söndag 2 juni 2013

Hiss till himmelska höjder i Karlskirche

Wiens ståtligaste barockkyrka, Karlskirche, ligger vid Karlsplatsen mitt emot Musikverein , alldeles intill de centrala Ringgatorna.
Som sevärdhet klassas den så högt att man måste betala 8 euro i inträde. Ståtligt är det trots att man kommer rakt in i en byggarbetsplats. Restaureringen har pågått i snart 13 år och kostat mycket men det kommer nog att ta flera år till.


Fasaden är nu klar med sina kopior av Trajanuskolonnen i Rom på var sin sida av den antika tempelportiken. Tornen är har fått sin form efter de italienska barockmästarna Bernini och Borromini. En blandning av Rom och bysans samt den stora ellipsformade kupolen ger en unik prägel åt byggnaden.
Den katolska kyrkan beställdes av kejsaren Karl VI  1713 efter att pestepidemin härjat i staden och den är helgad åt Carlo Borromeo, ärkebiskopen som själv tog hand om pestsmittade i Milano 1576. Hans liv skildras i olika konstverk i kyrkan och i kupolernas reliefer.

Hovarkitekten Johann Bernhard Fischer von Erlach som även har ritat slottet Schönbrunn fick aldrig se kyrkan färdig, hans son Joseph Emmanuel färdigställde bygget 1737.
Kejsaren och Röda stjärnans orden från Prag var länge kyrkans huvudmän. Nu hör även katolska högskolan inom Wiens tekniska universitet till kyrkans förvaltare.
Byggkostnaderna för kejsarens kyrka var enorma och samlades in från hela Habsburgska monarkin. Även renoveringen tagit tid och pengar i anspråk.
För ändamålet bildades 1966 kyrkans vän- och gynnarförening och först efter att man börjat ta betalt av besökarna har man kunnat finansiera arbetet. De 200 000 turisterna årligen har ansvarat för 70 % av kostnaden.



De nyrestaurerade kupolfreskerna av Johann Michael Rottmayr som omfattar 1250 kvadratmeter kan närstuderas efter en hissfärd på 32 meter.
Sedan kan man på egen risk gå uppför de robusta trätrapporna ända till kupolens mitt. Det är ett begränsat antal personer som får komma upp åt gången.
När man till slut har nått kupolens högsta punkt på osäkra ben, är inte utsikten så hänförande som man hade väntat sig, de grova gallren för de stora fönstren lockar inte till betraktande av panoramat över Wiens centrum som öppnar sig åt alla håll.







Desto intressanttare är alla märkliga varelser i freskerna som man kan se på vägen ner.
Väl nere på marknivån kan man ta sig upp för vanliga stentrappor till två museér, Museo Borromeo med skattkammaren som verkar liten jämfört med den enorma interiören. En  våning högre upp finns det nya museet med vidvinkelfotografier av kyrkan.
Många barockkyrkor har jag sett i Europa  och skrivit om, St Nikolauskyrkan i Prag tävlar om äran att vara den magnifikaste av alla norr om Alperna.
Där alla de andra kyrkorna har varit estetiska upplevelser, var klättringen upp till Karlskyrkans kupol ett äventyr. I tre dagar värkte lårmusklerna,  men det var det värt.



tisdag 14 maj 2013

Tonsättarhus i Wien II Haydn

Joseph Haydn har fått ge namn åt gatan i Gumpendorf där hans sista bostad finns. På hans tid låg den i Wiens utkant.
Där verkade Haydn de sista tolv åren av sitt liv, från 65 års ålder tills han dog i huset  den 31 maj 1809.
Man kan förnimma den gamle mannens närvaro när man går på de knarrande golven och möta hans blick i bilden av vaxporträttet som en gång har funnits i huset.
Den tidens framgångsrikaste tonsättare hade tjänat en förmögenhet i  London där han komponerat symfonierna 93-104 på tre år.

