Den yngsta servitrisen

“You will remember me forever.” sa Romano Magi när han hällde upp ett glas extra fint Vin Santo
 till efterrätten. Visst kommer vi att minnas honom, hur han tog på sig västen och klappade sig på kinderna för att bli fin, eller när han plötsligt kom till bordet med nybakad cantucci, skar ut fyra bitar och låtsades skära min hand med kniven.

Vinet bjöd han på för att vi berättade om minnet av hans lilla dotter från vårt första restaurangbesök fyra år tidigare.

Den gången var restaurangen i denna 1200-tals källare tom på besökare. Snart närmade sig en märklig liten gestalt som kom till bordet böjd i en konstig vinkel. Hon var krokig av upphetsning, med anteckningsblocket i högsta hugg för att ta emot beställningen. Hon hade nyss lärt sig skriva.

Maten och vinet serverades av pappa Romano på sedvanligt sätt, men sen dök hon upp igen, med små cantuccini och Vin Santo i en pytteliten flaska som bjöds extra efter middagen. Aldrig har jag sett någon hälla upp vin med sådan koncentration, med så stort allvar, tungan rätt i mun.

Ännu stoltare var hon vid överlämnandet av notan, som vi dock fick betala vid kassan. Men det var det allra sista momentet som gjorde slut på allt tvivel om det lämpliga i att låta barnet arbeta.




Precis innan vi gick stack hon chokladpraliner i händerna på oss med sådan oförställd glädje att man inte kunde annat än ta henne till sitt hjärta.

Nu är hon tolv år och har andra saker för sig än att lära till servitris, men jobbar  fortfarande med matlagningskurser och i restaurangen när hon har lust.

Det är just lusten som gör att man aldrig glömmer Francesca, den yngsta servitrisen..

http://www.labucaccia.it/cortona_restaurant/cortona_restaurant_bucaccia_storia.html

Vilken fantastisk tistel

Det finns knappt någon annan grönsak som odlas och firas i alla sina olika varianter så som kronärt-
skockan.


Cynara cardunculus tillhör familjen korgblommiga växter. Man skördar den innan den vackra blåa tistelblomman slår ut.

Den är utomordentligt delikat och bjuder på kulinariska sensationer. Däremot gör de kraftiga gröna blomknoppar av fransk härkomst som vi äter här i Norden inte arten rättvisa.

Det är i Medelhavsländerna som kronärtskockan firar sina triumfer. Både i Italien och Spanien hålls det stora skördefester för de olika lokala varianterna. Växten har också många olika namn på italienska, i Abruzzo heter den scarcioffl', i Sicilien cacòcciulu, och i Veneto articioco e castraure.

Sicilien vill gärna ta åt sig äran av att vara kronärtskockans ursprungliga hemvist. Utanför Venedig finns det en ö, Sant´Erasmo där man odlar den violetta primören för hela områdets behov. I Rom äter man den ofta grillad på det judiska sättet som är känt seedan 1600-talet.

Man kan koka den, baka den i ugn eller lägga in den i marinad. Då äter man hela skockan, inte bara de innersta bladen och botten som vi gör med de stora franska varianterna som klarar transporten hit upp till Norden.

Om man får tag i en späd variant av den gröna skockan som faktiskt även odlas hos oss, kan man få en liten aning om hur de fina tunna blombladen smakar i Medelhavsländerna.


Den grekiska diktaren Hesiodoros har skrivit: ”När kronärtskockan blommar är getterna som fetast, vinerna sötast och kvinnorna lättsinnigast och vildast.”


http://www.comune.venezia.it/flex/cm/pages/ServeBLOB.php/L/IT/IDPagina/26416

Mammas kakor finns också i Venedig

Min karelska mamma tyckte om att baka. Varje vecka fanns det kanelbullar och kvarg- piroger, mycket mer än vi orkade sätta i oss.


Jag fick bjuda hem mina kompisar för att de inte skulle förfaras.
Inför större bjudningar bakade hon också karelska piroger och småkakor som höll sig längre. Ässen med kanel och socker på hörde till de riktiga kaffekalasen.

I takt med mammas stigande ålder  blev förberedelserna mer omfattande, eftersom hon hade gott om tid stod kaffebordet dukat redan dagen innan kalaset. Smyrnakopparna med guldkant, faten, sockerskålen,  gräddkannan som skulle fyllas på senare och de tunna  kaffeservietterna – allt stod prydligt på sina platser.

När jag såg ässen i det fina venetianska bageriet vid den smala gränden, väcktes minnena till liv. De italienska kakorna var en aning större än mammas och hade bara socker på. Men smaken var inte helt annorlunda, jag fick lägga till kanelen i fantasin.

När vi hade köpt kakorna lyckades jag övertala min mera språkkunniga följeslagare att berätta om finska mammas kakor som var så lika deras. Först tyckte han att det inte var värt att tala om, men jag insisterade. Det blev en liten pärla bland reseminnena; bagaren sken upp och även kunderna i den lilla butiken delade hans glädje och föll in i samtalet ivrigt gestikulerande.

Det som verkar ha varit så obetydligt där hemma, litet och halvt bortglömt, får helt nya dimensioner och väcker känslor när det dyker upp i en annan del av världen.

Att färdas utan bil

Tåg och buss har sina fördelar: man kommer alltid fram till destinationsortens centrum, man slipper hålla utkik efter vägen, man kan känna någon slags kontakt med vanliga lokala människor och man slipper leta efter parkeringsplatser.

Det är relativt enkelt under förutsättning att allt går enligt tidtabell.
När man kommit fram är man helt fri från ansvar.

