söndag 29 september 2013

Den vackraste byn i Normandie?



Det finns många byar i Frankrike som tillhör kategorin "de vackraste", nästan 200 har utmärkt sig. De flesta finns i södra delen av landet. Vid Mancelles Alper, ett område med grönskande berg och dalar sydost i Normandie ligger Saint-Céneri-le-Gérei.  Närmaste staden Alencon ligger bara 15 kilometer bort.
Byn är omgiven av strömmande vatten på två håll genom floden Sarthe som ringlar sig runt Orne-regionen.
Det är få människor som bor där, uppgifterna varierar från 120 till 150 invånare. Högsta befolkningssiffran 333 upnåddes år 1861.
Den första kände bybon var Céneri, en italiensk eremit från Spoleto som slog sig ner här redan 658. Han bygge sin koja vid stranden och predikade för folket i området. Vid hans död 669 hade hans anhängare byggt ett träkloster på platsen.



Sedan kom vikingarna och på 1000-talet Guilaume Giroie som byggde ett slott i närheten. Slottet ligger i ruiner, men stenkyrkan som restes till Céneris minne 1089 står högst upp på kullen.
Kyrkans medeltida muralmålningar har restaurerats. De liknar svenska kyrkomålningar från samma tid. Från sydligare håll kommer motivet Kristus pantokrator under det välvda trätaket.

Kyrkan förklarades till historiskt monument 1886. 

På 1300-talet byggdes det lilla kapellet som står vid flodstranden där eremiten en gång bodde. På andra stranden ligger en undergörande källa. Numera är byn även känd i konstsammanhang. Corot och Courbet hittade hit redan på 1800-talet, och den vackra naturen har sedan dess lockat många målare. Under 1900-talets levdes konstnärsliv, motiv fanns överallt och även restaurangernas väggar målades för brödfödan.


Det finns tre restauranger i byn, men man måste vara på plats i god tid för lunchen, klockan två stängs köket. Någon har till och med blivit avvisad med att en kniv stacks i bordet. Vi lyckades beställa kaffe och fick bevittna hur servitrisen fick en rejäl utskällning av en man som skyndade i väg med sin bil.
Det kan kosta på att bo och arbeta i en av Frankrikes vackraste byar, många dumma turister kan ta musten ur en. Vintern blir nog lugnare.



http://www.les-plus-beaux-villages-de-france.org/en/map-most-beautiful-villages-france













onsdag 25 september 2013

Le Notres parker i Paris



Tuilerierna, den stora parken mellan Louvre och Champs Elysées mitt i Paris skyltar med André Le Notre i år.
Man firar 400 årsminnet av Ludvig XIV:s trädgårdsarkitekts födelse. Symmetri, stora öppna ytor med perspektiv, vattenspeglar, fontäner och parterre de broderie utmärker dessa storstilade anläggningar som har påverkat många av hans efterträdare i olika länder.
André Le Notres far och farfar hade varit kungens trädgårdsmästare och skött Tuilerierna. Han valde tidigt trädgårdar som sin livsuppgift, och reste till Italien för att lära mer. Därifrån kom kunskapen att anlägga fontäner och dra vattenledningar. Den första beställningen i Frankrike kom från kungens finansminister Nicolas Foquet. Åren 1655-61 byggdes Vaux-le-Vicomte.

Kungen blev mycket imponerad och utnämnde Le Notre till chefskontrollant för Bâtiments du roi, ansvarig för hovets trädgårdar och deras skötsel. Han fick betala för tjänsten med arvodet från Foquet och fick makten att bestämma över anskaffning av skulpturer och snickerier samt skriva kontrakt med leverantörerna. Han fick även delta i arkitekturakademins möten.
Le Notres porträtt hänger i Versailles som blev hans stora utmaning.
Den enorma ytan, 77 hektar, öppnar ändlösa perspektiv i fjärran. Vattenalléns båda sidor omges med skulpturer, vattenstrålar och mindre bassänger med symboliska grottor.
De mest bländande skapelserna försvann från parken redan när han pensionerades 1693 och Hardoin Mansart lät bygga om det mesta. Ingen av Le Notres trädgårdar har bevarats som de en gång var. Här finns hans ritning över Versailles.






Palais-Royals mark har grävts upp flera gånger. Fadern Jean planterade rabatter för kardinal Richelieu. Det blev en till ombyggnad innan sonen lät fälla de flesta träden och flyttade fontänen på uppdrag av Hertigen av Orleans 1672-75. Kungen blev tvungen att  lagstifta för att förbjuda hertigens hyresgäster att förorena marken.
Flera ombyggnader senare har man nu delvis rekonstruerat parken efter originalritningar.

Jardin du Luxembourg hade grundats av Maria de Medici 1612 som drottningens trädgård och en akvedukt konstruerades för att leda dit vatten.  1626 restes en 31 meter lång balustrad av Carrara marmor. Le Notre kom med i bilden 1672 när parken öppnades för allmänheten och den blev genast populär. Parken har utvidgats och byggts om åtskilliga gånger.


Observatorieallén kom till 1811, bassängen fick sin åttkantiga form senare liksom  skulpturerna.
André le Notres ritningar har till stora delar bevarats, många av dem finns på Nationalmuseum i Stockholm eftersom de en gång tillhört Nicodemus Tessin d.y. 
De har sannolikt redan sänts till Versailles där man nu förbereder utställningen Le Notre i perspektiv som skall öppna i slutet av oktober. Den pågår till den 24 februari 2014. Tänk om man kunde visa denna utställning även i Sverige.

                                                                  Läs mera om  vaux-le-vicomte

onsdag 18 september 2013

50 miljoner måltider på Chartier

Restaurangen Bouillon Chartier i Paris blev legendarisk  ganska snart efter öppnandet  på Rue du Faubourg Montmartre år 1896 och har så förblivit. Bröderna Frédéric  och Camille Chartier utvecklade det vinnande konceptet som har varit det samma under alla de fyra generationer ägare som har lyckats fylla den stora matsalen med gäster.





Enkel mat för rimliga priser för människor som arbetar i området var ursprungstanken. Nu blandas folk från olika håll i världen med parisare.
Matsedeln får plats på ett papper som trycks varje dag, samma kända rätter återkommer. Personalen i propra svartvita kläder är oerhört professionell. Vid inkomsten tas vi emot av en vänlig ung dam som leder oss till bordet. Vi får sitta med ett ungt par som får lägga upp sin väska på hyllan.


Inredningen i det stora höga rummet liknar förra sekelskiftes järnvägsstationer, stora speglar och en klocka på väggen. Det finns en övervåning också och servitörerna springer vant med stora brickor på den trånga trappan.
Vi beställer en dagens trerätters middag för 19:80 euro. Jag vill ha avocado som förrätt i stället. Servitören skriver ner våra önskemål på pappersduken. Räkor med majonäs samt min avocado kommer snabbt. Inte behöver man vänta länge på kalvsautén heller.  Det långkokta köttet år mört som det skall, men ingen kulinarisk sensation. Den enkla  mannagrynspuddingen är söt och smälter i munnen.
När det är dags att betala tar den korrekta servitören fram sin penna och räknar fram summan. Priset med en halvliter vin och mineralvatten syns här till höger.

När vi kommer ut vid åttatiden når kön från ingången långt ut till gatan.
Det är kanske inte maten som lockar alla som köar till Chartier utan upplevelsen av något historiskt som fungerar än i dag. Även om dagens gäster inte får förvara sina servetter och bestick i de små lådorna längs väggen kan man känna sig delaktig i något som generationer av matälskare har njutit av och återkommit till. Min bordskamrat har ätit här vid varje Parisbesök sedan 1970-talet, och jag kommer nog också tillbaka.




fredag 30 augusti 2013

Halonens udde vid Tusby Strandväg


Pekka Halonen var inte bara en av de största finska sekel- skiftesmålarna, utan också en innovativ husbyggare och sagoberättande familjefar.
Det stora ateljéhuset av stockvirke på udden som döpts efter honom andas lugn och strävsamhet. Även andra konstnärsvänners hus längs Tusby strandväg saknar excesser.


Konstnärskolonin i Träskändä drog till sig Pekka Halonen som förälskade sig i naturen och köpte hela udden med en hektar mark. Målarvännen Eero Järnefelt som var Ainola-tonsättaren Jean Sibelius svåger, författaren Juhani Aho och tidningsmannen J H Erkko umgicks och tog intryck av varandra. Karelianismen och naturromantiken var den tidens ismer och har satt sin prägel på husen längs muséivägen och i produktionen hos dem som bodde där.


Bondsonen Pekka Halonen föddes 1865 i Savolax, bestämde sig att bli målare, studerade i Helsingfors och Paris som Paul Gauguins elev.
Han gifte sig med sin ungdomskärlek Maija Mäkinen 1895, samma år som tomten köptes. Två år senare gjorde han en studieresa till Italien. Trots framgångar saknades pengar, husbygget tog lång tid. Pekka hyvlade fram de kraftiga stockarna med sin bror Antti, mer som snickare än timmerman.
Rummen planerades noga runt den höga ateljén. Ugnarna med cirkulerande luft konstruerades för hålla huset varmt  att bo och måla i. Bygget blev färdigt 1902.
Familjelivet sägs ha varit lyckligt. Maija födde åtta barn, skötte hushållet och planeringen, översatte böcker och fick det hela att gå runt.



På udden finns även en välskött trädgård som nu har rekonstruerats med hjälp av de målningar som har hämtat sina motiv runt knuten. Den här röda vagnen finns i en av Halonens tavlor i sommarens utställning med kända målare från den tiden.
Familjens barn fick lämna sina lekar för att sitta modell, men kompenserades av pappas fantastiska sagor som var bättre än i böcker.



Pekka Halonens landskap har beskrivits som lyriskt subtila och hans penseldrag mjuka och luftiga. Han målade gärna ute i naturen, speciellt har de snöiga vinterbilderna blivit kvar på näthinnan hos betraktaren. Han höll sig ute i kylan med sitt staffli tills färgerna frös innan han kom in för att färdigställa tavlorna.  Senare i år kan man se dem utställda här i ateljén.
Halosenniemi med sin sjöutsikt och trädgård är minst lika imponerande som Ainola dit musikvännerna länge vallfärdat.
Det var järnvägen som drog en unik koncentration av företrädare för olika konstformer till Tusby. De bodde där året om medan andra villor var sommarhus med prominenta ryska tonsättare som gäster. En militärakademi fanns också. Nu har Syväranta blivit Lotta Svärd-museum och Onnela värdshus.
En dag räcker knappt för att besöka alla ställen.
Sibeliusakademins filial Kallio Kuninkala och Pekka Halonen akademin för konstutbildning borgar för att Tusby även vidareutvecklas som konstnärligt centrum.



lördag 24 augusti 2013

Tsarrysslands västligaste utpost

Post- och tullhuset på  Eckerö byggdes för att bli väl synligt från havet där båtarna från Sverige skulle lägga till med posten. I Grisslehamn på andra sidan Ålands hav var postkontoret bara en fjärdedel så stort som Eckerös. Posthuset var länge kejsardömets officiella port i väster. Bönder från trakten rodde alla försändelser från och mellan Sverige och Finland.



De två arkitekterna Carl Ludvig Engel och Carlo Bassi  hade av Tsar Alexander I  blivit utnämnda till chefsintendenter för att övervaka planeringen av alla offentliga byggnader i Storfurstendömet Finland.
Engels storverk är Senatstorget och domkyrkan i Helsingfors. Den nyklassiska stilen är typiskt för honom. Post- och tullhuset från 1828 anses vara Engels viktigaste profana verk. Från havet ser man den ståtliga fasaden och de avlånga flyglarna på var sin sida om huset.  Från 1994 har huset tillhört landskapstyrelsen i Åland som hyr ut en del av huset till kommersiell verksamhet samt arrangerar kulturevenemang.

Postmästarens Contoir med en tidsinteriör från 1850-talet är det första rummet man kommer till från ingången på gårdssidan. Det är det enda rummet i det stora huset som har inretts som museum. Det hade bara öppet under sommaren.

 På övervåningen hade man 2013 sommarens konstutställning med anledning av att Ålands konstförening fyllde 60 år.
Finska staten renoverade byggnaden inför postens 350-års jubileum 1988.  Då hade den länge varit  semesterhem  för de postanställda.  Av alla Engels byggnader är den här närmast det ursprungliga skicket.
På utställnignsvåningen har man dock inte en känsla av 1800-tal. Hela området är en märklig blandning av  gammalt och nytt.

Postgångens historia med gamla slitna båtar och gulnade dokument berättas i Postrotemuséet i ett rum av den vänstra flygeln. Där finns även en chokladbutik och längst ut Café Tsarevna som bjuder på goda bakverk och svenskbryggt kaffe. Caféet är öppet från maj till september. Postkontoret på Eckerö sägs vara det som varit längst i drift i hela Finland, men numera har Ålands postverk bara ett postombud hos Nordins affär längre in i byn.

Mitt i bilden av innergården syns resterna av  ett konstverk som avlägsnats för att det bedömdes vara farligt för barn. Förra sommaren blev ett barn skadat på utställningen och man åkte på en stämning.
Den gamla postbryggan har flyttats något för att passa den årligen återkommande postrodden över Ålands hav, en tävling mellan småbåtar från Väddö och Eckerö som har ordnats under 40 år.

Ett 60-tal småbåtar i gammal stil tävlar om hastighet,  tidsänliga kläder mm. under överfarten på 44 kilometer eller 24 sjömil. I år var det Aspkärs Stina som vann.
Några hundra meter till  höger om bryggan lägger Eckerölinjens båt till flera gånger om dagen. De flesta passagerarna går tyvärr aldrig i land.
Det finns många historier om den gamla postvägen som ursprungligen kungjordes av Drottning Kristina år 1638.
Under de senaste åren har även ryssarna hittat tillbaka till sin gamla västligaste utpost, de kommer i busslaster för att fotograferas vid minnesmärket eller framför huset, som tyvärr inte kan ses i all sin prakt från havet eftersom  Landskapstyrelsen inte bryr sig om att klippa ner den skymmande syrenhäcken.

lördag 13 juli 2013

1700-talets stoltaste servis Flora danica

Först kom det enorma bildverket över dansk flora med över 3000 växter avbildade  i kopparstick.
Det tog 123 år att färdigställa från det att den första delen av verket publicerades 1761.
1790 gav Kronprins Fredrik i uppdrag att tillverka en servis med samma bilder till Den Kongelige Porcelaensfabriken.
Det skulle ha blivit en kunglig gåva från Kristian VII till den ryska kejsarinnan Katarina den stora, men hon avled innan servisen blev färdig 1802.
Den användes första gången på kungens födelsedag den 29 januari 1803. Än i dag finns 1530 delar av servisen bevarade på de kungliga slotten i Danmark. Sommarens utställningar på Naturhistoriska och Geologiska muséet har vallmon som symbol.


Icones florae danicae heter det botaniska storverket som i upplysningstidens anda avbildar danska och grönländska växter. 51 häften och 3 tillägg  trycktes på kungarnas bekostnad och skickades ut till biskoparna  i hela riket från Schleswig Holstein till Norge. De delades ut till prästerna som förväntades skicka beskrivningar av de lokala växterna som tack.
Idén till verket gavs 1753 av Georg Christian Oeder, grundaren av Köpenhamns botaniska trädgård. Det första häftet publicerades 1761. Oeder hann ge ut de första tre banden, 540 planscher, innan han förvisades från riket till Oldenburg på grund av att hans upplysningsidéer betraktades som farliga för Danmark efter att Sruensee störtats från makten 1772.
De första 600 kopparsticken graverades av Michael Rössler och hans son Martin från Nürnberg. De handkolorerade bilderna kom att bilda mönster för botaniska framställningar.

