Visar inlägg med etikett Cortona. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cortona. Visa alla inlägg

fredag 29 januari 2016

Cortonas minsta kyrka

Franciskus av Assisi har lämnat ett betydande arv i den lilla medeltida bergsstaden Cortona där han hade sin första cell. På platsen grundades det första konventet av Elias av Cortona 1230. Stadens skyddshelgon Margareta som tog hand om de fattiga och sjuka dog där 1297.  Den stora basilikan högt upp på berget har en kista med hennes kvarlevor. En bit nedanför finns en liten kyrka.
Chiesa di San Niccoló ligger skyddad omgiven av cypressträd vid en brant gata med trappsteg som bär samma namn. Kyrkan skall vara öppen för betalande besökare vissa timmar om dagen, men dörren kan trots det vara låst. Det första man ser från ingången är det vackert dekorerade taket. Mer om kyrkan
Två berömda målare har bott och verkat i Cortona under 1400-talet. Den mest kända är Fra Angelico. Hans berömda målning Maria bebådelse finns i Diocesan museum. 
Luca Signorelli föddes i Cortona  på 1440-talet. Hans mest kända målningar finns i Sixtinska kapellet och domkyrkan i Orvieto.

Vid altaret har man konstruerat en speciell anordning för de två målningar av Signorelli på en och samma pannå som tillkom 1510: Kristi födelse samt Nedtagning från korset. Den unge mannen som vaktar kyrkan trycker på en knapp och vänder på tavlan.
 
Den predikande franciskanermunken Bernardinus av Siena fick kyrkan uppkallad efter sig vid tiden för sin död 1444. Redan fem år därefter blev han helgonförklarad.
Det är mycket stämningsfullt i den lilla kyrkan, det känns mera som en gammal patinerad samlingslokal än en kyrka.
Det är synd att denna lilla pärla är relativt okänd, och att det är så svårt att komma in där.

Skattkammaren bakom kyrkorummet

tisdag 29 september 2015

Toscansca läckerheter med handkyss

Italien har varit mitt favoritmål under senaste åren, och  Cortona uppe i Toscanas berg är platsen där jag bott allra längst. Den lilla staden med sina branta backar har förändrats en del under drygt  tio år. Men mycket  är sig likt.  
Det är roligt att känna igen restaurangerna där man har ätit, till och med komma ihåg vissa måltider.
Maten i Toscana är ett kapitel för sig, vid kusten  fisk och skaldjur, i inlandet kött, vilt och svamp. Funghi porcini (Karl Johan) och tryffel står ofta  på matsedeln i Cortona. 
Chianadalen mellan bergen är känd för sina vita kor ända sedan från etruskernas tid, chianninakött eller  vildsvin får inte heller saknas från en representativ meny.
Många kommer till Cortona just för att äta, restauranger finns lite varstans längs de trånga branta gränderna, under senare år har de blivit ännu fler.  Utan turister skulle de inte klara sig. Många har bara sommaröppet.
Av alla de matställen som jag lagt på minnet väljer jag den exklusiva La Bucaccia med dörren täckt av Michelin-märken och den enkla familjekrogen med få enkla rätter för dagen.
Männen som driver dem är varandras motsatser. Romano på via Ghibellina är världsvan och innovativ, en större än livet –person, den andre som jag kallar för gubben, får en egen historia här:  Lunch på Via Dardano
Romano Magi driver sin  stjärnrestaurang tillsammans med sin fru Angolina som står för matlagningen. Dottern Francesca började i yrket så fort hon lärt sig skriva: Den yngsta servitrisen 
Angolina ordnar exklusiva kurser i matlagning och Romano i osttillverkning. Han är även vinkännare och har ett eget lager fina viner. Den rekommenderade Sangiovese  Cortona DOC 2007 var väl värd sina 20 euro.
Numera upptar menyn även en lista på 10 olika allergener,  markerade med olika bokstäver efter varje rätt på matsedeln.
Husets antipasto med charkuterier är något av det godaste jag ätit, kastanjepastan med svamp och nötter smälter i munnen, papardelle med vildsvin har lyft den traditionella smaken till en högre nivå och efterrätterna är himmelska. Lägg märke till dekorationerna på tallriken och de specialtillverkade glasen.
Där satt vi ute i den varma septemberkvällen i solnedgången och njöt av livets goda.
Underhållningen stod Romano för, han bemötte alla sina kunder på olika sätt, med något för varm uppmärksamhet, kärleksförklaringar på olika språk till en gammal dam vid nästa bord och handkyss till mig. Något omtumlade men mycket belåtna började vi trampa uppför den branta gatan.