Har man lyckats leva så här länge utan körkort, har man också lärt sig vilka alternativ som finns. Taxi fungerar på lagom långa sträckor, om det går att få tag i någon. Fem kilometers promenad med bagage i uppförsbacke och regn vill man helst inte vara med om mer än en gång.

Allt detta förusätter en omfattande planering, helst i förväg.

Man får inte anlända för sent och missa sista bussen, man måste lära sig hitta rätta hållplatser, köpa biljetter i förväg om chauffören inte säljer några. Tidtabeller måste anskaffas och studeras noga om man vill ta sig längre än till den allra närmaste omgivningen.

På nätet är det lätt att hitta tidtabeller. För tågresor kan man oftast få exakta avgångstider just för den dag man skall åka, till och med på valfritt språk.
Bussresor kan vara svårare. Även om man lyckas hitta tabellen måste man kunna tolka den: vardagar, helgdagar, skoldagar och annat kan vara svårt att hålla reda på.

I storstäderna brukar det vara ganska enkelt, turtätheten är oftast högre än här hemma. Det finns olika alternativ och det är relativt lätt att hitta en taxi. Då kan man även ge sig iväg spontant, gå av när man vill och fortsätta med nästa buss om man ser något spännande längs vägen.

Det allra tråkigaste för den billöse, utöver bristen på spontana utflyktsmöjligheter, är att man måste kånka på sitt bagage hela tiden. Hittar man en bagageförvaring, måste man se efter att den håller öppet när man vill hämta väskorna. Åker man runt får man först skaffa sig en basort där man kan lämna det som inte behövs.

Jag har redan för länge sedan lärt mig att resa med lätt bagage och  att undvika inköp av skrymmande eller tunga saker.

http://www.parismetro.com/
http://www.bahn.de/international/view/tr/index.shtml  

http://matkahuolto.fi/sv/

Berlinpalatsens korta saga

Det var en gång en guldglänsande betongkoloss som kallades Palats, stort och mäktigt både till det yttre och inre vid flodstranden mitt i staden. Världens viktiga människor träffades där inne, många möten hölls, stora folkmassor samlades. På samma plats hade det i många hundra år stått ett riktigt slott, men riktiga kungar hade inte bott där på länge. Till slut blev slottet ett museum, innan bomber och bränder förstörde en stor del av byggnaden alldeles innan det stora kriget var över.
Fem år senare bestämde de nya styrande att hela slottet skulle rivas,
det stod som symbol för fel ideal. Folkets parlament behövde ett nytt hus. Men inte bara de som bestämde skulle få vara där, människorna med nya värden och tankar skulle samlas innanför de guldglänsande väggarna.
De rymliga salarna fylldes med konst och konstnärer som skulle visa vägen - som den nästan 15 meter långa reliefen Kommunismens lov.
Men något blev fel. 25 år hade det tagit innan palatset blev färdigt. I 14 år var det landets viktigaste samlingsplats, men sen blev det stopp. Palatsets parlament upplöstes. Dessutom var det farligt att vara i huset för det var byggt med gift. Men många som ändå hade tyckt om huset krävde att det skulle renoveras. För att försvara palatset agerade de på många olika sätt. Detta pågick till och med under längre tid än de hade fått vara därinne.
Andra människor ville bygga ett nytt slott i stället. De bildade egna föreningar och samlade in pengar. De hade mera makt än de som ville ha kvar palatset vilket dessutom började se alltmer förfallet ut.
Men det var inte så lätt att riva. De intilliggande husen började svikta. Enorma lass med sand behövdes för att förstärka flodstranden. Det hela tog flera år.
Nu är det tomt på platsen. Det som ny byggs är en utställningslokal där man skall samla in pengar till slottet.

(2.4.1976 invigdes Palast der Republik som stängdes den 19.9.1990, aktionen mot rivning stoppades 14.1.2006. Francesco Stella från Vicenza har vunnit arkitekttävlingen för det nya slottet 28.11.2008. Byggandet har en gång beräknats kosta 32 miljoner euro.)
http://www.pdr.kultur-netz.de
/http:/ /www.stadtentwicklung.berlin.de/bauen/palast_rueckbau/index_en.shtml

Den uppståndne med sträng blick

Piero della Francesca är kanske den märkvärdigaste av alla Italiens renässansmålare, centralperspektivets uppfinnare.
Hans verk finns på museer runtom i världen, i Paris, London och naturligtvis Italien, mest i hans hemtrakter Toscana och Umbrien.
Piero della Francesca föddes och bodde största delen av sitt liv i Sansepolcro, en liten stad vid Tiberns strand i Toscana. Hans födelseår är okänt, någon gång mellan 1415-20. Uppståndelsen blev världsberömd när Aldous Huxley kallade den för världens bästa målning, och den berömmelsen sparade Sansepolcro från att bli sönderbombat under andra världskriget.
I Sansepolcros katedral finns en äldre framställning av uppståndelsen som har inspirerat Piero della Francesca att måla en modernare version år 1458. Mycket har skrivits om förskjutningar i perspektiven, om vakterna som sover i freskens nedre del.
Betraktarens blick dras till centralgestaltens ögon som möter alla oavsett var man än befinner sig i Museo Civicos sal. Kristus ser strängt och krävande på en, där han lutar sig på vänsterfoten, redo att flytta över hela sin tyngd på den.
Ljuset faller på såret i den gråvita kroppen, det ultimata tecknet på vad han har genomlidit. Han håller nästan trotsigt i den vita flaggan med rött kors, som om han ville säga: Se på mig, jag gjorde det, jag steg upp!

http://www.museocivicosansepolcro.it/