tisdag 18 februari 2014

Stjärnstranden - barnens paradis (Tähtiranta)

Det var en gång två systrar, Irma och Sylvi. Deras pappa dog redan innan Irma föddes. Mamman fick ensam ta hand om de små flickorna. De levde i en stad i Finland, men somrarna tillbringade systrarna i en liten stuga på landet. 
Stället kallades för Stjärnstrand trots att där inte fanns mycket till strand, utan en smal å med strömmande kallt vatten och en liten rödmålad bastu vid åkanten. I det lilla hemtrevliga huset samlade systrarna allt som var viktigt i deras liv: kläder, husgeråd, leksaker, böcker, foton, gamla skolhäften och mycket annat. Allt sparades och vårdades ömt.
Irma och Sylvi blev båda mycket gamla. De fortsatte att vistas  där på somrarna och minnas sin barndom så länge de orkade. Till slut kunde de inte längre bo i det allt mer förfallna huset.


Då hade redan en barnläkare med sin familj bosatt sig alldeles intill. De hade byggt ett nytt hus närmare den väg som fått sitt namn efter en förvisad svensk drottning.

Läkarfamiljen tyckte mycket om systrarna och hörde gärna deras historier. De bestämde sig efterhand för att köpa stugan som länge hade varit obeboelig.

Men inte hade de hjärta att riva det gamla huset. När de såg alla sakerna som systrarna hade lämnat efter sig, bestämde de sig för att bevara allting och låta barnen leka med de gamla leksakerna. Inte bara familjens barn, utan även dagbarnen och sedan också andra barn som ville komma in i det gamla huset.
Så småningom hamnade även mina leksaker där när  min mor flyttade från sin lägenhet till ett hem för gamla i Tammerfors. 
Många saker från min barndom som mamma hade sparat fick plats bland Irmas och Sylvis saker.
Senast jag kom dit på besök hittade jag min kära slitna teddybjörn och finaste docka på hedersplats.
I övervåningen finns även små utställningar om bland annat olika sagofigurer.


Familjen tycker även mycket om djur. Först skaffade man kaniner, sedan grisar och får som fick beta i gräset vid ån. De besökande barnen började komma lika mycket för djurens skull.

Så småningom kom finska TV2-redaktörer från staden och började spela in barnprogram och då blev huset känt i hela landet. Barnen spelade även in andra historier om hur livet var i gamla tider.

Nu har Stjärnstranden blivit ett upplevelsemål för barn som kan komma dit och leka med gamla saker och titta på djuren. Irmas och Sylvis hus blir allt snedare och vindare men deras värld lever vidare och befolkas av nya generationer.
Den här vintern har man kunnat se dagisbarn från Tähtiranta i TV igen.  Sex pojkar med livlig fantasi spelar upp var sin historia i en ny serie barnprogram på Finlands TV2, Pikku Kakkonen.  Pojkarna har redan lekt färdigt på Stjärnstranden och börjat skolan i höst.
I barnläkarens hus är det än en gång tid för småbarnslekar.


Tähtirannan pojat på TV
Tähtirannan pojat vielä kerran

måndag 10 februari 2014

Tidö slotts hemligheter

Den här stora eken framför Tidö slott är ingen hemlighet. Den har vuxit där sedan Axel Oxenstiernas tid, och det sägs att han själv har planterat den.
Under vår guidade privata visning hade vi möjligheten att se även de tre mindre flyglarna av slottet som inte visas offentligt. Min vän och kollega Marketta ledde oss i gångar och korridorer och ropade omsorgsfullt ut vår ankomst för att vi inte skulle störa någon, men vi träffade ingen på hela tiden.
Marketta som bott länge i området under förra ägarens tid och varit guide på slottet hade stor respekt för innehavarna och deras sätt att sköta det historiska arvet samtidigt som man måste se till att finansiera de stora egendomarna.
Guidade turer har ordnats sedan 1971. Några år senare invigdes leksaksmuseet av kungen.


David von Schinkel hade drivit jordbruk på Tidö sedan 1944 fram till 2003 då marken utarrenderades och maskinparken såldes. Nu ordnas konferenser och jakt med uthyrning av rum. Nuvarande slottsherren  Claes von Schinkel har också ett eget bilteam.
Denna antavla är målad på väggen i den privata delen av slottet. Där finns alla  forna ägare till Tidö slott med släktvapen: Gren (utan vapen), Wasa, Tott, Bååt, Oxenstierna, Soop(af Limyngo), Dohna, Ridderstolpe, Kantszow, Hagdahl,Blomstedt, Kurck, Treschow.
Längst ner står: Anno 1890 blev Tidö Fideikomiss inom släkten von Schinkel.
Fideikomissbrevet innebär att egendomen skall ärvas direkt från far till äldste sonen. På det sättet kunde stora slott och gårdar hållas intakta. Riksdagen beslutade att detta system skulle avvecklas från 1964 allteftersom innehavaren avlider. Då fanns det 200 fideikomisser kvar i landet, nu ett 40-tal. Tidö hör inte längre till dem.


Stentrappan till slottets övervåning är imponerande. Vid ingången till denna stora aldrig färdiginredda sal kan man beundra ännu en mäktig intarsiadörr och en rustning som har anskaffats till slottet under senare tid. Mycket av inredningarna har försvunnit under tidigare ägare, men en del har man kunnat köpa tillbaka.
Denna stora sal är tydligen förberedd för en större mottagning.  Möbleringen är rätt så anspråkslös men köket under är modernt och välutrustat.


Biblioteket är slottets hemliga stolthet, ingången är väl gömd, och tur är väl det för vem som helst bör inte ha tillgång till den värdefulla samlingen av tusentals böcker från 1600-1800 talet, främst om franska revolutionen, Napoleontiden och skrifter om Karl XIV Johan.
De  gamla läderbanden med guldskrift står där i räta rader och ser mycket ömtåliga ut. Hela rummet doftar av gammalt vetande och damm.
Ett välfyllt bibliotek hör till de gamla slotten,  både de kungliga och adliga slottsägarna var måna om att visa sin aktning för bildning och kunskap.
Tyvärr hade vi inte tid att stanna där och insupa atmosfären. Vi skulle även besöka de andra flyglarna dit man inte kommer under den guidade turen.
Från den stora rikssalen i nedre våningen leder en dörr till denna lilla gång där väggarna är målade med schablon i guld.
Det är märkligt att man har ägnat denna lilla prång så mycket omsorg. Genom den kommer man ju så småningom till den korridor där de ursprungliga ägarna bodde. Hur vägen dit såg ut, kan man inte ens gissa sig till efter alla ombyggnader.
Nu väntade flera rum på renovering. Några kvarlämnade gamla leksaker vittnade om att leksaksmuseets samlingar en gång har funnits på slottet.
Nuförtiden har övervåningen i de tre mindre flyglarna byggts om till hotellrum för konferensgäster och jägare.
Mellan rummen i äldre stil och möblemang har man installerat flera moderna badrum för komfortens skull.


Längst ut i det yttersta hörnet med utsikt över slottsparken finns Axel Oxenstiernas sovrum.
Han sov dock inte där så ofta eftersom han mestadels vistades i andra delar av det stora riket.
Här skulle man gärna vilja bo trots att det sägs att man kan möta ett spöke i korridoren.
Marketta har aldrig mött spöket men känner andra som har sett och hört en osalig ande röra sig där.
 Inte kunde vi ana att denna soliga sensommardag på slottet skulle vara vårt sista möte med Marketta.
Med henne har en ovärderlig kunskap om slottet gått förlorad för vanliga besökare. Hon har dock hunnit inviga nya guider som kan visa runt och berätta om detta fantastiska privatslott och dess historia.
Marketta blir nog inget spöke men hennes ande kanske kommer att sväva över de rum och föremål hon tyckte bäst om på Tidö.



söndag 19 januari 2014

Den ultimata guidade turen på Tidö slott


Tidö slotts kunnigaste guide har gått ur tiden. Marketta flyttade från Finland till en liten stuga intill slottet. Där bodde hon länge med sin familj och lusläste allt om historia, konst, föremål och människor i Axel Oxenstiernas ståtliga byggnad, uppförd 1625-45.
I slutet av augusti kom vi äntligen till en länge planerad privat visning.


