Riktigt snötäcke på kullarna vid Cortona är dock så pass ovanligt att ett gammalt fotografi på denna sällsynta företeelse hänger till
allmänt beskådande på en enkel familjerestaurang i den lilla staden.
Men snöflingorna fortsatte att falla på gatorna så att folk för det mesta höll sig inomhus.
Nästa morgon var alla molnen bortblåsta, himlen klar och blå högt över dalen. Solen värmde så att man kunde tro att lövsprickningen skulle komma i gång på allvar men träden lyste kala även nästa dag.
Inte heller visade sig något vårtecken på eftermiddagen den riktigt varma dagen då jag gick ut en extra gång för att se efter om några av de stora träden hade börjat få liv.
Ovanför de gamla murarna stack dock blommande träd ut för att vittna om att våren var på väg. Här vid trappan bakom det gamla kapellet står den allra största mimosan. Annars bjuder inte de högre höjderna på någon större blomsterprakt, i dalen nedanför blommade redan magnoliaträden för fullt.
Ju högre upp på kullen ovanför staden man kommer desto enklare blir både växtligheten och bebyggelsen. Den lantliga idyllen sprider sig i den lugna dalen längst ut på de smala vägarna som ofta leder bara till ett ensamt litet hus i fjärran.
Lagom till vår avfärd kom våren de första dagarna i april. Det var svårt att åka hem till kalla norden från den milda italienska bergsluften där man sett de små rökpelarna söka sig mot skyn, hört vinden susa och tupparna gala. Den sista morgonen vaknade vi inbäddade i molnen nedanför staden. Det var som att lämna Cortona i en dimma av skummjölk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar