torsdag 20 december 2012

Normandernas katedral i Cefalù och Monreale

Här står jag framför domkyrkan i Cefalù. Det var andra gången jag besökte denna turiststad på Sicilien. Tio år tidigare hade jag suttit här på torget, sett på folklivet och druckit kaffe nästan varje dag under en veckas tid men det blev aldrig av att gå in i  den ståtliga domkyrkan.
Senare kom jag att läsa Göran Schildts klassiska skildring av hans seglatser med båten Daphne på Medelhavet. Hans bok Solbåten kom som nyutgåva femtio år efter utgivningen.
Där skriver han entusiastiskt om madonnan i Cefalù. Jag hade suttit intill utan att veta att en landsman till mig hade haft en av sina mest minnesvärda konstupplevelser just där.
Men när jag äntligen kom dit visade det sig att det fanns mycket mer att se i denna bysantika katedral som byggdes av den första normanderkungen på Sicilien, Roger II.
Madonnaskulpturen står vid vänstra långväggen inne i den stora kyrksalen. Jämfört med de glänsande guldmosaikerna i absiden ser den nästan blygsam ut. Bysansens glansperiod låg vid dess tillkomst redan 400 år båkåt i tiden. Renässansens ideal var friare och mänskligare. Skulptören Antonello Gagili föddes i Palermo 1478 och är känd för ett antal fina verk även om många har förstörts i jordbävningar.
Det som först fångar besökarens öga är Kristus Pantokrator, den allsmäktige härskaren med gloria i absidens mosaik. Hans ögon följer åskådaren, han håller boken med grekiska bokstäver i sin vänstra hand. Roger II hade sänt efter de skickligaste hantverkarna från Konstantinopel.
Roger II själv var nästan lika allsmäktig som guden i mosaikerna som man möter  i alla de enorma katedralerna som byggdes under hans tid. Cefalùdomens läge intill den höga klippan vid Siciliens norra kust sägs ha bestämts för att kungen där hade räddats i land efter en storm.
De höga tornen gör att den massiva byggnaden mera ser ut som ett fort än Guds hus. Bakom huset finns klostrets pelargång med unikt dekorerade kapitäl.
Den sora basilikan är indelat i tre skepp som stöds av pelare. Mittskeppet är rikt dekorerat, sidoskeppen är enklare med vita väggar. Domen i Cefalù missade jag alltså under mitt första besök på Sicilien. Däremot leddes jag av en slump till en ännu större katedral utanför Palermo.
 Jag råkade stiga på en buss vid stationen som körde raka vägen till Monreale som ligger på berget ovanför Palermo med vidunderlig utsikt över staden där mitt livs mäktigaste arkitektoniska överraskning väntade. Normandernas sista storverk uppfördes av Wilhelm II av Sicilien som härskade 1166-1189. Han deltog i striderna mot Barbarossa och beseglade freden 1186 genom att gifta bort sin faster Kontanze med Barbarossas son. Katedralen i Monreale överträffar alla andra normandiska kyrkor i storlek och utsmyckning.
Väggarna är täckta med guldmosaiker som föreställer bibliska historier både från gamla och nya testamentet.
Jesu födelse och Noaks ark skildras ovanför mittskeppets pelare.
Varenda millimeter av väggar och tak är rikt dekorerad av mästare från öst och väst med guld och ädelsten.
Kungen har förevigats i en mosaik på väggen.

Han begravdes framför altaret, men först 1575 restes sargofagen. Wilhelms  rike sträckte sig till Neapel och kom att bestå i 700 år.
Palermo/Monreale
Cefalu Duomo