måndag 28 september 2015

Lunch hos gubben i Cortona

Bara fem bord finns i den lilla restaurangen på Via Dardano där tiden har stått stilla. Den såg bedagad ut redan för mer än tio år sedan då vi första gången åt pasta på Trattoria Tacconi Angiolo. 
Nu har Tv-apparaten i hörnet bytts ut, liksom en del av fotona på väggen som visar den åldrande, matlagande familjen. Konceptet är det mest anspråkslösa som jag har råkat, skylten i hörnet  är reklam för ett kaffemärke, namnet på trattorian har för längesedan målats på väggen ovanför dörren och går knappt att tyda. 
Köket  är  öppet mellan 12.30 till 14.15 står det på en lapp på väggen. På en annan lapp bredvid står det att köket är stängt på kvällen.
Vi brukar  äta hos gubben minst en gång när vi bor i Cortona. Han är en mager man med stora tänder,  ständigt på språng. Frun står i köket, systern och svågern hjälper till och umgås med gästerna, stående bredvid bordet i ett intensivt samtal med barnfamiljen.  Man känner sig som en gäst i huset. Släktförhållandena har vi räknat ut genom att betrakta det som sker i den lilla matsalen.

Matsedel finns inte, en skylt på väggen visar de modesta priserna på förrätt och huvudrätt.  Man sätter sig vid ett bord med  vit duk och tygservetter, blir hälsad av gubben som berättar att det finns tre pastasorter med fyra olika såser att välja på,  vin och vatten eller läsk. Flaskorna hämtar han från ett förråd på andra sidan gatan. Det blir mycket spring. 

 Vi beställer lokal pasta pici med ragu, (köttfärs och tomat) samt oljig pesto, men hoppar över huvudrätten som presenteras när vi är klara med pastan. Det skulle varit biff med spenat som dagens grönsak. 
Det visar sig att systern har koll på tillgång och kvalitet när nästa matgäst, karabinjären, tas emot med förplägnad och lång utläggning om matvaror.
Paret som satte sig vid det enda lediga bordet efter oss beställer sina köttbitar välstekta, och jag råkar titta in i köket på väg till toaletten just när de tillagas på öppen låga. Oset lägger sig tjockt i hela lokalen.
Lunchen hos gubbens familj är något av ett äventyr. Det händer något hela tiden, varje dag blir det nya möten, och när vi tar avsked efter kaffet och kakorna, kallas även frun från köket att skaka hand med oss som kommit så långväga ifrån. Här handlar det om god och vällagad husmanskost, inga Michelinstjärnor men desto hjärtligare atmosfär. 

Restaurang med Michelinstjärna

söndag 22 april 2012

Vårkänslor i Toscanska bergen

Det är härligt att möta våren i en liten stad  högt uppe på berget i Toscana.
Staden där jag haft  förmånen att bo några veckor heter Cortona och är känd från amerikanska filmer.
I filmen får hela livet en ny vändning för de olyckliga kvinnor som hittar hit, slår sig ner i dalen och  finner evig  lycka som i filmen Under The Tuscan Sun.

Här finns även en liten filial för ett universitet  från USA som drar folk med bred dialekt från "over there".
Man hör dem på restaurangerna, de talar högt och mycket.
Men när man går vid utkanten av berget och beundar utsikten, ser man sällan några människor, man hör tuppen gala i fjärran.
Annars råder lugn och ro över landskapet, vardagslunken ändras inte mycket under tidens gång.

Det är livligare på morgonen när man dricker sitt kaffe eller sin återställare på stamstället, mitt på dagen är allting stängt och på efermiddagen handlar fruarna till middag hos olika specialister, eller i en av de två matvaruaffärer som finns uppe på berget.
På de branta backarna inne i staden är det sällan man möter någon gående.
Bergen ovanför staden är ännu fridfullare. Det enda man hör är stadens lilla sopbil som hämtar avfallet som sorteras i kraftiga plastpåsar i olika färger. Man skall veta vilka dagar de hämtar vad.
Ingen annan tycks ha något ärende att ta sig upp ovanför de smala gatorna. Det finns en smal stig upp till kyrkan högst upp och en minnestavla för påvens besök i staden.
Jag hoppas att det kan bli ännu en vår i denna stolta italienska stad som är lik så många andra och ändå helt unik med sin historia: anor från etruskerna, alla kyrkor och kloster och inte minst Fra Angelicos världskända Marias bebådelse i det lilla museet, som kan ses i länken nedanför bilden av den vackra fresken från en av de 20 kyrkorna som finns i staden.  