Det var många lärda som arbetade med de botaniska planscherna. Jens Wilken Horneman  ägnade 35 år åt att sammanställa häftena 22-39. År 1840 var 13 band färdiga. Den kungliga servisen Flora Danica skulle in i minsta detalj följa kopparsticken. 700 olika bilder målades på Den Kungliga Porslinsfabrikens föremål. Inte bara växter utan även svampar och djur förevigades på tallrikar och praktpjäser.
Det klassiska Perlemodel användes som grundform för servisen, men utökades med guldkant. Målningen blev ett livsverk för en av den tidens främsta porslinsmålare Johann Christoph Bayer som dekorerade 1644 av de sammanlagt 1802 delarna. I början var han mycket produktiv. Arbetet startade 1790 och på två år var redan 988 delar färdiga. Sen stannade det av,  1797 blev det bara 81 stycken till. Samma år utökade kronprins Fredrik beställningen från 80 till 100 kuvert.
Till slut blev 1802 delar färdiga innan arbetet avbröts  på kungens order.
Servisen användes till kungliga fester, födelsedagar, bröllop och nyårsfirande. 272 pjäser har gått förlorade under de 187 åren som den kungliga taffeln har dukats. Sista gången som Flora danica plockades fram var till drottning Ingrids 80-årsdag 1990.
Nu finns pjäserna permanent på de kungliga slotten. I Christiansborg där de här bilderna är tagna samt Rosenborgs slott och i Kristian VII:s palats på Amalienborg. Samlingen är den utan jämförelse största av 1700-talsporslin.
Tillverkningen återupptogs av Det Kungliga porslinsfabriken år 1862 inför prinsessan Alexandras bröllop med engelska kronprinsen, senare kung Edward VII. Paret fick en servis om 60 kuvert, sammanlagt 765 delar.
Produktionen har hållits i gång sedan dess, det betyder att Flora Danica är den enda 1700-talsservisen i produktion.

Sommarens utställning Flora Danica ZOOM i den ombyggda maskinhallen mitt i Köpenhamns Botaniske Have,  en del av Naturhistoriska muséet, vidgar synen på det stora  danska upplysningsprojektet både i tid och rum.

Man kan se  blomsterteckningar tillkomna under 1500 år, från primitiva avbildningar till komplicerade datastyrda ritningar, studera kopparsticksteknik, framställning av färger för målning av planscher och porslin. Där finns också nya beställningsverk av kända danska konstnärer  och videoinspelningar av deras arbete.
Vissa dagar kan man även beundra skickliga porslinsmålare från Kungliga Porslinsfabriken som arbetar på plats. Annars kan man se en film om tillverkningsprocessen, och porslinspjäser som visar framställningens olika faser.


Det finns även många exempel av nutida konstnärer som har influerats av arvet från 1700-talet. En av de mest provocerande montrarna är fylld med trasigt porslin. Konstverket uppstod när  någon råkade   tappa en dyrbar porslinskopp, och började samla  in liknande historier.
Det ornamentala blomstertrycket  på bomullstyg till vänster har ritats av Rebekka Wichmann.

I Geologiska museet på andra sidan Botaniska trädgården finns de kopparplåtar till Flora Danica-banden som finns kvar efter Christiansborgs slottsbrand 1884. Tekniken med spegelvända graveringar  utvecklades redan på 1400-talet.

Det mest uppseendeväckande verken på Naturhistoriska museets utställning ZOOM kommer från handarbetets vänner. Kläder av olika material och stickade plagg i märkliga former, inte minst den här gröna blomsteroverallen, som skickar sina stjälkar mot taket.
Den långa traditionen, inte minst upprätthållandet av porslinstillverkningen i århundraden har tydligen lämnat många spår i det allmänna medvetandet i Danmark.
Jag fick nästan lust att skaffa något exemplar av det dyrbara porslinet efter att jag sett montrarna i Kristiansborgs slott och fått ta del av historien om vetenskap och konst i skön förening.