Vi börjar med de offentliga delarna av slottet. Det var en stor ynnest och ett minne för livet att få vara en av de allra sista som fick gå genom salarna med  min journalistkollega som ägnat så mycket nyfikenhet och engagemang åt sin unika närmiljö.
Efter att ha beundrat den ståtliga sandstensportalen med dubbelvapen för Oxenstierna och Bååt kommer vi in på borggården och får veta att det till stor del var Axel Oxenstierna själv som bestämde hur slottet skulle se ut. När han kom hem från sina utlandsresor lät han riva ned allt som inte föll honom i smaken. De första ritningarna gjordes förmodligen i Holland, sedan gick uppdraget först till arkitekten Simon de la Vallée och sist till Nicodemus Tessin d.ä.
Huvudbyggnaden flankeras av tre sammanhängande flyglar som omger den kvadratiska borggården.
  Axel Oxenstierna var kammarjunkare hos Karl IX när han år 1608 gifte sig med Anna Åkesdotter Bååt som två år senare ärvde Tidö av sin mor Christina Trolle.
Efter kungens död 1611 blev Axel medlem av Gustav II Adofs förmyndarregering. Han utnämndes till rikskansler 1612 och blev kungens närmaste man under lång tid. Under 30-åriga kriget blev han generalguvernör över Riga och i de svenska delarna av Preussen.
Axel fick 14 barn, hälften dog under första eller andra levnadsåret.
Han imponerade på sin samtid med sitt storstilade leverne men för eftervärlden kom han att ihågkommas som grundare av den svenska statsapparaten, postverket samt länsindelningen av riket. Vid 65 års ålder blev han greve av Södermöre år 1645. Han dog i Stockholm nio år senare.
Ätten ägde slottet i 200 år, även om Södermöresläkten dog ut 1706. Under 1800-talet skedde sex ägarbyten mellan adliga familjer fram till 1889 då Carl David von Schinkel köpte slottet och fick sin fideikommissionsrätt flyttat till Tidö. Familjen har behållit slottet under fyra generationer. Det öppnades för allmänheten 1971, samma år som nuvarande ägaren David von Schinkel föddes.
Stormaktstidens bäst bevarade slott har kvar mycket av renässansinteriörerna. De överdådigt dekorerade dörrarna med intarsia, sirliga smidesbeslag och även skulpturer pryder flera rum på två våningsplan. Marketta visste det exakta antalet. Jag kommer väl ihåg hur entusiastiskt hon beskrev dörrarna i sitt radioprogram. Den stiligaste  av dem finns i slottets bäst bevarade sal.



Riddarsalen i slottet har kvar mycket av sin ursprungliga prägel och strama 1600-talsstämning till minne av byggherren: kalkstensplattorna på golvet, de djupa fönsternischerna med murade stenbänkar,  den öppna spisen med dubbelvapnet, familjeporträtten på väggarna. Taket tillkom i slutet av 1600-talet och är så skickligt målat att man vid första anblicken tror att det är en riktig stuckatur som kristallkronan hänger i.
Paradvåningen har flera 1700-talsinteriörer: gustavianska gula salongen, galleriet med två kolonnkakelugnar och stucktag från Carl Gustaf Oxenstiernas tid  samt den blåa matsalen med porträtt av svenska kungligheter under 1700-talet.
Det finns mycket att se och prata om med den som vet och kan berätta. Den kunnigaste guiden finns tyvärr inte längre bland oss.

Läs också om hemliga rum på slottet
Marketta Forslund berättar på finska






lördag 28 december 2013

Medeltida Paris med enhörningen

Nu visas den mest kända vävda tapeten åter i Medeltidsmuseet i Paris. När jag besökte det före detta stadshuset Hotel de Cluny i höstas var salen för Damen med enhörningen med de sex legendariska bilderna stängd för ombyggnad. Under tiden hade de ställts ut i Japan och setts av 300 000 personer.
Det fanns dock andra tapeter från samma tid, restaurerade med fantastiska färger som denna enhörning utan dam.
Besvikelsen över att missa de berömda bilderna gick snart över, för det finns så mycket annat att se. Alldeles innanför entrén kan man sätta sig ned och titta på en film om restaureringen av textilierna och annat av intresse.
Museiområdet har varit bebyggt redan i slutet av första århundradet, ett gallo-romerskt badhus har nu grävts fram och dess väggar kan ses både utanför och innanför byggnaden.
På 1400-talet byggdes palats för munkar av högre rang, Hôtel des Abbes de Cluny.  Många inflytelserika personer har bott här,  på 1500-talet Mary Tudor, syster till Englands konung Henrik VIII, under 1600-talet  kardinal Jules Mazarin och sedan astrolog Charles Messier som publicerade sin första katalog över orörliga himmelsobjekt år 1771.