Efter återkomsten till Wien kröntes hans bana med ännu större framgång  för oratorierna Skapelsen 1796-98 och Årstiderna 1801 som arbetades fram med stor möda. Han klagade att det kändes som tortyr att inte orka skriva ned allt som dök upp i hans huvud.
Joseph Haydn hade ett långt liv och en enorm produktion: symfonier, stråkkvartetter, pianosonater, kantater, oratorier och mässor. I hans verk mognar Wienklassicismen till sin fulländande form.
Han blev dock inte riktigt hemmastadd  i huset som hade köpts som ett änkesäte till hans fru förrän efter hennes död.
Haydn levde ett inrutat liv med bestämda klockslag för måltider, arbete och socialt umgänge, promenader och undervisning.
Eleverna tog han emot tidigt på morgonen, redan innan han hade klätt sig.
Många ville besöka tidens musikaliska gigant, han fick många utmärkelser och hedersbetygelser. Det var inte bara musikfolk som ville ära honom.


Men han själv var inte intresserad av att gå på bjudningar utan skickade ett visitkort med sångtexten: All min kraft är gången, gammal och svag jag är.
I husets nedre våning finns en utställning om tjänstefolket som  levde där under de sista åren, och vilken uppskattning de fick för sina tjänster i hans testamente. Notskrivaren fick en stor summa.
Kartor och bilder från Wien och London kan man också fördjupa sig i. Ett monter har ägnats åt kejsarhymnen till  Gott erhalte Franz den Kaiser som dess tonsättare ofta spelade på sitt klavér för att få tröst när orken sinade. Nu känns den igen som Tysklands nationalsång.
I det sista rummet  kommer man plötsligt in till Johannes Brahms. Hans personliga tillhörigheter från huset som har rivits för länge sen har hamnat hos den som han beundrade mest.
Den lilla symmetriska trädgården hade även fruktträd på Haydns tid. Hela huset är välmående men samtidigt anspråkslöst och  sympatiskt. Det är så man uppfattar även dess åldrande herre.


Haydnhaus på Haydngasse 19


lördag 4 maj 2013

Tonsättarhus i Wien I - Beethoven och Mozart


Wien minns och ärar sina tonsättare, överallt i staden finns det minnestavlor som erinrar om vem som gjort vad på olika platser.
De stora tonsättarna har bott på många olika adresser i stan, och många byggnader har hyst museer där man kan se föremål som de har lämnat efter sig och noter till verk som har tillkommit just där.
Beethoven har flyttat ofta och lämnat minnen efter sig på flera ställen.

I Pasqualatihaus  på Mölker Bastei 8 komponerade han bl.a. fyra symfonier och operan Fidelio samt en elegi för Baron Johan Pasqualatis fru Eleonor liksom bagatellen Für Elise. Relationen mellan husägaren och den bohemiska men snåla tonsättaren var inte helt friktionsfri.
I våningen finns även  pianot som han har komponerat vid.
Mozarthaus på Domgasse 5, en smal gata bakom Stefansdomen hör till Wiens populäraste muséer. Efter att hela huset tillägnats Mozart  år 2006 lockades mer än 300 000 besökare dit på tre år.  Byggnaden är upputsad och moderniserad och fylld med allsköns mozartiana och geniförklaringar: bilder, modeller och videor.
Den ursprungliga Mozartvåningen öppnades 1941 under nazitiden för att man ville lyfta upp en typisk tysk konstnär.
Den fina sexrummaren är den enda av hans bostäder som har bevarats. Det finns dock ingen ursprunglig inredning från den tiden, dockskåpsmöbler visar hur hans möblemang såg ut. Wolfgang Amadeus bodde där 1784-87 då han var vid stadig kassa. Trots enorma inkomster hade han stora skulder, biljardborden i huset antyder vart pengarna gick. Sen blev det mer anspråkslösa lägenheter.
Museibesöket startar med hiss till tredje våningen där man får information om Mozarts levnadsförhållanden, vänner, frimurarna och tidsandan.

