Resfoten: Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd

tisdag 21 september 2010

Stasi - DDR:s brutna sköld och svärd

Östtysklands hemliga säkerhetstjänst, Stasi, övervakade och kontrollerade folket

med en brutal effektivitet som gränsade till det löjliga.

Under nästan fyrtio år växte Ministeriet för statssäkerhet i DDR i makt, styrka och storlek så att det kom att genomsyra hela samhället. En del av medborgarna tvingades att spionera på sina medmänniskor, ofta även nära och kära, på ett sätt som kunde leda till ödesdigra konsekvenser för dem som stämplades som fiender till staten.

Vid DDR:s sammanbrott hade Stasi 91 000 anställda och över
170 000 informatörer. Stasis enorma högkvarter i Berlin hade 7000 anställda och omfattade ett helt kvarter, Magdalenenstrasse, Normannenstrasse och Ruschestrasse i Lichtenberg. Där fanns bl.a. en affär, samlingssalar och en resebyrå.

De flesta husen har stått tomma sedan ursinniga offer för denna kränkande övervakning hade trängt sig in i spioncentralen för att hindra att det komprometterande arkivmaterialet blev förstört. Mycket hade då redan strimlats i småbitar och har under många år omsorgsfullt rekonstruerats för att de som har blivit offer för Stasis kontroll skall kunna läsa sina akter.

I mitten av kvarteret låg ministerbyrån i hus 1,
där cheferna hade sin specialinredda våning. Det har blivit ett museum där allmänheten har kunnat tränga in till det allra heligaste i Stasihierarkins boningar.
Där kunde man se många exempel på grymheten i jakten efter de oliktänkande, och alla sinnrika konstruktioner som gjorde det möjligt att tränga in i vanliga människors vardag utan att de kunde veta att man har fotograferat och avlyssnat deras privatliv.
Medan akterna räddades, började byggnaderna förfalla, taken läcka och källarna fyllas med vatten. Man visste inte vad man skulle göra av detta hatade kvarter. Skulle staten ta ansvaret, eller låta medborgarrättsorganisationen som hade tagit över byggnaden få fortsatt kontroll. Pengar till sanering, 11 miljoner euro, fanns i en konjunkturfond. Nu har man börjat sanera en del av byggnaderna, allra först det K-märkta hus 1. Museet har fått flytta över till den s.k. fältherrekullen i huset mitt emot, som en gång var ledarnas huvudkantin.

Under fyra dagar i början av augusti evakuerades museets viktigaste utställningar som kommer nu att stå i den tillfälliga lokalen under ett och ett halvt år.
Varför är det som är så viktigt att man vill kunna hålla museet öppet nästan utan avbrott?
Under den tilltagande DDR-nostalgivågen känns det nödvändigt att påminna om allt detta, om den omänskliga hanteringen av medborgarna som inte följde den kommunistiska idealismens väg, hur människor fängslades, torterades, till och med miste livet för sin religion, övertygelse eller en öppen trots mot stupida regler.

Många har fått en senkommen äreräddning i museet. Med tanke på dem fastnar skrattet i halsen när man betraktar den av Stasiofficerade hemsnickrade utställningen där de stolt redovisar sina framgångar i spionerandets konst med fiffigt ombyggda vardagsföremål.
Allt i ädel tävlan i kommunismens tjänst.

Jag undrar vad som kommer att hända med den murrigt möblerade chefsvåningen under saneringen. Den delen av huset verkar ha byggts med större omsorg, till och med badrummen var relativt välbevarade. Möblemanget blir säkert kvar, men känslan av att Erich Mielke alldeles nyligen satt här och härskade över människornas sinnen är svår att bevara.

Den siste Stasi- generalens present- samlig talar för sig. Som ord- förande för idrotts- föreningen Dynamo blev den hatade spion- chefen en aktad person.

Men det var inte riskfritt att basa för DDR:s hemliga säkerthet.
Alla de tre underrättelsecheferna störtades från sina höga stolar. Den förste, Wilhelm Zaisse blev av Walter Ulbricht utkastad från Politbyrån för partifientligt verksamhet efter arbetarnas strejk sommaren 1953.
Nästa chef, Ernst Wollweber, hjälteförklarad för medlemskap i en antifascistisk sabotageorganisation under andra världskriget blev 1957 utmanövrerad av Ulbricht.

Han följdes av Erich Mielke som efter Ulbrichts död 1971 byggde Stasi till den stat i staten som det blev. Han var så mäktig att ingen kunde utmana honom innan riket hamnade på ruinens brant.

Mielke gav order om flera regelrätta mord, men häktades till slut 1989 anklagad för "skada mot folkets näringsliv". Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som hade begåtts redan under Weimarrepubliken men slapp fängelse och dog år 2000 på ett ålderdomshem.

Jag besökte Stasis högkvarter några månader innan saneringen. Det var verkligen slitet men det störde inte besökarna. Förfallet stärkte på något sätt känslan av overklighet, förpassade Stasi till historien.