Den siste innehavaren av huset, Alexandre du Sommerand var en stor samlare av medeltidens och renässansens konst. Efter hans död 1843 blev det statligt museum, och hans son Edmond som kurator köpte de berömda tapeterna till museet.
Bland de äldsta föremålen i bottenvåningen finns stenar som har legat under Notre Dame. Även inredning som tagits till vara från kyrkans senare ombyggnader har ställts ut. I salen intill kan man se skulpturer från de romerska baden.
Men det som gjorde störst intryck på mig i husets övre våning bland alla de värdefulla och vackra konstföremålen är berättelsen om livet under medeltiden som de förmedlar. Det ger glimtar av vardagen i stort och smått, vardag och fest, olika yrken, sällskapsliv eller religion.
Det kyrkliga samlingarna är omfattande, skatterna härstammar från olika länder i Europa. Detaljrikedomen är överraskande så som i denna träskulptur som framställer en omskärelsescen.
Guld och silver, ädelsten och elfenben lyser i montrarna som  dock rymmer en tiondedel av samlingens  23000 föremål.








Nu kan man alltså återigen se museets riktiga dragplåster,  1500-tals tapeterna som föreställer de fem sinnena: syn, hörsel, lukt, smak och känsel samt den gåtfulla sjätte bilden  A mon seul désir,  som har tolkats på olika sätt.
Den här bilden är från Wikipedia och visar den gamla upphängningen.  Från den 18. december kan man se den restaurerade Damen med enhörningen igen i samma sal men med dämpad belysning och rätt luftfuktighet.
 Nästa gång jag kommer till Paris vill jag se dem på riktigt.
 Men fram till dess får jag nöja mig med att läsa broschyrer, lyssna på Kaija Saariahos klarinettkonster  eller se bilder av de andra tapeterna med vardagliga motiv, som denna dam i badet.

torsdag 12 december 2013

Adventstider i Helsingfors


Adventstiden i Finlands huvudstad har ganska många likheter med Stockholms eller egentligen vilken stad som helst.

Finland har dock egna traditioner: Lucia firas av finlandsvenskar medan finska sångare klär ut sig för att framföra Tiernapojat, det traditionella spelet om de tre vise männen och samla in pengar.

Det kommersiella inslaget är märkbart: Alexandergatans julbelysning tänds officiellt  redan i slutet av november. En av höjdpunkterna är Stockmans skyltfönster som barn med sina föräldrar vallfärdar till sedan flera generationer.

Varuhusets julskyltning upptar bara i ett stort hörnfönster, men desto längre kan man beundra de små tablåerna med flygande figurer som är sysselsatta med olika julpyssel eller aktiviteter,  t.ex. fladdermössens flygskola.
Barnen har även en egen träställning där de kan kliva upp för att se bättre. Det är ofta stora klungor av de allra minsta som står där länge med tindrande ögon.




Den viktigaste julmarknaden finns på Senatstorget nedanför domkyrkans trappor. Tuomasmarknadens 140 stånd bjuder på hantverk, stickade kläder, sylt och korv och mycket annat av ganska hög kvalitét. De utländska turisterna verkar ha hittat kaffetältet och vågar kanske även smaka på kalakukko direkt från Kuopio, brödet med inbakat fläsk och fisk. Finländarna lockas med direktimporterad tysk Bratwurst och Glühwein. Annars dricker man glögg, med eller utan spets.



December i Finland betyder ett oräkneligt antal fester. Pikkujoulu (Lilljul) brukar vara en mycket festligare tillställning än svenskarnas julbord. Det firas på arbetsplatser, i kompisgäng eller nästan vilka sammanslutningar som helst. Man har ofta med sig små presenter som delas ut,  och fram till småtimmarna har man både sjungit och druckit Tipp tipp tapp, ibland kanske lite till överdrift.

Den 6 december samlas den övervägande delen av befolkningen framför sina TV-apparater för att titta på de utvalda som i högtidliga former får stiga fram för att skaka hand med presidentparet och tävla i vem som är bäst klädd. I år hade självständighetsdagens fest flyttats från Presidentslottet till Tammerfors konferenshus.