På mellanvåningen presenteras de operor som tillkom där, speciellt Figaros bröllop. Trollflöjten  finns i en multimedial version. 
Utan musiken i audioguiden  kommer man annars inte riktigt in i presentationen. Den finns för säkerhets skull på 11 språk och ingår i biljettpriset på 10 euro.
Själva bostadsvåningen finns på en trappa i huset. Där får man veta mera om familjelivet.
Mozartkulor, böcker, skivor och prylar med passande dekorationer finns i shoppen som  man passerar innan trappan till utgången.
I Bösendorfersalen i källaren ordnas konserter - gissa vems musik som spelas.

Beethoven -Pasqualatihaus

torsdag 25 april 2013

Konstrunda hos Ålands rikaste man


Andersudde heter Anders Wiklöfs sommarhus som ligger på Hästskär, drygt tio kilometer söder om Mariehamn längst ut på en smal landsväg.
Ålands rikaste man är en stor konstälskare och har byggt ut huset för att få plats för alla konstverken i sin stora samling, mer än hundra verk. En del har kostat flera miljoner kronor. Murarsonen Anders pratar gärna om priserna medan hans vän och konstexpert Kjell Ekström får berätta om målningarna för de grupper som tas emot i den flotta sommarvillan.


Vi var drygt 20 journalister från Sverigefinska publicistföreningen som fick åka dit en solig söndagsförmiddag i april.
De flesta verken är från kända sekelskiftesmålare, Bruno Liljefors favoritkatt Jeppe från 1880-talet liknar Wiklöfs egna katter. Han lämnar vårt sällskap för ett tag för att mata dem. Kjell visar konstverken under tiden.

På motsatta väggen vid det stora matsalsbordet hänger en mindre känd version av Carl Larssons Midvinterblot, signerad av konstnären. Den mest kända av dem, jätteduken, hamnade till slut på Nationalmuseet i Stockholm. Det finns flera skisser, men de är inte signerade.

Vi går runt och beundrar bland annat Anders Zorns Skärgårdsvik,Victor Westerholms Höststämning och andra skärgårdsmålningar, Helene Schjerfbecks Engelsk bondkvinna, Prins Eugens Dyner i aftonljus, Hugo Simbergs Kvastgummor eller Eero Järnefelts Vid bykstranden som dock är en kopia eftersom originalet är utlånat till något museum. Det är många som vill köpa eller visa Anders konst, men han säljer inte något han köpt, och  lånar ogärna ut.



Minst lika imponerande är naturen utanför det stora huset som är byggt i olika material och möblerat med olika soff- grupper för gästerna att sitta och mysa i.

När katterna är matade får vi höra en lång lista på inbjudna celebriteter av värden. Det är större och mindre kalas med tennis- och slagerstjärnor, Carola flögs in med helikopter för att sjunga på kräftskivan.



Ålands största affärsman som har sålt bilar och ett rederi, numera ägare till en av Nordens största privatkoncerner, är märkbart stolt över vad han har åstadkommit. Inte utan skryt visar han sin hedersdoktorshatt i det speciellt inbyggda vitrinskåpet.

Huvudbyggnaden av trä som köptes 1994 är ritad av Lars Berg, sedan har Folke Wickström ritat flera tillbyggnader. Närmast stranden finns en bastu.



En motsvarighet till de danska Skagen- målarna, den åländska Önningeby- kolonin skulle få ett eget rum men fick maka på sig för Peter Dahls stora oljemålning Stolta stad. Den är målad  1983 och har hängt i Sveriges Riksdag. Det är samlingens dyraste verk.
Den främsta av Önnebymålarna är Elin Danielson Gamboldi.Här hänger både hennes åländska och italienska målningar.



Konstkännaren Kjell berättade att han blev involverad i verksamheten när han talade om för Anders att de lokala konsthandlarna hade pressat upp priset för honom. Han anförtror oss att han gärna skulle vilja sälja vidare en del av verken, men att det inte är han som bestämmer.



