämfört med bygglarmet hemmavid. Här kan man sova med öppet fönster.
Det bästa med lägenheten är den stora terassen med dörrar till alla tre rummen. Under de heta sommarveckorna har det för det mesta ändå varit behagligt eftersom det inte är direkt sol. Där har vi suttit och ätit frukost och middag, hängmattan var dock inte vidare bekväm.
Belysningen tänds automatiskt när man går ut från dörren, alla som man möter inomhus hälsar Grüss Gott. De beslöjade kvinnorna säger nog inte så, men dem möter vi inte här utan i huset mitt emot som har mindre lägenheter.
Längst ut i hörnet finns det ytterligare en uppgång med studentlägenheter. De står ofta klungor med ungdomar utanför. Alla rummen i det större huset ligger i fil, väggen längs järnvägen har stora ljudisolerade fönster mot trapphuset. Från stationen kan man se en öppen terass mitt i fasadens fönsterrad och från takterasserna kan man beundra utsikten över staden.
Åtminstone under de varma sommarmånaderna kan fastigheten nog vara självförsörjande med energi, tack vare de stora panelerna med solceller på taket. Alla portar har tvättstuga, cyckelrum och barnvagnsförråd vid ingången.

Det allmännyttiga bostadsbolaget Heimbau har funnits i 60 år och har mera än 8500 lägenheter i Wien. Flera hus projekteras, med både  ägar- och hyreslägenheter.  Grundtanken är de boendes behov går före vinstintresset.  Kön till nya lägenheter är redan fullbokat.
Undrar om svenska bostadsbolag och samhällsplanerare har varit på studiebesök här.

söndag 3 augusti 2014

Natur, bad och middagar på Grinda

Grinda hör av många skäl till de populäraste öarna i Stockholms skärgård: lagom nära - drygt en timmes båtresa från stan, goda förbindelser - många båtar lägger till här, vacker natur - välskött naturvårdsområde,  bra logistik - båthamn, camping,  hotell och vandrarhem, god mat - Wärdshuset har fått många utmärkelser.


Marken på Grinda har odlats sedan 1800-talet,
men en del av marken förvärvades 1905 av Henrik Santeson, Nobelstiftelsens första direktör. Hans gula sommarvilla som nu är Wärdshus, ritades av Ernst Stenhammar. Direktörens familj flyttade ut till sitt sommarnöje långt efter hans död.
Wärdshuset vill förvalta traditionen med goda middagar. Det är ljuvligt att sitta på terassen en ljum sommarkväll och njuta av god mat och fantastisk utsikt. Rödtungan med spenat och rädisor smakar väldigt gott och vinet är utmärkt, trots att vi inte valde det dyrare alternativet som rekommenderats. 




Wärdshuset har haft samma arrendator sedan 1988 då Skärgårdsstiftelsen tog över av Stockholms stad som hade köpt ön av familjen Santeson 1944 för att allmänheten skulle få tillgång till naturen. Under många år var här   sommarläger för flickor.
Nu kan de återvända med sina familjer.


Man kan åka båt till Södra eller Norra Grinda, på södra sidan ligger vandrarhemmets stugor, ängarna norröver kan man resa sina tält på, och mitt emellan finns båthamnen, lanthandeln och den gula villan. Badplatser finns nära båda bryggorna och på flera håll. Stranden kan vara rätt så stenig, men man slipper gå på långgrunt vatten. Vill man gå i naturen, finns det en 2,5 kilometer lång naturstig. Grinda gård   arrenderas av Kajsa Markne har djur som är värda att studera extra; Rödkullakor, Gutefår och Hedemorahöns hör till gamla kulturraser som är värda att bevara. Gården har även försäljning av ägg och annat i ladan två gånger i veckan.
Årets hetaste dagar visade sig att vara ganska stressade i Naturreservatet, överallt gick folk iklädda bara bikinis, barn som sprang omkring och hundar i koppel.  Trots långa väntetider på restaurangerna var det ingen hets, även om hovmästarna inte orkade le åt gästerna.
Hur som helst, blev detta besök varken mitt första eller sista på Grinda.


  Grinda gård    Grinda Wärdshus