Två dagar senare är det dags att flagga för Sibelius födelsedag då den finska musikens geniförklarade gigant spelas i radion och på konserter. Helsingfors Stadsorkester framförde Lemminkäinensviten i utsålt Musikhus både känsligt och kraftfullt.
Julmusiken har en stor plats i finska hjärtan. Sedan många år samlas folk i hela landet för att sjunga de vackraste julsångerna.  I år blir  det 1196 olika tillfällen i kyrkor, församlingshus, bibliotek och stormarknader.
Nu har traditionen genom utlandsfinnar förts vidare till många länder, ända till Afrika.





torsdag 28 november 2013

Tysklands julstad växer fram

De här glada tomtarna har just tagit plats ovanför sitt stånd på den stora julmarknaden Altmarkt i Dresdens gamla centrum.
Nya julmarknader med olika inriktning växer upp vart man än går i staden, det spikas och borras, stånden fylls med varor och stängs igen i väntan på den stora invigningsdagen.
Fram till jul väntas hundratusentals besökare.

Den 27 november skall luckorna i de fantasifullt dekorerade stånden på Dresdner Striezelmarkt öppnas med  pompa och ståt, folk ska trängas för att köpa julklappar och dekorationer, äta korvar och lokala julspecialiteter samt dricka Glühwein. Några stånd har tjuvstartat och säljer korv och den varma drycken som serveras i muggar med årets dekoration för 2 euro i pant.



Mitt på torget står en enorm julgran som enligt lokala tidningen kommer ända från Amerika.
Under de tre dagar som vi går förbi här arbetar man med att bygga, dekorera eller fylla på lagren. Vi kan läsa skyltar om alla möjliga sorters glühwein eller honung från finska Lappland. Granarna i området skulle räcka till en hel skog.




Några kvarter bort bygger man en medeltida marknad på Hovstallets gård. Där blir det inga grälla lampor utan rustika saker med försäljare i medeltidsdräkter och naturligtvis även gammaldags mat och dricka. Intill tältduken bygger man en smedja. Musik blir det också,  en blåskvintett kommer ända från St Petersburg.
Mitt i bygglarmet står nyfikna turister runt sina guider som berättar om forntidens tornérspel.
Runt hörnet blir det två andra marknader.

Framför stadens stolthet, den ur ruiner restaurerade  Frauenkirche är stånden klassiskt enkla med randiga luckor.  Där säljs traditionellt konsthantverk.
Men när man tittar åt andra hållet ser man hur en flygande krokan börjar ta form framför den redan julbelysta Müntzgasse som leder fram till floden Elbe.
Där får Glühweinsälskarna sitt lystmäte och vill man hellre ha öl så finns det även glühbier.

Allt det här och mycket mer kan man nu njuta och konsumera i Dresden ända fram till jul.

http://www.weihnachtsmarkt-dresden.net

tisdag 22 oktober 2013

Monumentalt vilorum på Skogskyrkogården


100 000 stockholmare har fått sin sista vila i tallskogens rofyllda landskap på Skogskyrkogården. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz blev världsberömda och gravplatsen förklarades som Unescos världsarv 1994. De flesta världsarv är mycket äldre, detta var andra gången som man valde en plats från 1900-talet.


Lewerentz utformade landskapet i svensk romantisk stil med mjuka kullar och fri rymd samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplunds fyra kapell är modernt funktionalistiska. Båda arkitekterna var i 30-årsåldern när de vann den stora internationella tävlingen 1914 som hade som mål att skapa en nydanande kyrkogård. Den första invigningen hölls 1920 men bygget fortsatte 20 år till. Asplund dog strax efter att hans Monumenthall med kapellen blev färdig. Hans begravning var en av de första där.

Lewerentz kom i onåd och fick inte fortsätta med att planera området, utan allt förblev som det var i många år. Nu har marken utökats från 80 till 102 hektar, Visitors center med utställningar har öppnats och i höst skall det nya krematoriet av Johan Celsing tas i bruk.
Det största kapellet är Heliga korsets. Där kan många sörjande få plats.

 

Trons och Hoppets kapell är så utformade att det inte känns ödsligt när få är närvarande under ceremonin. Katafalken med kistan är det centrala och bänkarna är placerade så att de sittande kan se varandra. Omgivningen andas allvar och vördnad, även om en del sidoutrymmen är trånga och slitna.
Den största besökshelgen är allhelgona då


tiotusentals människor tänder ljus på gravarna och lyssnar på konserter i kapellen.
Skogskyrkogården besöks av många som inte har någon grav att gå till. Bara Greta Garbos grav är markerad på kartan, andra får man söka efter på nätet med namn. Men de flesta kommer nog för att uppleva stillheten i parken som tar fasta på föreställningen om tallskogen som pelarsal.
Tallar växte i området redan innan gravarna anlades, nu är många så gamla att en del har blivit omplanterade.











Den 888 meter långa Sju brunnars stig från Meditationslunden till Uppståndelsekapellet är kantad av björk, tall och gran för att vägen skall kännas mörkare innan man kommer fram.
Kyrkogårdsförvaltningen tar väl vara på världsarvet. På FN-dagen 24.10. hålls alla fem kapellen öppna, på sommaren är det öppet för turisterna och olika visningar ordnas.
De 100 000 gravarna står där i oändliga rader utan att några sticker ut, minnesstenar eller kors skall vara låga.







Alla som ligger här är inte protestanter eller andra kristna.
Asplunds granitkors från 1939 skall därför symbolisera livets kretslopp. Ovanför ligger minneslunden där oändligt många ljus tänds under allhelgona.
Den mest avbildade platsen Almhöjden ligger intill näckrosdammen som reflekterar de tända lamporna. På den mjuka kullen reser sig träden stramt och kontrollerat mot horisonten. Trappstegen blir lägre ju högre upp man kommer. Upplevelsen är stark men styrd, nästan teatral.

http://www.skogskyrkogarden.stockholm.se


söndag 6 oktober 2013

Camondos tragiska familjehistoria

Det var en gång en rik judisk familj som kallades för Österns Rothschild. Den sefardiska släkten Camondo ägde en av Ottomanska imperiets viktigaste banker.
Moïse de Camondo föddes i Istanbul 1860. Nio år senare flyttade familjen sin verksamhet till Frankrike där de blev lika framgångsrika. Moïse var en stor samlare och mycket intresserad av det franska 1700-talets senare hälft.

Han skaffade sig konst, möbler och porslin av förnämsta kvalitet.
1910 ärvde Moïse föräldrarnas hus på Rue de Monceau intill parken med samma namn. 
Han bestämde att riva det gamla huset och bygga ett nytt för härbärgera alla skatterna. Petit Trianon i Versailles valdes som förebild till huset som ritades av René Sergent.  Kollektionen byggdes ut efter att gamla dyrgripar blev till salu.
Huset var tänkt för sonen Nissim de Camondo  och stod färdigt när första världskriget bröt ut. Nissim hann knappt bo i det nya huset, hans plan störtade i en luftstrid 5.9.1917
De flesta salongerna i husets tre våningar ser ut att vara avsedda för representation men man kan se att familjen bodde där, det finns två sovrum och två badrum.
Moïse Cammondos dotter bodde också i huset med sin familj ända till sonen Bertrand föddes. Deras rum möblerades om efter flytten.
Då hade huset med inredningarna redan testamenterats till franska staten.  Efter Moïses död i november 1935 blev det ett museum.
Huset är den del av museet Les Arts Decoraftifs. Det underhålls till stor del med hjälp av donationer.
Möjligheten att kunna besöka ett hem som har bevarats i ursprungligt skick är sällsynt, även om detta hus inte är likt de flesta borgerliga hem från förra sekelskiftet.
Det mesta av bohaget är ju mer än hundra år äldre.
Undervåningen med tjänstefolkets matsal och kök motsvarar byggtidens moderna krav. Numera får dock hissen inte längre användas.När man har gått runt i huset och sett bilder av dess ägare, känns det nästan som man lärt känna dem. Den sista sonen Issim möter en med granskande blick på fotot. Hans farfar Nissim den äldre är modernt klädd, men farfars farfar Abraham-Salomon  i sitt gråa skägg bär österländska kläder.
Det var tur att sjuttonhundratals beundraren Moïse inte levde några år till för då skulle det nog inte finnas något museum. Hans dotter Béatrice med maken Léon Reinach och barnen Fanny och Bertrand undgick inte förintelsen. De blev deporterade och omkom alla i Auschwitz.