Det står även ett mindre hus på den natursköna udden, vi får komma in i orangeriet där stora fruktträd bågnar av apelsiner, citroner och mango, vinrankor och oliver. Anders och hans fru Rita verkar vara självförsörjande med tropisk frukt. Innan vi ledsagas vidare till det senaste och största bygget får alla besökare i gruppen var sin bok med bilder på huset och konstskatterna. Det blir många dedikationer med van hand.
Omtumlade går vi till Anders Wiklöfs stoltaste byggprojekt, arenan som är insprängd sju meter ner i berget intill de andra byggnaderna. 1600 läktarplatser kan utökas med sittplatser vid konserter.
"Den kan ses som ett konstverk och behöver nödvändigtvis inte användas," säger ägaren om detta mastodontbygge, men visar racketar som stora tennisspelare har lämnat efter sig. Björn Borg är en av hans vänner.
När vi lämnar Andersudde tänker jag att denne man är det närmaste en rysk oligark som man kan komma. Mannen som gör vad som faller honom in.

tisdag 2 april 2013

Guds ord på finska och tyska i Stockholm

Redan på 1300-talet fanns det tyska gilleshuset på Svartmangatan i Gamla stan. På Hansans tid bildades gillen namngivna efter skyddshelgonet Gertrud av Nivelles  i de städer där tyskar bosatte sig. I Stockholm var tyska det dominerande språket under medeltiden.
1571 fick tyskarna tillstånd av kung Johan III att bilda egen församling. Gilleshuset byggdes om till kapell 1576.

Där hade även finnarna sina gudstjänster.
Finska församlingen hade bildats 1533 men blev utan samlingsplats då Svartbrödraklostret revs. Från 1607 kunde tyskarna ha kyrkan för sig själva då finnarna fick ha sina gudstjänster i Riddarholmskyrkan.
Den tyska arkitekten Jacob Kristler ritade en magnifik kyrka i tysk-nederländsk renässans som invigdes 1642.
Det 96 meter höga tornet med en förgylld tupp restes 1887 efter en brand.
Fasaden är i mörkrött tegel med hörnkedjor och sockel av grå sandsten. Fönstren har gjutjärnsbågar, kyrkorummet är tvåskeppigt.
I dopkapellet innanför den högra utgången står sedan kyrkans tillkomst ett förgyllt uppståndelseepitafium som fanns redan i gillestugans kapell.
Det finns många konstnärligt värdefulla detaljer i kyrkan, präglade av 1600-talets formspråk.
Alla tyskar i Stockholm har av hävd tillhört församlingen som för närvarande har ca 2000 medlemmar. Kungaläktare från 1672 är ritad av  Nikodemus Tessin d.ä. som var medlem i församlingen. Ett rikt snidat räcke leder till de kungliga platserna. Allt är förgyllt, den grönmålade läktaren med fristående skulpturer på taket, kungakronan och Carl XI:s monogram.

Tyska kyrkans gamla orgel såldes 1780 till Övertorneå träkyrka där den nu har pietetsfullt restaurerats och en kopia uppförts på dess ursprungliga plats. Kyrkan har blivit populär konsertlokal särskilt för äldre musik, Early music festival anordnas där varje år.



Finska församlingen hade planer på en barockkyrka på Helgeansholmen men fick vänta ända till 1725 innan man lyckades köpa en egen byggnad, Lilla Bollhuset mitt emot slottet där man hade spelat racketspelet jeu de paume. Huset hade länge stått tomt och ritades om till kyrka av arkitekt Göran Adelcrantz, som bevarade mycket av bollhusets karaktär med de högt placerade fönstren.
De flesta finnarna bodde på Södermalm men beordades att skriva in sig i Finska församlingen.
Kyrkans officiella namn blev Fredrikskyrkan efter Fredrik I.
Hans porträtt hänger på väggen, liksom Gustav III:s  tal tal till ständerna 1772 på finska och svenska som förklarar den nya regeringsformen.
Nu har man placerat där även nyare tavlor och föremål som inte riktigt är i klass med de historiskt och estetiskt värdefulla saker som har funnits i kyrkan.
Församlingen har ca 8000 medlemmar. Numera kan alla finländare och deras anhöriga Stockholms stift tillhöra församlingen som är tvåspråkig.
Till finska kyrkans stora skatter hör den 12-stämmiga Schwanorgeln från 1790. Den är den enda av alla 1700-talsorglar som har blivit kvar där den byggdes.



Olof Schwans orgel har omdisponerats flera gånger, till och med en ny pneumatisk orgel byggdes bakom den 1945. Man har dock lyckats återställa bälgverket och mekaniken 1991.
Även finska kyrkan samlar konsertbesökare, ofta med gästande musiker från andra sidan Östersjön.
Finlands riksvapen och de gamla landskapsvapnen hänger framför orgelläktaren.
Takkronorna kommer från Nyen i Ingermanland, där ännu fler finnar bodde i staden som senare blev St Petersburg.

Både finska och tyska kyrkan är viktiga kulturhistoriska minnesmärken av den tidigaste invandringen till Sverige och dess betydelse för välståndet och utvecklingen i riket, väl värda att besöka även för en icke troende.
Finska kyrkans hemsida
Tyska kyrkans hemsida
Gustav III:s tal till ständerna den 21 augusti 1772


onsdag 6 mars 2013

La Orotava - historisk by i den grönskande dalen

Teneriffa är till stora delar en karg ö med mycket sand och lite växtlighet. Orotavadalen  i norra delen av ön är dock ett lysande kanariskt undantag med  all sin frodighet. Vulkanberget Teide ovanför dalen är det högsta berget i hela Spanien. Det innebär flera olika klimatzoner och landets  rikaste vegetation. La Orotava är en liten historisk by ovanför Puerto de la Cruz. För fem hundra år sedan var det centrum i hela regionen.



Än i dag kan man förnimma invånarnas stolthet över den historiska betydelsen när man kommer dit.
 Bussresan tar bara en kvart och sen går man uppför backen till de historiska kvarteren. Det är ett begränsat område som i år har utnämnts till ett viktigt turistmål, vilket betyder att affärerna får ha öppet i storhelgerna.
 Utsikten över hamnstaden  längre ner i dalen är bedårande. Det finns även flera museer och ståtliga gamla hus i byn.
Innanför gårdarna finns många överraskningar, 7 olika kvarnar finns i området. Den största av dem brukas till att mala majsmjöl som man kan köpa på platsen.





Nuestra Senora de la Concepción är bygdens huvudkyrka. Det tidigare kapellet förstördes av vulkanen. Barockyrkans grundsten lades 1768.  Emigranterna från sydamerika hjäpte till med finansieringen och tonnvis med vin skeppades över till Venezuela för att få råd med bygget. Ostfasadens vänstra torn byggdes senare och det finns element från olika stilar i fasaden.



Från norra sidan kan man se kupolen mitt i kyrkan som ser ut att höra till en annan byggnad, dessutom är alla fasader olika. 
Det finns även en större kyrka. Klostret San Augustin har en basilika som är hundra år äldre. Båda kyrkorna har flera skulpturprydda altaruppsatser med barockinsprirerade vridna spiralkolonner. Det verkar vara vanliga interiörer i de äldre kanariska kyrkorna.
Jag fastnade dock för den här svarta madonnan med det krönta Jesusbarnet som jag inte har hittat någon upplysning om. 
Inne i båda kyrkorna finns det tyvärr mögel, så för vissa känsliga personer är det bäst att stanna utanför. 






Parker och trädgårdar pryder det historiska området. Den botaniska trädgården är en liten blommig oas mitt i kvarteret.  Jardin Victoria har en  magnifik uppgång med terasser till en stor rosa byggnad som bjuder på medioker lunch men häftig vy över dalen och den stora staden nere vid havet. De fantastiska växterna får man tyvärr inte veta namnet på.                 
En specialitet för byn är stora bilder som skapas av sand. Det är en årlig tradition som påbörjats av Felipe Machado & Benitez de Lugo år 1906 för att fira kung Alfonso XIII:s besök  på ön. På golvet i turisternas hus kan man se en sandmatta året om, annars firar man Corpus Christi genom enorma sandkonstverk med religiösa motiv mitt på torget varje år.  Nästa stora fest infaller 6.juni 2013. 
Det finns även ett museum där man kan se bilder av dessa Alfombras de la tierra från olika år.  Det religiösa symbolvärdet är kanske högre än det konstnärliga.
I Turisternas hus kan man köpa hantverk av olika slag samt matvaror från trakten, eller bara nöja sig med att se det hela som en utställning.
Mitt emot detta hus finns den viktigaste anledningen att åka till La Orotava:  


Casa de los Balcones byggdes år 1657 inför brölloppet för Juana Nieto och Juan de Castro Bazo Merino.
Det är ett måste för sin blomsterprakt och den sirliga träornamentiken på balkongräcken och tak.
Man kan också se hur folk bodde i huset som rymmer både ett museum och flera affärer där man kan köpa lokalt hantverk. Hit vill jag återvända en lördag efter att ha besökt den lokala marknaden, sitta kvar och njuta av det berömda lokala vinet.




http://www.casa-balcones.com/
http://www.todotenerife.es/

lördag 12 januari 2013

Alla gudars Pantheon

Det bäst bevarade antika monumentet i Rom har haft enorm betydelse för byggnads- konsten i hela världen. 27 f.Kr restes alla gudars tempel på Marsfältet.
Den första byggherren Agrippa fick behålla äran som grundläggare i portikens fris framför Hadrianus rotundatempel 126 e.Kr. Septimus Severus och hans son Caracalla lät renovera templet 202.
Efter att romarna kristnades stängdes Pantheon, men blev bevarat tack vare att bysansens kejsare Fokas år 608 skänkte byggnaden till den helige påven Bonifatius IV.

Interiören får sin sakrala karaktär av den runda kupolen i halvklotets form. Diameter och höjd är lika, 43.30 m. Den enda ljuskällan, det runda hålet oculus i mitten, 8.3 meter i omfång, är symbol för solen. Kupolen är gjuten av opus caement- icium som består av sinter, pimpsten och vulkanisk aska. Materialet är tunnare och lättare högre upp i kupolen. Det sägs att betongen ännu i dag inte har slutat brinna.
Under 1200 år var detta världens största gjutna valv.

Pantheon blev dock inte skyddat trots att det hade blivit kyrkans egendom. Takets förgyllda bronsplåtar stals av bysantiske kejsaren Konstans II. Påvarnas förvisning till Avignon under 1300-talet medförde förfall för det stängda Pantheon.
När påvemakten skulle förskansa sig i Castell Sant Angelo på 1630-talet avlägsnades innertakets bronsplattor av påven Urban VIII Barberini och gjöts till kanoner. Då föddes ordspråket Quod non fecerunt barbari, fecerunt Barberini - det som barbarerna inte gjorde, gjorde Barberini.

Den massiva kritiken fick honom dock att bekosta renoveringen av taket så att det kom att se bättre ut än innan. Även tre korintiska pelare som saknades i pronaos (portiken) sattes på plats. Därefter kom kyrkan att underhållas av flera påvar. Byggnader intill revs och taket renoverades.


Stengolvet av granit, porfyr och marmor är till stora delar från Septimus Severus tid. Mitt i golvet, rakt under hålet i taket finns ett dräneringshål för regnvatten. Någon gång hoppas jag kunna se regnet falla ned från den höga höjden till det avspärrade området. Pölen ger en utomhuskänsla inne i den  enorma byggnaden.




Ett parti av attikan under kupolen har restaurerats så att den påminner om det antika ursprunget från Septimus Severus med marmorpilastrar och stenlagda paneler.Där bakom galler kunde de mäktigaste se vad som hände inne i gudarnas tempel dit även folket hade tillträde i motsats till andra antika tempel där man fick visa sin vördnad framför ingången.
Pantheon ägs sedan länge av italienska staten och underhålls av kulturministeriet.