Varukatalog 1
Varukatalog 2 


onsdag 26 juni 2013

Finlands mesta drottning Karin Månsdotter

I den svenska historien finns det inte många ofrälse som har gift sig kungligt. Den allra första i denna exklusiva skara var Karin Månsdotter. Inte mer än ett år fick hon vara Sveriges drottning. Hon kröntes officiellt dagen efter det storslagna bröllopet den 5 juli 1568.
Största delen av sitt liv levde hon förvisad i den östra halvan av riket. Hon bodde i Åbo slott och Kangasala.

Karin Månsdotter är, vid sidan av den första Bernadottedrottnigen Desideria, (d.v. s. Napoleons före detta fästmö Desirée Clary) och Silvia Sommerlath, de enda drottningar Sverige haft som varken varit kungliga eller adliga. Karin var en flicka av folket, hennes morbröder var bönder och pappa en fångknekt. Hon kom från Uppland men fick leva största delen av sitt liv i inre exil i Finland. Karin kom tidigt till slottet som kammarjungfru år Elisabet Vasa och blev femton år gammal erkänd som frilla till Erik den XIV. Som kung fick han gifta sig med vem han ville, men det kom också  att betyda slutet för hans regering.

Adeln godkände aldrig hans val av gemål. Dessutom var kungen psykiskt instabil. Han fick väl någon slags inre frid med sin drottning som födde honom två barn, men det räckte inte till för att stabilisera hans makt. Han led av svårmod och paranoida föreställningar. Då för tiden var det många som fick sätta livet till när de föll i onåd.
Kungen störtades från tronen redan tre månader efter det ståtliga bröllopet som var tänkt att ge honom folkets stöd. Då hade paret redan varit gifta i hemlighet. Dottern Sigrid föddes innan första vigseln men behandlades från början som en prinsessa.
Karin följde Erik XIV till de olika slott där den avsatte kungen hölls fängslad under fem år. I Åbo slott fick de bo tillsammans 1570 innan de återvände till Sverige. De fick ytterligare två barn som dock inte levde länge. Karin sändes tillbaka till Åbo slott 1573 för att inte föda flera barn. Sonen Gustav Eriksson Vasa som var den legitime tronarvingen skildes från sin mor och skickades till Polen.

Karin fick aldrig återvända till det egentliga Sverige, utan förlänades en kungsgård i Kangasala, nära nuvarande Tammerfors. Hon kom att leva i Liuksiala i 35 år fram till sin död 1612.
Hon var blid, vacker och älskad av folket. Hennes gård var en av de få som undgick plundring i Klubbekriget.

Kaarina Maununtytär som hon kallades i Finland fick träffa sin son bara en gång efter Erik XIV:s död. Det skedde  i Reval 1596. Hon är den enda svenska drottning  som är begravd i Finland.
Hennes kista sattes in  i Tottska kapellet  i Åbo domkyrka där även hennes dotter och barnbarn har fått sin sista vila. Till sarkofagen flyttades Karins kvarlevor först år 1867.
Liuksiala gård ärvdes av dottern Sigrid som var gift Tott, såldes till familjen Creutz och ägs sedan 1821 av släkten Meurman.  Ingenting från den gamla tiden finns kvar utom en stenkällare under gårdens huvudbyggnad. Även Kangasalas första kyrka som var byggd vid en hednisk plats låg där. Senare har  Jalmari Meurman låtit bygga en kapell på gamla kyrkans grund vid familjens gravplats.

Hovets hemsida om Karin Månsdotter



måndag 24 juni 2013

121 Majstänger på Skansen

Skansen har firat midsommar sedan öppnandet 1892. I år var det tusentals människor som köade vid ingången för att komma in till Tingsvallen och binda egna blomsterkransar, dansa  runt stången och visa upp sig.