http://www.cortonaweb.net/en/guide/cortona-tourist-guide-tourshttp://www.cortonaweb.net/en/museums/diocesan-museumhttp://en.wikipedia.org/wiki/Annunciation_of_Cortona
http://www.imdb.com/video/screenplay/vi101647129/

tisdag 8 mars 2011

Vårkänslor ovan molnen i Toscana

Våren kan ibland gå i baklås på Toscanas höjder. Marsmorgonen efter vår ankomst till Cortona var alla taken täckta med snö. På nyheterna såg vi att det var ännu värre på andra ställen, trafiken stod still och barnen kunde inte komma till skolan. 
Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till
allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.


Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.
Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag.

 Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.
Ovanför de gamla murarna stack dock  blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.

Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran. 
Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.



onsdag 26 maj 2010

Den yngsta servitrisen

“You will remember me forever.” sa Romano Magi när han hällde upp ett glas extra fint Vin Santo
 till efterrätten. Visst kommer vi att minnas honom, hur han tog på sig västen och klappade sig på kinderna för att bli fin, eller när han plötsligt kom till bordet med nybakad cantucci, skar ut fyra bitar och låtsades skära min hand med kniven.

Vinet bjöd han på för att vi berättade om minnet av hans lilla dotter från vårt första restaurangbesök fyra år tidigare.

Den gången var restaurangen i denna 1200-tals källare tom på besökare. Snart närmade sig en märklig liten gestalt som kom till bordet böjd i en konstig vinkel. Hon var krokig av upphetsning, med anteckningsblocket i högsta hugg för att ta emot beställningen. Hon hade nyss lärt sig skriva.

Maten och vinet serverades av pappa Romano på sedvanligt sätt, men sen dök hon upp igen, med små cantuccini och Vin Santo i en pytteliten flaska som bjöds extra efter middagen. Aldrig har jag sett någon hälla upp vin med sådan koncentration, med så stort allvar, tungan rätt i mun.

Ännu stoltare var hon vid överlämnandet av notan, som vi dock fick betala vid kassan. Men det var det allra sista momentet som gjorde slut på allt tvivel om det lämpliga i att låta barnet arbeta.




Precis innan vi gick stack hon chokladpraliner i händerna på oss med sådan oförställd glädje att man inte kunde annat än ta henne till sitt hjärta.

Nu är hon tolv år och har andra saker för sig än att lära till servitris, men jobbar  fortfarande med matlagningskurser och i restaurangen när hon har lust.

Det är just lusten som gör att man aldrig glömmer Francesca, den yngsta servitrisen..


http://www.labucaccia.it/cortona_restaurant/cortona_restaurant_bucaccia_storia.html


lördag 17 april 2010

Granne med duvor


Två veckor har jag bott  högt uppe på berget
i en liten stad i Toscana med två duvor som närmaste grannar.


De väckte mig varje morgon med sitt kuttrande, ibland riktigt högljutt på fönsterbrädan. Men jag kunde ha vaknat av ännu starkare signaler, kyrkklockornas längre eller kortade klingande i öronhöjd. Båda ljuden återkom regelbundet men utan att man riktigt kunde veta när.
För det mesta satt duvorna på hustaket vid andra sidan gatan, eller låg på stenkanten över fönstret under taket, tätt intill varandra. Det tog några dagar innan jag blev varse mina flygande grannar, eftersom de också gav sig i väg någon annanstans där de inte var synliga från fönstren under takåsarna.
Det fanns andra fåglar också, sparvar och mesar som bodde där, några i små hål i stenväggen mitt emot. De kvittrade mer beskedligt på fåglars vis och höll sig ensamma eller i större grupper. De två duvorna började verka riktigt mänskliga efter några dagar. Jag började spana efter dem så fort jag hörde kuttrandet, men det fanns även andra duvor i närheten.
Jag kunde aldrig vara riktigt säker på om det var mina två speciella duvgrannar som jag såg när jag väl hade förstått att just de var något extra. Eller var det alltid samma två?