Renoveringsarbetet pågår ständigt men kyrkan är öppen för allmänheten så gott som varje dag, gudstjänster hålls bara under speciella helgdagar. 
Det finns många måsten  för alla som kommer till den eviga staden. Pantheon hör defininivt till de viktigaste och är värt att besöka flera gånger, inte minst för att se hur ljuskäglan från taket speglas i kupolen. Man kan nästan känna alla gudars närvaro bland alla turisterna.
De två olika formerna, pronaos och rotunda kommer igen i flera berömda byggnader, i Virginia och Washington, Paris och Melbourne, domen i Florens och St Peterskyrkan som närmaste jämförelseobjekt.
                                         http://www.arounder.eu/pantheon/pantheon.html

torsdag 20 december 2012

Normandernas katedral i Cefalù och Monreale

Här står jag framför domkyrkan i Cefalù. Det var andra gången jag besökte denna turiststad på Sicilien. Tio år tidigare hade jag suttit här på torget, sett på folklivet och druckit kaffe nästan varje dag under en veckas tid men det blev aldrig av att gå in i  den ståtliga domkyrkan.
Senare kom jag att läsa Göran Schildts klassiska skildring av hans seglatser med båten Daphne på Medelhavet. Hans bok Solbåten kom som nyutgåva femtio år efter utgivningen.
Där skriver han entusiastiskt om madonnan i Cefalù. Jag hade suttit intill utan att veta att en landsman till mig hade haft en av sina mest minnesvärda konstupplevelser just där.
Men när jag äntligen kom dit visade det sig att det fanns mycket mer att se i denna bysantika katedral som byggdes av den första normanderkungen på Sicilien, Roger II.
Madonnaskulpturen står vid vänstra långväggen inne i den stora kyrksalen. Jämfört med de glänsande guldmosaikerna i absiden ser den nästan blygsam ut. Bysansens glansperiod låg vid dess tillkomst redan 400 år båkåt i tiden. Renässansens ideal var friare och mänskligare. Skulptören Antonello Gagili föddes i Palermo 1478 och är känd för ett antal fina verk även om många har förstörts i jordbävningar.
Det som först fångar besökarens öga är Kristus Pantokrator, den allsmäktige härskaren med gloria i absidens mosaik. Hans ögon följer åskådaren, han håller boken med grekiska bokstäver i sin vänstra hand. Roger II hade sänt efter de skickligaste hantverkarna från Konstantinopel.
Roger II själv var nästan lika allsmäktig som guden i mosaikerna som man möter  i alla de enorma katedralerna som byggdes under hans tid. Cefalùdomens läge intill den höga klippan vid Siciliens norra kust sägs ha bestämts för att kungen där hade räddats i land efter en storm.
De höga tornen gör att den massiva byggnaden mera ser ut som ett fort än Guds hus. Bakom huset finns klostrets pelargång med unikt dekorerade kapitäl.
Den sora basilikan är indelat i tre skepp som stöds av pelare. Mittskeppet är rikt dekorerat, sidoskeppen är enklare med vita väggar. Domen i Cefalù missade jag alltså under mitt första besök på Sicilien. Däremot leddes jag av en slump till en ännu större katedral utanför Palermo.
 Jag råkade stiga på en buss vid stationen som körde raka vägen till Monreale som ligger på berget ovanför Palermo med vidunderlig utsikt över staden där mitt livs mäktigaste arkitektoniska överraskning väntade. Normandernas sista storverk uppfördes av Wilhelm II av Sicilien som härskade 1166-1189. Han deltog i striderna mot Barbarossa och beseglade freden 1186 genom att gifta bort sin faster Kontanze med Barbarossas son. Katedralen i Monreale överträffar alla andra normandiska kyrkor i storlek och utsmyckning.
Väggarna är täckta med guldmosaiker som föreställer bibliska historier både från gamla och nya testamentet.
Jesu födelse och Noaks ark skildras ovanför mittskeppets pelare.
Varenda millimeter av väggar och tak är rikt dekorerad av mästare från öst och väst med guld och ädelsten.
Kungen har förevigats i en mosaik på väggen.

Han begravdes framför altaret, men först 1575 restes sargofagen. Wilhelms  rike sträckte sig till Neapel och kom att bestå i 700 år.
Palermo/Monreale
Cefalu Duomo