Vid tvåtiden var det nästan omöjligt att ta sig fram för att se den långa stången mitt på den öppna platsen. Det hölls hälsningstal på olika språk om midsommarens hedniska ursprung. Sedan tågade folkdansgruppen med spelemän in, efter dem kvinnorna som dekorerade hela härligheten med blommor medan männen stod och väntade.

Vi fick höra att årets resning var historisk för att en kvinna  för första gången hade upptagits i gruppen som skulle resa  stången. Linda fick extra ohoj-rop när stången höjdes upp undan för undan med stöttar som flyttades fram för att få majstången att till slut stå rakt upp mot sommarhimlen.


Där står nu den svenska fruktbarhetssymbolen i hela sin prakt till allmän beskådan, och inom några timmar har årets lekar redan dansats färdigt. Små grodorna har hoppat runt med stora och små ben på årets längsta dag.
Barnen springer omkring i sina finaste sommarkläder och ser allmänt söta ut med blomsterkransar runt huvudet.
På Skansen har många hittat det närmaste man kan komma en lantlig idyll. Stadens gator har tömts men här uppe är det nästan trångt. På gräsmattorna i parken mellan gårdarna sitter större och mindre grupper med sin matsäck.
De som inte äter och dricker kan lyssna på folkmusik utomhus eller inne i Seglora kyrka.
För säkerhets skull firar man dock midsommar i hela tre dagar, så grodorna fortsätter att hoppa runt stången ända till söndagen.
Majstången står kvar långt in på hösten tills alla blommor och löv har vissnat.

http://www.skansen.se/sv


     

onsdag 12 juni 2013

De odödliga tonsättarnas stad

Wien är musikens huvudstad på många sätt. Det går knappt en enda dag utan att man kan höra flera konserter i staden, Filharmonin och Musikverein har var sitt ärevördigt konserthus med egen orkester.
Operan är världsberömd, inte minst genom Gustav Mahlers tid som operachef och dirigent. Mahler har dock inte förärats någon egen staty,  men han har fått en minnesplatta på Konserthusets vägg.

Vilka grunder man har haft för att resa statyer över stadens stora tonsättare och hur de har blivit utformade borde man kunna studera mera ingående.
Finns det en relation mellan hur wienarna uppskattar sina kompositörer och storleken på stenfigurerna?
Valskungen Johann Strauss är helt och hållet förgylld där han står i Stadsparken inramad av nymferna.

Huset där Johannes Brahms bodde finns inte kvar, så han har inget eget museum. Längst in i Haydenmuseét har man dock ett rum med hans möbler och tillhörigheter.
 Flera av de stora namnkunniga har slutit sina ögon i Wien än de som där har kommit till världen. Alban Berg har inget monument trots att han  både föddes och dog där.









Detsamma gäller Franz Schubert och Johan Strauss som har var sin staty i Stadsparken och gravsten på Zentralfriedhof.

Schubertmuseum finns både i hans födelsehus och i den sista bostaden. Wolfgang Amadeus Mozart och Joseph Haydn har var sitt museum samt flera statyer och minnesmärken i staden.
Tonsättarnas liv och vanor har också lämnat avtryck på olika håll, även i många kyrkor finns tavlor som påminner om vad som hänt just där.


 Anton Bruckner är ihågkommen  i Maria Treu-kyrkan, där han har avlagt prov i orgelspel men inte blev anställt trots goda vitsord. Han var länge motarbetad och står nu  i Stadsparken bara i halvfigur.
Ludvig van Beethoven flyttade till Wien från Bonn 1792 och bodde på många olika adresser.  Det finns ett antal minnestavlor över honom, den sista i Trefaldighetskyrkan där han blev bisatt.
Beethoven  har fått den allra största statyn i sin egen park mitt emot  Konserthuset.
Ingen av statyerna präglas av högre estetiska värden, de är lika stendöda som de stora mästarna. Men deras musik lever och blomstrar liksom blommorna vid deras minnesstenar.