Stadens välstånd byggde på silverbrytning och mynttillverkning.
Under 330 år, från slutet av 1200-talet bröts 2500 ton silver ur berget med hackor. Folk drogs till silvret trots att arbetet var mycket farligt, många omkom i den trånga gruvan.
Kutná Hora fick rätten att prägla Prager Groschen år 1300 av kung Wentzel II. Silvret räckte till att slå upp till 1 700 000 mynt årligen. Det räckte till de monetära behoven i Böhmen, Polen och största delen av Tyskland. Staden blomstrade och växte till den andra största i Böhmen. Flera kungligheter sökte sig dit och gav orten speciella rättigheter.
Så småningom blev det det allt svårare att komma åt den ädla metallen i berget, silverhalten i groschen minskade och tyska städer började kontramärka mynten.
Då var stadens storhetstid sedan länge över, de flesta tyskarna hade lämnat området efter Hussiterkrigen på 1420-talet då en stor del av befolkningen dödades.
Det tog femtio år innan staden åter började byggas upp då Vladislav II Jagiello kröntes där till Böhmens och Ungerns kung. De äldsta husen i världsarvstaden är från den tiden. De sista groschen präglades i Kutná Hora 1547.
Jesuiterna återvände till Böhmen och staden blev åter katolsk 1626. Silvergruvans historia kan man bekanta sig med i detta hus därifrån även guidade turer i själva gruvan utgår. Först får man se vitklädda dockor med enkla redskap som visar hur gruvdriften gick till.
Sedan fortsätter den engelskspråkiga exkursionen där de flesta deltagarna är tjecker vidare till malmuppfodringsverket. Det stora drivhjulet som drogs av hästar användes för att hissa malmen och gruvarbetarna upp från underjorden. Där blir man utrustad med vita rockar och hjälmar med lampa för att fortsätta turen till den 250 meter långa gruvgången.
Vid en hydro-geologisk undersökning upptäcktes 1967 en 22 meter lång tunnel som visade sig vara den berömda och väldokumenterade gruvgången Osel (Åsnan) som hörde till de rikaste och djupaste fyndigheterna i berget.Den har bundits samman med en komplex av korridorer där orädda turister får ta sig fram i samlad trupp.
trånga gången som är utrustad med stabila golv och olika stationer där man kan stanna för att beundra klimpar av kvarts och gneiss som lyser i mörkret eller träkonstruktioner som håller upp grottan.
Det är så trångt att man slår hjälmen i taket och så fuktigt att den vita rocken blir våt men väl värt besväret.
Det är lätt att föreställa sig hur farligt det var att utvinna silvret ur berget med enkla redskap i ljuset av små lampor som ibland slocknade med ödesdigra konsekvenser.
Gruvarbetarna i sina vita huvor och med sina enkla hackor hade endast sitt skyddshelgon i den stora St Barbara katedralen uppe på berget att lita till. De riskerade sina liv för de högre klassernas välstånd. De välsituerades liv och historia kan man studera under en timmes guidning i gruvmuseet.
Det är nog lättare att få biljetter till de turerna än till gruvan som bara har en eller två turer per dag, högst 25 personer åt gången.
Man dock att boka på museets hemsida i förväg om man inte har klaustrofobi eller andningsbesvär. Det blir ett äventyr att minnas för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar