tisdag 4 november 2014

Bakom Sacré Coeur

Montmartre har många olika sidor. Man kan tycka att den plats turisterna vallfärdar till har en framsida och en baksida. Det är kullen där den enorma vita kyrkan står, med fantastisk utsikt över Paris, särskilt i solnedgången.
Där har jag stått och beundrat utsikten med hundratals andra flera gånger, men bara gått in i kyrkan en gång. Interiören i romersk-bysantinsk stil från 1800-talets slut imponerar inte trots storleken.
Den massiva kyrkan tog nästan 40 år att bygga.
Däremot finns en äldre kyrka, ursprungligen från 900-talet, Saint Pierre de Montmartre. De delar som byggdes på1600-talet har blivit förstörda och ombyggda, men kyrkan är ändå värd ett besök, inte minst för att komma ifrån ruschen.
För att kunna ta sig upp till kullen la Butte Montmartre går de flesta upp Rue de Steinkerque. Där är det ofta svårt att ta sig fram i folkmassan som trängs mellan souvenirbutikerna som inte riktigt ser ut att locka kunder.


Det lilla torget Place du Tetre som är känt från otaliga foton och målningar är om möjligt ännu mera fullpackat med turister. Det kan vara svårt att ta sig fram på gatan mellan uteserveringarna och restaurangerna där serveringspersonalen med sina brickor kryssar fram i kaoset.
Sjungande artister, karikatyrtecknare och målare med nyfiken publik omkring sig blockerar vägen. Även bergbanan Funiculaire som glider upp och ned i backen har ofta köer till ingångarna, både ovanför och nedanför berget. Men man behöver bara gå runt den stora kyrkan eller ett kvarter från torget, så blir omgivningen mycket lugnare. Jag har bott i tre olika lägenheter på båda sidor av Sacré Coeur, och har kommit att uppskatta baksidan mycket mer.‹ På Rue Cortot finns den här smala dörren som leder till den fattige kompositören Erik Saties lilla lägenhet. Hans mera välbärgade vänner Debussy, Ravel och Picasso bodde också i närheten. Många av konstnärerna har fått sina egna museer i kvarteren.
Det äldsta huset i området heter Bel Air och finns på samma gata. Där finns sedan 1960 Musée de Montmartre et Jardins Renoir. 
Om man går nedför backen, kan man se den lummiga trädgården och vinodlingarna bakom staketet. Storstaden med turisthoperna verkar vara långt borta. Här finns flera små parker med ett märkligt lugn, några människor sitter på bänkarna och njuter av kvällsljuset eller spelar badminton. Det är verkligen stor höjdskillnad från Boulevard de Rochechouart upp till toppen av kullen, man tar sig upp och ner i trappor och branta backar.
Montmartre lever vidare med sina konstnärer,  både genom minnesmärken och omfattande kommers av alla möjliga slag.
Lyckligtvis finns det även plats för ironi, som på denna lilla skylt på Rue Corot.



avenue Junot har avantgardepoeten Tristan Tzara låtit bygga ett hus som skiljer sig från de andra.  Den modernistiska arkitekten Adolf Loos från Österrike fick uppdraget 1925. Tzaras svenska fru Greta Knutson var bildkonstnär, poet och konstkritiker. Trots att huset byggdes med pengar som hon ärvt,  fick hon uppmana Loos att rita om huset för att få en egen ateljé. Maison Tzara var en samlingspunkt för konstnärer, särkilt surrealisterna. Nu är det en privatbostad.
Men det finns flera olika världar i 18:e arrondissement,  med drygt 200 000 invånare är det  det näst största i Paris.
Från den långa gatan Rue Caulaincourt norr om kullen går en lång trappa ner till en annan del med enklare bostadshus.  Det Place de Jules Joffrin.
lokala stadshuset ligger vid torget
I några kvarter runt Boulevard Barbès kan man känna sig förflyttad till en annan världsdel där svarta människor bor i de gamla 1800-talsfastigheterna. Vid metro Chatêau Rouge stiger många etniskt klädda personer av tåget.
Alla stadsdelar i Paris har sina särdrag, men jag undrar om inte det 18:e är det mest mångfacetterade.